is the drug for me

"Lillis, det är A i telefon. Vill du lek–"
"Nej!"


För första gången i världshistorien sa hon nej till att vara med en vän. Eftertryckligt. Jag pratar nu om tjejen som kan komma hem efter en hel dags intensiv social samvaro på dagis och börja gråta för att hon aldrig får träffa nåra kompisar! Men hon har lärt sig spela angry birds nu på pappas nya mobil och när hon har lyckats tjata sig till en stund med den finns det inget i världen all som kan få henne att lämna den ifrån sig.


Jag förstår lockelsen, det är ett spel som är skojigt på precis det rätta fåniga sättet. Dessutom är telefonen som gjord för hennes små kompetenta femårsfingrar. Hon är så söt när hon sitter där och är så skicklig: detta är det kanske första området på vilket hon sopar banan med alla andra i sin omgivning. Måste kännas rätt bra för en som är van att lära sig allting sist. Men av flera skäl får hon förstås inte spela så värst mycket. Och då kan det bli som ovan.

det tog ungefär en timma

Det är faktiskt en sjö, men som synes
var söndagsisen inte direkt glatt.

Det blev skridsko hela helgen men på två helt olika isar: på lördan en som var blank som ett salsgolv och så blå att Lillis trodde det var öppet vatten. Hon hade nyslipade grillor och jag hade sprillans nyköpta från loppis. Vi fröjdade oss på Vänerisen i lag med många andra, långfärdsåkare de flesta, och jag beundrar verkligen den där lilla ungen min för hennes tålamod. Hon trillade tretusen gånger men grinade ingen gång och blev bara lite trött ett tag på mitten. Då fick hon sitta på fårskinnet på en stock på stranden medan vi andra tre åkte omkring. Rätt som det är hade hon satt igång att träna för sig själv igen och si! då var det nåt som hade fallit på plats. Nu klarade hon fem meter, sen tio, sen tjugo. Vilken arbetsseger!

En mycket liten och mycket infrusen fisk i isen.

Kvällsvädret gjorde att isen i Bysjön tyvärr antog karaktären av såndär halksäker asfalt på söndan, men det gjorde inget. Vi lajade med två äldre tjejer och deras pappa och vår femåring kutade omkring på sina rör som om hon aldrig gjort annat. Å vad roligt det är med skridsko! Nu tänker jag uppgradera min utrustning och hänga med på nån av Friluftsfrämjandets långfärdsskridskoturer för blåbär. Det är på tiden: Maken gav oss varsitt par långfärsgrillor i julklapp året innan Stora föddes, och jag har använt de där skridskorna två säger två gånger under de nio år som gått sen dess. Det är väl ändå inte vettigt. (Jag vet ingen annan som äger så mycket grejer som aldrig används. Får man pris för det?)

mitt det blev rött och ditt det blev vitt

I princip det enda teveprogram jag ser är På spåret, som jag brukar kalla för Bosporen. Hittills den här säsongen har det sannerligen varit lite si och så med kunskapsnivån hos de tävlande. I bästa fall. I sämsta har det varit rent pinsamt. Men i afton blev jag nöjd med båda lagen. Maken och jag spöade det segrande med två poäng, det var extra kul. Vi har vunnit nästan varje gång, fast det betyder inte så mycket om det är över folk som tror att handtaget på en lie heter or. Min största personliga triumf var det allra första "Vem där?" då jag tog det på allra första bilden, som var en vägskylt med texten KORPILOMBOLO 10*. Det har jag aldrig ens varit i närheten av senare.

Fast det var ju inte alls det jag skulle säga. Nej, jag skulle rapportera att jag inlett mitt Strindbergsår med att lyssna på Fadren i en vanvettigt stark uppsättning med KrilleHenkan** och Stina Ekblad och i regi av SVH***. Vilken hemsk, klaustrofobisk pjäs! Fantastiskt bra spelad, så bra att jag rentav kunde se saken ur Ryttmästarns perspektiv trots att han har så koko uppfattning om vad som betyder nåt här i världen. Det var en riktigt upplivande övning och jag tänker gå vidare i produktionen. Har beställt Hemsöborna (vilken för övrigt även ska sättas upp i Hôla längre fram i år). Återkommer i saken.

Fina fikat fick man också medan färgen verkade.

En sak till har jag på hjärtat – eller snarare på hjässan, för jag har idag fått utväxten färgad med ekologisk färg för första gången. Det kändes nästan svekfullt för jag är verkligen så otroligt nöjd med min vanliga frisör, men eftersom jag har fått överkänslighetsreaktioner de senaste gångerna jag färgat håret med konventionell färg törs jag helt enkelt inte fresta på kroppen fler gånger. Måttet som innehåller den mängd av vilket gift det nu kan vara i hårfärgen är så rågat nu att ytspänningen spräcks av kanske nästa pyttelilla droppe, och är man väl allergisk blir man aldrig kvitt det.

Jag har funderat på ekologisk färgning i säkert ett par år men inte kommit till skott av flera skäl. Främst förstås för att det inte funnits på min ort; det gör det fortfarande inte, men till residensstaden kan jag pallra mig en gång i kvartalet, tycker jag. Också därför att de ekologiska färgerna i början inte var så bra. De fanns inte i så många nyanser och de var mer som toning än som färgning. Än är det givetvis för tidigt att säga hur bra färgen sitter, men den tog utmärkt vid färgningen och det är en snygg och glansig nyans, inte matt som jag hade läst att ekofärgerna gärna ville bli. Dessutom var det en himla trevlig salong med genomtänkt ekoprofil och inredning som var fräsch och rogivande utan att vara flummig. Jag gick därifrån med tvättnötter också och lite annat giftfritt smått och gott.

Men klippa mig får ingen annan än min vanliga frisör göra!

katten hänger i garnet

Har inte tid nu. Men titta vad jag hittade idag! En virkad blogg! Med förkärlek för språkliga hoppsasteg! Fantastiskt fin och underfundig. Inlägget där Korpus gör en snögubbe är helt fantastiskt. Det här blir ett spännande nytillskott i RSS-läsaren.

(Virkningen på bilden har inget med bloggen att göra förutom att den är gjord i samma teknik som bloggens programledare, men jag tyckte den var rätt imponerande ändå.)

regnet mot ditt tak

Ja, vad säger man? Tur att inte det myckna regnandet är snö. Synd att inte det myckna regnandet är snö.

Det bara vräker ner. Den 12 januari. Men igår strålade solen. Då såg jag en fin räv på lunchpromenaden. Och på en annan skogstur häromdan svepte en fladdermus förbi mig så tätt att vingen snuddade vid min kind. Det var en märklig upplevelse.

Såna här dagar passar det bra att vara inne och sortera
saker. Bilden är från januari i fjol. Nåt av barnen hade
ordnat och kategoriserat så här. Vem av dem vet jag inte.

lilla mamsell Ros

Barna mina säger och gör så mycket som gör livet skojigare, men igår kläckte femåringen en ny storfavorit, värpt av åttaåringen. Ritsch ratsch filibom-bom-bom, sjunger hon, som man gör, men så Fru Söööderström, fru Söderström fru Söderström, fru Sööööderström och lille Elton John!

Jag knäcker mig såklart. Vill man linda mig runt fingret är detta helt klart ett sätt. Storan har snappat upp det från de snuttar av Jag diggar dig som jag strösslar omkring mig, ofta nästan reflexmässigt. Lillan har en liten kompis som heter Alice. Alice triggar hos mig reflexen Alice Wallis Cooperson, Södra bergens ballabaljk och lille Elton John (ibland en längre bit, men minst det). Och rätt som det är pluppar en sån underbar hybrid fram! Fru Söderström och lille Elton John.

Jag var bara tvungen att säga det.

like a rolling stone

Tidigare i år bloggade Musikanta på temat sten. I kommentarerna hos henne sa jag att det allt överskuggande intrycket från min hittills enda Irlandsresa var just sten: att alla turistattraktioner på ett eller annat sätt hade med sten att göra och att ju hela ön för övrigt består av sten överdragen med en tunn grön hinna (gräs, lavar och mögel om vartannat). Nån digitalkamera hade jag inte på den tiden, men som det sen visade sig behöver man inte fara så långt som till Irland för att hitta sten. Faktum är att mina fotomappar är så fulla med stenbilder att det skramlar och skrapar när man öppnar dem. Enbart från sistlidna juli har jag valt ut dessa.

Min badsten på ett av våra badställen. Förr åkte många hit från
Byn och badade men numera är det nästan aldrig nån på
den här lilla stranden.

De här stenarna ser inte mycket ut för världen, men de utgör
nånting jättespännande: Hindens rev. Det är en stor ändmorän
som sträcker sig tvärs över Värnern. Man kan köra en bit ut men
de sista kilometerna får man gå till fots på det trådsmala näset.

Hindens rev igen. Vi lekte med sten och den extremt finkorniga
leran på bottnen en hel dag. Skulle inte förvåna mig om den
leran går att dreja saker av.

Den stora stenen på horisonten heter Blå jungfrun. Vi
försökte förgäves ta oss dit ut. Men har inte gett upp!

Ortoceratit. Såna här fossiliserade bläckfiskar ser man ofta i
gamla trapphus. Eller rättare sagt är det bläckfiskens lägen-
het man ser: i takt med att bläckisen växte byggde den ut sin
boning med fler kamrar. Om man klickar upp den här bilden
ser man faktiskt några kamrar rätt tydligt.

På håll såg de ut som enebuskar. Men det är staplade
klapperstenar!

Neptuni åkrar, ett fantastisk mäktigt
klapperstensfält på nordvästra Öland.

Skulptur i stan som Maken inte kan skilja
från Skövde: Växjö. Därför heter båda två
numera Växjövde här hemma. (Det är inte
Maken som syns på bilden, men nåt av barna
kan vara våra.)

Fin och fiffig prydnadsgrej av strandsten
som sitter på en öländsk restaurang.

Några hundra miljoner år Öland i snitt.

Stenbrytning pågår, nu som fordom.

Färdigbehandlad ölandssten.

T-tröjan med texten Kafka hade det inte heller så kul har väl
alla sett. Man kan gott trycka en Stagnelius hade det inte
heller så kul också. Vad han nu hade att hänga läpp över som
fick bo så vackert på Gärdslösa prästgård, där man kan se
den här vrilen till sten.

Stengodsvaser som också de kan beses på
Gärdslösa prästgård. Besök rekommende-
ras! Pålästa och passionerade guider, gott
kaffebröd. Man kan bo där också. Och
köpa böcker i det förvånansvärt välsor-
terade antikvariatet.

Stenar är nog världens näst bästa lekredskap
(träd är snäppet bättre. Kanske).

Här börjar det likna Irland! Gröna slemmiga stenar. Men
liknelsen haltar: alla öländska stenar som inte ligger i vatten
saknar grön hinna.

Lite smärre stenar. Och minimala, i form av sand. Plus
en ganska minimal och väldigt torr och död fisk.

Våra egna stenar därhemma, men dem känner ju den
uppmärksamma k. läsaren igen.

Riseberga kloster är under ständig ut-
grävning.

Alunskiffer bryts inte längre här, men
resterna efter verksamheten är en av
Sveriges häftigaste skulpturparker:
Kvarntorpshögen.

En av monoliterna på Kvarntorpshögen.

Audete, gaudete

När nånnannan pekar med hela handen är det ju enkelt att blogga. För att mina k. läsare ska slippa klicka mer än en gång bjuder även jag på länken annannan hänvisar till. Gå dit, det är positiva grejer, hoppingivande budskap och förtröstan i hundranitti!

Sådär: nu har jag börjat tala om det för alla jag känner! Och när man har tagit del av det glada budet och känner sig välvilligt stämd och kanske rentav lite välståndsfryntliga, kan man surfa vidare på den känslan och skänka ris till hungriga genom att höja den egna bildningsnivån. Det är gratis och det är kul. När man excellerat sig less på engelska glosor kan man köra världens flaggor för att lära sig lite ödmjukhet.

Julie, don't be lonely

Mellan femton och ungefär tjugofem års ålder var mitt nyårslöfte alltid detsamma: att endast äta godis från och med julafton till och med nyårsafton. Definitionen av godis är naturligtvis väldigt godtycklig, vilket gjorde att jag lyckades hålla löftet varteviga år. (Jag minns till exempel en GB-glass som tillverkades nåt enstaka år: den bestod av en jättestor kärna av segaråttorgelé, överdragen av ett tunt lager vaniljglass, vilket var det som gjorde att den kunde kvala in i en för mig godkänd klass, och så ett illgrönt hölje av … nånting sött. En pojkvän jag hade vid tiden var rasande på mig för detta mitt hyckleri. Hans upprördhet var naturligtvis befogad. Men jag kunde ändå inte stå emot frestelsen att kalla snasket för glass så att jag fick äta det.)

Alltnog: nyårslöftet jag avgav behövdes, för jag tyckte själv att jag åt på tok för mycket godis. Idag behövs det inte längre. Faktum är att jag inte anser mig behöva några nyårslöften alls, just. Men idag, när det gick upp för mig på allvar att det pågår ett megamassivt Strindisjubileum hela året, tyckte jag ändå att det kunde vara påkallat att försöka på nytt med vår egen litterära titan. Viss dramatik har jag haft behållning av i text och/eller på scenen, men de romaner jag läst har jag tyckt rent ut sagt illa om. Av förklarliga skäl är det inte så många: Röda rummet och Svarta fanor, har jag för mig. Nu vill jag läsa nånting jag gillar av karln. Vad tror mina k. läsare om Hemsöborna? Kanske Tjänstekvinnans son? Andra förslag?

(Dessutom tänker jag läsa om Selambs, men se det är en helt annan historia.)

one golden glance of what should be

Och så blev det nytt år, och kan nån förklara varför det känns som om man börjar på en annan bok eller åtminstone nytt kapitel, som om en massa raderas ut eller nollställs, som om allt möjligt med ens glöms eller förlåts, som om allting blir annorlunda? Visst börjar man om från början, det är sant – men bara med dateringen av årets dagar. Denna första januari skiljer sig inte på nåt fundamentalt sätt från alla andra första januari man upplevt. Det nya året heter visserligen nåt annat – till exempel tjoghundradussin, som Språkkonsultstudenterna föreslår – men är ju inget startsnöre för nån ny era. Och ändå känner man allt det där. Visst är det märkligt!

Gott slut.

Själv har jag slutat tänka särskilt på mina födelsedagar. De betyder inget speciellt för mig. Jag har aldrig märkt att jag förändrats från en dag till nästa. Men för barnen är födelsedagar fortfarande trappsteg: igår var man liten, idag är man stor och för sig som storbarn: väger inte på stolen, ratar inte paprika, biter inte på naglarna, kan lära sig bokstäver eller vad det kan vara. Och precis så är vi till mans vid vartenda årsskifte. Men varifrån kommer krafterna med vilka alla nya tag ska tas, var hämtade vi under årets sista timmar den karaktärsfasthet som ska tillförsäkra att alla avgivna löften hålls?

Lillis upptäckte det roliga med tomtebloss.

Idag var det som om hela världen spelade med i föreställningen. Dagen har vräkt över oss en dec eller mer av den vitaste snö, och för en gångs skull har plogtraktorer och saltbilar hållit sig borta. De kom nyss, i kvällningen, när mycket ändå hade regnat bort. Men hela dan var invirad i en mjuk pläd som dämpade både ljud och gråhet, och jo: lite magiskt var det allt. Jag får erkänna det. Vältajmat om inte annat. Men ändå: så värst ny känner jag mig inte.

Och om nån mänska kan förklara varför jag plötsligt fick en obetvinglig lust att lyssna på Sunny med Boney M – en låt jag inte ens lyssnade särskilt mycket på när den var ny – femton gånger i ett sträck nu på kvällen, ja då vore jag mycket intresserad av att få ta del av den teorin.