A mess of books

Den uppmärksamma läsaren har kanske noterat att det inte går framåt med några sjumilakliv på niopunkterslistan över böcker som ... Såna observationer belönas med guldstjärna i kanten (det finns självhäftande stjärnor i alla upptänkliga modeller och modifjonger att köpa i bland annat boklådorna; sen är det bara att gå hem och fästa en stjärna i kanten på skärmen, seså, marsch pannkaka). Istället passar jag på att sticka emellan med punkt 37 på ovan nämnda lista:

Böcker som jag fick med mig hem från bokmässan i Göteborg

Den ständiga kampen är givetvis att släpa hem så få böcker som möjligt, och jag tycker faktiskt att jag lyckades riktigt hyggligt med tanke på utbudet på nämnda mässa och det faktum att jag för en gångs skull råkade bära på mig en massa kontanter.

Caroline Liberg: Hur barn lär sig läsa och skriva
Jung Chang och Jon Halliday: Mao -- the unknown story
Paul Auster: The Brooklyn Follies
Minette Walters: The Devil's Feather
George R. R. Martin: A Feast for Crows
Formas fokuserar: Sopor hit och dit -- på vinst och förlust
Formas fokuserar: Är eko reko? Om ekologiskt lantbruk i Sverige

Dessutom måste jag väl räkna den bok jag bytte till mig på översättarminglet kvällen före själva mässan, fast där blev nettoresultatet strålande eftersom hushållet släpade bort tolv böcker men hem endast två, varav en var

Nick Hornby: 31 låtar.

Gills inte gör det gigantiska dubbelnumret av Kapten Stofil, och inte de faktiskt ganska många böcker som hamnade i presentskåpet (vilka de är kan jag självklartvis inte avslöja här). Så visst har jag varit duktig, så säg? Jag belönar mig med en självhäftande Ferrari i skärmkanten.

Hallontår

Tänk ändå så många larviga poplåtar man har gått och trallat på genom åren. En som helt otippat har gjort sig påmind efter många år i det rosafluffiga dunklet i nån av minnets garderober är den här:

"Våran lärare är tjuge år, han har
kraftig kropp och hallontår
Han är hela skolans Don Juan"

Hallontår! Varför det? Vad är det?
Strunt samma: det är det ordet som gör hela låten. Om läraren hade haft "kraftig kropp och lockigt hår", till exempel, skulle man ju aldrig ha lagt låttexten på minnet. Då skulle den bara ha drunknat i havet av alla andra poppekoral. Men en lärare med hallontår, honom glömmer man omöjligen bort.
Vilka som framförde låten har jag däremot ingen aning om. (Sångaren bröt aldrig så lätt på norska, det är det enda jag vet.) Jag kan garanterat googla fram det, men tänker att det kanske finns andra som också vill gymnastisera sin nostalgiska ådra. Inga spoilers för er, sålunda!

Gnuttan Typ, rättvisemaniker

... skulle jag kanske ha blivit omskriven som ifall jag hade känt salig Tage Danielsson och nån gång i ett svagt och sårbart ögonblick hade yppat för honom hur en av mina nojor yttrar sig. (Det är för övrigt en smula kusligt hur många av Typerna som jag kan identifiera mig med, om inte helt så åtminstone delvis. I synnerhet han som har pippi på att dokumentera allting och blir påkörd av tåget med vilket en bekant eller släkting till honom anländer och vilket han just är i färd med att dokumentera. Uppe på vinden förvarar han (bland mycket annat) samtliga barndomens avlagda golfstrumpor, ovikta och i allt längre kartonger. Han bandar allting och det finns särskilda bandserier som dokumenterar även bandbytena, så att han säkert inte ska missa ett enda ögonblick. Inte så lite befryndad känner jag mig med den mannen, oförmögen som jag är att kasta saker, i synnerhet såna som är små och plottriga och omöjliga att inordna i nåt rimligt och befogat sorteringssystem. Dessa ting utgör det evinnerliga dräll -- och nu menar jag inte daldräll -- som ligger och belamrar alla någorlunda horisontella ytor i vårt hem.)
Saken -- min noja -- är den att jag eftersträvar millimeterrättvisa. Antagligen har det med min uppfostran att skaffa; men låt oss lämna orsaken därhän, den gör varken till eller från. Ett pedantiskt rättvisetänkande kan ju vara irriterande, men är åtminstone begripligt när det tillämpas på människor. Mitt rättvisetänkande riktar sig istället mot föremål.
Alla ska få vara med på lika villkor! Ingen ska känna sig förfördelad! Nej ingen, inte ens en kökshandduk! Det är jätteviktigt för mig att kökshanddukarna läggs underst i högen och att de nya tas överst i samma hög, så att alla handdukarna används precis lika många gånger. Det skulle vara helt otänkbart att ta en direkt ur korgen med ren tvätt och hänga upp den igen -- bort det!
Med handdukarna är det i och för sig inte så svårt, och jag kan motivera min ordning med att handdukarna blir hyfsat släta om de ligger underst i högen en tid, nertyngda av sina kamrater -- då slipper man mangla och ha sig, nåt som jag garanterat skulle göra om jag bara hade en stenmangel: jag älskar stenmanglar och skulle gärna vilja ha en om jag bara fick ett litet hus till den också, för så stora golvytor finns inte lediga i huset. Och till alla som dissar miljonprogramsområden ska jag bara säga att jag en enda gång har haft fri tillgång till en stenmangel, och det var i just när jag bodde i ett sånt område, och jag (som nästan enda hyresgäst) manglade som en galning, för när jag var liten fick jag ofta följa med mormor och morfar och mangla lakan och dukar på de allmänna tvätt- och mangelinrättningar som fortfarande fanns på den tiden; jag minns de ofantliga stenmanglarna som nånting på samma gång skrämmande och gott.
Tallrikar går också hyfsat att använda enligt rättviseprincipen, för jag vurmar för gammalt porslin och våra skåp rymmer loppisfyndade enstakaexemplar av en mängd olika serviser. Dessutom har jag ett fullkomligt idiotiskt närminne som håller reda på precis vad vi har ätit på sedan senaste diskmaskinsomgången: jag åt middag på Greta, maken på Korgen, lillan fick en Tibet (en av mina absoluta favoriter) och så hade vi lagt upp kuvertbröd på Klockor. Dessa tallrikar måste då hamna underst i traven så att Triumf, Dresden och Nippon också får vara med, och så den där med hjorten på som är så fin fast den inte kommer från nån av de svenska porslinsfabrikerna, utan är en billig import (men det är en gammal billig import!).
Med glasen blir det genast värre. Tolv identiska glas kan inte ens jag hålla ordning på. För att inte tala om alla bestick som inte är ett dugg udda, utan jättelikadana. (Utom teskedarna: jag har nämligen tidigare i livet haft för vana att istället för att köpa souvenirer knycka med mig en tesked från särskilt minnesvärda platser. Så nästan alla våra teskedar är olika vilket avsevärt bättrar på deras chans att bli använda lika många gånger. -- Vasa? Jodå, lika lön har de också, fattas bara.)
LIstan kan göras lång, men ni förstår nog redan ungefär hur tillvaron ter sig för en den oviktiga rättvisans anonyma valkyria.

I'll be right back after this

Ja, alltså, ursäkta sändningsuppehållet, jag har varit och fått en dotter till bara. Ska inte orda särskilt mycket om det, för det gör jag ju på annan plats, men jag känner verkligen ett trängande behov av att få meddela världens mirakeltroende att det nu går bra att komma och studera mig.
Det rinner nämligen bröstmjölk ur mina armhålor.

Någon dag efter hemkomsten från BB kände jag att jag hade en spänd liten böld i utkanten av ena armhålan. En finne, en sån där som saknar utgång och därför sitter och jäser under huden. Uäh, tänkte jag med äckelblandad förtjusning och testade försiktigt med nypan kring kulan. Tvärtemot vad all erfarenhet tipsade om vällde det genast ut en riklig mängd gulvitt gojs ur nån por som tydligen ändå fanns. Slut tog det aldrig heller, och tog jag i för kung och fosterland sprutade varet ut i en spindeltrådstunn stråle som säkert skulle ha kunnat slå ut ögat på en mindre gnagare. Det hela var precis så fascinerande att det balanserade på gränsen till vad man kan med att bekänna utan att skämmas öronen glödheta.
När jag senare samma dag upptäckte en liknande böld även i den andra armhålan blev jag dock misstänksam. Ett test av fisteln avlöpte ungefär som förmiddagens försök, och jo, jag tyckte allt att den framvällande vätskan var för tunn för att vara var, och framförallt att den inte luktade som var gör. Där stod jag med den nyssförlöstas förvirrade och groteskt uppsvällda bröst som spände och värkte som våtvarma vattenmeloner (inte för att jag med säkerhet vet att en våtvarm melon lider, men jag föreställer mig livligt att den måste göra det, till exempel ifall man kör den på maxeffekt i mikron en god stund) och såg hur mina misstankar alla drogs åt samma håll. Kunde det vara så att ... att faktiskt ...

Jodå. Den gulvita vätska som går att pressa fram ur armhålorna på mig är verkligen bröstmjölk. (Nu förstår ni kanske bättre hur plågsamt det är när brösten, yrvaket likt en utrikesminister tagen på sängen av en tsunami, sätter till alla klutar och pumpar vartenda litet skrymsle fullt med mjölk åt en bebis vars magsäck rymmer ungefär tre matskedar.) Om jag hade varit sugga skulle inte ens pellen ha behövt svälta ihjäl. Om jag hade varit amma skulle jag ha kunnat jobba åt fyra--fem shakespeareanska ätter samtidigt. Men nu -- vad ska jag med all denna mjölk?
Kanske är den bra som deodorant. Kanske avger den nån lukt som gör att min bisonjagande man inte överger mig och barnet i grottan. Fast förmodligen är det inga som helst evolutionära finesser med att ha bröstmjölksstigma i armhålorna: då borde det väl ha varit allmänt utbrett. Så om inte vetenskapen är intresserad av det här fenomenet får jag väl flytta till Lourdes, öppna en egen liten mirakelbod och slå mynt av det. Fan vet att en skönlitterär översättare kan behöva lite extrainkomster.