jeg går af trapper, ad stiger, agurker med mer

Bokmässa har det varit och även om jag inte hade tänkt blogga om vare sig själva mässaktiviteterna eller bloggräkmackan igen har jag ändå tagit några foton som skulle få illustrera upplevelsen. Emellertid har min telefon blivit istadig som en åldrande åsna* och vägrar erkänna för datorn att den innehåller några foton, så de böckerna får läggas i traven av ännu ofödda bloggposter.

Under tiden finns annat att förmäla: utan att veta om det har jag sen barnsben behärskat konsten att göra mjölksyrainläggningar. Efter blodgivningen fanns det tid att hälsa på Kapellmästarn och äntligen få sluka en surgurka, som verkligen var den sortens godsak som jag är galen i. Så fort smaksensationen raspade sig fram över gommen – det är ingen smeksmak, nämligen – noterade jag två saker på samma gång: att det var som att äta en av morfars saltgurkor och att det var mycket vitlök i anrättningen.

Kapellmästarn berättade att det är i vinbärsbladen som mjölksyrabakterierna sitter, så om man gör inläggningar med vinbärsblad (på rätt sätt) har man mjölksyrat nånting. Det betyder ju att jag kan mjölksyra morötter! Hurra, det som är så himla gott! Här står det om proceduren.** Och här nedan följer mitt, dvs morfars, dvs Bertil Sundblads, recept på saltgurka, som alltså är mjölksyrad gurka eller surgurka. Om man har i en massa vitlök också blir det nog ungefär som Kapellmästarns.

Bertil Sundblads gurkor

4 kg gurkor, 6,5 l vatten, 3,5 grad ättiksyra, 0,5 kg salt, 1 msk alun, 1 msk vinsten, massa svartvinbärsblad, lite körsbärsblad, dillkronor samt skivad pepparrot. Lagen göres kall.***

Så lyder mitt, dvs morfars, recept. Man måste känna till några andra saker också, som att gurkorna ska stå i rumstemperatur i början och att man måste tynga ner dem så att lagen täcker allt; inget får sticka upp ur den, inga blad heller. Men på det hela taget är det väldigt enkelt, och man behöver inte veta vem Bertil Sundblad var. Det gör inte jag.

*För att vara en mobiltelefon är den mycket riktigt åldrande: jag har haft den i två och ett halvt år. Och vill helst slippa byta ut den.
**Det finns många recept på surgurka på nätet.
***Och gurkorna ätes med välbehag! Även på golfklubbens restaurang!

answer in her eyes

Tur att man hänger med i bloggvärlden, annars skulle man ju ha missat att No Make-up Week* började igår.

Att kosmetikindustrin inte skulle kunna föda och göda särskilt många ifall alla tillämpade mitt konsumtionsmönster har väl redan konstaterats härstädes. Men vad har jag egentligen för relation till smink? Hm.

*Som liten bligade jag beundrande på mamma när hon målade på sig metallblå ögonskugga vid hallspegeln. Men samtidigt tokdissade hon smink av feministiska skäl och lärde mig att det är dumt att försöka bli bättre genom att måla på sig en yta. Och det är det ju.

*Som tonåring läste jag VeckoRevyn men njöt av att inte falla för sminktipsen i den (däremot var jag galen i kläderna och sydde en massa egna).

*Som lite äldre tonåring kunde jag inte motstå frestelsen att kladda med färg (jag har ju alltid ritat och målat en massa) och började använda kajal, enbart det och inget annat. Jag förlängde ögonen utåt à la katt och matchade kajalfärgen med kläderna för dagen.

*Sen åkte jag till USA och läste i och för sig mest Rolling Stone, men kosmetikan var så otroligt mycket större och mer allestädes förekommande där. Och så billig. Och jag hade mycket fritid. Jag började laja framför spegeln och hittade en grundmejk för ögonen som jag i stort sett kör med än. Men många år använde jag bara ofärgad mascara. Läpparna kan jag inte mejka, jag har för konstig mun och dessutom extremt torr hud, så läpparna spricker ögonblickligen av allting utom Lipfinity**.

*Jag har faktiskt haft en period på flera år då jag helst ville mejka mig när jag skulle gå ut (inte bara för att handla mat eller så, men träffa folk och/eller gå på nåt evenemang), men nu kvittar det, jag mejkar mig ibland och ibland inte.

Men: jag har aldrig mejkat mig för att nån annan (personer eller rådande skönhetsideal) har dikterat det***. En gång när jag var tio blev jag ombedd av min lilla pojkvän att sminka mig och ta ett foto som han kunde visa för sina kompisar. Det tyckte jag var helt befängt.

Citatet ovan har jag haft på datorskärmkanten i flera år. Det illustrerar på pricken mitt förhållande till kosmetikens förvillade värld: den lilla diskreta mejkning som jag håller på med är lycksalig amatörism: så till exempel skulle jag aldrig få för mig att måla läppglans kring ögonen, som man tydligen ska göra. Och hur man applicerar mascara vet jag fortfarande inte trots att jag har gått över från ofärgad till svart. Som ung vuxen skrattade jag och en tjejkompis åt hur valhänta killar var när de skulle sminka sig:

"Och mascaran duttar dom på längst ut på fransarna bara, hahaha!"
"Ja, haha", instämde jag med pokerfejs, för jag duttade också bara längst ut på fransarna och gör det än (medan Per Gessle ungefär samtidigt uppgav att hans optiker brukade stirra misstänksamt på honom eftersom han jämt hade en massa mascara på kontaktlinserna).

Förlåt mig snälla kosmetikindustrin för att jag är en sån usel konsument, men om det krävs att man har läppglans i ögonen för att bli fena på att mejka sig så får det faktiskt vara.

*Länken går till Blag Hag, en blogg som drivs av kvinnan bakom skepticistevenemanget och -rörelsen (nu även som dataspel!) Boob Quake (det får ni googla på själva, det har blivit otroligt uppmärksammat). Hon har inte hittat på No Make-Up Week, men hennes blogg är så bra att jag länkar dit ändå.
**Jag blev glad när jag hittade detta minst sagt hållbara läppstift, men tycker ändå att det är för jobbigt att gå med målad mun. Det händer kanske tre gånger om året.
***Så har jag heller aldrig jobbat på teve; det vore en annan sak.

we had our share of big palookas

Varför, o varför satt jag uppe så länge? Jag klarar sömnfattiga nätter så illa numera. Det kändes som en liten lisa när det blev strömavbrott i flera timmar i början av mina arbetsdag. Jag kunde sjunka ner i en soffliknande möbel med nål och tråd och vila kroppen medan jag lagade några småsaker. Efter det var jag så nöjd att jag moppade köksgolvet. Det har jag inte gjort sen gamle kungen stupade vid Lützen (som jag redogjort för tidigare hade han ju egentligen redan stupat då och var under själva slaget vid Lützen uppblåst och tätad invändigt med gummi arabicum, men det kan ju också vara detsamma såhär snart fyra sekel senare) så man kan verkligen säga att jag överrumplade mig själv med nånting helt nytt.

Begrundade också en ny hotelldröm i raden. Det var ett tag sen den förra och hotellet jag bodde på nu var ganska elegant, med atrium i mitten och lyxiga soffgrupper runt det på alla våningsplan. Jag kände flera av de nattportierer som jobbade där och kände mig hemmastadd. Men när jag hade glömt nyckelkortet tjänstgjorde en ung tjej som jag var bekant med sen tidigare. Jag trodde självklart att hon skulle hjälpa mig att komma in på mitt rum, men jobbet hade stigit henne åt huvudet och hon talade till mig nedlåtande, om än hövligt. Jag sa då upp bekantskapen med henne (jag vill inte vara en roll utan en individ, precis som jag inte vill umgås med roller utan med individer). Jag visste ju att jag skulle klara situationen ändå.

som du lärde att simma

Denna gång följer jag valvakan med större intresse än nånsin tillförne. Utgången ser klar ut: ömsom rödvin, ömsom Perrier. I den här kommunen får vi stå med ena foten i frysboxen och den andra på spisplattan. Och på tal på att jämna ut sig har jag gjort en upptäckt: ridträningsvärk går att få bort medelst bröstsim. En kilometer i bassängen fick bort cowboykänslan i innanlåren. Redan tidigare hade jag tänkt växla dessa båda motionsformer, och nu fick jag ju verkligen kvitto på att det är rätt tänkt.

Fast fy fabian var träligt det är att simma långt. Kanske den k. läsekretsen har tips om hur man kan kollra bort tankarna medan man ligger där och harvar (vad man nu kan tänkas harva där i blötan. Ett risfält kanske). Så oääändligt mycket roligare det är att sadla en häst och rida ut på en tur.

Bananen har inget med vare sig valet eller motionen att göra,
men den är gul och jag tycker så mycket om gult. När vi spatserade
till vallokalen med Julflickan hade jag på mig knallgula långbyxor
och lång blå kappa. Jag skulle representera flaggans färger, tänkte
jag så klämkäckt. Fast sen blev jag nervös för att folk skulle tro att
jag var Sverigedemokrat. Man vet aldrig – hör här: när vi höll
namnkalas för Julflickan hade flaggstången blåst omkull, så jag
hängde fanan från balkongen istället. Långt efteråt var det nån som
kommenterade det där, i samband med att jag nämnde den nya
flaggstången, och sa att de hade undrat om vi var rassar eller nåt.
Visst är det konstigt? Flagga på stång = rekorderligt. Flagga på
balkong = rasistsuspekt.

yet we grow in fear of man

Ska alldeles strax översätta ett vittnesmål av en slakterianställd som beskriver hur han plågar en gris. Han skär ut ögat på den. Sen skär han av den trynet som en skiva kallskuret. Sen gnider han in snittytan med saltlake. Sen …

Vittnesmålet är inte från ett svenskt slakteri. Men det kvittar var djuret ifråga pinades. Och eftersom jag behöver stålsätta mig innan jag ger mig i kast med just detta lilla textstycke ska jag först blogga om ett annat djur, nämligen elefanten.

Det är ytterst sällan jag ser på teve, men igår hampade det sig faktiskt så att jag såg en intervju med Peter Høeg. Han berättade att han fick inspirationen till sin nya bok Elefantskötarnas barn av ett indiskt ordspråk: Den som blir vän med en elefantskötare måste se till att ha plats för elefanten också. Elefanten kan förstås vara en livs levande elefant, men på en annan nivå är elefanten osynlig: den är en bild för en allt uppslukande passion, en lidelse lika stark som den som krävs för att viga sitt liv åt en elefant. I en bok jag nyligen översatte av en indisk författare fick jag reda på att en mahout, en elefantskötare, redan som liten tilldelas den elefant som han sen ska ha ansvar för hela livet. Ett sånt engagemang, alltså.

Förutom att jag blev väldigt sugen på att läsa den nya boken blev jag lite uppfylld av elefantskötarmetaforen. Känner jag några elefantskötare? Är jag elefantskötare? Sånt borde man kanske veta själv, fast man kan säkert bli blind för sina egna elefanter. Ehuru och likväl: tanken på att ha en osynlig elefant vid sin sida är fin. Men vetskapen om att man har det innebär också ett ansvar.

the sun shines high above

Årets augusti besvek mig en smula. Flinn uttryckte det så bra igår: den egentliga sommaren var så ovanligt tidigt överstökad att jag lät mig luras att tro att den nätt och jämnt hade börjat när den tog slut. Istället har september överraskat genom att vara stabil och sansad, torr och trivsam. Vi satt inte på uteplatsen och åt middag i augusti men vi gör det i september. Vi har hittat tillbaka till gamla goda gängor och förbättrat dem som inte var så goda. Och så växer vi, alla fyra. Ihop, och var för sig.

Den här rökta abborren ville Lillis ha. Den var verkligen
jättefin men tyvärr på tok för salt, den gick knappt att
äta som den var men jag vet inte vad man skulle ha
haft den i för maträtt. En osaltad omelett kanske. Nå,
nu har vi närgånget undersökt en fisk i alla fall.

När vi tömt skumpaflaskan klämde
barna ner klänningsbarbie där. Sen
när vi tömt vitvinsflaskan klämde
Maken ner hennes kompis i den. Vi
tycker själva det är en kolossalt kul
inredningsdetalj och tänker frångå
kranandet ett tag för att kunna för-
länga raden av barbiekorkar.

city of the love games

Hej och välkomna till Miss Gillette. Idag ska det handla om läsning. Det här har jag berättat förut, men:

ett ex till mig lade alla böcker han köpte i en hög med de nyaste underst. Sen betade han av böckerna en i sänder. Den metoden är rakt inget för mig, men jag har i alla fall (så här efteråt) anammat upptravandet av nya böcker (jag köper så få numera, har köpt mig mängdtrött för lääängesen) till en hög som stirrar uppfordrande på mig. Och så har jag så många böcker igång samtidigt att det alltid finns minst en som passar mitt humör när jag får lästid över.

Några böcker blir liggande länge i traven. Den om Mao har jag räknat ut kommer att ta minst sex år att läsa. Men nu blev jag i alla fall klar med Kadmos och Harmonias bröllop av Roberto Calasso. Den köpte jag efter att ha skummat den efter ett citat i en översättning jag gjorde för två–tre år sen. Jag blev helt fascinerad av texten (som jag inte hann utforska där och då) och det är jag nog än. Calasso skriver som en vildman, ett geni, en superintuitiv intellektuell. Det sprakar åskviggar om orden och berättelserna, som alla kretsar kring den grekiska mytologin och dess påverkan på oss människor.

Åtminstone tror jag att man kan säga att den delvis handlar om det, i viss mån. Jag begriper nämligen inte. Själva ytan av historierna förstår jag ju och de är fascinerande i sig, särskilt sedda genom Calassos föreställningsförmåga. Men vilka analogier han vill påvisa här i mitt konkreta liv, det kan jag inte urskilja. Nu är Calasso varken pretto eller språkligt svår, så det gör mig faktiskt inget att inte fatta det övergripande. Jag har läst vidare ändå, bit för bit, och haft glädje av läsningen. Och nu är jag glad att jag är klar.

Från Heidruns vänner fick jag medlemspremien Skymningsglöden av Peter Lenken. Utkommen på litet förlag som den var tog jag emot den med viss skepsis, men rätt som det var började den ropa så starkt där i mitten av traven. När jag börjat läsa kunde jag inte sluta. Lenken skriver så milt och välliknande om konstnärerna kring sjön Racken i Arvika, från åren då de var unga och uppfyllda och spirade nere i Paris ända tills de blivit medelålders, flera av dem redan dött och inget är som förut. Berättare är den minst kände av konstnärerna i kretsen, Alfred Ekstam som övergav målaryrket för målarkallet. Ekstam lämnade aldrig trakten och man kan säga att prosan i den här boken är likadan: den är där som mossan och träden och snön, låter allting utspela sig, ser utan att döma. Aldrig känns det skrivna sökt, det är som om orden alltid funnits där, färdiga att läsa för den som ger blicken fri.

Våra målningar smälte samman i en enda känsla, i en enda skönhet, i en enda smärta. Men vad var viktigast? Var det verkligen konsten? Det är som att svära i sjön. Var det inte förnimmelsen av att vi hörde samman, gemenskapen, kamratskapet, den kollektiva känslan av att vi var fångna i samma tid, bundna vid samma vatten och skogar? Var det verkligen konsten som var det viktigaste? Eller var det denna samhörighet som var själva konsten?

Ur Skymningsglöden

Peter Lenken

Så skriver Ekstam till kollegan Maja Fjæstad alldeles före slutet. Och den tanken är så allmängiltig: vad jag än tänker på som jag engagerat mig i, så har den starkaste drivkraften alltid varit det sammanhang och den gemenskap som omgett själva frågan eller aktiviteten.

I fallet med Rackstadkolonin är nu ändå måleriet, skulpturen och hantverket i högsta grad njutbart. Och en utflykt till Rackstadmuseet är aldrig förfelad, i synnerhet inte sommartid. Jag tillhör dem som tycker om att kunna föreställa mig konstnärerna som personer, men Rackenkonstnärernas gärning är inte sån att den kräver försonande eller förklarande bakgrundsbelysning.

Nu hade jag tänkt skriva om en tredje bok som jag räserläste i förrgår med ögona på skaft, men då blir det här för långt. Tjipp!

för då känn, för då känn, för då känner jag mig, jag mig fri

I min självbild ingår att jag är otålig och agerar direkt på varenda impuls. Jag måste nog revidera den: nu är det över två terminer sen Julflickan började rida och ända sen dess har jag varit så ridsugen att jag nästan gått åt. Men inte förrän nu gav jag efter. Och idag har jag varit ute i skogen med en superfin liten nordsvensk.

Ritten skänkte sällhet och utmattning i lika mått – jag blir nog inte mänska igen förrän imorron. Flåset är sannerligen i botten (eller om man kanske ska säga att det är maximalt). Vadå kondis? Är det fika som menas? Fika, det är jag fena på. Jaså inte? Konditionalis då? Det behärskar jag också. Jaså, jaha. Kondition. Nej, den borde förbättras. Så jag har köpt ett flergångskort och ska rida med viss regelbundenhet framöver.

Ridning för mamma Gillette är en av de saker som markerar att barna blir större och ger oss vuxna större svängrum. En annan milstolpe som passerats är att framsätet i bilen nu är barnfri. Lillis har kunnat flytta bak till en bilbarnstol för större barn, och häromdan var alla familjemedlemmar placerade på det nya sättet när vi var ute och körde. Maken och jag har verkligen saknat att inte få sitta bredvid varann, så nu kände vi oss stora och vuxna när vi var själva där fram – vi tjoade och gjorde highfive och hade oss. I baksätet undrade Lillis vad som stod på men hennes storasyster som satt bredvid på sin nya bälteskudde* himlade med ögonen och sa: "Äh, låt dom vara." Hon fattar allt, tror jag ibland. Den dan hade vi just varit och uppgraderat höstförrådet av vantar, mössor och strumptyg och Julflickan hade ratat stället med mössor i tjejfärger. "Klart jag ska ha den tuffa med stjärna!"** Även vantar valde hon ur pojklådan. Där i butiken pratade vi om färguppdelningen och även om strumpbyxor:

"Vad finns det för killfärger på strumpbyxor då?"
"Det finns bara de här, killar har inte strumpbyxor", sa jag. Men fick snubbor för det:
"Det kan de väl visst ha det!"
Och det hade hon ju rätt i. Jag fick formulera om: "Ja, det kan de ju. Men jag menade att det inte tillverkas strumpbyxor eller leggings för killar, det är ju faktiskt synd om dem på det sättet för det är jättebra och sköna plagg." Min sjuåring begrundade, nickade.


I helgen är de hos Mormorn för att gå på det stora nöjesfältet för kanske sista gången i år. Jag har gjort ett korsord åt Julflickan som vi ska skicka så att hon får det på måndag. Åt Lillis ska jag hitta på ett enklare, ett som Mormorn får hjälpa henne att skriva in bokstäverna i. Tänk: planen var ju att hinna Göra En Massa Saker medan barna var borta, men all tid som blir över går ju åt till att knåpa ihop pyssel åt dem. Bäst jag skriver en lista, en som blänger riktigt uppfordrande på mig.



*Vid längre bilturer ska hon inte sitta på bälteskudde, utan då ska de sitta i varsin hel bilstol.
**Svart mössa med en stor silverstjärna fram.

härliga sång som kommer ut ur min mun

Höstens repertoar har lockat tillbaka två sen länge avhoppade tenorer – inte för själva körens skull, nej det vill de inte vidgå, men när det nu ska sjungas alla sju bitarna i Södermans Andliga sånger, så … Igår var de med, och sen vi knögglat ett tag med Osanna, det sista och knepigaste av styckena, drog Maestro igenom fem till bara för att få koll på ungefär hur de satt. Och jag säger såhär: jag har all förståelse för att man kan vilja återuppta sitt sjungande för Södermans skull. Jag skulle göra det enbart för Benedictus: när vi sjöng den rös jag så bröstvårtorna styvnade långt före de sista takterna, jag nästan dånar av den, den är en berg-och-dalbana, jag hisnar och njuter och skriker. Eller ja: sjunger. Högt uppe i vårt gemensamma klocktorn av stämmor står vi och sjunger, och visst låter det som klockklang mot himlens höjd där mot slutet, altarnas jublande be-ne-dic-tus, be-ne-dic-tus! och friden som breder sig trygg över marken, den doftande myllan där nedom: qui venit in nomine do… mi-ni …

***

Det som sjungs mest här i huset är dock låtarna ur Superhjältejul. För en månad sen såg vi Superhjältekonserten och eftersom föreställningen var bra ville man ju ha skivan också. Och den är nästan magisk den musiken, urskickligt skrivna låtar med hög klisterfaktor och underfundiga texter. Plus att rollfigurerna Supersnällasilversara och Stålhenrik är så bra. I början spelade vi skivan säkert åtta gånger om dan. Fortfarande går det inte en dag utan att nån av oss kör igång den. Och det märkvärdigaste är att den här musiken har skapat en helt ny gemenskap i familjen. Jag hittar ingen bättre jämförelse än med hur det var när man som tonåring köpte en ny platta och sen tokpluggade den tills man kunde precis allt (till och med vad snubben heter som spelar triangel på spår tolv).



Precis så har vi det i den gilletteska familjen med Superhjälteskivan. Det är rätt häftigt faktiskt. Jag, som alltid varit ett flugpapper för låttexter, får finna mig i att bli slagen på fingrarna av Julflickan. Hon och jag kan diskutera vad det egentligen är de säger (och att hon inte alltid får rätt beror enbart på att hon ännu inte har lärt sig ord som fördömt. Inte hade, menar jag).

Spår från skivan används nu som musikaliskt kodspråk för att kommunicera vissa känslor eller situationer. Numera är det inte bara mamma Gillette som säger det i toner istället för ord. Exakt vad det är som ger superhjälteskivan en sån särställning har jag emellertid inte kunnat sätta fingret på: jamenar redan tidigare kunde vi ju flera hundra barnvisor tillsammans, varav många är sammanhängande skivor förknippade med särskilda figurer och många är lika svängiga och smarta som de här låtarna. Men det gör inget; jag hoppas det kommer fler lika sammansvetsande musikupplevelser framöver. Att Julflickan börjar på musikskolan på torsdag är tyvärr inget som hela familjen kan delta i, men vi får försöka fånga upp det hon gör där på nåt vis.

jag sa till Tony

Denna postning är inspirerad av nåt jag skrev till Mentormamman tidigare idag.

Ett tag var jag ihop med en snubbe som tillsammans med mig utgjorde en personkemi som skulle ha varit dubbelt dödskallemärkt om man hällt den på flaska. Han hade goda sidor, men de framträdde lika svagt i mina ögon som de mest elakartat svårlästa siffrorna och symbolerna i ett färgblindtest. Snubben och jag hade en del gemensamma drag, och enligt gruppdynamikens enklaste regel i det här hemska förhållandet var jag förstås tvungen att agera djävulens advokat när han sa nåt jag egentligen instämde i. Till exempel var han maniskt förbittrad över att de som syns här i världen påfallande ofta är totala klåpare (när till exempel han själv var så mycket mer kompetent). Jag brukade snäsa av med att det finns de som kan och de som gör; oavsett om de som gör kan eller inte så är det de som syns, och de som kan kan ju sitta där och kunna för sig själva i sin vrå så länge de inte gör.

I själva verket lider jag av samma sorts perfektionistiska tänk som gör att jag ofta avstår från att göra nånting ganska bra därför att jag inom mig har en föreställning om hur fulländat jag skulle kunna göra det. Den inställningen blir oerhört frustrerande i längden, kan jag meddela, och jag försöker domptera den så gott det går. Ändå sticker den upp sitt vackra* huvud emellanåt. Som i fallet med våra köksstolar.

För flera år sen köpte jag fyra fina gamla köksstolar på loppis. De tygklädda sitsarna var rent läbbigt nersölade, men jag hade turligt nog en stor bit tyg kvar av det som är identiskt med våra snitsiga köksrullgardiner. Med två kladdiga småttingar i familjen, resonerade jag, vore det smartast att sy avtagbara överdrag som kan tvättas ofta. Så skedde också, men dels blev passformen suboptimal och dels slets överdragen ut fullkomligt efter några år. Alltså stod vi där åter med de snuskiga originalsitsarna. Som blev allt vämjeligare ju längre det tog mig att klura ut hur det perfekta stolsöverdraget skulle utformas. Det skulle vara lätt att ta av och på, det skulle sitta som en smäck och aldrig glida hur mycket man än klängde på stolarna, det skulle tåla tusen tvättar och det skulle matcha färgsättningen i köket. Och det fanns givetvis inte i sinnevärlden.

Igår, surfande på gladvågen efter Lillis synnerligen lyckade fyraårskalas, blev jag slutligen så irriterad på de där äckelpäckelsitsarna att jag tog och klädde om dem på traditionellt sätt: med ett par gamla gardiner som nästan går ton-i-ton med väggfärgen och med häftpistol pang pang pang som jag alltid gjort förut. En kvart tog det, jag blev av med lite av all min textila ballast samt fräste upp i nöjdhetens himmel med stjärnraket. Sitsöverdragen är verkligen så enkla som tänkas kan och inte fiffiga det minsta. Men de är rena. Och jag har gjort nåt.

Det är möjligt att jag en vacker dag får den där snilleblixten som talar om hur det optimala stolsöverdraget ska konstrueras, men till dess är det så oändligt mycket mer tillfredsställande att vara en som gör än en som (kanske, men inte garanterat) kan.

*Det är nämligen en mycket tilltalande föreställning, den om hur kolossalt begåvad man i själva verket är fastän omvärlden inte begriper det.

we'd harmonize till dawn

Det händer och pågår så mycket roligt och spännande hela tiden att jag aldrig får tid att sätta mig och blogga fastän jag vill det. Möjligen skulle jag hinna om jag inte hölle på med T.C. Boyles The Women, som jag måste måste måste läsa ut så fort som möjligt, Boyle är verkligen magnifik – lite flåshurtigt skulle man kunna säga att han är den enda karl just nu som kan få mig i säng tidigt på kvällen.

All squash som i ett slag mognade ute i täppan ligger på balkongbordet och väntar på att få förvandlas till höstliga luncher och middagar. Vi har till och med dragit igång extrafrysen i källaren för att kunna vara duktiga och laga storportioner och frysa in. Soppa blir det en hel del: soppor är underskattade, kanske för att man tror att de inte är mättande. Men det kan de visst vara. Det här hade jag i senaste soppan (som är så himmelsk att jag stönar av njutning* när jag äter av den; det är faktiskt den godaste soppa jag nånsin ätit). Jag räknar med att den k. läsaren liksom jag höftar ingrediensmängderna efter tycke, smak och skafferiinnehåll:

Världens godaste soppa
(ej utbytbara ingredienser i avvikande färg)

Tärna och fräs (i gjutjärnsgryta blir bäst) gul lök, squash, palsternacka och kanske lite morot. Purjo om man inte har gul lök så det räcker. Litegrann färsk chili kan få vara med. Ett antal vitlöksklyftor rekommenderas å det påstridigaste.

När fräset fått lite färg slår man på vatten. Inte särskilt mycket, det ska täcka men ingredienserna ska inte simma. Krydda med färska eller torkade örter: timjan tycker jag själv är oslagbart, och den här gången hade jag i salvia och lite basilika (eftersom de fanns färska). Buljongtärning, valfri smak (höns är bäst). Lägg sen i kokt ris, det är det som gör alltihop så matigt (och överblivet kokt ris kan vara svårt att hitta på nåt med).

När rotsakerna är mjuka mixar man alltihop och smakar av med grädde och citron. Grädden kan man möjligen klara sig utan men inte citronen. Inte inte inte. Voilà: en gryta fylld av superkrämig, mättande, len soppa med aningens sting och en oslagbart fräsch överton.

*Soppan är god. Jag är självgod.