Den minnesgoda k. läsaren erinrar sig att jag har fått allt svårare för deckare, thrillrar och annan ryslitteratur. Ändå avslutade jag natten till igår den obehagligaste bok jag läst på länge: Jens Liljestrands romandebut
Adonis.
Adonis handlar om män, det måste jag börja med att konstatera. Inte om män på det normerande sättet där män är självklara huvudrollsinnehavare och drivkrafter och äventyrare, utan mer som kvinnor i nån av alla de romaner som
handlar om kvinnor och som skildrar
livet ur kvinnans perspektiv och
kvinnan som individ. Så har Liljestrand skrivit den här boken: han skildrar ett antal män för vilka det inte är så självklart enkelt att vara just man. Faktum är att den som är mest ”riktig karl” är bokens enda inifrånskildrade kvinna (just det kapitlet tillhör faktiskt de bästa i boken).
Boken börjar med att Bengt i sin sommarstuga förbereder sig inför återträffshelgen med grabbarna. Stället ligger fint nära vattnet men är håglöshetsförfallet, försunkat. Givetvis i analogi med sin ägare, ja kanske med hela gänget som nu ska sammanstråla där efter att inte ha setts på femton år. Under studietiden i Lund sjöng de tillsammans i en extremt framgångsrik dubbelkvartett men nu när de inte längre har musiken gemensamt ska det bli tydligt hur lite som förenar dem över huvud taget.
Genom att låta var och en av dem som kommer till Bengans lantställe i tur och ordning berätta om sitt liv delar Liljestrand ut bitar till ett pussel. Komplett blir förstås bilden inte ens när hela boken är utläst, men motivet syns i alla fall tydligt nog. Och det är ett oangenämt motiv. Redan från första början slås en obehaglig ton av en lurande katastrof an. Det skulle ha varit jättelätt och kanske publikfriande att ta klivet och låta alltihop spåra ur helt, det finns upplägg för det både här och där, men Liljestrand låter bli. Eller: han kan visst inte motstå frestelsen på slutet, men då är verket i allt väsentligt redan fullbordat och han hade lika gärna kunnat låta bli, så jag bortser helt enkelt från det, det inverkar egentligen inte på handlingen utan är mer som ett kvitto på allt man redan förstått.
Det obehagliga med Adonis ligger ju inte i några mordgåtor eller perversioner i den stil som man kan vänta sig i så kallad spänningslitteratur. Nej, det är de nu medelålders männens berättelser om sig själva och sina bevekelsegrunder som skrämmer. De är helt normala män, de är mänskor vilka som helst, de beter sig inte annorlunda eller sämre än vem som helst skulle ha gjort (oavsett könstillhörighet). Det är det som är otäckt. Och: man förstår dem. Det är skickligt skrivet.
Grabbgruppen bär också på en gemensam skam, en till varje pris mörkad omständighet som de fortfarande inte kan förhålla sig till efter alla år, kanske därför att den var grunden för deras framgångar likaväl som orsaken till trauman och tragedier. I just
Adonis har den formen av en karismatisk bisexuell maktmänniska som både lyfter fram ungdomarna och utnyttjar dem, eller försöker – alla killarna hanterar hans närmanden olika – men det skulle ha kunnat vara nåt annat. Det intressanta är hur de infogar det spelet i sin verklighet och sin berättelse.
Högt betyg för denna empatirysare alltså. Stark prestation av Jens Liljestrand, som också har lyckats skildra studentlivet så att det känns relevant även för mig som varken levt korridorliv eller hittar till nåt annat än järnvägsstationen i Lund.
Med andan i halsen kom jag galopperande till floristen och berättade om den botaniska sensation som jag redogjorde för här härförleden. Jag hade förstås väntat mig uppståndelse och stor uppmärksamhet, mittuppslaget i lokalblaskan, reportage i regionalteve, tematiska pussel, t-tröjor, luktsudd och kramleksaker och, som krönet på min tid i rampljuset, ett inslag i nåt seriöst naturprogram i svt, men floristen svarade bara: Jaså ruskus.
