När man slår upp ytterdörren i detta som i brist på bättre kallas natt nu om sommaren stiger man in i en sky av svävande vitt. Det doftar vidunderligt och först förstår man inte riktigt vad det är. För visst har det alltid suttit två trådar spända från marken till baldakintaket över förstukvisten, men det som brukat klänga där är en anemisk åkervinda som just inte tar sig mycket ut.
På senare år har det grävts i marken alldeles framför trappen: först för dränering, i förfjol för bergvärme, förra året för den stenlagda uteplatsen och nu på försommaren ytterligare lite kretande för sistahandenläggningen av sagda uteplats. Detta tycks ha bekommit en viss växt väldigt väl: en kaprifol som måste ha legat i princip latent i åratal i den stenhårt packade lerjorden. Så fort den fick luckrat kring fötterna såg den sin chans, och nu klär den sig i aftontoalett med riklig väldoft ur egen flakong. Kaprifoler: ifjol satte jag två nya, och nu vill jag ha ännu en i mitt utevardagsrum. Ingen tellman, för färgens skull, utan en som är diskret i kulören men som förför med sin doft när det kvällas.
Igår den biannuella utfärden till en bilprovningsanstalt med mc-dropin. Traditionen uppstod det år då jag efter närmare ett decennium av hojkörning* äntligen tog A-lappen och skulle köra hem min motorcykel från Göteborg. Besiktning var det dags för i samma veva och det verkade praktiskt att besöka den dropin som ligger på vägen.
När jag följande år skulle dit igen** visade det sig att jag ju har en hojkompis som bor strax utanför stan ifråga, så besiktningen blev till en årligen återkommande trevlighet med umgänge och kompiskörning i de vackra trakterna. Två gånger har jag besiktigat höggravid. Att köra har lindrat när jag varit tung och haft trötta ben. Det var dessutom en erinran om att det inte betydde slutet på precis allt att vänta barn.
Denna gång sköt jag som vanligt upp besiktningen så länge det bara gick. Först var det jobb jobb och jobb; sen för dåligt väder för att köra. Men i helgen tittade solen fram igen och igår, sista tillåtna dan, var det vackert och hyfsat varmt. "Du har då tur som en tokig med de här besiktningarna", muttrade Maken. Jo.
Utmed vägen till besiktningsstan ligger ett pärlband av gulliga småhålor som var och en har nåt att erbjuda. I den där Stikkan Andersson står byst finns ett konditori för vars skulle man gärna tar omvägar samt en sko- och väskaffär som jag alltid handlar i om jag stiger in i den, eftersom där finns så mycket bra och fint att jag inte kan låta bli. Längre framåt vägen (som för övrigt är både bred och rak och spartanskt trafikerad) kan man hitta ett osannolikt välsorterat antikvariat inrymt i en nerlagd Ica, en broarna-i-Madison-County-bro som pladask står och finns där helt utan förklaring – möjligen är den ensam i sitt slag i hela Sverige – ett friluftskonstmuseum som jag faktiskt aldrig varit framme vid samt ännu ett konditori, rikskänt tack vare medverkan i en stor konditoribok men bisarrt nog alltid semesterstängt. Nå: då är man medveten om sin egen storhet!
Det är inte turistjävlarna som får det här stället att gå runt, utan vi som bor här! Och hör sen!Sådär fortsätter det, ort efter ort: fabriksförsäljning av både det ena och det andra, ty man befinner sig i en entreprenörsstark bygd; natur så skön att man dånar alltemellan; badplatser; udda museer; kärleksputsade veteranfordon; kritter i hagar; mc-butiker, ja allt man kan önska sig.
Begriper ni, k. läsare, hur vackert Sverige är? Jamenar
inser ni hur mycket det finns att se och göra och känna av och insupa nästan precis överallt? Skit i Bali, bila på hemmaplan istället – jag lovar att man åååar och iiiar mycket mer över sånt man hittar på så nära håll där man trodde att allt bara var husvagn norrlands guld och den eviga lokala pizzerian. Och berätta sen för mig om det är nånstans jag bör åka!
(Och apropå resenärskap: Läs
Rödöra av Éric Chevillard! En liiiten, liiiten volym! Jo, kom igen, det hinner ni!)
*
Nej, jag körde inte olovligt under alla de åren. Reglerna är strängare nu, men på den tiden räckte det att man åkte med nån som hade haft A-lapp i fem år för att det skulle kallas för övningskörning. Eftersom jag hann avverka två sambor med mc-kort blev det en hel del övningskörning av den sorten, men sen gifte jag mig ju med Maken som inte har, och då var jag illa piskad att köra upp och få det där kvittot på att jag faktiskt kunde köra.**
Har dom ingen bilprovning närmare än på elva mils håll? undrar kanske den k. läsaren nu. Jo, den pöschkans centralorten har såklart en. Men dels tycker jag det är bökigt att beställa tid, och dels söker jag alltid förevändningar för att få ge mig ut och köra. Det blir sorgligt få mil på vägmätaren som det är.
Utställningsaffischen fångade mig: en skulptur som lyckades vara rund och se alldeles mjuk ut trots att den var av gedigen metall: ett ryggliggande spädbarn med fötterna i vädret. Under några ensamtimmar i Visby gick jag och såg en retrospektiv över Pye Engströms alster. Affischbarnet var ett i en serie om tre som tillsammans visar ett av mänsklighetens största kraftprov: hur det mycket lilla, liggande barnet vänder sig. Alla månraketuppfinnare och krigsgubbar och postmodernistiska poeter – varsågoda att buga djupt och ödmjukt, för nåt svårare gör man kanske inte under hela sin livstid. Det där jättehuvudet på den pinnsmala halsen; de där skälvande kämpande nackmusklerna; det där spjärnandet med lemmar som vet vad de vill men inte hur eller varför. Jag anser mig inte tillhöra de blödiga men fick tårar av tyngd lycka i ögonen av Engströms spädbarn.
Smart och snyggt: toadörrarna på Fornsalen.
Kungsör: en ort vi aldrig åkt in i trots att vi passerat avfartsskyltarna hur många gånger som helst Många många! Nie nie! Lokalbefolkningen har satt citattecken av eltejp om CENTRUM och det har de kanske skälig grund för ifall det är nåt representativt att innehavarna av Gästgiveri Thor Modèen inte ens har lyckats vända accenten i stadens sons namn rätt. Man tar sig för pannan.
