endast idag

Under barnas sex dar långa bortovaro har Maken och jag gått in för att dona i köket tillsammans. Förr gjorde vi det mycket; numera är gången den att en av oss lagar nåt vi är hyfsat säkra på ska få ett positivt mottagande av de båda små diktatriserna medan den andra gör saker med nämnda diktatriser. Men nu!

Tomatavdelningen på en stormarknad med smak för estetik och mångfald

En dag skördar jag tre gula lökar ur en av odlingsbäddarna. De är så späda att de mest liknar purjolökar; en svag rundning kan skönjas, men byxmyndiga är de näppeligen. När jag stryker av dem den tunna yttre hinnan skälver de lite men de har inget att frukta: de är i de bästa händer. Skivade till långt upp på det gröna får de sjunka ner i ett par rejäla klickar riktigt smör som när det smälter skummar som ett lyxigt bad. Värmen är den lägsta och jag låter lökskivorna dra sig i det ljusgula tills de är mjuka men knappast transparenta. Då får de relaxa på en tallrik medan pannan värms upp för att kunna ta emot levern.

Inte för hett! Inte segt grått torrt. Måttlig värme, längre tid än man tror. Salt, peppar. Men sås? Vad gömmer fataburen? Ah! en slatt rödvin. I med den innan levern är färdigstekt. På med locket, låt begrunda en stund. Själv står jag på huvudet i skafferiet igen och hittar grillsås med honung. Den bildar improvisationsduo med vinet på ett sätt som får mig att misstänka att de förhandsrepat i smyg. I denna budoar av vin och honung låter jag den unga löken möta sin brudgum levern, som i ljusbrun bröllopsklädnad döljer en förvånansvärt mör, snudd på rosa själ. Färsk tagliatelle blir deras bädd, och sviten är smyckad med salladsgrönt.

Jag hoppas de njöt av varann, för det gjorde vi av dem. Mycket.

Bryt vänster för fan Pia, bryt vänster!

Maken och jag stod och joxade med nån teknisk detalj kring det löjligt roliga dataspel jag just översatt klart (ja ja, det kan hända att vi spelade lite. Men det är jag tvungen till för att kunna översätta spelet korrekt. Research, sånt kallas reserach). En ringsignal ljöd. Två gånger, fem.

"Det är din", sa jag till Maken (min spelar nämligen Jason Falkner eller, om det är Maken som ringer, Billy Idols White Wedding och jaaa, detta är ett utslag av min patologiska ironi).
"Är det?" sa Maken häpet och sprang efter sin. "Nej, det är din. Din andra."

Minnesgoda k. läsare vet att jag nyligen lät mig förledas av allsköns skapade behov och köpte ny telefon fast det var lång tid kvar på det abonnemang jag redan hade, och eftersom jag får ringa för det belopp jag ändå måste ut med varje månad har jag den andra telefonen igång också. Varken jag eller nån jag känner kan numret till den (nya abbet överfördes förstås till gamla numret, ja eller vice versa) varför jag jämt blir lika överrumplad när det ringer till den. Felringning förstås! Jag tog emot telefonen ur Makens hand och tittade med viss vaksamhet på displayen, där det visades ett nummer som naturligtvis inte sa mig nånting.

"Miss Gillette?" sa jag tydligt i luren, eftersom felringaren såklart förväntade sig att nån annan skulle svara. Men den här gången var det ingen felringare.
"Hej, det är Paddlaren", sa en röst som lät sig precis lik som när jag hörde den första gången för tjusex år sen.

Lika många år sen var det inte sen jag hörde den sist, men igår var det inte direkt heller. Så kul! Nu visade det sig att Paddlaren med familj ämnade företa en liten rundresa med lånad husvagn och att målet för turen var Eskilstuna. Paddlaren hade konsulterat kartan, sett att det inte är mer än sexton mil därifrån till oss och konstaterat att vår byhåla inte är nån omväg om målet för returresan ligger mitt på halländska kusten.

"Jag har en moster i Eskilstuna", sa jag lite förstrött medan hjärnan kickstartade logistikavdelningen som var djupt inne i en kafferast för tillfället.
"Ja, och vet du vad?" sa Paddlaren. "När jag googlade på dig hittade jag till er hemsida …"
"Den ja, den är ju inte så aktiv längre …"
"… och där kollade jag på länkarna, och du vet under Folk vi inte alls känner står det ju Lotten …"
"Hon bor också i Eskilstuna", sa jag trots att jag redan anade att den upplysningen var överflödig.
"Just precis – det är henne vi ska hälsa på! Min fru spelade nämligen basket ihop med Lotten för hundra år sen."

Jag knyter, jag knyter. Ytterligare ett par trådändar finner varann. Trots att Paddlaren har varit ihop med sin fru i rätt många år vid det här laget och de har tre barn ihop har jag aldrig träffat henne. Detta hindrar självfallet inte att en tråd är spunnen mellan henne och nån annan del av mitt kontaktnäts periferi, i detta fall en del som föregående dag önskat ett ransoneringskupongbloggande av mig. Och denna omständighet fick mig – på snåriga stigar som inte är fullkomligt renhuggna ens med min egen tankemachete – att begrunda det säregna faktum att i stort sett ingen av mina nära långtida vänner läser min blogg.

Nu menar jag inte att jag tar för givet att alla är jättefascinerade av mitt navelludd. De allra flesta av dessa vänner är dock själva läsare och skrivare; de flesta brevväxlade jag med på den tiden postlådorna ännu var stolt postgula och förknippades med personlig kommunikation; de flesta mejlar jag numera med mer eller mindre ofta (läs: sällan). Men uppenbarligen betraktas en blogg som nånting annat. Hur? Ni som håller kontakt med mig på annat sätt men aldrig läser mig här, vad är det för skillnad? Eh … ja.

Bloggar gör jag såpass intensivt att det nu faktiskt finns ett antal människor som jag har nästan daglig kontakt med trots att jag i de flesta fall inte ens har träffat dem. Än! Än så länge brukar jag benämna er bloggkompis eller bloggkollega, men så småningom sker det kanske en innebördsglidning till … vän, kort och gott.

Pictures at a flea market

"Nu känns det bättre", sa jag med påsen i famnen som en annan bebis och gnolade en stump.
"Kan tro det", sa Maken. "Du har fått köpa prylar. Du gillar ju prylar." Kände man honom inte skulle man tro att här lurade förtäckt kritik, men jag såg rynkorna i hans ögonvrår och visste att han log inombords.

Fast gardinupphängning är hon visst ingen stjärna på, den där Miss Gillette.

Här är mina nya prylar! Den k. läsaren får förlåta att jag joxat lite med färgerna – det blå mot det gröna blev för fräsigt att motstå. Det går nog att se ändå vad det är, och skulle det inte göra det förstår ni ju att det strax kommer en massa ord som förklarar allt.

Först ett som förklarar det mesta: loppis. Jag gillar gamla saker. Jag gillar inte bara mina egna, utan även andras gamla saker och jag gillar dem så till den grad att jag är beredd att betala en slant för att få släpa dem till mitt redan belamrade hem. Fast nu håller det här på att utvecklas till en loppisbloggning och det var inte det jag hade tänkt. Åter till bilden:

Längst bak står tre tavlor. Tavlor är mitt förmodligen vanligaste loppisbyte. Detta beror bara i undantagsfall på tavlornas motiv. Som regel är det själva ramarna jag vill åt/återanvända. Jag är galen i bilder och vill kunna titta på många olika, jämt och överallt. De senaste åren är det förstås mest barna som ramats in. I den bananlåda där jag förvarar mina loppisramar är det alltså god omsättning och jag ser på sätt och vis tavelramar som förbrukningsvara.

Glas blev det en hel kollektion av. Vi krossar glas på löpande band och billiga vinglas är därför definitivt inget onödigt. Dessa åtta såg rätt trevliga ut trots att de är formpressade. Men jag hittade också ett par munblåsta – de båda längst fram – som naturligtvis är vackrare med sitt levande ofulländade glas och med en tunn tunn slinga av glas snodd kring foten av det ena. Såna glas är vi mera rädda om. (Är det förresten fler än jag som inte kan låta bli att tänka Mun- och fotblåsande glaskonstnärers riksförbund så fort nån säger "munblåst glas"?)

Tallrikar härnäst. De stora fanns redan i skåpet, det är Gustafsbergs "Dresden" som för mig är evigt förknippad med grönsakssoppa och med pepparkornen som man radar upp längs kanten i takt med att man fått dem i munnen. Jag tog med dem här för att visa hur rara de två små loppisköpta är: tarvliga piratkopior men ändå mycket motivtrogna. Jag hoppas att flickorna ska bli förtjusta i sina egna, mindre tallrikar.

Plåtburkar blev det också två, faktiskt mest tack vare Maken. Själv törs jag inte titta så noga på antika plåtburkar längre eftersom jag inte kan hitta på fler användningsområden för dem, men när man får vara med och välja ut, så.

Nästa tingest, den blå, suckade Maken däremot åt. Han tycker inte att vi har bruk för fler emaljerade gjutjärnskärl. Han har naturligtvis fel. Den här lilla formen med lock är fenomenalt användbar även om den tiden är förbi då man lagade strömmingslåda stup i kvarten.

Framför ugnsformen ligger en liten smörkniv med skaft av, ja, vad den nu heter, en av de där tidiga hårdplasterna. Inte bakelit, men nån annan -it. Vi har redan barnbestick i samma serie, ja ni som är någorlunda jämnåriga med mig känner ju igen dem. Vackra och tåliga och i mycket behändigt format. Mormor och morfar skaffade varsin uppsättning med kniv och gaffel åt mig och mina äldsta kusiner; mina bestick var några år äldre varför jag kände igen dem på den knappt märkbart mörkare nyansen på skaften, samt på en mikroskopisk hack/buckla vid knivseggens tandning. Det var ju viktigt att man fick rätt!

Men längst fram då? Vad är det som ligger där?

Jag sa det igår och jag säger det idag igen: den oansenliga, ja sjabbiga svarta plånboksliknande saken som ligger närmast i bild är köprondens pièce de résistance (det var det jag sa igår). Titta bara:

Här syns också kaffeburken från rätta sidan.
Oemotståndlig, hon sa oemotståndlig!

En dragspelsplånbok för ransoneringskuponger! Med färdigmärkta fack! Jag nästan dånade när Maken stack den i handen på mig. Detta är en pryl av det slag som inte kommer till nån som helst nytta eller användning men som jag måste ha ändå. Jag vet inte vad det är, men jag lider av nån sorts ställföreträdande nostalgi som gör att jag är galen i sånt som erinrar om förr och i gammalt. Morfars förkärlek för att inleda gonattberättelserna med Förr i tia, när jag var pôjk … förklarar nog en del. Fortfarande är detta sinnebilden av trygghet för mig och jag har väl ärvt förtjusningen för allt gammalt av honom (mormor låg lite lägre i denna fråga, men så var det också hon som städade bland all gammal mög som ingen förmådde eller fick slänga ut).


Till och med inköpslistor ligger det i kupongplånkan, vilket givetvis gör den ännu mer levande. För mig är det här en veritabel skatt. Till loppisgubben sa jag: "Du får dra av på den här – den är ju trasig!" 90 stod det på prislappen. Vi fick plånkan plus de två små tallrikarna för 30. Och jag gnolade när vi gick ut till bilen med våra uddaplastkassar. Ja, vissa prylar gillar jag väldigt mycket.

Och plötsligt är den alltigenom flamma*

Ja, hur går det egentligen med Rilke?

För mig har Rilke blivit ett typexempel på selektiv varseblivning: ni vet, när man lär sig hur bofinkens sång låter blir världen plötsligt en tummelplats för nyfrälsta deltagare i alla-kan-sjunga-upplagan av bofinkskörslaget. Och nyss som den närsynta bofinken Knut var den enda jämrans bofink man nånsin hört talas om!

Jag menar nu inte att jag aldrig hade hört talas om Rilke. Men sen några månader är det som om det sitter en liten Rilke och inte kvittrar, men väl kväder i varenda buske. Först var det de tonsatta Rilkepoemen som min kör sjöng. Dessutom sjöng vi låtar i arr av Gunnar Eriksson, musikfantom och ledare för Rilkeensemblen, fast det hade mindre med författaren Rilke att göra än den musikupplevelse jag får av plattorna med RE som jag har köpt (ja, köpt).

Därnäst var det litteraturen med mer eller mindre stark anknytning till Rilke. Läslistan som utvecklades har gett mig några riktigt stora upplevelser. Riding with Rilke har jag redan skrivit om. Är inte klar med den än, men det beror på att det är en bok jag inte vill hafsa igenom. Den vill jag läsa när jag är alert och har gott om tid: kanske är det läge den här veckan, medan barna är hos mormor, att ta mig ännu ett stycke i den.

Det första Rilkerelaterade jag gav mig på blev en liten delikat överraskning, en munsbit vars eftersmak varar än. Enda anknytningen mellan Roger Zelaznys novell "A Rose for Ecclesiastes" och den tjeckiske poeten är att den senare citeras kort i den förra; men eftersom jag betraktar min lilla Rilkelista ungefär som en udda turistattraktion, nämligen som ett svepskäl för en resa som är upplevelse nog i sig själv, gör ju inte det nånting alls.

"A Rose for Ecclesiastes" är nåt så otippat som skönlitteratur om en översättare – och inte nog med det: en översättare som får uppdraget att följa med till Mars för att dokumentera språket hos det marsianska folket som av allt att döma sakta håller på att dö ut. Det är en makalöst stark berättelse om konst, kommunikation, tro, övertygelse, kärlek – och äkta, levande doft. Berättelsen viner vemodig fram över sterila sandöknar där jeepbränslet aldrig kan räcka och där det enda som driver en vidare är minnet av oaserna, templen, helgedomarna där danserskor förkroppsligar förgånget och framtid med sina rituella steg och där man vördar texten i böckerna med bladvändarceremonier. Det är andlöst vackert och tragiskt stelnat och kanske är en revolt det enda sättet att rädda det flämtande livet, och kanske ska man räkna med att uppror ställer mer på ända än det man vräkte omkull.

Slutet är gott men alls icke lyckligt, och Zelazny får på ett berättelselogiskt sätt visa sina sannerligen synnerligen välvässade, för att inte säga skarpslipade, intellektuella klor. Dessutom visar han en förbluffande insikt i översättande och översättarens vånda inför den i realiteten omöjliga uppgift h*n ställs inför – och ändå ger sig på.

Kanske är den här novellen svår att få tag på, den är skriven 1963 och ingår förmodligen i ett antal olika samlingar och antologier, men ser ni skymten av den så tveka för allt i världen inte. Skaffa och läs.


Efter att ha mumsat mig genom Rilkebyfféns sillar och kallskurna och lagt för mig rejält av det småvarma var jag till slut framme vid bordets pièce de résistance: den fyllda svanen som tronade där på silverfatet med rosen i näbben. Eller ska jag kanske rättare likna Rilke vid en köttfärslimpa, präktig och saftig, garnerad med fänkålsklyftor och äppelbitar? Oaktat vilken karott man väljer att stoppa den i på smörgåsbordet är titeln Malte Laurids Brigges anteckningar; besticken jag avnjöt den med var Erik Ågrens översättning som jag i brist på fantasi faktiskt måste kalla för kongenial.

Nej riktigt vad jag hade väntat mig av den här boken kan jag inte göra reda för, men jag föll för den, häpet och graciöst föll jag: när jag redan efter några rader trevade efter pennan på hyllan ovanför sängen och började skriva av sånt jag särskilt fäste mig vid visste jag att denna bok inte var som andra. Jag – citat! Jag citerar ju inte!

Rara är de citat som talar för sig själva: merparten är utanför sitt sammanhang som amputerade lemmar, beklämmande påminnelser om svunnen spänst och tjänlighet. En sak jag skrev av på det gula bokmärket var En och annan blomma stack upp i de långa rabatterna och sa med förskrämd röst: röd. Fyndig formulering som man kan fnissa överraskat åt; det är för all del trevligt, men saknar substans. Nåt annat jag skrev var Om man åtminstone hade sina minnen. Men vem har det? Genast förstår den k. läsaren vad jag menar. Kommen dithän i läsningen såg jag de där orden som ett koncentrat, ja en insikt, en annans erfarenhet! men på min gula pappersremsa är de bara … ceci n'est pas une pipe, liksom.

Alltnog: efter att ha insett att jag helst av allt ville skriva av rubbet ordagrant la jag ifrån mig pennan och bara läste. Fort har det inte gått, det medger jag gärna, men takten har också i det här fallet bestämts av att jag inte velat slarva mig genom boken. Om det inte varit en lånebok skulle jag ha tagit ännu längre tid på mig. Fast faktum är att jag tänker skaffa ett eget ex. Jag är ingen bläddrare, få är de böcker jag ser åt efter att en gång ha läst dem, men Malte Laurids Brigge vill jag kunna ta fram ibland, titta i och läsa nåt stycke i här och där. Läsa om, läsa bättre, läsa annorlunda. Se mer, se nytt, se in.

Sist och nog även minst är att min yrkestillvaro med ens vimlar av Rilkecitat. Den bok jag översätter just nu har 56 kapitel varav 55 inleds med ett citat (som ska illustrera temat för kapitlet i fråga; olidligt pretto om ni frågar mig). Inte mindre än tre av de femtiofem är av Rilke; av dem tycks två vara svåra att hitta i svensk översättning. Det mest kosmiska i detta mönster är dock att ett av citaten är av Ali Smith, som jag precis lämnade in en översättning av. Allra kosmiskast hade det varit om citatet kommit ur nån av de Smithböcker jag översatt, men eftersom jag varken är konspirationsteoretiker eller tror på siffermagi, planeternas inverkan på våra tapetmönster eller kristallers makt över vår armsvett är citatet typiskt nog ur en Smithbok som inte finns i svensk översättning.

*R.M. Rilke: ur "Spansk dans", svensk tolkning Patrik Reuterswärd

your daddy's rich and your mom is good looking*

Alltså midsommar: så ohyggligt traumatisk med alla sina till svindlande höjder uppskrämda förväntningar. Vore det inte för dem ginge det väl an. Som det nu är finns inte det trevliga att få och ha som kan nå upp till det man går och bävar för att inte få, eller ha.

Så vad gör man? Försöker blunda för hysterin. Försöker krama sina ungar och binda åt dem så svulstiga somriga kransar man bara kan av den numera så torftiga artfattigdom vägrenarna skäms för tänk när en annan var barn då minsann fanns det Försöker bita ihop om det mycket lilla barnets mammaletningsexpedition som visserligen-slutade-väl-men-som-kunde-ha … Tar en sensen stormpromenad med musik och mess. Tackar högre makter för fotboll.

Gläds ändå, hur det än blåser och hur det än blir, åt den förbannat vackra sommarnatten.

Förr avskydde jag såna här bilder: bilder med hus och vägar och
mycket gråskala. Nu representerar de en oförklarlig trygghet för mig.

*En uttalsvariant av Gershwins originaltext. Den version av låten som är min min min är covern med Fun Boy 3 från sådär -81, och de sjunger såhär.

Halvfina hägringar

Akinfejev liknar Leonardo DiCaprio. Elmander liknar min kusin som ung. Petter Hansson liknar Håkan Mild. Mellberg liknar en lurvig Arn. Zhirkov liknar en filmskådis jag inte kommer på namnet på. Alla liknar nån annan. Med tiden blir det tröttsamt att ständigt spela den boll man uppfunnit åt sig själv, så man slappnar av och liknar mer och mer sig själv för varje dag. Det kan vara jobbigt för omvärlden men är väldigt vilsamt för en själv.*



Nachostallriken liknar likgiltighet. P-kaffet i mitt ölglas liknar varm Baileys. Anfallsspelet liknar en plan. Planen liknar tyget till en jättelik grönrandig tröja. Svenskarnas spel liknar bollett. Hopspringningarna liknar bollibompa. Trängseln framför det svenska målet liknar nordkoreanska flagguppvisningar. Stämningen på krogen liknar uppgivenhet. Gräsfläckarna på spelarnas kläder liknar nåt deras morsor inte skulle ha velat tvätta bort. Det svenskarna gör i 41:a minuten liknar nästan lagspel. Ryska laget liknar tio fingrar förbundna av smidiga gummiband. Svenskarnas reaktion när de får bollen liknar förvåning. Straffområdesmarkeringen ovanifrån liknar en kaukasisk kritcirkel. Marcus Allbäck liknar en räddningsplanka. Zlatans läppfladder i ultrarapid liknar lidande. Den rysk-svenska närstriden i 84:e minuten börjar likna kärlek banne mig. Kim Källström gör nåt som liknar sista halmstrået. Matchen liknar ingenting. Uttalet av orden i den ryska nationalsången liknar nonsenssvenska.

*Agatha Christie. Och "boll" ska givetvis vara "roll".

I wanna be Kate

Lilla brynjan engagerade mer än förhandstippat. Av jessika fick jag ett finfint kombinationstips som jag inte lyckats klämma fram själv. Litet garderobsrafs gav följande resultat som ju faktiskt är tillräckligt påklätt även för svalka som den som råder för tillfället.


Ovänner av bloggning kan mala mången säck präktig rågsikt med hjälp av allt vatten de nu får på sin kvarn: tocken navelrunkande narcissism! se hur bloggosfären alltmer blir en blobbosfär i den cyberrymd som borde få vara stjärnklar! Men titta närmare på bilden! Vad är det Miss Gillette håller i handen?

Ett tefat, hon håller i ett litet glastefat med nånting svartbrunt på. Det ser fermenterat ut: med tanke på kärlet ligger det nära till hands att gissa på te. Detta stämmer emellertid inte.

Makarna Smeden och Sjöfågeln beredde oss lika stor som oförberedd glädje igår genom att dimpa in på hemväg från Långt Norrut. (De gör det då och då eftersom de hör till den extremt glesa skara som faktiskt alldeles på allvar har vägarna förbi här ibland.) Igår fick de mat och vi fick i gengäld ett tjusigt paket med påskriften arame. Konstiga födoämnen intresserar ju mig: tyvärr hamnar de ofta i skafferiet på obestämd tid (vilket i praktiken betyder icke tidsbegränsad livstid) och den trista trenden vill jag bryta. Därför snodde jag ihop en liten sjögräsrätt till lunch idag Se, så enkelt det är att laga en sjögräsrätt!

Arameimpro

Blötlägg önskad mängd sjögräs en kvart, krama ur och skölj av. Mjukstek strimlad och lök, morotzucchini i smaklös olja med några droppar sesamolja. Blanda i sjögräset och strössla över sesamfrön efter smak och tycke. Smaksätt med japansk risvinäger och fisksås tills önskad smakbalans uppnåtts.

Gott, tyckte jag. Intressant, tyckte Maken, fast uppgraderade till: Okej, fast blir ingen favorit. Resten av aramen lär i alla fall inte bli långlivad i skafferiet.

every day she wears the same thing

Jag börjar känna igen mig själv. Jobbtempot är högt uppdrivet för närvarande – frånvarande i bloggosfären blir jag istället – och börjar gå att likna vid det jag höll före barna. Under kvällspromenaden med Maken i förrgår afse reflekterade jag över den återfunna lyckan i att verkligen plöja ner sig i nånting så totalt (nåja: så totalt det nu går med två småbarn som kräver sitt). Jag tycker jag fått kvitto på att en stor del av det gångna årets existensiella kris beror på att jag saknat den hårt arbetande delen av mig. Visserligen är jag i grunden omåttligt lat, men samtidigt trivs när jag får ta i från tårna och tokjobba. Jag gillar att jobba, och ju tydligare definierade uppgifter, desto bättre.

Nu ångar jag på mot deadline för mitt extraknäck, som jag hoppas ska generera mer av samma sort. Utanför fönstret osedvanligt tät trafik: grannen, folkparken, håller idag veteranfordonsdag. Jag brukar vilja dit och njuta av motormuller och lackblänk men i år hinner jag inte. Dessutom bloggade jag visst om fenomenet ifjol?

Idag ska jag istället mannekänga lite.

Jag har blekt ur färgerna på fotot, så de ljusa pastellerna
på en del av blommorna (eller ska man säga
blemmorna?) i linnet försvann.

Denna lilla pärlstickade frivolitet som utan att rodna nämnvärt kallar sig för "linne" köpte jag i ett anfall av … ja, inte vet jag vad som tog åt mig under avenystroset för snart ett år sen. Prislappen var blygsam i alla fall och jag tänkte kanske att om man bara kan ha den över bikinin på stranden två gånger, så kan man slänga den sen med gott samvete.

Plagget var dock omöjligt att bära – inte för sin permeabilitets skull, utan för det faktum att den luktade bensin, eller snarare nån ohyfsad avlägsen släkting till bensin. Esteeer!

Jag vädrade. Jag handtvättade. Jag parfymerade. Tingesten hånflinade och stank oberörd vidare. Till slut, på höstkanten, glömde jag hela saken, och det råkade visst ske när jag hade hängt ut skunkoramat till tork i friska luften, för när jag ett halvår senare slog upp balkongdörren fann jag en liten möglig skrynkelhög på golvet. Vad var nu detta? … aha!

Och si! äntligen var odören borta. En beklagansvärd vinter och oceaner av försurad nederbörd var tydligen mer än den kunde stå emot: inte minsta spår av olfaktoriskt obehag kunde förnimmas. (Vad är förresten motsatsen till odör? Dör?) Efter ännu en handtvätt i såpa är min Krakaklädnad klar för bruk, lägligt nog just när den exceptionella hettan har avlösts av mera normala svensksommartemperaturer. Förmodligen blir den aldrig använd. Men det vore väl rent förgjort om jag åtminstone inte finge visa upp den, och ni, mina k. läsare, har ju svårt att värja er …

beyond the yellow brick road

Sommareufori det är lustigt att vara till Folk pratar drömska om stundande semestrar se en mås står i luften still och jag nickar och ler här e jag känner inte som de över sommarens smala näs Allt detta jobb som brer ut sig framför mig – det gör mig euforisk, fylld av energi här e jag Sången är också inne på sommarspurten lätt som ett maskrosfjun efter morgondans konsert köruppehåll i nära tre månader. Det blir tomt* en saknad en brist en längtan det är vind och vårt hav är salt men just nu i ögonblicket som är gör jag det mesta av det, rösten ännu mjuk sen sjunget i fredags soldis i lätta drag och nu sitter jag ensam vaken med nåt glas vitt lent sommarsmeksamt det är sommar och här e jag och saknar bloggosfären som jag inte hunnit sätta min fot i sen före helgen det är fårlort och sommargräs Ett inte alldeles omöjligt scenario är att upplevelseförmedling medelst bilder blir denna sommars melodi e jag här jag e här Förra sommaren var mer Rachmaninovs trea: det var ledmotivet för den fasen av livet. I år kan jag inte sluta lyssna på Den blida vår med Rilkeensemblen**; ja det är den jag sjunger medan jag skriver det här, jag spelar den om och om igen i mobilen och sjunger altstämman för de andra som sover nu överallt i huset; snart ska jag lägga mig hos Julflickan, viska att jag är hos henne nu och att jag älskar henne mest av allt i hela världen, men utan att röra henne: det tycks störa hennes sömn. Rösten, hon vill höra rösten, bli betryggad, men i övrigt sova i det som är hennes egen sfär.

Jättenäckrosens blad kan när de är som störst
bära en människa på över sjuttio kilo.

Denna gång bilder från en botanisk trädgård som kanske ligger nära dig, k. läsare.

Stjärnspår in i galaxen

See if I care.

*"Det suger gammal brottarbalk" kändes för stilbrottsligt för att få vara med just här.
** Man måste faktiskt lyssna på den. Ja man måste. Det är inte omöjligt att man måste lyssna mer än en gång för att fatta det alldeles fantastiska i den men när man väl fastnat är man livstidsknarkare. Jag lovar. Och det är ett löfte, inget hot.

Nej!

Han sa: Okej ladies, ni har ganska snygga ben

Jahapp, k. läsare, ni börjar känna igen mönstret vid det här laget: många ord igår = ruelse och många bilder idag. Eftersom jag fortfarande inte anser att ni har fått nog av vår majsemester blir det bilder från båtfärden mellan Varberg och Grenå. (Inga från returresan, för då låg jag i en hytt och hade feber.)

Söndagsseglare på fredagsseglats.

Be colorblind/don't be so shallow

Blott blått.

Sjöfartens geometri

Fem fötter och en flärp.

Dancing on a high wire/you need to be so sure

Rock around the Crocs

Mest anmärkningsvärt med den här båtresan var inte att Lille George spydde upp frukostblåbären när vi hade femhundra meter kvar till hamnen (perfektplanerade som vi var hade vi marginal för snabbrengöring av henne), utan den oväntade omtanke i form av mobilsamtalet jag fick när vi redan gjort oss hemmastadda i kafeterian med dagens första fika.

"Ja hej, det är från båtbolaget, vi sitter här och väntar på er."
"Kör", svarade jag. "Vi är ombord."

Först då la fartyget ut.

Omöjligen möjligt

Som jag sa igår till en vän: tur det är sommar och ljust så mitt sömnbehov reduceras, för nu sänker jag skallen och stångar mig in i en period vars jobbintensitet saknat motstycke sen min tid som ogift. De närmaste fem månaderna ska jag översätta tre romaner och har dessutom just (natten till idag) lämnat in ett arbetsprov till ett företag som översätter bland annat datorspel. Fyra av dessa månader ska också rymma en massa sommartrams som ledighet*, umgänge och allmän njutning. Vad det beror på blir jag inte riktigt klok på, men så här har jag det i stort sett alltid om somrarna. Som jag upptäckte när Studiomannen förde saken på tal hos sig: betald semester har jag haft – några veckor 1987 när jag jobbade på den stora bilfabriken**.

Under gårdagen lämnade jag också in översättningen av den roman jag suttit och slipat på rätt länge. Jag har översatt författaren tidigare och visste på förhand vilken verbal virtuos hon är; dessutom visste jag att hon tillhör den lilla välsignade skara författare som förstår översättarens belägenhet. Den k. läsaren tror det kanske inte, eller har troligast inte ägnat saken en tanke, men många författare tycks aldrig ha reflekterat över vad översättarens uppgift egentligen innebär.

Att över huvud taget få kontakt med en författare för att ställa frågor som rör översättning av vederbörandes verk är ofta krångligt. Agenter och förlag är misstänksamma som svartjobbande spioner och kräver inte sällan att korrespondensen ska gå via dem: en procedur som inte direkt snabbar på arbetsgången. Sen är det ingalunda givet att författaren behagar besvara ens frågor. Kanske ter de sig märkliga eller rentav löjliga i hans eller hennes ögon, men så kan det bli på grund av språklig inkongruens och/eller kulturella skillnader. Det begriper ju ni, k. läsare, men författarna gör det som sagt inte alltid. Får man svar kan de vara avmätta eller ohyfsade eller insinuera att man inte är lämplig för uppgiften ifall man behöver fråga det eller det. (En hyllad generationsförfattare nöjde sig inte med att antyda detta, utan sa det utan omsvep till en av mina kolleger. När jag senare översatte samma författare bestämde jag mig av det skälet för att aldrig fråga honom nånting.)

Dryga typer har givetvis sina motsatser: författare som månar om sina alster och önskar att de ska bli så bra det bara är möjligt även i översättning. En stor men teknikskeptisk författares röst hade jag länge inspelad på ett kassettband: han hade ringt och talat in sitt telefonnummer på min svarare efter att ha tagit del av de frågor jag skickat via agenten. Eftersom jag saknade fax, som han annars brukade använda, fick vi diskutera mina frågor i telefon. Gosh-wow-boy-oh-boy-faktorn var skyhög (fast till slut försvann det där bandet i nån flytt).

Amerikanskan Erika Lopez skulle knappast ha varit möjlig att översätta om hon inte månat så om sina texter och om mig. Genom de tre titlar av henne som jag gjort förde vi en omfattande korrespondens där hon utredde inte bara snäva samtida kulturella företeelser, utan också sånt som intern jargong, stadsdelsspecifika vanor under vissa år på åttiotalet och sina egna flippade associationsbanor. Den löst hophängande trilogin om vildhjärnan Tomato Rodriguez är därför nåt så ovanligt som översättningar jag känner mig i stort sett helt nöjd med. Så här kunde det låta medan översättningen tog form:

> VELVEETEN RABBIT

Would it be OK for me to switch the rabbit for, say, Pinocchio, or perhaps the rabbit in Alice? Your text goes, "She's becoming more real, like the Velveteen Rabbit." I think putting a better-known (for Swedes) fairytale character would be more effective than trying to explain the V.R.

---Yeah, I guess Pinnochio WOULD work precisely because he does actually become a real live boy, instead of a toy. Just that the lying thing took precedence with his nose and all, so if you have a Swedish fairy tale where it's more about the magic of something simply becoming REAL, then use that.

eller

*"It's all in the wrist, Sadie" -- where's that from? Searching the web I find thousands of quotations, but no original source.

It's all in the wrist is like someone giving advice on how to do something well, like play tennis, or throw a ball, or toss anything. It's a joke because it's mysterious, "it's all in the wrist". It's become a joke because it doesn't really tell anyone anything. Keeps it a bit of a secret. And so using it for sex or anything, implies that the person's a professional in some way. Use whatever's similar in your language. There has to be something arrogant that people toss off to imply how smart they are. And if it doesn't exactly fit for that situation (like "in the wrist" is for tossing and I think I'd used it for sex), then it's funnier.

Böcker och processer som dessa är det jag lär mig mest på och utvecklas mest av i mitt yrke. Naturligtvis våndas jag under tiden, men när jag känner att en lösning på nåt av de här besvärliga problemen trillar på rätt plats känns det som det förmodligen gjorde för Henke när han fick in det efterlängtade tvånollmålet i matchen mot Bulgarien i Portugal 2004. Där satt den! (I exemplen ovan blev det Pinocchio, förresten. Och så den för svenskar självklara Du har inte rätta knycken – fast farbror Melker fick vackert stanna i associationsfarstun.)

Men det mest insiktsfulla svar jag fått i den här vägen av en författare kom för nån vecka sen.

it's absolutely not a John Knox poem - Knox would deeply have disapproved of
poems! and homosexuality to him wd be of course utterly despicable and
sinful. The poem starts with a play on an old scottish drinking toast, which correctly goes here's tae us, wha's like us? damn few and they're all dead! (translation : Cheers to us, is there anybody else like us? Very few and they're all already dead!) But Knox is saying there's far too many people like this couple, and they're all damned and will end up in hell when they're dead. Then he relents, and is kinder (which is an impossibility, by the way), and he still flags up the notion of damnation in 'damt pair' - which can be seen casually, just as a throwaway term of affection, and also as another reference to presbyterianism suggesting homosexuality simply means you'll burn in hell. It's a dream-world, a kind or softened john knox. it's an impossibility***.

Skotska författaren Ali Smith förklarar så mycket det bara går att förklara – och sammanfattar på ett deprimerande korrekt sätt. Det är en omöjlighet.

Och ändå försöker man.

* Ja ja, "ledighet" då.
** Det var i anslutning till den del av semestern som jag inte hunnit jobba in som jag fick smak på hojåkning.
*** Min fetifiering.