she had a dream about the king of Sweden

Den k. läsaren har säkerligen noterat att jag är inne på nästa roman av Jenny Diski, nämligen den tunna lilla Rainforest. Boken fick jag gratis med posten av en generös mänska nånstans i Frankrike. Överst i traven av böcker som jag Tänkt Börja På Snart* ligger Steinbecks Of Mice and Men som en givmild kanadeniska tillsänt mig.

Så yrvaken i tillvaron är ju inte mina k. läsare att de inte hajar att detta handlar om en av de bokbytarorganisationer som finns numera. Om folk fordom hade svårt att få tag i och råd med böcker, brottas dagens läsande konsumister med det motsatta bekymret. Sälja böcker till antikvariat går inte längre, såvida det inte handlar om sällsynta volymer. Många välgörenhetsorganisationer betackar sig för bokdonationer. Vad gör då vi som ryggmärgsogillar att slänga böcker? Vi som vill att våra böcker ska få komma till nån som uppskattar dem?

Vi kan Bookcrossa, till exempel. Själv har jag dock inte fastnat för den metoden: man ska hålla på och märka böckerna och registrera dem och skicka kommentarer om var man lämnar och hittar dem samt vad man tycker om dem. Nejnejnejnejnej. På tok för meckigt. Dessutom ska man ha en ofattbar tur för att råka på en bok man verkligen vill läsa.**

De senaste tre åren har alternativet BookMooch funnits. Här lägger man upp en lista över de böcker man vill ge bort. Tillsammans med alla andra medlemmars listor utgör den en databas där man enkelt kan söka efter titlar man önskar sig. Finns titlarna inte lägger man upp en önskelista och hoppas på att nån förr eller senare skänker den bok man söker. För varje bok man lägger upp får man ett visst antal poäng; för skickade böcker likaså, och även för att man bekräftar att böckerna verkligen kommit fram. Att tigga böcker kostar förstås ett visst antal poäng. Både tiggande- och sändningspoängen beror på hur långt bort tiggaren bor från givaren.

Det här låter kanske också krångligt, men det finns färdigformulerade meddelanden för alla åtgärder och allting är jättetydligt: KLICKA HÄR OM DU VILL TIGGA TILL DIG DEN HÄR BOKEN och VAR HYGGLIG OCH KLICKA HÄR NÄR BOKEN KOMMIT FRAM, och så vidare. Allt meddelas via mejl. Inte ens jag kan tycka att det är jobbigt.

De nackdelar jag kan se är att det för oss latoxar kan kännas bökigt att slå in böckerna, skriva rätt adress och se till att få dem på lådan. Dessutom går det inte att skicka försändelser billigt från Sverige. Många länder har ytfrakt, men det alternativet finns inte här längre. Om man väljer att skicka till alla länder kan det alltså gå på en hundring att bli kvitt en stor och tung bok. Men på sin medlemssida kan man välja att enbart skicka inom sitt eget land, eller att be boktiggarna fråga ifall man vill skicka en viss bok till just deras land. Då kan man avgöra från fall till fall hur dyrt det ska få bli.

Än så länge tycks det vara relativt få svenskar med i BookMooch. Engelskspråkig litteratur går därför bäst, fast man kan såklart lägga upp en hiskelig massa böcker på svenska om man har en kasse stående som man vill bli av med. Man samlar ju poäng redan genom att bjuda ut sina böcker, så man behöver strängt taget inte ha skickat en enda bok för att kunna tigga böcker av andra.

Testa, vettja! Medlemskap kostar inget. Även om snubben som driver BookMooch på heltid med egna medel ber att få en donation då och då är detta helt frivilligt. Jag föreslår att mina k. läsare går och tittar hur det hela ser ut – själv ska jag lägga upp ett par deckare av Mo Hayder. Dem kan ni ju moocha av mig om ni går med.

*Noteras bör att jag anlägger ett kosmiskt perspektiv när jag här använder ordet "snart".
**Jag har i och för sig bevittnat just en sån sällspord händelse en gång när Lillis gudfar på ett museum fann precis en bok som han hade planer på att skaffa, men det får nog kallas för det flitigt anlitade undantaget, ni vet det som bekräftar regeln.

(not) just one caress

Som en pendang till förra anteckningen idag känns Hakkes häromdagspostning. Läs, gläds, gack sen och idka smeklek! Långt bättre, det, än smälek. (Är förresten smålek motsatsen till storlek, eller är det ett lätt litet pek på en smeksak? Tolkningen en smaksak för ens språkliga smaklök; en taklök för en vågad taklek, en leksak för ens tokota smektak som man vill ha det högt i och städse efter taklaget ha smeklag under.

Ju! Ett smekligt tilltag.

en liten bit längre bort

"Gick det bra!" ropar jag som alltid när Maken kommer innanför dörren efter att ha lämnat barna på dagis. Jodå, det hade det gjort: den jämnårige men betydligt mer storvuxne pojken hade inte försökt krama ihjäl en gråtande Lillis denna morgon; allt hade avlöpt såsom smort.

"Och dessutom kan jag meddela att det är en stor dag för dig!" sa Maken hemlighetsfullt.
"Jaså? Har jag tilldelats garanterad översättarpeng på livstid så att jag hädanefter kan gå och drälla och slå dank?"
"Nej – bättre upp!"
"Har månggifte blivit tillåtet?"
"Nix, fast nu börjar det brännas."

Nu skvalpade det omkring en tystnad som endast bröts av knastret som uppstår när koncentrationsfåran mellan mina ögonbryn djupnar (den skvalpade nämligen väldigt diskret, tystnaden). Maken en liten ledtrådsskjuts:

"Det är nåt du har väntat på länge."

Då for jag upp från stolen i en inte alls särskilt diskret enmannavågen och tjoade Jaaaaa! Är det sant!

"Ser så ut", sa Maken. "Håll med om att det var bättre än gratispengar på livstid." Han tycker nog inte det själv, men han vet hur jag ser på saken: äntligen ska Victoria få gifta sig.

Varför jag egentligen bryr mig kan jag inte fullt ut göra reda för. Nån rojalist är jag inte. Kungligheter i allmänhet intresserar mig en smula, mest för exotismen, för den så fullkomligt världsfrånvända tillvaro som kungahusen utgör. Men Victoria känns personligare, som en människa snarare än bara nånting (ja: nånting, inte nån) man ser i skvallerspalterna. Samtidigt som jag vet att situationen teoretiskt sett är självvald förstår jag att det inte är så enkelt att bara avsäga sig hela middevitten och träda ut ur slottet som en nästan ganska vanlig människa. Alltså sitter hon i sin minkpälsfodrade rävsax och får finna sig i att skärskådas och nagelfaras av kreti och pleti. Jag ryser när jag försöker föreställa mig hur mina egna tonår skulle ha varit om jag hade befunnit mig i hennes skor (som jag inte ens hade fått välja själv!) Och hon, hon har fått tampas med sin dyslexi och sina ätstörningar och sina förälskelser beglodd och begapad av miljoner. Hur lätt är det att hitta nån att leva med under såna förhållanden? Den där vedervärdige stekaren hon hade ett tag – som jag hoppades att det skulle ta slut. Och sen gjorde det det, och ryktesspridarna blev som galna, det var Thomasar hit och adlingar dit och nån herr J som jag aldrig riktigt fattade vem det var. Men sen kom den rejäle från Ockelbo och inte kan ju jag nånsin veta hur de egentligen har det, de bägge, men karln verkar rekorderlig och snäll (det har jag till och med fått höra av bekantas bloggbekanta på sistone) och de har kämpat på i bra många år nu. Utan att få pappas godkäntstämpel i rumpan på den tilltänkte.

Onekligen rätt medeltida. Och ett tydligt exempel på att de där mänskorna inte lever i samma värld som jag. Det är möjligt att de är glada för det, men i så fall är det banne mig reciprokt.

Nu håller jag andan tills förlovningen eklateras, och för de unga tu spelar jag Vad pojkar vill ha med Ebba Grön. Jag råkade höra tre sekunder av den i ett Sommarprogram jag lyssnade på i utan-musik-format; de sekunderna räckte förstås för att låten skulle ramla fram ur min hjärnas musikskåp där den legat instängd på en gammal kassett i flera decennier. Jag hade spelat in den från radion, så hela första versen och ett par ord i andra versen kom inte med; jag har alltså egentligen aldrig hört låten i sin helhet. Men nu så! Den var hemma på elva sekunder och nu går den varm i mediespelaren. Det är en så glad låt, inte ett dugg deppig eller samhällskritisk eller destruktiv: jag föreställer mig att Ebba har knåpat ihop den på väg hem genom gryningen efter en sanslös natt av vidöppna sinnen och kokande blod. Så borde ju alla få ha det.

stand and deliver

I badrummet har under dan inget så intressant timat att det är dokumenteringsvärt; därför föreslår jag mina k. läsare att istället gå och läsa en av Miss Gillettes kollegers kommentar till kulturutredningen.

we could stay here a million years

"Har ni inte hittat nåt datum nånstans?" frågade barnas mormor. "Pappa brukade jämt skriva in det när han byggde nåt." Snickarna skakade på huvudet, men några timmar senare hade de mycket riktigt påträffat årtalet 1952 på en bräda i det golv de just brutit upp.

Sista bilden från gamla badrummet. Det gulsotsgula målade jag över
med en med vatten mer befryndad kulör när jag tog över huset för
drygt tio år sen. Badkaret har varit ockuperat av ett skötbord i fem
och ett halvt år. Det ska bli skönt att framgent slippa välja hotell
efter huruvida det finns badkar på rummet eller ej.

På ritningarna står det badrum, men från byggåret 1935 tills badrummet installerades användes skrubben som klädkammare. Eftersom inga rör var förberedande dragna när huset byggdes gjordes många hemknåpade gummilösningar för att få in allt som skulle rymmas på de 7–8 badkvadraten. Snickaren som nu anlitats för renoveringen tycks vara gåtan med det överflödiga (tillika överflödande) expansionskärlet på spåren; finge vi äntligen bort det bleve vi både glada och lättade. Eller borde man marknadsföra det som en variant av hemsökt hus: på vinden står ett expansionskärl som inte längre är i bruk – men som lik förbannat dryper skvallervatten så att hinken i källaren ideligen måste tömmas.

Här nånstans trodde jag att det skulle räcka. Men icke. Tätskikt?
Förlåt? Aha. Jodå, i hörnet där badkaret stått satt tjärad tjärpapp
under masoniten som kaklet var fäst på. Jag börjar misstänka att
nån hög vederbörande har hållit sin tålmodiga fuktspärrande hand
över detta badrum i alla år.

Renoveringen görs betydligt grundligare än jag trott. När vi lät göra om badrummet på bottenvåningen för åtta år sen var det inte alls samma pådrag. Vi har valt hantverkare på rekommendationer och på det faktum att kakelmäster, som bor och verkar här i byn sen tjugo år, såvitt vi vet aldrig har blivit tjärad-och-fjädrad av missnöjda kunder. Idag känner jag mig övertygad om att valet är rätt. Eller låt mig omformulera: även om slutresultatet blir uselt, har samtliga hantverkare fått slita som djur för sitt arvode. Så här ser det ut nu, sen snickarna gjort så långt de kunnat:

När vi lyfte ut allt löst ur badrummet igår såg det
plötsligt rymligt ut. Men ju mer av väggar och golv
som rivs ut, desto mer tycks utrymmet krympa. Nu
kan man inte för sitt liv begripa hur det kan få plats
både badkar, toa, handfat, en bred slits och en stor
hylla här inne. Vilket väl bevisar att rena obrutna
ytor ger ett annat intryck än mörka plottriga.

Imorron står röris på tur. Han ska stänga av vattnet och byta en bit av rörstammen i källaren. Sen ankommer det på honom att bringa reda i det femtioåriga hempysslet. Enligt snickarmäster är både golvbrunnen och toaröret gjorda på ett sätt som torde ha krävt högre makters insats vareviga gång badkaret tömdes eller klosetten spolades: badvattnet borde egentligen ha runnit ner i trossbottnen, och toavattnet skulle lika gärna ha kunnat tryckas ut baktill på röret som går ner i golvet.

Har jag nämnt att min morfar – en sin tids timellhemknåpare – var nitisk metodistförbundare hela sitt liv?

or the time when the storm tangled up the wire

Underst i lektyrhögen på toan som ska underkastas en så kallad total makeover med start på måndag fann jag en

rapport-?
dokumentär-?
lyrik-?

-bok: en näpen liten volym väl lämpad för snuttläsning. Förmodligen är det därför den hamnat där den hamnat. Jag hade inte tittat i den på flera år (helt frankt hade jag glömt att jag hade den) men nu blev återseendet förtjust. I Saker som händer har Staffan Ekegren sammanställt saker som hänt under ett år i ett polisdistrikt i landet. Han har använt sambandscentralens så kallade ingripandemeddelanden samt i bokens sista fjärdedel polisens egna så kallade minnesanteckningar för att komponera sin sång om tiden.

När man börjar läsa Saker som händer fnissar man, skrattar, skrockar. Åt de säregna skeendena, åt de märkliga formuleringarna. Efter ett tag infinner sig en sorts svindel: över hur det är möjligt att så lakoniskt beskriva sånt som för de inblandade måste vara stora, ja ibland traumatiska händelser.

1 juli
0.45 Fabriksgatan
Det är ett jävla liv.

11.46 Sveaparken
En man står i en buske. 30 år, brunt hår, grå jeans, blå mobiltelefon. Sedan blottar han sig.

16.28 Engelbrektsgatan
Sex sju degerforsare håller på och gapar.

2 juni
15.20 Bromsplan
En kvinna går och urinerar bland bilarna. 60 år, lång klänning, ryggsäck, glasögon.

3 juni
6.48 Sörbyvägen
Det brinner i en stubbe.

21.26 Kilsmo
Vid gamla stationen slår två ledningar ihop sig och bildar gnistor.

4 juni
7.31 Engelbrektsgatan
Det är någon som steker strömming på Wesslans servicehus, så att brandlarmet går.

19.48 Örnsköldsgatan
En man ser att grannen går med hans sportväska. För 2 dagar sedan hade han inbrott i källaren.

5 juni
0.22 Trädgårdsgatan
En man ligger på en soffa och vaknar inte.

4.39 Södra Infarten
En fjolårskalv kommer springande vid Roberts och in mot centrum.

12.29 Stortorget
Det står möbler otilåtet vid Kompassen. De ska stå vid glasskiosken.

17.30 Diktargatan
En man kastar ut glasbitar på sin gräsmatta för att inte grannens barn ska leka där.

Ju längre jag läser i denna skrift, desto starkare blir det dubbla seendet. På ett plan träder de enskilda händelserna fram som relieferna i en fixeringsbild, alltså ett sånt där virrvar av mer eller mindre småmönstrat som man måste se med blickens fokus en bit bortom själva bildytan för att uppnå 3D-effekten. På ett annat plan zoomar tanken ut, högt högt över allt detta tills alla de stora händelserna flyter samman till en helhet, den helhet där även jag ingår; nånstans där bland alla blottare vilsesprungna älgkalvar gapande degerforsare brinnande strömmingsstekpannor befinner jag mig och sysslar lika intensivt med mitt som nånsin de med sitt; alla dessa samtidiga mikrouniversa utgör det kaos som ofta (av för mig oklar anledning) kallas kosmos

det kan vara chockartat att inse verkligen inse det: att man är med där, eller rättare att de andra är med i ens eget, men det är de, det går inte att komma från

Muninvägen
En kvinna tänder eld på sin soffa.

Näbbtorgsgatan
En man ligger vid tre hundar.

Olaigatan
En person undrar om Lennart är sjuk eller död.
Det står en man i grå tröja och mörka jeans vid Hälls konditori. Står mitt i gatan, plockar löv.

Osmundsgatan
Ett fyllo står klädd i Banverkets uniform.

Oxhagen
I en lägenhet högst upp finns massor av ungdomar och datorer.
Två grannar bråkar. Den enes hund jagar den andres katt etc mm.
På cykelbanan in mot centrum står en man, han pratar och slår på lyktstolpar.
På baksidan av cykelbanan står en man och bara skriker.

Ozongatan
På Scaniabilar sitter en död man i en bil.

Regionsjukhuset
En sjuk lastbilschaufför behöver hjälp, han vill bli av med sin lastbil.
Det ligger en hundvalp mellan A- B- och M-husen. Den kanske fryser.
Utanför sjukhuset på gräsmattan skriker Agnes rakt ut.

Ringgatan
Nära hörnet till Karlslundsgatan står en man och ylar.
Det kommer en massa musik ur ett gult hus.
Nära Svartån slåss tre personer, två av dem ligger.

Rynningeviken
En ko är halt.

Saxons väg
En gubbe bär en grind. Verkar vansinnig.

I sista avdelningen får vi komma lite närmare, se mer av de enskilda incidenterna. (Det är inte alls svårt att föreställa sig att en författare kan se ett helt liv antydas i korthuggna beskrivningar som dessa – eller mer specifikt använda det till stoff i den fiktion de skapar. Författarparet Siri Hustvedt och Paul Auster har i varsin bok skrivit in ett skeende som måste ha samma inspirationskälla, men de behandlar det på helt skilda sätt. Jag ser framför mig hur de sitter där och läser nån av alla de morgontidningar som de antagligen prenumererar på, hur den ena får syn på en notis som h*n läser upp för den andra; hur båda fascineras enormt och tillsammans börjar fabulera kring notisen. Men de blir oense om vad som egentligen kan ha hänt, så oense att det mynnar ut i att de infogar det i varsin roman eftersom ingen av dem vill ge med sig. Tur för resten av världen, det, för det var två mycket läsvärda böcker. Hustvedts måste ha varit What I loved; Auster är såpass produktiv att jag inte längre minns vilken av hans romaner det var, men det var en av de mäktigare, vittomfamnande.) Inzoomningen har påbörjats. Nu är det upp till en själv hur man vill ställa sig till människoödena som skymtar.

8 mars
Annika B har sagt till socialjouren att hon tänker ta sitt liv. När vi kommer hem till B är lägenheten tom men delvis sönderslagen. På köksbordet ligger två A5-ark med något som skulle kunna likna ett avskedsbrev. Det hela tyder på att detta är skrivet under någon form av berusningspåverkan. I brevet stod inget om var hon skulle tänkas tagit vägen. Inte heller fanns något datum skrivet. Då många lampor i lägenheten var tända tyder det på att hon varit där efter att det blivit mörkt.

9 mars
En tidningsutdelare blir utjagad ur trappuppgången med en halvnaken man efter sig. Utanför börjar mannen riva ut tidningar ur tidningsvagnen, och kastar ett stort antal på gatan. Efter en stund besinnar han sig och går in i sin lägenhet.

27 april
En kvinna säger att hon har varit hemma hos en man. Han gick in i en garderob för han ville visa henne något. Han kom ut med en pistol.

I will let go

Andra tanden blev först ut. 21 februari 2004 kom den.
14 januari 2009 blev den lös.

Det är så stort att jag måste blogga en gång till idag: Julflickan har tappat sin första tand. Hon satt och åt en smörgås hos dagmamman när hon kände nåt konstigt:

"Va? Vad är det jag tuggar på!"

Hon grät, sa dagmamman, som bekände att också hon hade fått en tår i ögat. Men inte var det av sorg, nej det måste ha varit en oerhörd lättnad, för en så glad Julflicka har vi inte sett på flera år. Nu läspar hon mycket lätt, fast om det är affekterat eller naturligt har ännu ej kunnat utrönas.

Själv fällde jag inga tårar, det har jag ju redan gjort, men nog kändes det som om äldsta dottern blivit bra mycket äldre med ens.

Så kan hon se ut när hon inte schimpansgrinar mot kameran: här i
egen kreation av beige gammelmorfarsbandage och mammas
sommarfrivola hårspännen.

shang-a-lang (uppdaterad med rött)

Som småbarnsförälder kan man inte se På spåret på ordinarie sändningstid, klockan åtta på fredagsaftnarna. Som hemifrånarbetande egenföretagare kan man däremot se reprisen klockan tolv på torsdagslunchen. Med undantag för tillfälliga glimtar ur andra program (huvudsakligen Bolibompa) är På spåret det enda, säger enda, teveprogram jag tittar på numera.* Som Anders Bananders utbrast för inte så längesen: "Jaså, det är ni!"**

Det som i mina ögon gör det här frågesportsprogrammet så mycket intressantare än alla andra är dess oförutsägbarhet. Har den k. läsaren tänkt på det nån gång? Även om resan går till en ort man knappt hört talas om på en kontinent man inte haft en tanke på att besöka, så har man ändå goda möjligheter att ta hem full pott i programmet. Ledtrådarna under resorna är formulerade så att man genom att lösa ordvitsarna kan begripa vart man ska – ofta en smal sak redan på tio- eller åttapoängsnivå för en exilgöteborgare som jag. Och frågorna som sen ställs kring orten i fråga behöver inte alls ha med själva orten att göra. Inte det bittersta! Hamnar man i en centralafrikansk regionshuvudstad kan det ändå bli frågor om Stellan Bengtsson, brysselspetsar eller Stråssa silvergruva. Det är frågeskrivarnas enastående förmåga att via den allrasom smalaste lilla sytråd till anknytning undvika förutsägbarheter som hur landet flagga ser ut, vem som var dess förste premiärminister och huruvida jams eller kassava upptar den största odlingsbara arealen i landet som gör det. Man kränger hit och dit som på en gammal smalspårig järnbana och fnittrar lyckligt av hur det kittlar i maggropen. Det liknar riktigt inspirerade kåserier, där skribenten visserligen börjar i det givna ämnet men snabbt styr in på ett stickspår som h*n sen håller sig på ända tills slutet är nära förestående, då h*n knyter samman det hela och bromsar in framför rubriken utan att man över huvud taget tänkt på att nästan alltihop handlat om nånting annat än det man trodde när man började läsa.

Med andra ord kan man se På spåret som en metafor (eller ska jag dra till med semafor för blotta putslustighetens skull?) för tillvaron själv. Man är inte utskåpad bara för att man hamnar i Mombasa, för man vet ju att åbrodd heter artemisia abrotanum på latin och att ganascherna**** är den tandfria delen i hästens mun.

***

Igår hände mig för första gången det att en författare jag översatt mejlade och tackade för det jobb jag lagt ner på hennes bok. Jag hade haft kontakt med poetissan vars debutroman jag nyligen översatt och fått hjälp med en del fenomen som behövde belysas ytterligare för att jag skulle kunna beskriva dem. Boken vållade mig mycket besvär – jag tycker mig minnas att jag hävdat att det är den besvärligaste bokjävel jag nånsin översatt och det kan mycket väl vara så – men den har onekligen sina poänger här och var och när författaren dessutom visar sig vara så trevlig och faktiskt rar, då står jag här avväpnad. (Det visade sig dessutom att vi båda gillade Bay City Rollers när det begav sig, fast medan hennes idol var Woody så tyckte jag att Derek var läckrast.)

Förmår ingenting annat förena och försona, så kan popen det. Det är ju det jag säger.


*I teve alltså, fast vi sträcktittar på en en och annan införskaffad*** teveserie ibland.
**Enstaka program har högre tittarsiffror än den genomsnittliga 1,6 miljon som alla tevekanaler har att dela på varje kväll. På spåret tillhör dessa, och följaktligen tillhör Maken och jag den grupp som inte genomsnittstittar, utan slår på teven bara när det är nåt särskilt.
***Ja, införskaffad är en eufemism här.
****Nej, det är de inte. Lanerna är det. Ganascherna tillhör visserligen också hästkäken, men sitter på utsidan. Så nu får jag nog ändå undvika Mombasa allt framgent.

är det lättare att andas

Två böcker som sorlar i huvudet på mig just nu:

Jag rymmer! av Eva Lindström. För den som inte är beredd kan den här textens förklädnad till barnbok kanske kännas bedräglig. H*n kanske inte ens bryr sig om att bläddra i den eftersom omslagsbilden ser lite naivistiskt tafflig ut: även det ett sken, förstås. För det här är så himla bra. Det handlar om ett får som inte känner sig ombrydd och därför rymmer ur hagen. Fåret lär känna en mård; de blir vänner.

Ingen undrar vart jag tagit vägen.
Ingen letar.
Det är torsdag.
Jag skriver vykort medan mården
hänger tvätt.
Så här skriver jag:
Jag har rymt.
Ni borde leta efter mig.
Tack på förhand.
Vänliga hälsningar från mej.
Mården hälsar också. Jag bor hos honom.
Och så adressen: Gamla Hagen 1

Den mänska som inte kan känna igen sig i Eva Lindströms bok finns, törs jag påstå, inte. När jag läst den första gången för Julflickan (som hunnit bli fem men inte femåtalft) var hon tyst en liten stund. Sen sa hon, eftertryckligt: "Jättebra." Och hennes tonfall berättade vilka vida skogar hon sett mellan de ganska glesa orden i boken.

Men nu säger jag inget mer om den. Alla måste läsa den själva.

Riktigt snitsigt hade det väl varit om jag kunnat hävda att det omvända förhållandet rådde beträffande den andra boken, Nothing Natural av Jenny Diski, alltså att den bedrägligt nog liknar en vuxenbok fast i själva verket även passar alla barn. Men så är det absolut inte.

Diskis debutroman skrevs redan 1986 och var då högeligen kontroversiell. I feministkretsar ville man svartlista den. Vissa boklådor vägrade föra den, och andra som hade den i sortimentet gjorde allt för att folk inte skulle köpa den. Det var då främst huvudpersonens sadomasochistiska kärleksförbindelse man vände sig mot, att en kvinna lät sitt liv styras så av en man. Idag är den sortens sexualitet inte längre tabu, utan ses i högre grad som nånting personligt än som ett uttryck för det patriarkaliska mansgriseriet.

Även om man anser sig lite pryd i kanten behöver man dock inte stirra sig blind på huvudpersonen Rachels sexuella relation (det pågår ju mycket annat i Rachels liv också). Det är inte sexet per se som intresserar Diski, utan vad en relation till en annan människa kan och möjligen bör innehålla, vilka uttryck ett engagemang i nån annan kan ta sig, huruvida man över huvud taget med rätta kan påstå sig vara engagerad om engagemanget hyser några som helst reservationer, vad en vänskap förväntas tåla och ifall det är bättre att förhålla sig förutseende analytisk till sina relationer än att aldrig höja blicken och kika framför nuet – vilket gör ondast? Rachels syn på tillvaron och sin egen plats i den är minst sagt osentimental. Möjligen är det tack var det som hon lyckats överleva sin uppväxt utan att bli dysfunktionell.

Tajming är som bekant av stor vikt när det gäller läsning, men för min del kommer Nothing Natural sannolikt att kännas rätt så länge jag fortfarande läser och tänker. Det är inte ofta en bok drabbar mig så som den. Diski är en författare jag hört talas om länge men inte provsmakat förrän helt nyligen; jag började med reseskildringen Stranger on a Train, som jag tyckte var mycket bra. Egensinnig, reflekterande. Modig, den också, med sina uthängda nojor och prilligheter. Men den ter sig närmast distanserad jämfört med den nakna Nothing Natural, som i så måtto kanske är en ganska typisk debutroman: man undrar hela tiden hur mycket av stoffet som i nån mån är självbiografiskt förankrat. Man undrar också hur många som blir livrädda av att läsa tankegångarna i den och slår över till den reflexmässiga förträngningsfasen. En rätt stor andel av läsarna, gissar jag.

Hade jag nånsin velat skriva en roman* skulle jag ha velat att den skulle bli såhär. Nu slipper jag alltså det besväret. Fast om jag vill rekommendera mina k. läsare att gå man ur huse för att skaffa & läsa Nothing Natural vet jag egentligen inte. Jag tror faktiskt inte att den passar särskilt många. Men mig passar den desto bättre.

*Vilket jag emellertid aldrig har.

some people call me Maurice

Vore jag ett vidskeplo skulle jag bäva nu. Fast det är jag inte. Eller jo. Eller nä. Eller eller. Jag har nämligen brutit en mångårig kedja vilket enligt alla masskringskickade varningar betyder allsköns olycka, elände och bedrövelse.

Såhär: under hela mitt översättarverksamma liv har jag knäat under oket jag kommer aldrig mer att få några uppdrag. Det har gjort att säkert en sjättedel av alla romaner jag gjort är översatta på tid som inte funnits egentligen, eftersom jag inte har vågat tacka nej till nånting.

Med åren har emellertid mitt yrkesmässiga självförtroende ökat i takt med växande erfarenhet, säkrare etablering hos ett antal uppdragsgivare samt spridda skurar beröm här och var. Det sista decenniet har Maken gett ett enormt stöd i mina hispiga osäkra stunder och bannat mig för att jag inte vågat lita på min egen kompetens, och de senaste fem åren har jag inte kunnat – ens om jag velat – åta mig hur många uppdrag som helst: det har telningarna sett till, och stort tack ska de ha för det. Oket har fått lättare last, men likväl har jag släpat på det (trots att det finns lastbilar och släpkärror nuförtiden, himmel så fånigt – som att slå i pappersböcker när det finns lexika i datorn!). Jag får aldrig mer nåt uppdrag!

Och faktiskt har det alltid* varit så att nåt förlag ringt just när jag närmat mig deadline och erbjudit mig ett nytt uppdrag. Sådär har det flutit på. Den här gången var inget undantag trots att jag hade tackat nej till anbud under hösten för att hålla kalendern fri: en arbetsdag före lämning av manus fick jag i fredags ett nytt anbud.

Men den här gången tackade jag nej.** Från och med idag vet uppdragsgivarna på byrån jag började översätta dataspel åt ifjol försomras att jag är tillgänglig för uppdrag. Jag blev omedelbart som frälst av de där spelöversättningarna och vill ägna mig åt det. Skönlitterärt översättande är tidsödande, grannlaga och uruselt arvoderat. Ofta får man intrycket att man ska vara tacksam för att man får lov att översätta, att det borde räcka med den stora äran att få sitt namn tryckt på försättsbladet i boken. Men jag har i flera år nu gått och känt mig alltmer less på att inte kunna leva på det jag kan och gör. Innan barnen kom var det väl ingen fara, då när jag kunde jobba hur mycket jag ville. Men den som tror att man kan tjäna ihop till en veckomatkasse på stormarknan och varsitt par vinterskor åt barna genom att översätta skönlitteratur sex timmar fem dar i veckan, den förväxlar nog yrket med nånting annat.

Dataspel, däremot, det är inte kultur utan kommersialism, så översätter man såna får man anständigt betalt. De kräver inte heller samma mått av ostörd koncentration, ni vet av det slag som är lättast att försätta sig i sent om kvällen när allting stillnar utanför och mörkret låter den egna fantasin och kreativiteten få dansa fritt utan bekymmer för den morgondag som för småbarnsföräldern börjar förfärande få timmar senare. Nej: det här jobbet är snuttifierbart, möjligt att springa till medan potatisen kokar upp och springa ifrån igen när värmen på plattan måste sänkas. Inget flow tappas, inga lösningar som man nästan fått på kroken glider ner utom räckhåll i hjärndjupet igen. Ett segment i sänder. Få ord. Snabbt lösta. Många upprepningar. Mycket snarlikt. Här är det viktiga inte att finna den joyceianskt kongruenta glosan, utan att skapa flyt och konsekvens i spelet. Och just nu är det precis det jag längtar efter. Inga granskningsvändor eller korrvändor. Skickat = klart. Så! Skönt.

För ett nervigt fullblod som Miss Gillette skulle ju det idealiska ha varit att uppdragsgivaren skickat ett uppdragserbjudande redan innan jag hunnit vakna imorse, men dan har förflutit utan att jag hört nånting. Och det okarakteristiska, ja sällsamma, har inträffat att min ängslan inte har tilltagit, utan tvärtom försvunnit nästan helt. Jag har i lugn och ro ägnat det mesta av arbetstiden åt att ordna min bokföring (också det nånting helt oerhört: den skickar jag alltid in i sista sekundens elfte minut och står då ändå på min revisors anståndslista). Dessutom tagit långpromenad med Maken, inte känt mig stressad under hela eftermiddan för att jag haft Saker Jag Måste Göra Men Inte Hinner På Grund Av Barna – och helt enkelt njutit. Av att inte släpa på nåt ok. Av att inte vara tvungen att prestera nånting som ska kunna passera inför det finkulturella etablissemanget och kollegiet.


Ja si: jag har visst gått och pinats av prestationsångest i tjugo år. Och trots att familjens ekonomiska situation nu i ett slag är uttalat osäker (eftersom den grovtjänande Maken sagt upp sig från det bäst betalda och fasta uppdraget han hade i syfte att rädda vårt äktenskap, och just nu inte har så värst mycket uppdrag han heller, och rentav – mycket okarakteristiskt för honom – inte känner sig alldeles bergsäker på hur vi ska få det att gå ihop, åtminstone om det fortsätter såhär nån längre tid) är detta uppenbarligen en sån oerhörd befrielse för mig att den andra osäkerheten väger lättare.

Det är ett nytt kapitel som börjar nu. Nej: jag avancerar till en ny nivå i spelet som är mitt liv.

*Utom de första åren, under etableringsfasen, då jag fick ringa runt och sälja in mig och då det kunde gå ett bra tag mellan uppdragen; då jobbade jag också hel- eller deltid med annat. Och utom de senaste åren då jag varit såpass etablerad att jag varit inbokad upp till ett år framåt: naturligtvis ett guldläge.

**Först tackade jag faktiskt ja, men när deadline visade sig vara betydligt kortare än det först låtit som sa jag nej. Jag skulle ha hunnit ändå. Men jag ville inte.

goals for the betterment of life

En publikation som heter Fria Tidningen damp ner i brevlådan idag. Från förstasidan har jag nöjet att citera Hans Heggeman på SCB:

"Jag tror inte att skillnaderna i inkomst [mellan män och kvinnor] kommer att minska så länge som män tjänar mer pengar."

Trots att Heggeman grundar sin aningen vågade slutsats på ny statistik som tagits fram kan man nästan tycka att det ligger nåt litet korn av sanning i den.

*När jag skulle välja citat till den här anteckningen konstaterade Maken och jag snabbt att det skulle gå enkelt att göra ett blandband av låtar som handlar om pengar. Flera av dem är riktigt bra. Båda mina slutkandidater var av XTC: Love on a Farmboy's Wages fick stiga åt sidan för Earn Enough For Us.