komm syster båt, komm Helge Skoog

Dåliga räkor var det inte, utan tvärtom en osedvanligt begåvad snapsvisa som körens ordförande lönnligen förfärdigat och kom stickande med just när Earth Hour började. Då gick det inte att läsa på notbladen hon delade ut, men coverlåten var väl värd den där timmens väntan. Hon hade satt ny text till Södermans Domine, en innerlig vädjan till Herren om frälsning. Domine, Jesu Christe Rex gloriæ sjunger man i piano innan man högljutt sänder upp sin begäran: Salva nos! så att församlingen hoppar högt i kyrkbänkarna (stycket saknar ej likheter med Ödessymfonin). Salva nos! Salva nos! Men när vi tände smålamporna efter energispartimmen och fick våra toner av Maestro sjöng vi istället Dubonnet, Jägermeister rom chardonnay och sen klämde vi i från tårna med nya altidentiteten (eller vilken stämidentitet det nu kunde vara) och en ärligt känd innerlighet calvados! calvados! och det inses ju enkelt att tämligen få fattar exakt hur kul och besjälat det hela är, men ni som kan låten lär förstå att vi allt framgent kommer att ha mycket, mycket svårt att hålla oss i skinnet när vi sjunger originalet.

Körhumor på det planet och inte räkor är alltså min egen teori till att jag tillbragte större delen av söndagen på horisontalplanet. Vilken lycka egentligen: att kunna göra det. Jag hann läsa en bok från pärm till pärm: Helena von Zweigbergks Sånt man bara säger. Den handlar om en syster, eller egentligen om två systrars livslångt tilltrasslade förhållande där syskonkonkurrensen ständigt sätter krokben för kärleken nej tar livtag på den tills de två är sammanlåsta i kramp. Nu ställs allt på sin spets: ena systerns livsåskådning har försatt henne i en situation där hon inte längre kan försörja sin son, utan blir illa piskad att lämna honom i den utåt sett mer lyckade men barnlösa systerns vård. Tonårssonen har skolstrul och är hårt instängd inom sig själv, och mostern, berättarjaget, har stängt ute sig själv från allt vad relationer heter. Inget guldläge för det tvångsumgänget således.

Boken igenom resonerar romanjaget om och undersöker i vad mån det är möjligt att göra sig oberoende av andra och därigenom slippa ta ansvar för nånting som känns jobbigare än valet av middagsmat för en. Blodsband, hur mycket förpliktigar de? Och är det möjligt att alls gå förbi de inbördes roller som cementerats ända sedan det yngsta av syskonen föddes?

Fastän uppvuxen utan syskon känner jag igen motsättningen mellan systrarna från andra syskonrelationer jag sett på nära håll. (Då avser jag inte de systrar som är mina döttrar, fast det finns somligt i den här boken som nog kan vara bra att hålla kvar i bakhuvudet för senare bruk. Om utifall att.) Av det skälet tycker jag att bokens utgång verkar lite väl önskedrömsaktig: min erfarenhet är att även om en av parterna vänder andra kinden till, så gör sällan övriga inblandade det, men så har jag också ett alter ego som kallar sig Miss Antrop och henne kan man ju strunta i om man är annorledes lagd.

Lustigt nog handlade även närmast föregående avslutade bok om två systrars, nej två gånger två systrars livslångt tilltrasslade förhållanden. Båda systerparen är tvillingar, identiskt lika och klaustrofobiskt närstående. Det Audrey Niffenegger undersöker i sin andra roman är dock egentligen inte så mycket syskon- som kärleksrelationer i allmänhet. Hur nära kan man komma en annan mänska? Hur nära är det sunt att stå en annan mänska? Hur mycket kan man uppgå i nån annan utan att förlora sin egen vilja? Hur skiljer man sin egen vilja från den andras?

Och finns det spöken? Jamen självklart. I Her Fearful Symmetry får man veta lite om hur deras tillvaro gestaltar sig, åtminstone de som uppehåller sig i närheten av Highgatekyrkogården i London. Hittills har Niffenegger visat sig vara en fantasyförfattare: debuten, Tidsresenärens hustru, handlade om … ja, just det. Och nu är det alltså spöken. Man kan självfallet läsa boken som en spökhistoria light, men spökena kan lika gärna ses mer symboliskt: som de vålnader som ibland fjättrar gamla kärlekar och hemsöker dem som försöker gå vidare ur en relation, eller inte vill eller kan det. Här får man fundera över i vilken mån det är möjligt att förena det man tror sig vilja ha med det som faktiskt fungerar, och vad det är man offrar för att åstadkomma det.

Det förekommer en rad relationer som Niffenegger lyckas fläta in i varann tämligen tajt, även om jag tror handlingen skulle ha stått sig också om grannparet strukits (skildringen av dem är den minst trovärdiga och deras strul löser sig på tok för lättvindigt). Av den orsaken går det inte att ge nåt entydigt svar på om boken slutade bra: den slutar på flera sätt varav något mycket bra, andra nöjaktiga och ett mindre bra. Men fullkomligt entydigt kan jag säga att Niffenegger skriver väldigt aptitligt. Jag avverkade Her Fearful … i rasande takt; den är betydligt mer driven än Tidsresenären, som började så starkt men slutade i ett stort blaha blaha. Ingen epokgörande litteratur men rasande god underhållning och ej utan tankestoff.

du riggar dej flott

Söndag måndag tisdag onsdag torsdag fredag kördag

Det stod en liten tufsig farbror i foajén när jag kom till övningslokalen. Han verkade lite bortkommen, stod och beskrev i mobilen var han befann sig nånstans, väntade väl på skjuts.

Sen tassade han in i stora salen och tog i hand och sa att han hette Bosse Johansson. Och jag måste ju säga att det var för väl att en av världens bästa körledare inte såg ut* att vara en av världens bästa körledare, för då hade man väl fått dåndimpen och inte tordats ta en ton. Men det gjorde man ju nu, och man gjorde det så gärna för den här avväpnande mänskan. Som dompterade oss allihop på nåt omärkligt sätt: "Ta den här tonen …" aaaaaaa "Bra, och ta den rent nu …" AAAAAAAAA "Tack!" Och alla såg på varann och fnissade åt det larviga i detta: varför tog vi den inte rent från början? Vi kan ju det, han sa inte hur vi skulle ta den för att den skulle bli ren, vi bara gjorde det. Likadant när han sa "Jättebra, men sjung som altar nu och inte som nersjungna sopraner." Då gjorde vi plötsligt det, som om vi alltid liksom bara väntat på att nån skulle låsa upp den dörren. Och nu har vi en ny altidentitet som är så mycket mäktigare än den vi just har ömsat ut ur.

Mycket kloka, roliga och nyttiga saker sa Bosse Johansson åt oss i kördags: störst kanske det att en kör är det mest demokratiska man kan tänka sig, för där är varje röst alldeles unik och fyller sin egen plats; man inbillar sig kanhända att man inte märks så mycket i mängden men det gör man (och han visade genom att ta bort än den här rösten, än den där), och man är tvungen att ta ansvar för sin röst och vad man gör med den.

Häftigt.

*Han hade inte fracken på sig, till exempel.

I am the tiger

Julflickan är inne i en solig och njutbar period. Kanske har hon tagit ett utvecklingssprång igen: det känns som om det är nåt som fallit på plats hos henne. Man märker det på hur hon samtalar och resonerar (Bli inte besviken nu mamma, kan hon säga, men …). Hon kan relatera och ta hänsyn till skillnaden i ålder, färdigheter och erfarenhet mellan sig och lillasystern, vilket gör hela familjesituationen betydligt mer lätthanterlig. Självklart är det inte alla gånger hon har styrkan att sätta sig över sina ryggmärgsreflexer (vem har det!), men ofta lyckas hon imponerande väl. Nu kan hon vara ett gott exempel för mig när jag håller på att tappa tålamodet.


Fast tålmodig är hon egentligen inte. Hon avskyr att öva, det har hon sagt många gånger: hon vill kunna allt från början. Om detta är genetiskt så har hon det från mig: jag har heller aldrig velat träna på sånt jag märker att jag inte snabbt blir bättre på (med ridning som lysande undantag, men det handlade ju om passion och går egentligen inte att jämföra med).

Sömnad har hon dock fallenhet för. Till den här lilla tigerungen (som Lillis fick av en homosexuell Rudolf på Tomteland när vi var där i förfjol) har hon kreerat en väst med matchande mössa. Västen är bara klippt i ett stycke men huvudbonaden är sydd och försedd med broderad bård. Ensemblen har en tydligt orientalisk prägel och tigern är förtjusande i den. Om vi skulle ta oss en handarbetsafton hon och jag? Jag hittade svart sammetsband i Stockholms häftigaste band- och knappaffär (som Odorf Mas kände till, minsann, men som jag själv aldrig lagt märke till trots att den ligger granne med ett av Kungstornen. Men nu ska jag skaffa årskort i den butiken), så jag kan fullborda mitt vinröda do-redoprojekt äntligen. Om jag utlovar det här blir det kanske rentav gjort?

O frabjous day! Callooh! Callay!

Jo och så hann jag och Larsson och Odorf Mas se Alice också, Alice i 3D-landet alltså. Jag är glad att det var så längesen Julflickan såg trailern att hon har glömt den, för hon blev förstås eld och lågor och det här är rakt ingen barnfilm. Alice i Underlandet (som i själva filmen faktiskt benämns "Underland", inte "Wonderland", och det här har länge varit en gained in translation par préférence från engelska till svenska) och Alice i Spegellandet är heller inga barnböcker, åtminstone inga småbarnsböcker. De oavkortade versionerna läste jag först för några år sen, och då valde jag en annoterad dubbelutgåva vars notapparat är dubbelt så omfångsrik som originaltexten. Och det behövdes sannerligen för att ge behållning.

När det gäller Alice, och förmodligen fler verk, har jag svårt att fördöma de jämförelsevis menlösa bearbetningar som görs i lättillgänglighetens namn: jag tror att ganska få skulle hitta till den oavkortade texten om de inte som små matats med en mer aptitlig version och så småningom – när de börjat anse sig genomskåda allt vad kommersiell slätkamning heter – velat läsa originalet. Och hade inte Alices popularitet stått sig genom åren skulle ju inte jag ha fått se den här versionen i njutbar 3D.

Så gräsligt som modet är nuförtiden skulle det inte förvåna mig
om det här är hot. Eller coolt, eller vad det heter för dem som
hänger med.

Historien är moddad till en lite mer logisk (inte förtristligande) och betydligt mer konkret äventyrsberättelse. Det stör inte ett dugg eftersom Dodgsons böcker hur som helst kan tolkas på en mängd skilda sätt; det här funkar för mig (fast jag tillhör å andra sidan inte dem som går i taket vid förslaget att en av lärjungarna kan ha varit ett fruntimmer) och framförallt är det ju så ballt att kolla på! Allting ser liksom … tredimensionellt ut! Ibland sträcker man fram handen för att klappa Cheshirekatten. Och när fjärilen fladdrar ut ur duken på slutet räcker man fram pekfingret för att den ska sätta sig där.

Fast ingen utom jag tog med mina 3D-brillor hem.
Ingen slängde dem i soptunnan heller. Alla arrangerade
dem istället kring stegarna i biografens sortikulvert. Det
skedde på ungefär samma sätt som när miljoner myror
samtidigt får reda på att det ligger en sockerbulle på
min strandhandduk: man fattar inte hur det går till, men
alla gör likadant.

Himla synd om tjejerna som inte får se filmen redan nu: när de är gamla nog att inte få mardrömmar av den lär de redan ha sett ett antal 3D-filmer som är minst lika häftiga. Då kommer man att få kvitto på vilket fossil man är: Men morsan, det där var ju på stenåldern! Tre år sen!

kalla kalla kristaller smält, smält ner

Årets första vårdag upplevde jag ju redan för åtta dar sen (gäsp), men sen dess har Maken lidit av … nej har jag lidit av Makens snusabstinens* och dessutom en märklig lågintensiv magsjuka, så nu när båda dessa tillstånd gått över och barna dessutom kommit hem från sin vintersemester kändes det som en ny vår även i en mer kosmisk mening denna stråldag.

Första blomman måste få vara med. Två tappra syskon är
de: små och få men ack så efterlängtade.

Komposten fick sola sig för att tina snabbare. Även växthusets
dörr kunde öppnas för första gången.

Garagedörrarna, däremot, kämpade vi med att kunna stänga.
Nån gång under vintern gav vi upp och lät dem stå så öppna det
då gick att få dem. Nu gick det äntligen att spetta loss dem.

Julflickan har ordnat ett fågelbo av saker hon
hittat i trädgården. När jag ser på mina döttrar
förstår jag att lusten nej driften! att smycka och
göra fint överallt omkring sig måste vara en av
de mest grundläggande hos mänskan.

Lusthusets/telefonkioskens groda hade hastigt
och lustigt befriats från fyra decimeter snö och
fick brått att ta en överblick över sina domäner.

Fy vad jag har misskött alla trädgårdsmöbler i vinter, jag
skäms. Men jag looovar att var och en ska få den omvård-
nad den behöver innan sommaren är slut.
Här kunde man sitta och sola näsan när man hängt tvätt.

*Jo, han har också lidit. Betydligt mer, tro det eller ej. Han är en riktig krigare som utsätter sig för det här frivilligt (det är inte första gången, så han vet ju vad som väntar när han lägger av). Sen blir han odräglig eftersom han plötsligt har ett fungerande luktsinne. Hm. När jag tänker på saken är det antagligen därför han alltid börjar igen.

grillben - spoona den, ni!

När jag äntligen bestämt mig för en svartgul, en svartorange och en svartgrön jongboll och vi hade tjoat förtjust åt världens minsta lilla röda cykel som inte alls var för småvuxna markattor utan för vuxna mänskor tågade vi tillbaka mot Sankt Eriksplan med Odorf Mas i täten. Där fanns kul konst, sa han, och jag är ju inte den som olåter mig släpas till kul konst. Det var argentinaren Tomás Saracenos svävande världar och förstorade spindelnät vi såg och det var verkligen just kul.

I såna här svävande städer kan vi bo när det blivit för trångt
på jorden.

I konsthallens rymliga foajé stod några sittgrupper med konstböcker att bläddra i. Jag hittade en sönderläst pocket på lägsta hyllan, dök upp och viftade entusiastiskt med den framför snoken på Odorf Mas och Larsson. "Den här är skitbra, den måste ni läsa!" Det visade sig att bägge hade läst Ernst Billgrens Vad är konst? och 100 andra jätteviktiga frågor.

Detta är en exakt modell av ett spindelnät. Nätet fanns att bese
i en glaslåda och modellen fyllde ett rum.

Ernst Billgren är en mänska jag i allt högre grad uppfattar som klok och suntförnuftig. Det första jag såg av hans konst avfärdade jag som trams och spekulation, fast jag var så valpig då att jag hoppas jag är förlåten vid det här laget. Längre fram hade jag blivit lite böjligare och då kunde jag banne mig inte motstå hans grejer, de var så medvetet genomkitschiga, ända ut i ramarna som även de var bearbetade, inlemmade i själva verket och alltså gjorde det omöjligt att säga var själva konsten slutade, eller började. Oj, det gillade jag.

Därnäst hörde jag en snutt av Billgrens sommarprat. Han sa då att han trodde att ingen superdesignad arbetsstol i världen kunde spöa en vanlig gammal pinnstol i ergonomi, eftersom ju pinnstolen snabbt blir så obekväm att man måste byta sittställning ideligen för att härda ut, medan man i en ultraskön stol kan sitta orörlig i timmar. Vilket ju knappast kan gagna kroppen. Att han hade rätt visst jag eftersom jag hade erfarit just detta under Makens och min tid med dubbelt boende, då jag haft just en bedrövligt träsmakande pinnstol vid datorn i den ena bostaden.

En vacker sfär. Är det konst det? Det kan man
få en åsikt om ifall man läser Billgrens bok.

Iakttagelser som denna – självklara fast ibland nästan omöjliga att få syn på – utgör Vad är konst? Självfallet är det inte bara konst det handlar om, ifall man nu inte hävdar att hela livet är en enda stor konst, vill säga. Eller vad sägs om fråga 3:

Räcker det inte att göra vad man vill?

Kort svar: Vem vet vad den vill?
Långt svar: Många har ett alltför stort avstånd mellan det de tror att de vill och vad de verkligen vill. Deras ideal gör dem förvirrade. Många vill inte bry sig om vad andra tycker men i själva verket intresserar de sig mycket för just det och blir besvikna när ingen kommer och tittar, eller så uppmanar deras ideal dem att jobba med miljön och sociala frågor när de egentligen är inspirerade av skor och gnagare eller tvärtom. När glappet mellan vad de gör och vilka de egentligen är blir för stort glider likgiltigheten in i det glappet, och trots att allt ser utmärkt ut så känns det plötsligt inte angeläget längre.

Eller fråga 40:

Jag står och väljer mellan två olika arbetssätt, vilket ska jag välja?

Kort svar: Det tredje.
Långt svar: Om man väljer mellan två saker är alltid den tredje lösningen bäst. Ofta blir man plötsligt överkörd av den tredje ändå medan man står och väljer mellan de två andra. Problemet är inte att välja rätt utan problemet är valet i sig. Det är ofta en stark upplevelse i samband med att skapa, medan osäkerhet, försiktighet och uträkning är förknippat med att välja. Energin blir så låg att bägge alternativ som man väljer mellan blir dåliga. Skapa är en mycket mer framkomlig väg än att välja.

Jag skulle kunna citera i stort sett allihop av de 117 frågorna och de 234 svaren, men nöjer mig med en till så att alla mina k. läsare verkligen förstår att man gör klokt i att läsa den här boken. Man blir rätt glad av den, och man andas ut. Fråga 61:

Varför tål jag inte vissa konstnärer och viss konst?

Kort svar: För att hålla dig frisk.
Långt svar: Det har gjorts (osedvanligt grymma) experiment med råttor där man tänder en röd lampa och efter några sekunder får råttan en elektrisk stöt. Efter ett tag blir råttan tokig när den röda lampan tänds och dör. Men om man ställer in en bur med en annan råtta bredvid den elchoksbehandlade råttan så försöker han så fort den röda lampan tänds attackera sin granne. Han skyller sitt obehag på sin granne och får utlopp för sin frustration över obehaget. Denna råtta, som har en fiende, klarar sig bättre och lever mycket längre än den utan. Man behöver något att skylla på annars dör man, alternativet är att gilla allt och inte uppleva någon konst som obehaglig, vilket är svårare.

don't need words to express what is real

Att det är själva resan som är målet är faktiskt sant ibland. Målet för sistlidna helg var just en resa till huvudstan, med min stora lillebror Larsson. Att detta resemål uppnåddes just nu berodde dock på Chesty Morgan och hennes orkester: dem ville vi se och höra. Gör det ni med, ni som har möjlighet.

Diva i guldlamé. Föreställningen inleddes med en liten rad
glödande chansoner framförda med en lidelse som gjorde
att man ramlade baklänges trots att man redan satt.
Sångtexterna var nästan omöjliga att uppfatta,
de tycktes polyglotta eller möjligen emotiviska: man
uppfångade enstaka ord eller fraser men inte på samma språk i
samma sång. Jag får förmoda att det var en avsiktlig effekt:
i många fall ställer sig orden bara i vägen för känslorna,
men man måste ju ändå sjunga nåt annat än lalalaaa.

Efter det första av många gudomliga klädbyten fick man stifta
bekantskap med baletten. Här var man ännu trygg i tron att den
brännheta passionen måste ses med allvarsfilter. Men lite osäker
började man bli, baletten/kören matchade divan lite för illa. Och
snart blev det uppenbart att det krävdes ett inslag av humor för
att man skulle klara av all denna vulkaniska känslosamhet.

Allt extremare och allt magnifikare blev Chesty Morgans kreationer,
medan balettens blev alltmer tokroliga. Kontrasten förtog ändå inte
djupet. Efter pausen blev det multikonst på scenen med konstnärer
som målade till musiken (fast efter ett tag glömde jag dem, jag kunde
inte sluta glo på Morgan och hennes otroliga scenkläder). Det var
sannerligen en föreställning som berikade och inspirerade.

always at the back of my mind

Äh, det här är väl inget mot Kolymaaaaaa! är ett uttryck ur familjefrasboken. Det skrevs in där när jag översatte ett par delvis självbiografiska texter om Gulaglägren i bland annat just Kolymaregionen, vars klimat näst efter Antarktis anses vara världens strängaste. Nu skulle dom inte ha behövt vantar ens i Kolymaaa kan jag säga till Maken när vi är ute och skottar snö, eller om vintersolen värmer vid söderväggen: Vad sjutton gnällde dom för i Kolymaaa!

Den typen av skämtsamhet kan tyckas oempatisk till det psykopatiskas rand, men är självfallet ett sätt att försöka få nån liten distans till vetskapen om de ofattbara omständigheter och den meningslösa grymhet som miljontals mänskor utsattes för i lägren. Hur det är möjligt att överleva ens ett enskilt av missförhållandena där är en gåta. Att tusentals lyckades att inte duka under för en mängd inhumana umbäranden sammantagna säger mer om mänskans livsvilja än jag riktigt kan omfatta med förståndet.

Trädgården framom huset grävs ut till en labyrint. Förutom att tjäna som
hus åt barna (på bilden håller jag på med en större utgrävning som fick bli
vardagsrum för att det just där hänger en fröautomat, en självklar
takkrona) skyddar den de växter som är helt begravda i snö och inte vill
bli trampade på. Det finns balsal också, och stall. Men i Kolymaaa fick dom
minsann inte fika på nybakta bullar och varm choklad.

Jag bär med mig vittnesmålen från Kolyma evigt: de fungerar som perspektivgivare. (Att jag närjobbat med dem gör förstås att de fått starkare fäste än andra liknande texter som jag "bara" läst. Men jag undrar om just de sibiriska lidandena inte etsar sig fast så envetet också för att det värsta jag vet är att frysa. Det gör mig närmast panikslagen att exponeras för köld utan att ha en garanterad bortre gräns där värme väntar. Minns ni den svenska tevefilmen som visades för, tja, två–tre decennier sen, om mannen vars största fasa var att frysa? Han körde alla element på max men skräcken bara steg i takt med temperaturen, så han skaffade värmefläktar och braskaminer ja alla upptänkliga värmekällor, och till slut brann förstås huset upp och han med det men just då, i dödsstunden, kunde han ju inte tvivla på att han var varm nog, och han skrattade när han dog. Igenkänningen för mig var total, åtminstone på det ytliga planet av berättelsen.)

Men att jämt hålla en så bottenlös bedrövelse framför ögonen går ju bara inte, det blir outhärdligt. Därför kunde jag tänka när jag svängde benet över ramen klockan fem över sju i elva minusgrader imorse att Så illa kan de inte ha haft det i Kolymaaa ändå för mellan kaninmössans öronlappar killade solen genast ur mig ett bredflin, och under dem spelade min sexiga lilla telefon min favvomusik i en ordning som den valde själv. Tretton kilometer skulle jag cykla hem från verkstan, och det är ju faktiskt en baggis. Inte nog med det: rörelse värmer bättre än alla radiatorer, vilket han som värmde ihjäl sig i filmen kanske inte visste.

Så när jag kommer hem trippar jag på endorfin och på den sällsamma nästan telepatiska selektion av låtar som mobilen valt åt mig; jag är sjöblöt och redo att ta mig an den här dan.

Den här postningen är delvis till Odorf Mas som dryftade cykelplanen med mig igår när vi rundade slottet: nu har jag testat, och jo! jag njöt. Bara tårna blev besvärande kalla efter en mil ungefär, men då hade jag ju inte långt kvar.

Första riktiga vårdan: i fredags. Jag kände mig som
en utlandssvensk för min väska fick en egen stol bredvid
min i gasset medan jag njöt en strömmingsburgare.
(Det där med utlandssvensk har jag fått av en restaurang-
kollega som jobbade på Hannas krog i Stockholm när
den var nyöppnad och sådär fullproppad som krogar blir
när precis alla måste vara precis där. Fram till disken hade
en brackig kärring trängt sig, begärt: Kan jag få en stol
till min päls – jag är utlandssvensk.)

well who can tell a monkey from a monkey

Trött – men glad – efter resan bjuder jag blott på lite trams i afton och ber att få återkomma under de närmsta dagarna med en illustrerad följetong om ett urval av helgens händelser.

För att han inte ville sno det? För att bidra till BNP? För att ha i
surdegsbrödet? Nej, jag vet: för att ha nåt att mata gorillan med,

nämligen den här. Och titta vad glad den blev!

lady Mondegreen

"Jag älskar att tjejen säger bajs!" säger Lillis som sitter vid köksstereon. Jag tittar upp från korrläsningen och frågar med blicken vad hon menar.
"I den här låten", förtydligar hon. Och då fattar jag ju genast. Och skrattar. Det är Lay All Your Love On Me hon lyssnar på och den innehåller textraden* you've heard me saying that smoking was my only vice. Jag skrattar in i hennes ögon, reser mig och dansar resten av dansen med henne. Sen tar vi den igen och sjunger smoking was my only bajs! för full hals.

*Notera särskilt detta, som sagts av uttryckets myntare: "The point about what I shall hereafter call mondegreens, since no one else has thought up a word for them, is that they are better than the original".

think about the way it's processed

Finns det nån som inte undrat Men varför håller de på, vad är grejen, är det bara för att irritera resten av världen? Det är ju ändå ingen som nappar på ett spam så kan ni sluta läsa nu. Alla andra är kanske intresserade av följande siffror:*

35 000 000 avsända spam
8 200 000 spam når nån mejlserver (resten studsar eller är ställda till ogiltiga e-adresser)
10 500 mottagare klickar på länken i mejlet
28 pers köper nånting (= omvandlingsfrekvensen 0,000008 %)

Så det är de där tjugoåtta som vi måste hitta och säga till på skarpen (och då menar jag skarp som i skarpslipad hillebard, kroksabel eller skridsko. Endast den skräppostgenererade irritationen sätter gränserna på detta område). Gör vi bara det slipper vi spam sen. Hur svårt kan det vara?

*Hämtade från en analys av läkemedelsspam skickade under en månad under 2008 av 1,5 % från ett enda botnät. Just det botnätet genererade försäljning för uppskattningsvis 3,5 miljoner US-dollar, och då bara av läkemedel. Så spana efter folk med stora spenderbyxor när ni är ute och jagar de där tjugoåtta. (Ett botnät är ett nätverk av sabotageprogram på ovetande mänskors datorer. Hur många botnät det finns har jag ingen aning om.)

shouting out inside "I'm proud of you, I'm proud of you"

Idag firar Maken och jag två-dar-före-Odorf Mas-födelsedag, för det var den dan vi träffades på Odorf Mas trettioårsskiva för ett antal år sen. I kvällningen klättrade vi i träd med barna (som tycks sakna alla spärrar vad gäller trädklättring, också den yngsta), och man kunde slänga sig ur träden ner i den jättedjupa snön som i en megastor sittsäck.

Till kvällsmaten efteråt korkade vi upp det rosa svennebilliga mousserande vinet och hällde rosa saft i döttrarnas glas. Lillis var törstig och ville inte vänta tills Julflickan satt sig, så hon klingade glas med mammpappa och började bälga i sig.

"Men Lillis, du får väl vänta tills jag har satt mig!" harmades Julflickan.
"Jag gjorde fri drickning", sa hennes lillasyster då.*

Sen berättade Maken hur det gick till när vi träffades den där kvällen för elva år sen:

"Jag klev ut ur min port, och där stod min kompis. Han hade er mamma med sig, och det första hon sa till mig var: 'Vad stor du har blivit.'"**
"Sa hon?" förundrade sig Julflickan.
"Ja, och då föll jag som en sten. Och landade som en fjäder."

Efter det pratade vi allihop om trädklättringen. Och treåtalftåringen sa till sin storasyster:

"Jag är stolt över dig, Julflickan!"

Vad stor du har blivit, sa den blick hennes föräldrar smekte henne med, och deras munnar sa att de var stolta över Julflickan de med, och denna årsdag som redan varit som en present är ju faktiskt inte slut än.

*Hur många är det idag som ens känner till uttrycket fri drickning? Det är väl Maggan Ribbing och så vi som går i nostalgispinn över Prinsessornas etikettbok. På bättre kalas får man nämligen inte dricka annat än då skålar utbringas, inte förrän värdinnan tillkännager att det är fri drickning. Jag tycker det där är så corny att jag brukar tillkännage fri drickning vid våra tarvliga måltider.
**Vi hade nämligen träffats en gång före det, tolv år tidigare, under tämligen dråplo-romantiska omständigheter.

and then it's just hilarious

Barnas mormors absoluta favvoprogram alla-kategorier-tietusen-gånger-mer-än-nån-kan-säga-stjärnstopp är Ring P1. Ring & gnäll kallar Maken och jag denna diarré av mer eller mindre imbecilla åsikter som av lyssnarkretsen tas för axiomatiska sanningar, men eftersom nu Mormor prompt vill lyssna får man såklart bita ihop när hon är här.

Idag var emellertid Kattis Ahlström programledare. Finns det en person som Mormor avskyr nästan lika glödande som hon avgudar Ring P1, så är det Kattis Ahlström. Situationen är verkligen urbilden av frustration. Mormor kunde inte låta bli att lyssna på sitt program, men att tvingas höra på Kattis Ahlström är en tortyr som får henne att bokstavligen vrida sig i plågor så länge den pågår. Det är som när en hund får i sig ett tuggummi och med stigande panik försöker bli kvitt det kladdiga sattyget.

För en gångs skull hade även jag mycket stor behållning av Ring & gnäll.

with my pencil crayons I can draw it

Inom kort ska jag till Stan och förlusta mig med min lilla storebror Larsson. Resan är föranledd av ett musikframträdande som jag ser mycket fram mot: att jag går på livemusik numera är en ren kors i taketgrej; jag minns inte när det hände senast. I övrigt ska helgen gå i släppjans och spontanitetens tecken utan en massa schemalagda aktiviteter, men nåt jag tänker försöka komma iväg till är Nationalmuseum. Där ställs nämligen verk av Stina Wirsén ut just nu.

Föregående stycke avslöjar tvenne ting jag lärt som förälder: att inte vara tidsoptimist och hur genial Stina Wirsén är.

Wirséns böcker, många tillkomna i samarbete med Carin Wirsén*, är minst lika njutbara för vuxna som för barn, men hade jag inte haft egna kottar skulle jag nog knappast ha känt till mycket om henne utöver de illustrationer som förekommer i Dagens Nyheter. Som det är nu är jag saligen frälst: alla Wirséns verk står förvisso inte i barnas bokhylla, men även de böcker jag inte köper åt dem lånar och läser vi. För förutom att illustrationerna är oemotståndliga och egensinniga är historierna inte tillrättalagda. I Wirséns värld finns inga tabun mot att skildra annat än soligt snällt och slätstruket. Där blir folk också arga, avundsjuka, griniga, genstörtiga och allting annat som folk faktiskt blir – utan att det framställs som problematiskt. Det bara är så. Och det löser sig.

För oss som är galna i Wirséns små böcker är det en himlastormande fröjd att få träda in i pensionat och bageri Sockerkullen på Kruskakullen.** Denna kapitelbok handlar om en liten tant som driver ett bageri i en liten stad. Här är gott om illustrationer men ännu rikligare med text, en ömsint och saklig berättelse man önskar aldrig ska ta slut.

– Nu, nu kommer den, ropade lilla tanten och det gjorde den. En sådan underbar liten människa, så näpen.
Men magen fortsatte att mullra och bullra.
Vad ska hända nu?
– Det kommer en till, sa bullgumman.
Det gjorde det.
– En sådan underbar liten människa till, nu blev jag allt häpen.
Så gick det till när de föddes, Näpen och Häpen.

Näpen och Häpen växer upp och blir delaktiga i arbetet på bageriet, och snart utökas gemenskapen med en moster och en hel hög med småttingar. Tillsammans startar man titelns pensionat, dit det kommer en lång rad gäster som blir kvar mer eller mindre länge. Själv skulle jag flytta in där för gott om jag kunde, vara med i det trivsamma slitet bland bildernas och tillvarons kollage, aldrig vilja lämna den värme som strömmar lika stark ur bokfigurerna som ur bullugnarna. Sorgligt nog är jag inte inritad i boken utan får nöja mig med att läsa den om och om igen, och när döttrarna tröttnat lär jag fortsätta läsa den på egen hand.

*SW är dotter till CW. Eventuellt släktskap med CD af W har jag inte kunnat klarlägga.
**Carin Wirsén och Stina Wirsén

I look into the sky

Under en pudertum: skare så stark att den bar mig hela rundan, till fots. Till och med här är en oplogad skogsväg oväntad: kanske är den ett bättre mått på vinterns magnitud än statistik över fallen snö och fallna tak. Ögonen vätskar, ovana vid ljuset överallt precis överalltifrån, som från skidfolie. Ut ur idet nu mänska, ut och lev. Under mockarocken en prickig tunika, tunn. Och fryser inte.

Här i Värmland, diktarnas, myternas och
järnets rike, kan trä rosta. Jo, det är säkert.

T-korsning i det blå.

Tråd korsar träd.

Den här nya sortens klumpar är kanske funktionella och så,
men en styggelse att skåda.

Glasisolatorer, däremot, bär högspänningsledningarna som issmycken.

Är det den där Enstaka som glömt sin kvast mitt i skogen?
Ajoo, ni vet! Enstaka skurar över hela landet?

il faut cultiver son jardin

För flera år sen läste jag en novell som dröjt sig kvar i minnet: den handlade om en italiensk immigrant som tar sig ut till den amerikanska västkusten där han för sina sista små besparingar köper sig en bit mark. Hemifrån är han van vid såväl klimatet som det hårda slit en vinodling medför, och han är viss om att kunna leva gott på sin jordlott inom kort.

Emellertid visar det sig att det översta lagret bördig mylla bara är alnsdjupt: där under tar ett lager av stenhård så kallad hardpan vid, en geologisk skorpa som är vanlig i de trakter där han slagit sig ner. Det hade han ingen möjlighet att veta på förhand, förstås. Och nån fruktträdgård går inte att anlägga. De sista korvcenten förångas snabbt och han blir tvungen att ta jobb som daglönare för att klara livhanken. Allt ser förtvivlat ut, men så förälskar han sig i en kvinna som faktiskt tycks besvara intresset. Novellen kretsar kring kurtisen, hur han uppvaktar och slutligen friar till henne – och får kalla handen av hennes släkt. Men kvinnan har varit målet för hela hans strävan så länge att han inte kan, bara inte kan ge tappt. Han får en vision av ett underjordiskt paradis som han ska gräva ut i den fuktiga, livgivande jorden under hardpanlagret: där ska finnas tallösa rum, salar, valv, odlingar, fiskdamm, simbassäng, ja allt man kan drömma om över jord ska han erbjuda sin kvinna under marken. Novellen slutar med att han börjar gräva.

Det är svårt att föreställa sig annat än att den stackars saten snart dukar under av svält och skoningslös hetta. Men hans vision är så fantastisk att man inte kan glömma den: tänk om han hade lyckats ändå.

Och så gjorde han det!

Maken satt och läste för mig ur Russinkungen* i förrgår. Där kommer berättarjaget till The Forestiere Underground Gardens utanför Fresno i Kalifornien, och när de underjordiska trädgårdarna beskrivs for jag upp: Jag har läst om det där, jag vet att jag har läst om det där! men vad kan det ha varit … Min första gissning var T. Coraghessan Boyle, och blicken hade inte långt att vandra till den hylla där alla våra Penguinböcker poserar.** Mycket riktigt: i samlingen After the Plague finns novellen "The underground gardens", som handlar om Baldasare Forestiere,*** den fattige immigranten som etc etc.

Kanske är det pinsamt att inte känna till Forestieres anläggning; kanske är den världskänd. Kanske fattar miljoner amerikaner som läser Boyles novell genast vad det handlar om. För den som redan har kännedom om anläggningen måste det ge en annan dimension åt den att få Forestieres (eventuella) bakgrund uppmålad för sig, att så att säga få reda på trädgårdens raison d'être. Men för mig var det som att få höra den lyckliga, och sanna!, versionen av slutet på en öppen novell som jag gått och burit som en mänsklig tragedi, ännu en i mängden alla de individuella tragedier som kontinuerligt pågår och glöms, pågår och glöms.

Och hade jag varit en mindre överspänd mänska skulle jag ha nöjt mig med att det var ett häftigt litterärt sammanträffande i mitt lilla liv, men eftersom jag nu är tvångsmässigt förnumstig måste jag dessutom reflektera att det ju faktiskt kanske finns glada fortsättningar på mycket av det som ter sig tragedier bara för att man inte har sett helheten, hur det slutade. (Å tredje sidan fick Forestiere aldrig nån fru. Han tyckte kanske själv att det var tragiskt och att den förunderliga trädgårdsanläggningen var en klen tröst. Man vet ju aldrig ett endaste dugg. Jo! ett vet jag: nu måste jag åka till Fresno.)

*Av Fredrik Sjöberg
**Jag är ingen sån som färgordnar bokryggar, men Penguin intar en särställning och därför har jag gjort ett undantag för och med dem.
***Att Boyle stavar hans förnamn med ett s istället för två, som verklighetens Forestiere gjorde, är kanske ett krav för att i kolofonen få kalla honom en fiktiv person.