the land where the bong-tree grows

En häst och en groda blir vittne till samma händelse. Hästen har lätt att se gröna och gula nyanser men svårt att se rött. Grodan ser bara rörelser, inga stillastående föremål eller varelser. Är det möjligt för dem att beskriva för varann vad de har sett så att det blir begripligt för den andra?

just upon a smile

Den femtiotvå långa dagar sviten av minusgrader är bruten. Blött överallt, snösjoken kanar från taket. Om några dar ska det komprimerade vita frysa till ett bävansvärt väglag i den annalkande köldknäppen. Men det gör inget att det är inneväder: tjejerna hostar och behövde väl strängt taget en innedag. Köpladan är ute och inomhus på samma gång och oj ni vad där händer grejer.

Femte tanden borta! Bäst vi stod där och glodde
på det trista bokreautbudet kom Julflickan med
blodet rinnande ur mungipan: "Tanden!" Äntligen
hade hon plockat ut den, bara sådär. Eller kanske
lossnade den för ett andetag, så lös var den.

Minns ni när men tyckte citronpeppar var den
största gastronomiska uppfinningen sen … sen
aromat? Jag trodde inte det fanns citronpeppar
längre, men visst gör det det. I stor burk. Vem
sjutton använder citronpeppar numera?

Nakna? I duschen? Hur depraverad kan man bli?
Herregud hur de håller på, de där kändisarna.

Slutligen: en urskön temablogg jag inte upptäckt förrän nu. Rss:a den, säger Miss Gillette.

Också ett lik, fast olikt.

mr. Muscle forcing busting

Årets bildkalender från New Scientist kom idag med sina svindlande bilder. I augusti ska vi få titta på Astrocladus euryale, och när det bladet vänds upp är det nästan prick ett år sen jag för första gången såg livs levande sjöstjärnor på nära håll, i samma hav som jag själv vistades i. I den minimala badviken vid Nordens ark bodde de här individerna:

Inte mitt finger! Absolut inte mitt finger!

På bilden syns det inte särskilt tydligt, men längst ut på varje
arm sitter en pigmentfläck som fungerar som primitivt öga:
sjöstjärnan kan skilja på ljus och mörker (och har därmed något
gemensamt med Miss Gillette utan brillor eller linser). Förutom
ögat sitter också en gonad i varje arm (detta gäller dock inte
Miss Gillette).

En mullig och fin Asterias rubens. Sjöstjärnor saknar förmåga till osmos,
så de kan bara leva i saltvatten. Den här är nog normalstor tror jag, men
A. rubens kan faktiskt bli över en meter i diameter. Hurga. Men den minsta
man hittat var 9 millimeter; den skulle till och med jag våga ha på fingret.

Två magar har sjöstjärnorna, en som smälter maten och en som
praktiskt nog går att vränga ut-och-in och liksom kränga över födan,
eller stoppa in i maten i de fall maten är en mussla som förtvivlat
försöker hålla ihop sina skalhalvor. Det lyckas den sällan med om
en sjöstjärna sugit sig fast med armarna över gångjärnet på den
och börjat dra: en stor sjöstjärna kan (läser jag på) utöva en drag-
kraft på 40 Newton. Man har trott att den sen sprutar in ett
förlamande ämne av nåt slag i musslan, men troligen räcker
armstyrkan för att tvinga upp även stora musslor. Sen behövs
bara en millimeterstor springa mellan skalhalvorna för att stjärnan
ska kunna kränga in magen och börja mumsa på musselkraken.

Det är faktiskt sant att en förlorad arm växer ut igen. Se här:

En nästan helt regenererad arm: den här stjärnan kan andas ut.
Vilket den förresten gör – andas – med tentaklerna.

De flesta sjöstjärnor är enkönade, men några är hermafroditer.
Men även enkönade stjärnor har reservplaner: om deras ägg
inte skulle bli befruktade kan de genomgå jungfrufödsel. Vissa
arter kan klyva sig själva och låta de felande armarna på varje
halva växa ut. Häpp! Split personality.

Detta stilleben fick följa med hem. Det är betitlat
Oväntad regenerering
eller
Hur svårt kan det vara?

the feeling in it

Julflickan har fått sitt livs andra skidmedalj. Som en av tre F-klassare på sin skola for hon till grannkommunen i norr och deltog i en stor regional tävling. Den här gången var inga föräldrar med, men efter en lugn morgon ensam med båda sina klev hon på bussen och åkte iväg och var borta nästan hela dan som om det var alldeles självklart. Hon är enastående, och hon växer så rak och stark, och jag är vansinnigt stolt över henne. (Ibland talar jag om det för henne. Bla bla bla säger hon då. Men jag talar om det ändå.)

Inte nog med det: snövallarna i kombination med min tilltagande klantighet vid infart i vårt underdimensionerade garage resulterade i en lossfläkt front vilken (gaffatejpad) krävde omedelbar färd till verkstad, detta just när Lillis måste hämtas från dagis. Det blev ingen annan råd än att Julflickan och hennes jämnåriga kompis fick vara ensamma hemma i en halvtimme. Lite nervöst var det allt (för föräldrarna), men de fixade det förstås galant, och Julflickan svarade i telefon och tog meddelanden, och hela situationen var alldeles självklar för henne den med.

Och när den prydligt buntbands- och gaffalappade bilen rattats in i garaget utan ytterligare missöden blev jag friserad av Lillis. Hon satte mig på en stol och gjorde mig varligt vacker med tre olika kammar och borstar och smekte mitt hår och mina kinder med sina älskliga, ömsinta händer (alldeles som hon brukar bli kammad och smekt av mig) och sen la hon sin kind mot min och vi speglade mitt hår och oss: båda betraktade vi förundrade skillnaderna, hur obegripligt olika vi är men hur självklart vi hör ihop.

Och hur jag ändå aldrig (det är jag övertygad om) kommer att ta det för givet.

something here does my heart so good

George Clooney är en sån där skådis man först inte kunde ta på allvar, men som har lyckats ta sig upp ur en rollfåra som inte leder nånvart och istället visat både bredd och djup … och en snyggma som även den bara djupnar med åren*. Såg nyligen Up in the Air, en trots sitt snärtiga tempo och blixtrande dialog lågmäld, uppgiven sak om relationer. Kanske inte tidernas mest pannskrynklande rulle, men högst sevärd.

Ännu ett bevis för hur insiktsfull Clooney faktiskt är fick jag imorse när jag startade datorn. I'd rather have a rectal examination on live TV by a fellow with cold hands than have a Facebook page! har han sagt i en intervju. Fem miljarder flugor kan definitivt ha fel – jag tänker aldrig äta komockor hur många stjärnor de än har i flugornas Michelinguide. Nä, George och jag och några sansade till väljer istället ugnsbakad gåsleverpastej med en knaperstekt bacon- och champinjonblandning ovanpå. Till exempel.

Nej nej, Miss Gillette är ingen fanatisk FB-motståndare generellt, bara för egen del. Men hon kan ju låtsas för att det roar henne . Dessutom har värdinnan gått med i LinkedIn, så det handlar inte om att ta avstånd från allt vad digitala nätverk heter.

*Allvarligt talat: hur attraktiv är det mänskligt möjligt att bli? Karln har på senare år börjat göra mig svårt kollrig.

on such a winter's day

Vilken dag! Blå där gårdagen var grå, klarhet istället för gårdagens yra. Som det var söndag – vilket förresten är ett anagram på snödag – kunde vi ägna dan åt skottning. Tre timmar tog det Maken och mig tillhopa, så min tidigare uppskattning att det skulle ta sju timmar att skotta är nog ganska korrekt: måste man göra alltihop själv är tempot givetvis inte lika högt alla timmarna som de tre första.

Själva nederbördsmängden var måhända inte enorm, utan det är återigen hur den torra, superlätta nysnön driver i stark vind som fascinerar. Nu hade den fått nya intressanta plogvallar att formera sig kring också, och när nästa omgång (som ska ge dubbelt så mycket snö som den här gången, om ett par dar) dansar ner lär den bilda ytterligare andra spännande dyner.

Jag var så slut efter skottningen att jag klädde av mig, la mig på spikmattan och svimmade. Troligen kan jag inte röra armarna alls imorron och jag kan ärligt säga att jag är helnöjd med den snömängd vi redan fått. Jag tänker hela tiden hellre snö än regn, hellre snö än regn, hellre snö än regn men …

Undrar just om julrosen blommar för fullt en meter ner i sin ombonade igloo. Att vintergrönan gör det under snön är jag övertygad om: den blommar ju nästan jämt. Antingen är den en mycket tacksam typ eller också hyser den planer på att ta över världen utan att folk blir arga.

en tradare i snörök

Blev imorse serverad frukost på sängen av Julflickan, som vet vilken blandning av mejeriprodukter jag vill ha i en av de djupa vita skålarna och vilken sked jag helst äter den med. Sen kom hon med sin egen tallrik och kröp ner, och vi satt där och mumsade i godan ro hon och jag.


Redan igår bestämde vi oss för att bejaka insnöadheten: det hade inte varit nån idé att ens försöka ta sig nånstans. Därför blev det – med ett samvete rent som nystormad snö – loj långmorron Hoppa inte i sängen! Vi är inte på hotell nu! med godispåsarna. Ut vill ingen gå. Snön vräker in från nordost, och hur kallt tretton minus upplevs som tillsammans med vindavkylningen saknar intresse. Vi har bakat (matbröd och chokladbollar) och rippat cedeskivor (på grund av hårddiskkrasch) och lekt, Julflickan har skurat handfatet och putsat speglarna, och själv har jag osedvanligt ostressat kommit mig för: skrapat bort stearinrinn bakom ett element, sorterat in gardinkrokar som i flera år legat i skivhyllan, dammsugit bakom stora sängen. Sånt.

Som avrundning på dan vill tjejerna se Mamma Mia! (detta efter Teletubbies: enkelspåriga är de inte). Eftersom det är fjurtinölfte gången den rullen rullar här tänker jag nöja mig med att lyssna på musiken medan jag stryker, lagar barnoveraller, knyter mattfransar och annat moooderligt. Brasan och chipsen knastrar ikapp. Snösvängens fordon blinkar och skrapar utanför. Garageuppfarten är åter ett minne blott (om vi gick och blev dementa och fick dålig hågkomst skulle vi kanske slippa vårt snösyfosarbete). Naturen grottar in oss. Snart ska vi blanda järnoxid med urin och måla älgar och priapistiska streckgubbar på väggarna. Det kommer att matcha teverummets engelskt röda fint.

I, I, I, I, I wouldn't worry 'bout it

Kate Bush i dusch

Djupa och medmänskliga och existentiella ämnen hade jag i sinnet idag, men handen på hjärnan: ett riktigt fett skratt är ju ett alexanderhugg för vilken weltschmerz som helst. Läs den här bloggen. Gör det. Nu. Och alltid framgent.

eight days a week

Åtta dagar på död mans kista, hej och hå med Miss Gillette:

Onsdag: Götterdämmerung.
Torsdag: Törnråsanisse blir Ellen hos Vita häxan.
Fredag: Lappen! Lappen!
Lördag: Sveriges exklusivaste sms-signal.
Söndag: Vapendragaren ger perspektiv.
Måndag: Who needs oil? I ride the bus!
Tisdag: Heterotopi.
Onsdag: Att kunna koka saker länge.

my shovel next to me

Vi har försummat att tömma komposten.

Då menar jag inte att komposthinken under diskbänken själv håller locket på svaj, utan att vi … kom efter med trädgårdsgöromålen så mycket i höstas att vi inte hann tömma varmkompostbehållaren, den gröna skönheten, innan säsongen var för långt liden. Tills i förra veckan har det ändå funnits plats i den, men nu är det banne mig stopp. Inte en mandarinkärna till ryms det och vi

vi måste börja kasta komposterbart i soporna. Och gud vad äckligt det är.

Komposterat har vi gjort i snart tio år: först kallkompost med trädgårdsavfall (det vi inte bara slänger i skogen* plus sånt som råttorna inte är alltför förtjusta i. Gnagarlockande skal har vi grävt ner direkt i trädgårdslanden.** Till slut köpte vi en fabrikstillverkad och garanterat råttsäker varmkompost, och sammantaget med all annan återvinning gör den att sopmängden reduceras till en mycket liten mängd. Vi har bivecklig tömning men i soptunnan brukar det bara ligga ett fåtal halvfulla påsar och prassla när sopåkarna kommer med en fräsch säck.

Nu konstaterar vi att matavfallet resulterar i en ohygglig mängd sopor (ty sopor är ju bara sånt som inte kan användas till nåt annat). Tungt blir det och illa luktar det. Och när man vet hur luktfri och trevlig samma sörja blir i en rätt skött kompost (det är faktiskt inte ett dugg meckigt eller svårt) är det så man kan gråta över att inte alla har möjlighet att kompostera. Jamenar maten har redan åkt långa sträckor innan den hamnade på bordet; den borde slippa åka ännu längre sen, borde bara få stanna, och vila, och bli doftande mull och grogrund åt ny mat alldeles inpå knuten.

Faktiskt trivs jag med den vinter som råder, men av en orsak längtar jag efter vår och mildare väder: jag vill tömma komposten och slippa soporna.

*Vår egen skog, alltså.
**Inte optimalt om man odlar i dem, eftersom nedbrytningen är kvävekrävande. Men attans vad fort det går! Efter två veckor finns inget utom äggskal kvar (apelsinskal om bitarna var alltför stora).

allt hon visste var att

Bilden föreställer en roofhanger (jfr. cliffhanger): alla mina k. läsare – det förstås ju – har nu bitit sönder naglarna och slitit sitt hår av oro för hur det gick med den där garageuppfarten. Ljöt Miss Gillette skottningsdöden, eller grävde hon sig i vild frenesi ända till antipoden och försvann?

Som svar på det en annan bild:

Efter att ha tagit sina modiga nappatag med en övermakt av kristallin diväteoxid tog Maken mössan i hand, gick till brukspatron och vädjade om nödhjälp. Och enär han som kör plogtraktorn en gång i tiden gick i samma klass som Miss Gillettes moster Ebert (och dessutom är en snäll karl) undfick vi nåden. Välsignade mänska – han ska bli bjuden på bira på varenda mc-fest jag träffar honom på. Med hälsning från Julflickan: det var ju för att hon skulle till ridningen som bilen tvunget måste ut på torsdan. (Åka kommunalt till ridhuset går kanske i teorin, men inte i verkligheten.) Apropå hästar hittade jag den här piffigt skodda:

Och annars? En händelselös lördag, där den roligaste aktivitet som den pöschkans centralorten har att erbjuda en småbarnsfamilj är mackens guldtvättprogram avnjutet ihop med varsin Twix (och det är strängt taget inte DPC som erbjuder detta, utan macken), kan det hända att tjejerna pluggar Viktoria med Martin Rössel, gammal pop som givetvis deras mor indoktrinerar dem med. Fast det skäms jag inte för: faktum är att "Tivolit" är en begåvad och bra platta, och varför har jag inga fler skivor med Rössel; borde jag skaffa hans andra sologrejer? Nån? Anders Bananders?

Och vid närmare eftertanke är biltvätt med extatiskt refererande barn plus Twix svårslaget. Tack, macken.

in the crannies and the nooks

Slutat snöa har det inte, men blåsten har lagt sig och driver inte längre igen all öppen mark på tjugo minuter. Nu är det lönt att skotta – men efter att ha skottat en halvtimme och gjort estimeringen att det kommer att ta sju timmar att få fram bilen tog jag en paus för att anmäla några böcker.

Först ut: A Home at the End of the World av Michael Cunningham. Boken var ett av tipsen jag fick när jag efterlyste nya läsupplevelser och jag måste säga att denna min vädjan gav rena jackpoten. A Home … är en av de finaste böcker jag läst på år och dag: stilen är så avklarnad att man liksom stillnar inuti den och bara låter sig sköljas i den. Med högkänslig iakttagelseförmåga skildrar författaren några individers sätt att förhålla sig till livet och de känslor det vältrar över en. Alla upplever de utanförskap på sitt individuella sätt, sådär som nog de flesta gör, men medan några renodlar den känslan och gör sig oåtkomliga för starka, gemensamma känslor har andra en softare syn på sin särprägel – som ju ingen är ensam om – och kan foga in den i ett större sammanhang.

De tre som rör sig i bokens mitt har alla sitt känslomässiga bagage att släpa på, och de är som sagt alla ganska udda. Man ska dock betänka att de skildras inifrån: utåt sett ter de sig säkert ungefär som folk gör mest; de är duktiga på det de jobbar med, driftiga, inga enstöringar. Men de är ömtåliga, kräver rätt omvårdnad. Tillsammans prövar de om de kan ta hand om varann på nåt sätt som låter var och en av dem blomma. Balansgången är naturligtvis mycket svår, men kanske inte omöjlig.

Mycket mer säger jag inte: den kolossala behållningen av A Home … är den växande inblicken man får i människan, i det mänskliga. Jag njöt av den här boken så jag var alldeles stum medan jag läste den.

***

Deckar- och thrillertrött vet den k. läsaren kanske att jag blivit genom åren, men nyss slank Stig Saeterbakkens Osynliga händer igenom nätet och visade sig vara värd läsningen. Upplägget har vi hört till leda: en polis med trista hemförhållanden får överta en redan självdöd utredning om en försvunnen tonårstjej och bla bla bla. Det är skandinavisk nyvinter, det vill säga att det regnar mest för jämnan, och hemma är det lika unket som i utredningen. Men Saeterbakkens kärvhet gör att man förlåter det där (utom möjligen vinterblasket, det blir lite övertydligt), och han klarar att med precis lagom få ord skildra sina romanfigurer så att man får välja själv om man vill klandra dem för att de ibland är så jobbiga och irrationella och mänskliga. Det känns helt enkelt vederhäftigt på det stora hela (vissa miljöers trovärdighet kan jag inte bedöma, men där litar jag på författaren). Så när sista sidan i den ganska tunna boken nalkades kände jag mig rätt nöjd.

Sen kom jag till sista sidan. Som inte heller den beskrev i tröttsam detalj precis allting. Och jag läste den och lade ifrån mig boken för att smälta den en stund som jag plägar göra. Men vetskapen jag under läsningen fått om romanpersonerna och deras inbördes förhållanden fick en insikt att drämma till nästan ögonblickligen, som en smärre chock (jo, faktiskt). Och jag måste rycka åt mig boken igen och fumla fram de sista sidorna och stirra mig igenom texten gång på gång – utan att komma fram till nån annan slutsats. Som innebär att detta är den i särklass hemskaste polisroman jag läst.*

***

En av de bästa barnböcker vi läst nånsin är Lilla syster Kanin eller berättelsen om Den Feta Näktergalen av Ulf Nilsson och Eva Eriksson. Denna första bok om lilla syster Kanin är helt olik de följande om kaninungen och hennes storebror. De böckerna är mer renodlade barnböcker, medan denna riktar sig till alla möjliga åldrar. Här kan storebror lika gärna vara en förälder; i vart fall identifierar jag mig med honom ut i öronspetsarna i allt från bokläsning

–Jaja, det är ett KATTSKRÄLLE. Den säger inte "bah". Mjaoo!
–Bah.

till klumparna i vällingflaskan

Vad gör man nu? Vad gör man när man vill kasta flaskan, springa sin väg, sätta händerna för öronen och glömma alltihop? JAG KLARAR DET JU INTE!

och det faktum att livet blivit ett annat

Man får inte bry sig om sig själv (dom leker därute) och inte göra det man vill (Kokoskorven, suck). Man måste förstå att det är HON som är viktigast. Alltid lida. Ligga i springan. Armen somnar!

Men också glädjen känner jag igen, som när Feta Näktergalen står upp i sin stol och skrålar för full hals, mätt och tjock och glad, och när storebror och lilla syster spelar en skiva så högt det går och dansar som tunga elefanter. Det finns ju såna stunder också.

Med den här boken är det tvärtom: att jag tjatar på barna om att få läsa den en gång till (och ibland på Maken för att han ska läsa den för mig), och jag myser åt och rörs av de fantastiska bilderna om och om och om igen. Titta en mamma. Vad säjer mamman? Bah, bah.

*Slutet är förvisso öppet. Men själv kan jag bara foga ihop alla pusselbitarna på ett enda sätt för att bibehåll berättelselogiken.
Citat i grönt är ur Lilla syster Kanin eller berättelsen om Den Feta Näktergalen, Ulf Nilsson/Eva Eriksson.

en skön highway feeling

Mycket okynneskörning med bil blir det inte dar som denna; i så fall måste man först okynnesskotta i flera timmar, och kynnesskottningen är nog och övernog bara den. Redan i måndags orkade jag inte frilägga de åttio meterna ut till garaget
en
gång
till
utan tog bussen till kören. Igår kväll blåste stormen upp till dans och skorstenen sjöng sin strupsång för de virvlande vita kjortlarna. Nordostan driver all den tåspetslätta snön framför sig i en jättevåg som bryts just där uppfarten går över i gräsmatta. Det blir ett white room där en treåring nätt och jämnt ryms: det vet jag eftersom pulkan kantrade och hon ramlade in under snökammen. Sen välte hon ur nästan genast två gånger till på den oplogade trottoaren innan jag fick nog och gick kilometern till dagmamman på själva vägen. Se där en fördel med att bo i glesbygd: på väg dit passerade fem fordon, på hemvägen tre.

Julflickan och Maken tog skidorna till skolan. Jag gjorde ett situationshack
och byggde klipp klipp, klipp klipp om ett par urvuxna kalasbyxor till damasker
så att jäntan skulle slippa få pjäxskaften fulla med snö.

Ångande av svett och endorfiner möttes vi vuxna därhemma efter våra respektive taxiuppdrag. Näsborrarna redan vidgade. Kropparna redan varma. Förtjusningen redan väckt efter morgonäventyret, över styrkan man går där och har i sig. Mer! Ah. (Sex kan skapa en chokladliknande välbefinnandekänsla.)

När jag skulle fotografera skidfärden var batteriet i storkameran slut! Det blev bara en kackig mobilbild. Men den är bättre än ingen bild alls.

now the lines are clear enogh

För det är ju så att det starkaste är svårast att berätta om, och ofta omöjligt. Det finns somligt jag försökt formulera i långliga tider: Två trippar västerut. Några konstutställningar. Möten som berört. Vintern! det har inte undgått nån att vi för första gången på decennier kan glädjas åt en riktig vinter. Här har den varat i snart två månader och inte på hela tiden har jag förmått skriva om den: om skönheten i den, det rena vita, det vilda våldsamma, det väsensskilda den förvandlar tillvaron till, tillvaron och oss. Inte ett allvarligt försök att fotografera den har jag gjort: varje bild skulle bli för banal, för intetsägande, eller för pladdrig. Varsel om snöstorm imorron. Ännu halvannan månad kvar av detta. Allt som pågår där, under det kalla.