Javisstja...

... jag tyckte väl att uppräkningen av lästa böcker kändes lite kort. Jag hade ju hunnit läsa Mikael Niemis Mannen som dog som en lax också, mellan Unge och Swahn.
Niemis trea var en julklapp och jag hade inga särskilt höga förväntningar på den. Men den gick ut starkt och imponerade mer och mer under färden. Jag hade läst en del kritikeromömen som gick ut på att Niemi gapar över alltför många teman i den här romanen, men själv tycker jag att han har lyckats viga ihop alla sina ämnen till ett lyckligt mormonskt månggifte. Deckarintrigen håller. Språkdiskrimineringen i Tornedalen är en självklar beståndsdel av gåtan. Stureplanscouturens möte med skoteroverallerna är trovärdigt skildrat. Och de övernaturliga inslagen som bär upp en del av storyn känns inte som några nödlösningar. Vem skulle komma på tanken att säga så om till exempel de fantastiska inslagen i García Márquez romaner? Hos Niemi är de lika naturliga, lika hemmahöriga.

Som en extra bonus visar det sig (ganska snart, så det här är ingen spoiler) att mordoffret har fått vad han förtjänat. Av nån anledning gillar jag såna thrillrar bättre än de i vilka det är oskyldiga stackare som dör. Men rätt-åt-dig-genren är faktiskt ganska smal; det är väl mycket mer gripande att läsa om brott mot oskyldiga. För den som är lagd åt det hållet (det andra, det som skriker efter hämnd ibland) kan jag dock rekommendera två starka romaner: Öga för öga av Kaj Attorps och Vägs ände av Bengt Ohlsson. I synnerhet den sistnämnda gjorde mig bokstavligt talat knäsvag vid läsningen: den är alla hämndfantasiers våta dröm, och dessutom oerhört trovärdig. Ohlsson är skicklig på att i få ord förmedla stämningar, och här blir det obehagligt tydligt hur vedervärdig hämnden är, trots att den -- eller möjligen därför att den -- är ofrånkomlig.
Niemis laxbok slutar dock i spefull dur. Själv hoppas jag på fler thrillrar med hans signum för det här halstret var skönt att bli hållen på.

Inte en enda kaja, märkligt nog

Sistlidna helg har varit årets fågelräkningsperiod för kreti, pleti, alla och envar. Det är Sveriges ornitologiska förening som vill ha hjälp med att räkna våra vanligaste fåglar, och då tar man allmänheten till hjälp.
Jag är ju verkligen ingen talare, och sannerligen ingen fågelskådare heller; däremot grips jag emellanåt av en stark vilja att vara till nytta och ta mitt ansvar, så nu kände jag mig kallad. Jag gillar ju fåglar, och kvitt kvidevitt i trädgård och snår är ju så trivsamt, och om jag nu kan göra en insats för dessa våra små varma, sjungande badmintonbollar så är det med tacksamhet jag drar mitt strå till stacken.

Fram med kikaren, alltså; klara, färdiga -- observera!
I några aplar i trädgården framför huset hänger tvenne fröautomater och trenne talgbollar. Där brukar talgoxarna fylla krävan. Har jag hittills trott. Vid närmare beskådan visade sig faunan vara betydligt rikare än så. Den lite otippade köldknäppen och det strålande solskenet gjorde också helgen till ett gyllene tillfälle att studera den vingade samvaron kring detta gående bord (både fröautomaterna och talgbollarna gungar i alla fall, vilket är mer än man kan säga om ett vanligt gående bord före, säg, lilla manasse). Och listan i blocket på köksbänken kom till min förtjusning och förvåning att omfatta såväl nötväcka, domherre och bofink som grönfink, gråsiska (möjligen även grönsiska, fast för en gröngöling som jag är de väldigt svåra att skilja åt) och en koltrasthona, alltså förutom talgoxarna och blåmesarna som jag ju visste frekventerar vårt hak.

Inte oväntat blev jag alldeles uppslukad av den här självpåtagna uppgiften. Det är verkligen så typiskt mig: att nästan vad det vara månde kan entusiasmera mig så till den grad att jag rusar iväg och skaffar material och utrustning som krävs för att idka ännu en ny hobby i raden. (Utom golf. Golf tyckte jag lyckligtvis bara var trist och poänglöst när jag prövade på.) Vilken hobby har jag inte haft? --- Nej, just det. Ni vet inte, för det finns ingen. Och jag skulle säkert ha börjat skåda fåglar också efter den här amatörräkningen om jag inte hade haft mina båda egna små pippigökar som äter upp all min tid. Nu kvittrar den ena att jag måste komma och ge henne frön, så vare nog för idag!

These being the words of Miss Gillette

Hur snyggt kan det bli egentligen?
Vinjetten till HBO:s exempellöst påkostade serie Rome är en njutning, ett litet konstverk i sig. Väggmålningar och mosaiker som får tredimensionellt liv illustrerar, inbillar man sig, romartidens uppfattning om gudar och monster som självklart existerande och samexisterande varelser. Så när ormarna kring Medusas i förstone platta huvud plötsligt strävar utåt mot betraktaren likt en väsande eldkrans är det inte alls konstigt att ingen av dem som går förbi reagerar. De vet ju att Medusa finns och alltid har funnits mitt ibland dem.
Vi tevetittare hajar däremot till, och åtminstone jag tänker varenda gång jag tittar på vinjetten att man ju är priviligierad som slipper vara med mitt i den blodiga och skitiga verkligheten, men ändå får uppleva russinen i denna smaskiga kaka av intriger och dramatik. I färg. I tevesoffan. Med en bytta glass på skedlängds avstånd. Glass, det hade de väl inte i antikens Rom i alla fall?
Nåväl: själva serien håller med råge löftet som den suggestiva vinjetten ger. Jag är Rome-frälst så till den milda grad att jag tänker köpa en Rome-t-tröja, och då är jag ändå en sån som avskyr att gå omkring som bääätalande reklamfår för diverse produkter. Då förstår ni hur djupt jag gått ner mig i träsket ... och det inte bara på grund av Titus Pullo, seriens egna lilla charmtroll & mysgubbe. Nu i säsong två är han finare än nånsin, den evige legosoldaten vars svärd inte bryr sig ett dugg om vems blod det fuktas av. En klippa, Pullo, och känslor har han ju också.
Tips på hur jag ska kunna bärga mig mellan avsnitten tas tacksamt emot!

Stora bokstäver är bättre än små

Fredrik undrar om The Inheritance of Loss är bra; han har sett den på min läslista och vill veta eftersom han själv har köpt boken.
Än så länge är det svårt att svara på om den är bra eller inte. En sak som fördåligar läsningen katastrofalt är sättningen, eller rättare avsaknaden av sättning som passar pocket. Man har tagit den inbundna bokens satsyta och förminskat den tills den gått att klämma in på pocketens betydligt mindre sidor -- med avskräckande resultat. Det blir en sån där bok, ni vet, som man drar sig för att öppna eftersom myrbokstäverna, de ändlösa raderna och det hart när obefintliga radavståndet skapar ett läsmotstånd stort som bäverhyddan vi har här borta vid älvstranden. Det går alltså mycket sakta för mig att ta mig igenom denna bok. Det jag hittills lyckats läsa har i och för sig varit aptitligt. Desai skriver som, ja, hur ska jag säga? som en späd liten flicka hoppar mellan tuvorna i ett kärr, ungefär: säker på foten, men noga med att inte trampa för hårt där hon slår ner.

Eftersom det är bra för mitt listtänkande har jag parallellt med de minimala framstötarna i Desai och den ofantliga Maoboken avverkat flera romaner av svenska författare. Först var det Claes Hylingers Hotell Erfarenheten, en julklappsbok i det där lilla, trevliga formatet som inbundna böcker ibland får. Har man läst Hylinger förut känner man genast igen sig, även om den här boken är mer rapsodisk än dem jag tidigare läst: den bygger på tillbakablickar i bland annat författarens dagböcker. Tänk trivsamt, tänk livsklokt; tänk stofil light. Det hela är fullkomligt avväpnande. I det här avsnittet är författaren ute och vandrar i "den igenvuxna park som är min hjärna" och där "samma gamla frågor som förr" håller till:
"En upptrampad stig leder in mellan buskarna och nu tätnar vegetationen. Ensam är jag inte längre, figurerna flockas kring stigen ropandes saker efter mig, allt från 'Vad är meningen med livet?' till 'När tänker du städa i källaren?' -- men jag stannar inte. Jag följer stigen. Jag vet vilka frågor de vill ställa och jag håller mig undan. Där har vi till exempel gamle 'Vad har du gjort i dag för att bli en bättre människa?' och den vill jag absolut inte tala med. Kvickt in i skogen! Honom springer jag lätt ifrån."
Bokens lilla, tunna format kan vara bedrägligt: styckena i den är korta och det är lätt att glufsa i sig för många på en och samma gång. Men varje avsnitt behöver smältas ett tag. Mig passade den därför utmärkt i det här skedet då jag verkligen inte har några långa sammanhängande stunder till läsning.

Sedan tuggade jag i mig Mirja Unges Motsols rätt fort. Det är inte så mycket att säga om den: Unge är, har jag fattat, en sån författare som man antingen gillar skarpt eller inte står ut med. Jag tillhör den förra kategorin och blev inte besviken av denna hennes tredje roman.
Två romaner i lästhögen på så kort tid! Härligt -- jag kastar mig över nästa, som i likhet med Unges införskaffades på "3 för 100 spänn" på centralortens bokhandel (jag vet, men det gick ju inte att låta bli). Jan Henrik Swahn har jag hittills uppfattat som en lite svårtillgänglig och inte så lite svartsynt författare, men här beskriver han vedermödorna kring upprustningen av ett lika förfallet som charmigt hus på en liten grekisk ö. Drakkvinnan är faktiskt väldigt, väldigt rolig. Och -- hurra! -- den går fort att läsa.

Slut, sa Rut på Knut

Nu är glada julen slut, slut, slut.
Mot förmodan blev den riktigt trevlig den här gången. En pytteliten bebis är en välfungerande avledare i många hotande konfliktsituationer, åtminstone om konfliktsituationen involverar minst en person utanför den närmsta familjekretsen.
Vidare: Jag blev tvungen att spela tomte och tänkte att det här går aldrig vägen, men treåringen kände absolut inte igen mig. Bebisen gjorde det -- hennes luktsinne är ju det som vägleder henne i alla lägen -- men att en kvinna kan spöka ut sig i lösskägg har ännu inte fallit det något äldre barnet in. Jag blir faktiskt lite rörd över detta faktum. Det ska bli intressant att se hur gammal hon hinner bli innan hon upptäcker det själv av fotona i albumet: Men mamma, det är ju du som är tomte där!

Numera har jag inte några nämnvärda aversioner mot julen. Jag frossar inte i den som helhet, men brukar däremot frossa i nån av dess yttringar varje år. Alltid i belysning: fram i november varje år går jag och längtar efter advent så att jag får sätta upp alla stjärnor och ljusslingor som själslig lisa under den där vedervärdiga, mörka tiden. Ibland i maten: när vi har tid gillar maken och jag att laga egen julmat. Ibland i julpynt: det är kul att stajla granen olika varje år. Den har varit blå och guld, svart och lila, silver och vit, enbart röd ... och nästa år tror vi att vi ska ta in en björkstam, kapa grenarna till två eller tre decimeters längd och skapa oss en minimalistisk trendgran (inte enligt rådande trend, förstås, men efter nån trend som rått vid ett eller annat tillfälle eller som kommer att göra det förr eller senare).
Under många år var jag emellertid så anti julen som tänkas kan. Vissa gånger firade jag med bara några goda vänner som inte heller tyckte att jul var nåt att hänga i granen. Då åt vi god men ojulig mat och spelade roliga spel. Ett år tillbragte jag julen alldeles ensam. Jag lånade nyckeln till en bortrest kompis lägenhet för att kunna titta på Kalle Anka (en eftergift jag inte riktigt kan förklara; och själv hade jag förstås inte teve. Det var inte bara jul jag var anti) på julaftonen. Det var ganska märkligt att sitta hemma hos nån annan och proppa i sig snask (detta tilldrog sig nämligen på den tid då jag bara åt godis åtta dagar om året: julafton till och med nyårsafton, och då gällde det att ta igen allt jag förlorat sen nyårsdagen), men det var precis vad jag behövde just då.

Om jag inte redan hade kommit över min julfobi hade jag dock måst gå i nån sorts terapi mot den. Det går inte att dissa allt vad julfirande heter när man har små barn vars ögon verkligen tindrar på alldeles troskyldigt allvar åt lussekronor, tomtar, änglar och granar.
Mitt förhållande till julen skulle alltså kunna uttryckas "från Anders F Rönnblom till Adolphson och Falk", för att tala i poptextkod. Och däremellan, som sentimental glöggkrydda, kommer den enda bra låt som Ulf Lundell har gjort: Snart kommer änglarna att landa.

Jag metar, alltså bloggar jag

Häromdan reste jag ragg inför en sån där kedjeenkät som besvarades på en av de ytterst få bloggar jag läser. Ibland är enkäterna kul, men den här var så himla metabloggig på ett jättetröttsamt sätt och handlade om varför man bloggar, vad man har för uppfattning om bloggare och vad man tror att bloggandet har för betydelse. Omformulerade i ett antal olika tempus blev det en riktig mastodontlista med frågor. Suck. Man suckar. Jag suckade. Jag lär sucka igen. Suckelisucksuck.

Å andra sidan: här sitter jag själv och bloggar om detta tröttsamma fenomen. Tydligen ter det sig alltså inte helt intresselöst för mig. (Dessutom måste jag i rättvisans namn inflika att ett sätt att betrakta kedjebloggenkäter är att det är svaren som är det roliga, och att man mycket väl kan låta nöja sig med att se det ur den aspekten. Herregud -- jag som sprang på Cinemateket stup i kvarten förr frågar nu bara efter romantiska komedier eller hygglig spänningsunderhållning när jag nån enstaka gång sätter mig i filmsoffan. Jag orkar inte ens känna lukten av titeln på en djup/bildande/empatisk/konstnärlig film i det här skedet av livet. Kanske aldrig nånsin mer, jag vet inte riktigt.) Och förvisso har jag ägnat detta med bloggande en och annan tanke både innan jag satte igång och sen dess. I ett fanzine formulerade jag det en gång ungefär: "En blogg är väl som Sveg -- alla vet var det ligger, men ingen vill dit."

Ändå blev det en blogg. Och en till.
Bloggandet är förstås den nya tidens variant av byrålådeskrivande. Skillnaden är att cyberrymdens byrålådor kan vara offentliga (det vill säga: man måste tala om för folk att man har ställt ut sin byrå, och var den står, och vilken låda det påpräntsatta ligger i). Detta kan man ju hysa vilken åsikt man vill om utan att sakernas tillstånd förändras. Men visst är det lustigt att så många så beredvilligt blottar så mycket av sitt liv? Hur många av alla dem som gapar sig vindögda om storebrorsmentalitet håller sig med skrevande blottarbloggar? Och hur många av dem är mobiltelefoniserade -- och sålunda spårningsbara närhelst (nej, okej, men med väldigt täta intervall) de har telefonen på?

Nä, jag vill inte direkt komma fram till nåt. Det var bara en tanke som slog mig när jag åkte spårvagn förra veckan.
Kanske var det det jag ville meddela min byrå: att jag faktiskt tänkte en tanke som inte rörde barnen i allmänhet och min sovplan för barnen i synnerhet. Det händer så sällan numera att jag kände mig tvungen att göra en not om det. Här, i min nästan alldeles hemliga byrålåda.