gone but we don't know where

Utvändigt är biografen målad i grått som i skymningen skimrar silverlikt. Invändigt är väggarna och de små borden målade i den nästan, fast bara nästan, solkigt gula nyans man så gärna låter passera för guld, och allra helst så i dunkel. Nåt man däremot inte låter passera är tillfället att få sitta på balkong, ty en sån finns här. Och på denna balkong står små små bord vid varannan stol, och på dessa små bord ligger en meny och en penna, och denna meny fyller man efter filmens början i; sen trycker man bara på en knapp och tänder en liten liten lampett, varpå en fe magiskt uppenbarar sig och ordnar så att ens önskan går i uppfyllelse. Den vanskligt branta gradängen gör att det känns som om man befinner sig i ett chambre séparée; där sitter man sen med sin öl eller sin latte och njuter av utsikten över den silverne duken och det som utspelar sig där. Med fler såna filmsalonger vore biografdöden ett uttryck som gällde levnadstecknare och inget annat.

---

I realtidsrecensionen av Joel Derfners Swish har Miss Gillette avverkat en tredjedel av boken. De initiala, en smula förledande gapskratten har nu tystnat vilket skänker större lisa än besvikelse. Fortfarande är boken inte det minsta affekterad. Men den är mycket, mycket neurotisk. Och mycket, mycket välskriven.

hey girl stick it in your purse

Bokhandeln är inte så smal som man skulle kunna vänta sig, alltså rent fysiskt. Heller. Utrymmet är dessutom väl utnyttjat: även trappor och balustrader kantas av hyllor. Här finns det mesta på alla möjliga språk*

men inget jag blir sugen på att läsa. Efter nån timmes blaserat blurbläsande ger jag upp, sätter mig på två tättstående travar med inbundna volymer och suckar. Det finns tusentals böcker som ser aptitliga ut och/eller låter lockande på beskrivningen. Dessvärre kan jag vid det här laget genomskåda betena som lagts ut; baksidestexterna är inte att lita på. Eller rättare: det är de när man lärt sig kodorden. Exceptional ska man sky som pesten liksom heart-rending, tour-de-force och cul-de-sac för att nämna några. Mitt eget lackmustest är istället att läsa inledningen: förmår boken inte fängsla med första meningen kan man lugnt förbigå den utan att se sig om

men inte heller den metoden hade gett fångst den här gången. Hur bär man sig då åt? Hm. Ingen fisk på kroken. Men kanske fiskpinnar?

När jag tittade upp såg jag att jag slagit mig ner mittemot hyllan med gayböcker. Det är alldeles avgjort en hylla som jag aldrig söker mig till annars: inte på grund av antipati, utan av den prosaiska anledningen att jag aldrig sett särskilda hyllor för gaylitteratur i svenska boklådor och att det aldrig kommit för mig att söka upp de få specialbutiker som trots allt finns. En tydligare fingervisning än denna får man väl emellertid bara av kristallkuleskådande sierskor, och jag är inte den som trotsar så bjudande befallningar: bögböcker var vad som skulle läsas, basta!

Det är kanske lite udda att recensera en bok man knappt hunnit till en byxmyndig sida i än, och jag är verkligen inte den som vill bryta mot några konventioner. (Nu tror den k. läsaren att jag koketterar, och då får h*n väl tro det då.) Därför säger jag bara att Swish. My quest to become the gayest person ever and what ended up happening instead är en fiskpinne som måste vara gjord på världshavens gladaste – kanske som i gayaste – lax. Jag fnittrar och gapskrattar och blir däremellan allvarlig på ett helt självklart vis; det är nästan lite som att se en föreställning med Jonas Gardell fast inte affekterat eller röstdarrigt. Så här skriver Joel Derfner i första kapitlet (i vilket han lär sig sticka) om den kyrka där han sjunger som avlönad korist (och övar på att sticka):

… the congregation has historically been composed almost exclusively by men who know the difference between beige and taupe. This is the church at which Tallulah Bankhead is reputed to have caught the attention of the thurifer as he walked down the aisle swinging the censer and said, "Darling, I love your dress, but your purse is on fire."

Den repliken borde faktiskt få en plats på handväsk- och börsmuseet som under förtjust acklamation i flera stämmor besöktes tidigare idag. Tänk ändå så många fiskpinnar det simmar i guds laterala hav!

* Av vilka jag visserligen inte behärskar så värst många, men ändå.

stranglehold on a certain feeling

Passgången bär bort, ut, som i en sägen, en saga. En utsaga. Förbi sagesmannens mandelmixade sockersmul, barbacka med Bacchi brus i blodet. En blek men beslutsam sol visar en annan dag, en annan lag. Flockar av får och av kor. Flikiga betar russen mellan rostiga spår och yrvakna slipers. Att de var så vanliga här: är det som vanligt ett trick med varseblivning?

Nåns byxor är värda att ta notis om, ger upphov till rubriker. Fuskpäls, inte fuxpäls. Kopparslantarna värdelösa här. Nu gäller en annan legering. Och ovanför sängen lyser stjärtarna.

I had my goggles pulled off

Nej, det blev inte lågoddsaren som hamnade i vinnarcirkeln trots att den var med och kämpade in i det sista. På upploppet blev den omsprungen av en dark horse med så mycket krafter kvar att den formligen forsade förbi, lekande lätt. Fast mörk är hästen inte, utan kopparröd: en fux. Likafullt innebär segern att nytt pass måste has. (Hasor, länder.) Pass: som i passera, passerad, passé. Förpassning, anpassning, till pass. Barnpassning – nej, pass. Passar ej. Fux pass!

Det nya passet kräver symmetri. Inget hår i ögonen. Allvar. Inte ens ett litet smil? Inte skuggan av ett leende. Det elektroniska fotot av ansiktet kommer senare att användas i maskinell ansiktsidentifiering. Och så namnteckningen. Du har två efternamn – jag råder dig att skriva båda. Det kan jag inte. Jag kan inte förvanska min handstil. Det här är den jag använder, jämt. Det här är jag. Det här är ju jag. Men märkligt nog betyder den svindlande kostnaden att det hela är ett provisorium, giltigt endast en enda resa. Pass partout, mais non. Vid återresan fråntas man detta pass. Pass encore.

Vem är man sen? Hur kommer nästa pass att se ut?

when you kick out the sea (korrigerad)

Äntligen: rostad borste installerad, surrfri, klinisk. På, av. Så enkelt som aldrig det, och elegant. Nåt pris har överhuvud inte nämnts men fakturan lär bli en svulst, med framkörningsavgiften och allt.

Jag är – ju – inte den som läser lyrik men hade idag betalt för att läsa citat av Sonja Åkesson:

Hon tänker på Spinoza.
Poesi är allt, snyftar hon, men skon
känner sig ensam i gruset.
...

Symöte och psykologicirkel.
Hon tänker på Freud.
O du min hund på mitt hav, hulkar hon.

Åter nu till det som betalar sig, till det som ska utplåna svulsten.

sometimes my arms bend back

En fin dag avslutades med att jag fick ett fint mejl med rubriken You're the best. Det var från Ruben Uhlenkott. Käre gamle Ruben! Man kan alltid lita på att han har en i åtanke och skickar en ackurat faktaanalys när den som bäst behövs. Om det funnes fler som Ruben vore världen the place where burkskinka goes when it dies, för att tala med agent Cooper. (Där har jag förresten varit: i pajernas himmelrike. Jag kan tänka mig att göra ett återbesök.)

mustn't try to do it the same and get it all wrong

En miniblomma som växer på ståndaren! Va!
Klicka större och frossa i detaljerna.

Det här är nåt som jag aldrig sett förut, nånting ganska oerhört som teckentydaren inte riktigt kan bestämma sig för hur det ska tolkas. Förhastade slutledningar är förvisso till mer harm än gagn men i det här fallet finns en kandidat med betydligt lägre odds än andra. Vinner den hästen behövs nytt pass, annan valuta.

though your nose gets a chilling

Men så mycket snö blir det inte att det driver in under trädtronorna.
Här syns vårt enkla hybble i skogens brus.*

Äh jag är faktiskt tvungen att dokumentera det: säsongens första snö. Barna blir som hästar med frostvittring, bockar och brallar och tycker plötsligt att fuskolle och regnbyxor går för sig, för att inte tala om en splajdans ny overall. Vi vuxna räddar senfärdigt in pelargonerna. Varför kan man fråga sig: frosten och kylan de borde fått slippa inföll ju redan för längesen. Nu är det tvärtom milt, men bara för att det kommit lite vitt på dem får man ändan ur vagnen. Förmodligen är det inte lönt att spekulera i denna bakvända psykologi, utan acceptera att det äntligen är gjort.

Korvarna, påbyltade som stoppade korvar.

Trehjulingen som trampades av barnas mor under antik tid stod
och grät: "Är detta tacken?"

*Neeej, det är ju lekerstuga! Gick ni på den lätte!

slowly down, like chocolate

Från Nordiska museet ringlade sig kön som gammal trög chokladsås på tub ända ut till gatan. Dom gick utmed kön och sa att man kan gå in på gaveln också, sa Odorf Mas som redan var inne, men ingen tordes lämna sin plats i kön.

Själv hade jag ingen plats i kön att vare sig försvara eller förlora, så jag tog gavelentrén. Där var det noll pers i kö och jag gled in som om mattan vore infettad med kakaosmör. Det första blicken föll på inne i själva lokalen var en överdådigt ryschig klänning i taft. Eller siden? Eller … choklad?

Efter val kval och vånda blev det den här, den
som blicken fallit för först.

Genialiskt nog hade Odorf Mas ställt sig lika still som skyltdockorna i den lilla entréhallen och därmed gjort sig möjlig att upptäcka i megamyllret. Vi ägnade en god stund (som kunnat bli ännu godare om man även fått provsmaka kreationerna) åt att försöka avgöra vilken av chokladbrudklänningarna som var mest värd en röstlapp. Konditoreleverna besvarade våra frågor om vilka tekniker som var svårast, vad rosorna var tillverkade av och vad det var som gjorde att tyget skimrade.

Delikat start på en chokladfestival: en sån var nämligen vad som lockade alla dessa mänskor. Fast sen vart det liksom inte mer – den stora hallen porlade som en chokladfontän av bord och stånd och publik, men i slutänden visade det sig att samtliga stackars fånar hade blivit pungslagna på en hundring mest för privilegiet att få komma in och köpa dyr, ännu dyrare eller jättejättedyr choklad av olika tillverkare. Och några festivalpriser var det inte heller frågan om. Eller jo: med ett enda undantag kostade pralinerna mer än annars.

Som så ofta var det dock sällskapet som var huvudattraktion medan arrangemanget mest fick utgöra en (choklad)fond(ue) till sammanstrålningen. Odorf Mas och jag satte oss i fiket och pratade koherent innan vi fortsatte mot våra vidare öden respektive äventyr. Och om inte annat var banne mig det värt entréavgiften.

Tyst min mun så får du laxbejgel!

what people call good luck charm

Tretton är mitt lyckotal, bestämde jag som nominellt men näppligen reellt vuxen. Jag bodde då i port nummer 13; senare förlovade jag mig på dag 13 i en viss månad, och jag möter fortfarande varje tretton-nånting med stor tillförsikt. Idag var en bra trettonde med solsken, snabb och billig service av bilen och en riktig glädjeoffert på trädnertagning (som kommer att äga rum i slutet av nästa månad). Tuberkulosen tycktes ha gjort tillfällig reträtt, och eftermiddan bjöd på ett gräl som visade sig vara konstruktivt. Dessutom hade jag tidigt på dan läst en artikel om hur man bär sig åt för att bli mer tursam som var till stor självbelåtenhet; jag kunde nicka instämmande åt flera av beståndsdelarna i tursamhetstänket.

En rent medelhavsk värme hade samlats i den här vrån
på trappen till det till spa och fik omgjorda tingshuset.
Jag anslöt mig.

Vid hämtningen förkunnade Lillis bestämt att hon ville
gå! hem, och det fick hon ju så gärna. Få saker tycker
jag mer om än att promenera med hennes lilla hand
i min och idag ville man ju vara ute länge länge.

Nerifrån allén ser man herrgården genom en portal av
tämligen skröpliga träd, som inte ens är av samma slag.
Det är alm, lind, lönn och ask om vartannat. Ursprungligen
var det förstås ett och samma trädslag som kantade den
sexhundra meter långa allén, men att det var alm är jag
inte alls säker på.

dear sister poet

Det finns så många så mycket böcker som vill bli lästa. Av mig! och nästan alla har de så lätt att förföra mig, särskilt de som står och klipper med ögonfransarna på bibliotekens skylthyllor. Febrigt rafsar jag åt mig fler än jag anständigtvis borde. Förhoppningen har alltid alltid varit att en bok ska ge en kick. Numera är den att kicken ska stå att finna i nånting snabbläst. Egentligen är väl det ett urvalskriterium i stil med att bara köpa böcker med lila ryggar för att det passar till inredningen, men faktum är att en bok inte behöver vara tung vare sig bokstavligt eller bildligt för att ha tyngd. Och när tid är en bristvara –

Jag kom inte från årets bokmässa utan böcker men jag kom med endast en som jag köpt själv. När nåt skotskrutigt skymtade förbi i tjugokronorslådan jag stod och plockade i bromsade jag såklart och plockade baklänges för att få fatt i vad det nu var. Texten på omslaget fick mig att tro att det var en slafsig groupieskildring men det struntade jag i: jag diggade dem när jag var liten (jo liten, tio var jag när min kavaljer knackade på fönstret till mitt rum och överlämnade ett band och ett kuvert fullproppat med idolbilder som sen i flera år prydde väggarna) och jag läste fansens läsarbrev i poptidningarna med en evig besvikelse över att de jämt slutade med tre punkter och en massa X just när tjejen som skrivit brevet hade fått komma in i deras hotellrum. Jag bara måste läsa den här boken.

När Bay City Rollers stod på krönet av den hysteriska populariteten hade jag inte ens fyllt tvåsiffrigt, men Caroline Sullivan var i tonåren. Av orsaker – dock inte deras musik – som hon beskriver i sin Bye Bye Baby: My Tragic Love Affair With the Bay City Rollers fastnade hon för dem en vacker dag, bara så. I fyra år kretsade Sullivans liv kring idolerna. Men det är inte enbart det boken handlar om, och framför allt är det egentligen inte det boken handlar mest om. Den är ett enastående tidsdokument och en belysande inblick i ett socialt skikt som annars är tämligen anonymt.

Sullivan är förvånansvärt uppriktig när hon skildrar fangängets igelaktiga förföljelse av popgruppen, och hon lyckas med det förbluffande konststycket att skildra händelserna som om hon upplevde dem i realtid samtidigt som det märks att hon som vuxen, långt senare, är medveten om hur pinsamt och vedervärdigt hon och kompisarna betedde sig. Det är en tragisk historia, men den är osentimentalt och humoristiskt berättad. Redan på första sidan fångade den mig med ett skotskrutigt lasso som den sen höll mig fast i ett strypgrepp med. Och då fick jag ändå inte veta ett enda dugg mer om vad de där prickarna och X:en i poptidningarna mörkade!

Lättslukat med substans således: rena drömboken för mig som har fastnat i en skock böcker som visserligen är jättebra men som inte går att läsa utan ett mått av koncentration som jag väldigt sällan har till övers. Nu ska jag ta med mig det senaste lilla låneharemet till sängen, och jag hoppas att de är lika lättillgängliga som de utgav sig för att vara där på biblioteket. Är de inte det ska de få snacka med Carolin Sullivans bok ett tag – då ska de väl lära sig.

and they all get put in boxes

Dagens tema: röda lådor.

Mina k. läsare minns säkert Julflickans nyordningsamhet. Tydligen
anser hon att hennes muntliga begäran inte efterlevs i den utsträckning
hon skulle önska, varför hon har sett sig föranledd att klargöra den på
detta vis. Synd bara att den som gjort intrång i hennes sfär inte kan läsa än …

"Det går lättare att göra affärer med dig när du inte har
brödkaveln i handen", sa loppisgubben med sällsynt
skämtlynne. Han hade garanterat krävt mer än en tjuga
för burken som förr innehöll HORNY BOUDOIR TEA
om han kunnat ana hur oemotståndlig den var för mig.
Nu äger jag ännu en omistlig grunka och
entropin har ökat ytterligare: visst är det fint?

då förtälja

Det var Byns dag för ett tag sen, sommar och blåsigt som det av nån anledning jämt är på Byns dag. Myller kring bruksdammen: osande scouteldar, brända varmkorvar, klang klang från smedens laptopstäd, provsmakning av örtagårdsgruppens delikatesser, uppvisningsbrottning, dollargrinande veteranfordon, skuttande hundar, kokta ljumkorvar, hemslöjd och pizza, halvt lättade halvt nostalgiska hemvändare, kompisträffande barn, tappade kallkorvar. I missionshuset fototävling, konstutställning och gamla foton ur arkivet. Jag fick syn på en bild från församlingens sjuttioårsfirande, blev stående, tiltade febrigt allt närmre fotot: min mormor är med på den, och hennes syster, hon som kallades Moster R och som brukade komma knatande fort fort från sin ände av Byn, komma upp och slå sig ner på stolen vid bortre köksväggen, prata utan uppehåll i fem minuter och sen fara upp tvärt och powerknalla hem igen; jag hade inte vetat att hon var med i församlingens styrelse och allt, men det såg jag nu på andra gamla fotografier från tiden att hon var. Systrarnas mor är också med på den stora gruppbilden, kanske även fadern och bröderna, fast deras utseenden är jag lite osäker om.


Mitt i min betraktan slog det mig att morfar ju inte är med på bilden, trots att han och mormor hade varit gifta i fem år vid det laget och svärmat sen i tonåren. Han var nämligen metodist. Faktum är att jag är uppvuxen med en självklar visshet om att morfar och mormor var metodister. Att hela hennes släkt var missionare hade jag aldrig hört talas om förut; det var väl för axiomatiskt för att behöva förklaras för mig.

Man skulle nu kunna invända att det inte pratats om detta eftersom ett församlingsbyte inte spelade så stor roll, men jag tror att det förhöll sig precis tvärtom: ännu när jag var barn var det otänkbart för många i de båda församlingarna att sätta sin fot i det andra lägrets tempel. Först när ekumenik var enda alternativet till nollaktivitet gjorde man gemensam sak (men för metodisterna var det ändå försent: Byns församling gick i teorin ur tiden samtidigt som sin siste medlem, min morfar, för elva år sen. I praktiken hade den då inte varit verksam på flera decennier).

Att maken i det gifta paret fick bestämma vilken helgedom familjen skulle frekventera var nog så självskrivet att saken inte ens diskuterades. Hur kändes det för mormor som var uppvuxen i den andra gemenskapen, och hade sina nära och kära där, att plötsligt byta lojalitet? Nå, uppenbarligen förekom ett visst överlöperi. Och egentligen har jag inte den blekaste aning om vad hon tyckte om vare sig det ena eller det andra. Hon kanske var lättad att slippa ifrån ankdammen. Eller också kanske det kvittade henne fullkomligt lika. Vem finns kvar som kan veta det? Måste fråga.

Vad det nu kan ha för betydelse för mig att få reda på en sån sak.

hösten är faktiskt

Växter kan förbluffa på mer än ett sätt. Denna morgon fascineras jag av hur de krullar ihop sina blad mot frost och minus och hur de bara en kort stund senare, så fort en lättsinnig solstråle slätat av dem, slätar ut dem och ser ut som om inget hade hänt o nej! inte ett dugg. Det är sällsamma morgnar som tycks leka maskerad med en: man cyklar iväg med en unge genom en vitknistrig värld och cyklar tillbaka ensam genom en som ser ut alldeles som vanligt. Vilket det ju faktiskt är, även om jag alltid hinner glömma det från höst till höst. Och som vanligt är det helt andra bilder jag ser vid den här tiden.

Universums godaste äpplen: oranierna från den urgamla,
stoiska apeln. Skalen är tunna som hud och saften dryper
mellan fingrarna när man biter i dem. I år fick vi blott ett dussin:
att de smakar ljuvligare än nånsin förstår den k. läsaren själv.

Ohöstligt gul är kulören på den här klematisen, en nykomling
som visar segare tåga än väntat. Rimfrosten tycks inte bekomma den alls.

"Hösten är den vår då varje löv blir en blomma" stod det i ett dataspel
jag nyss översatte, och det ligger väl nånting i det. Man kan undra
vad för slags löv den här kamraten var innan den blev en rosenvial.

Aronian har sin glansperiod under sensommaren. Anonymgrön bara
står den där tills den med ens dignar och baxnar av sina saftgoda bär.
Och kappan den klär sig i innan den går i ide är allt annat än buskablyg i tonen.

Nu måste hon in, damen i ormbunken, för hon är varken frosttålig
eller vinterklädd i sin axelbara klänning.