that do-goody-good bullshit

Tack för alla förslag och tips beträffande mitt lilla besvärlo. Hon är nu tillbaka på jobbet, där fröknarna vid hämtningen idag utbrast i sitt vanliga Menååå vilken glad och lätt unge hon är! Inget gnäll där alltså. Idag har de döpt om henne till Glader. Hemma märks dock fortfarande en viss förhöjning av pockandegraden. Sannolikt är det ett kombinationssymptom på stimulanssuktan, utvecklingssprång och tandsprickning.

Förutom att tömma en av sladdflaskorna med saftglögg har jag idag avslutat och lämnat det facköversättningsuppdrag som jag påbörjade igår. Det rörde sig om en självstudiehandledning för nyanställda i en lyxbilskoncern och var enormt kul.

Nej, jag skojar inte. Jag ironiserar inte ens. För mig som är van att sitta och vrida och vända på vartenda litet ord och att dyka djupt ner i samma ordbad dagligdags i flera månader är det befriande att jobba med en text där man i princip kan säga rätt eller fel om ett ordval. (Liiite svepande beskrivning, det medges. Självklart kräver också facköversättningar lyhördhet och fingertoppskänsla. Men det är ett helt annat språk öronen lyssnar in sig på och helt andra strukturer topparna fingrar på.)

Dessutom, k. läsare, dessutom får man anständigt betalt för den här typen av uppdrag. Uppskattningsvis dubbelt så mycket per timme var det här arbetet värt som när jag håller på med en roman som går fort att översätta. Nu ni – nu nalkas vi ämnet skönlitterära översättararvoden. Jag ska göra mitt bästa för att undvika att gå ner mig i det träsket: en betraktelse bara (om det visar sig att intresse finns kan jag ju återkomma till temat):

Den skönlitterära översättarens karriär är ofta alldeles bakvänd. Ju erfarnare och skickligare man blir, desto mer höglitterära titlar erbjuds man av förlagen. Så långt gott och väl, men generellt är en prestigefylld kultursnobbsbok svårare och kräver längre tid per sida att fullborda: inte bara därför att den språkligt sett är knivigare utan även för att man är medveten om att sannolikheten för att den, och då kanske också översättningen, ska recenseras på någorlunda framträdande plats är större än för en massmarknadsroman.

Ovanstående får inte tolkas som att man som översättare slarvar med texter man tror inte kommer att hamna i rampljuset. Absolut inte! Däremot går misstänkometern för högvarv när man sysslar med de svååårare och djuuupare texterna. Uttryck man normalt inte reagerar vare sig på, för eller mot i vanliga fall får man för sig döljer dubbla, trippla och kvadrupla bottnar. Eller långsökta associationer. Kanske referenser till obskyra sedvänjor från vulkanön Vanuatu. Eller åtminstone en superintern syftning på nåt som hände i författarens barndomshem. Man vänder och vrider och vrider och vänder men blir inte kvitt misstänksamheten; då ger man sig till att skaka och ruska om uttrycket, ställa det på huvudet, longera det på vinkelvolten och ställa det i hörnet i det runda rummet för att försöka plåga ur det dess gäckande hemligheter.

Om ni förstår hur jag menar: man törs kort sagt aldrig tro att nåt enda ord betyder vad det påstår sig betyda, och följaktligen aldrig att man har gjort en bedömning som ligger ens i närheten av passabel.

Därför kan tolkning av och research kring såna texter ta snart sagt oändligt lång tid. Och efter denna böj genom översättarhjärnan är vi faktiskt tillbaka vid tråden: arvoderingen. Jutté ja, arvodet vare ju.

Som erfaren och yrkesskicklig översättare kan man åberopa sin erfarenhet och yrkesskicklighet för att försöka förhandla till sig ett lite högre arvode än uppdragsgivaren initialt erbjuder. Dock finns flera krux att släpa med sig på denna förhandlingens Via Dolorosa. Ett är att man måste vara durkdriven säljare. Ett annat är att man måste ha bra mycket mer is i magen än frimurargubbsen har i sina groggar. Ett tredje är att man ofta förhandlar om en text av en författare man inte tidigare jobbat med och därför egentligen saknar relevant jämförelsematerial. Ytterligare ett är att man kanske ska förhandla med en uppdragsgivare för vilken man inte redan är känd, vilket förstås gör säljsnacket ännu viktigare; eller också möter man en uppdragsgivare som man jobbar så mycket för att det inte går att spela ut det erbjudna uppdraget mot erbjudanden från andra förlag (en drömsituation) därför att man inte har haft tid att ta uppdrag från fler uppdragsgivare.

Är ni med?

Alltnog: För ros skull säger vi att arvodesförhandlingen går som på en räkmacka med mycket majonnäs och bara färska, nyskalade räkor. Översättaren lyckas få förlaget att gå med på 106. Det är 6 mer, säger vi, än uppdragsgivarens utgångsbud. Vad betyder då det? Jo: "106" är antal kronor per tusen tecken (inklusive blanksteg) som översättningen omfattar. Den här jättesvåra romanen är 450 000 tecken lång vilket gör att höjningen från 100 till 106 inbringar svindlande 2 700 spänn mer. Tvåtusensjuhundra. Att slås ut över de fyra till sex månader som översättningen tar – om inte ännu mer, eftersom den ju faktiskt var av osedvanligt besvärlig art. Men okej, vi säger att det tar ett halvår. Det blir fyrahundrafemti spänn mer i månaden. Och kanske, om man har turen att ens roman paras ihop med kritiker som förstår vad översättning innebär, spridda skurar av lovord i pressen. Vilka inte går att växla in mot reda pengar i banken när denna knackar hotfullt på dörren (som den juridiskt sett äger större delen av).

Ta nu som jämförelse en roman i en lång serie på ett förlag som inte åtnjuter så högt anseende bland kultureliten. Vi säger att det är folkliga och rättframma böcker fria från nämnvärda stilistiska krusiduller, obskyra associationer och syntaktisk akrobatik. För de böckerna begär översättaren inte mer än, säg, 94 spänn, men i gengäld kan h*n knoga sig igenom en av dem på två månader. För samma omfång tjänar översättaren 5 400 kronor mindre än på den pretentiösa boken – fast på en tredjedel av tiden. Häpp.

Håller sig översättaren till denna enklare typ av litteratur lär h*n aldrig nånsin bli känd som just översättare utanför förlaget och sin egen bekantskapskrets. Däremot kommer h*n att kunna betala alla sina räkningar utan att behöva ligga sömnlös om nätterna.

Vilka alster som ingår i översättarens meritbukett beror förstås på en hel mängd parametrar, personlighet och kynne inte minst. Själv gillar jag variation: gärna lättuggade uppdrag, för till syvende och sist ser jag det jag gör som ett jobb och inte prestigepoängplockande; men det jag utvecklas mest av är de uppdrag som vid första påseendet känns litegrann för svåra, så att jag tvingas vässa mig, lära mig mer. Därför behöver jag såna också. Och nu har jag alltså så smått börjat varva med facköversättningar, som ska stå för en viss lönsamhet i ruljangsen. Mina barn dom kör Ferrari, och Linda köper pälsar i ett. Ja, ni vet hur det är. Man ska ju leva också, inte bara för varandra.