GAIS, very najs, gjort av papper och ...

… som man sa på lågstadiet om man hejade på ÖIS eller IFK. Efter en initial förvirring, då jag trodde att jag skulle heja på GAIS, gick jag över till den rättaste, vackraste och förnuftigaste sidan: jag började hålla på IFK, för det gjorde Tompa Lindén, och han var sötast i hela världen och hade dessutom en orange cykel med limpa. En sån ville jag också ha, och det fick jag lida smälek för av de vuxna som tyckte det var gulligt när småbarna var kära (Tompa var i och för sig inte kär i mig, utan i min bästa kompis Maria som också var sötast i hela världen, fast på tjejsidan då; hade han varit det kanske det skulle ha känts lättare med de välvilliga pikarna för min obesvarade förälskelse).

Detta preludium visar hur man enkelt kan påvisa ett samband mellan sin första barndomsförälskelse och en gödselstack utan att hemfalla åt usel metaforik. Idag handlar det nämligen om det ur rubriken utelämnade ordet, som jag väljer att illustrera med en bild ur verkligheten:

Titta så litet huset bortanför dynghögen ser ut!
(Fast det är bara boden.)

Alla som går eller kör förbi – och vi bor precis invid en länsväg – tittar på vår hög. Alla. De som aldrig sett högen glor förstås av förbluffelse (där trodde jag mig ha snavat över en neologism, men nej: ordet står faktiskt i SAOL. Nå, det var nytt för mig i alla fall), och de som passerar ofta kollar in den för att försöka bedöma om den reducerats sen sist. Ursprungligen innehöll den tolv kubikmeter huvudsakligen brunnen (nej, S, vi varken eldar med hästbajs eller tätar väggarna i vår hydda med det) stallgödsel. Nu ligger där uppskattningsvis åtta, och maken, som tiggt till sig det väldiga lasset, börjar få slut på idéer om var han ska placera ut alltihop.

Bidragsgivare som andas varmt.

Kanske kan vi flytta hästbajset till den hörna invid huset där jag hade tänkt göra en uteplats, för det verkar så ohyggligt jobbigt att lägga marksten.

–Här kan vi lägga bajset mamma!

Katten musen tiotusen

Inspirerad av gårdagens synnerligen givande körkväll samt tokhög på en balja latte har Miss Gillette sprungit sta' och skaldat på följande vis:


Hästen prästen
sidenvästen
är väl bäst att ha till festen?
Nej förresten –
nordnordvästen
väser hätskt som rena pesten
vässar tänderna mot gästen.
Fäst sydvästen
på hårtesten!
Mässa gärna manifesten!
Hör protesten:
Bliv vid lästen!
Esten han är en beläst en
spröd, modest, men
räds ej jästen.
Det är mest den tomma gesten.
Rädda questen,
skit i resten:
rimmen bärs av anapesten.
Palimpsesten
blir härnäst en
dödsattest för värstingbesten:
fästingen förs till arresten
tvingas släppa sina fästen.
Hästen prästen
sidenvästen.

A, P, A säger apa

Den ömma modern, som till det yttre är fullständigt kongruent med Miss Gillette, är sprickfärdigt stolt och propsar på att få visa vad stora dottern, tre år, sju månader och nitton dagar gammal, åstadkom igår. Det kan hon väl få dårå.

Amandabokstav, pappabokstav, Amandabokstav … vad blir det?

Samma ömma (om än ganska sömnbehövande) moder passar på att sticka in några bilder på minstingen för att Mias rekordkassa modem ska slippa kånka hem tunga bilder och drabbas av att kassen går sönder och innehållet trillar åt alla håll ute i cyberrymden.

På tal om melonbitar, Mia!

Gullebulle: min äter en.

Shoppa som en loppa

Den som vill kan säkert bli loppisbloggare. Uppskattningsvis räcker det med i snitt ett loppisbesök per månad för att man ska få stoff till en blogg med åtminstone tre anteckningar per vecka. Fyndar man inget kan man ju alltid berätta om vad andra drar hem för bråte eller redogöra för sånt man blev sugen på att köpa men avstod från, ja vinklingarna är många.

Mest praktiska prylen: hårdplastbehållare som passar Festistetra
och förhindrar att klämmande barnafingrar orsakar
sockerstint sprutande över högt och lågt. Två spänn styck.

Mitt eget senaste loppisbesök avvek från det normala genom att a) gå med ekonomiskt plus b) gå prylmässigt minus. Hur man kan lyckas med det undrar antagligen alla som i loppisbakrusets vånda sitter och glor förtvivlat på den mög som av nån dunkel anledning har släpats hem den här gången och undrar om bostaden definitivt kommer att spricka i sömmarna nu.

Förklaringen till b) är att det här var en välgörenhetsloppis där man skänker sitt mög för att sen istället betala för mög som rensats ut ur andras hem. Förklaringen till a) är att jag, just som jag var i färd med att låsa ytterdörren för att bege mig till mögbytarplatsen (med vilken jag råkar bo granne), blev hejdad av en antikhandlare som passerade. Han ville egentligen köpa vår utesoffa, men eftersom den inte är till salu förmådde jag istället intressera honom för en glasruta med målad Coca-Colareklam på, troligtvis 60-tal. Som extra bonus fick jag en extremt intressant upplysning om en av alla mina kära skrotklenoder som jag har hittat i nåt av våra garage – kanske återkommer jag till den en annan gång.

Trots att tre av familjemedlemmarna gjorde flera möginköp översteg alltså våra sammanlagda utgifter inte det jag fick för Colarutan. Det känns lite historiskt, och dessutom kan man ju blogga om allt möjligt: därför dagens anteckning.

Två och femti!

Det här är det fynd som jag själv blev allra gladast över. Jag minns herrekiperingen i fråga men en galge därifrån har märkligt nog saknats här i huset. Så icke mer! Fler galgar kan beskådas här, förresten. Och nedan ytterligare några exempel på föremål som helt oväntat ingick i hushållet.

Jag har aldrig ägt en docka i hela mitt liv, i alla fall ingen
som jag lekt med. Men rätt som det var föll jag handlöst
för den här jättefula lilla typen. I såna lägen är det bra att
ha barn som förevändning för köpet.

För ganska många decennier sen har nån fribroderat
den här helt betagande skildringen av ett bröllop.
Tavlans gröna färg är inte så här dassig i verkligheten,
utan lummigt sommargrön. Kolla vad smart brud-
klänningen och slöjan är gjorda så att man ser precis
vilka skyar av tyll de utgörs av!

Wonder walls

Huset där maken är uppvuxen är förskonat från alla okänsliga moderniseringar. Det är ett sätt att se på saken. Man skulle kunna formulera det annorlunda, men oavsett ordval kvarstår det faktum att det på väggarna kvarsitter tapeter som har passerat både den tid då de var daterade och den tid då de var mossiga och nu har trätt in i den riktigt bländande glansens dagar: de har blivit kultiga.

Bleve jag ombedd att genomföra en totalrenovering i det huset skulle jag säkert kunna hitta ett och annat att ändra på, men min allra första åtgärd skulle vara att fridlysa och K-märka de här tapeterna. Man blir ju alldeles lycklig av dem!

Så här stiligt är det i takkupan i makens gamla pojkrum …

… och en vägg i övre hallen ståtar med denna prakt.

Och så blev det ingen låttitel den här gången bara för det!

Den uppmärksamma läsaren har noterat att jag har en viss fallenhet för att rubricera mina blogganteckningar med låttexter. Egentligen är det ett oskick, för att inte tala om fantasilöst: varje avsnitt av That 70's Show och varje avsnitt av Grey's Anatomy (för att bara nämna några exempel) heter som en pop- eller rocklåt. Låten/titeln är förstås avsnittets tema, och åtminstone vad gäller Grey's är hela detta koncept imponerande väl genomfört. Men så har manusförfattarna också trekvart på sig att illustrera låttiteln så att det tydligt framgår för tittarna vad de vill ha sagt.

Likadant borde kanske jag också göra. Annars ger jag ju ingen en sportslig chans att begripa sig på mitt rubrikval. Hur många har till exempel listat ut att den amerikanska dinern som jag skriver om i "Don't you look at my girlfriend" hette Breakfast in America (en gammal Supertramplåt vars första och tredje vers börjar just med den meningen)? Nä, just det. Och ändå påstod jag för ett tag sen att jag skriver för mina läsare. Nåja: det är väl ett krampaktigt försök att omge mig själv med lite gåtfullhet, kanske i förhoppningen att nån ska ta det för djuuuup.

Nu låter det kanske som om jag raljerar, och snart kommer jag att låta alldeles väldigt motsägelsefull, men: jag har förvärvat en intensiv motvilja mot citat, i synnerhet citat som lösryckta ur sitt sammanhang används för att bevisa en eller annan ståndpunkt. (Inte lika avog är jag mot såna som används för att illustrera eller förstärka en stämning eller känsla. Känslor är ju och förblir personliga.)

Som ung vuxen var jag fullfjädrad citatmissbrukare – fullständigt outhärdlig, tycker jag idag. Jag kunde kommunicera praktiskt taget enbart med låtcitat och jag gjorde det därför att jag ansåg att en låt säger mer än tiotusen ord. Det gör den ju också

men inte samma >10 000 ord för andra som för mig. Och det finns faktiskt folk som är så funtade att låtar inte betyder ett endaste dugg för dem utom just de toner som spelas och de ord som sjungs, punkt och slut. Nähä! Jodå – sug på den, du. Jag tror dig inte. Inte? Hör här då:



För längesen, i ett annat liv i ett annat millennium, levde en brud med västra kungarikets rastlösaste fötter. Hon bodde högst upp i ett hus där man bara såg himlen och några trädtoppar genom badrumsfönstret om man sjönk djupt ner i karet när man badade, och nånting inom henne trotsade all rationalitet.

En dag ringde en riddare till bruden. Honom hade hon lärt känna för längesen och hon hade aldrig riktigt lyckats lirka ut honom ur den där buckliga och sanningen att säga ganska fula rustningen, bara gläntat lite på visiret hade han gjort, och bruden, som levde i den fasta vanföreställningen att hon ägde själsförmågor som ingen annan ägde, var fortfarande irriterande angelägen om att få tillträde till den där rustningen. Det verkade ju så spännande där inne – att skenet ofta bedrar visste ju bruden, jodå, sina ordstäv kunde hon både utan och innan.

Bruden och riddaren återupptog en trevande kontakt som intensifierades ganska snabbt. Oj, tänkte bruden allt som oftast, jag vet ju ingenting om riddaren – å så spännande! Jag är bestämt kär! Och som på ett givet tecken skickade riddaren ett kassettband till bruden (minns att detta utspelade sig i ett annat årtusende, då inspelning av blandband fortfarande var en stor grej): ett blandband som från första till sista sekunden var fyllt av låtar som talade ett nästan övertydligt språk om längtan, om uppoffringar, om lönnlig kärlek, om själsligt samförstånd och hela paketet.

Bruden sjönk djupt ner i sitt badkar, betraktade den åskgrå himlen och skälvde av förväntan medan blandbandet snurrade på kassettdäckets spolar. Låttexterna talade till henne, ja hon hörde riddarens röst där i musiken så tydligt som om han hade stått rakt framför henne och talat själv. För det var henne han talade till: han berättade om henne, om sig själv och om dem tillsammans. De två, bruden och riddaren, mot alla odds och mot alla andra. Låttexterna fyllde bruden med en övertygelse som fick henne att en dag säga upp sin lägenhet, packade sin gamla kombikupé med 2,3-literssexan i och flyttade till riddaren i södra delen av kungariket.

Det blev en vedervärdig tid. Riddaren gick omkring och molteg. Bruden led. Trots idoga försök att prata upp rustningen smeka upp den, lirka upp den, försöka att ta sig in i den med hot och mutor, kom bruden ingenvart. Till sist pryglade hon den med dess egen lans i ren vanmakt, men inget hjälpte. Inte en millimeter till öppnade den sig. Till slut randades dagen då hon packade sin gamla kombikupé med 2,3-literssexan i och lämnade honom, men innan hon gjorde det var hon bara tvungen att få svar på en naggande fråga som länge nu hade krafsat runt i henne utan att hitta nåt svar:
"Men blandbandet då?"
"Blandbandet?" "Ja – med alla de där låtarna, om allt som vi hade gemensamt och allt vi skulle bli och vara. Betydde det ingenting?"
"Betydde? Det var ju bara musik."



Sen jag … eh … hörde denna sedelärande historia har jag haft mycket svårt för citat av alla de slag. Jag har insett att man inte kan förlita sig på att andra människor automatiskt förstår vad man menar bara för att man hänvisar till nån gammal låt som står som ikon för nånting specifikt ur ens egen i barmhärtig glömska höljda ungdom. Jag har till och med fattat att två personer som hör en och samma låt vid precis samma tillfälle, på samma plats, samtidigt, inte får samma associationer till den givna låten. Låttexter är odugliga som lingua franca.

Fast nån rubrik ska ju blogganteckningarna ha. Och det finns ju sju världshav av låttitlar och -texter att ösa ur. Så jag förbehåller mig trots allt rätten att vara lite pseudogåtfull.

Me and I

Narcissus syntes inte till i fuktdiset mellan de morgontröga träden, men en ung ängsull såg sig spörjande om efter en vän. Överallt uråldriga stenar, multnande trä, mörkgröna barr på håglösa grenar. Och så mossa: mossa som envetet höljde allting i den där gröna uniformen som kvävde alla tankar. Till slut böjde ängsullen sitt tunga huvud och lät blicken förlora sig i bilden av den andre där i den svartblanka gölen. En norrgök gol sitt ledmotiv.

Och jag, jag såg allt det där, men jag visste ju att jag inte kunde trösta henne, så jag sa inget. Jag kunde också ha tagit en bild, men eftersom du, kära läsare, ändå inte skulle ha sett det jag såg gick jag förbi utan att stanna. Och när jag kommit runt nästa krök i vägen hade jag göken öster om mig.

A som i avokado, B som i barn

Det är inte klokt vad duktig jag har blivit på att laga bebismat. Och jag har svårt att begripa hur burkmaten kan vara så förtvivlat smaklös. Även utan salt går det att tillreda puréer och mos som skulle platsa på vuxenmiddagsbordet utan att rodna det allra minsta om blomkålsöronen. När man kokar de rotsaker och vegetabilier man vill gifta ihop i dagens jôrpa (=jox, gucka, smörja) kan man halvera en liten vitlöksklyfta, låta den koka med och sen mosa med i purén. Örtkryddor finns det ett stort urval. Man kan också krydda med lagerblad och pepparkorn (som tas ur sen, såklart). Att bebisarna inte tål salt så bra betyder inte att de inte tål några smaker över huvud taget.

Med äldsta barnet var jag kanske lite slö, men också rätt så nermuntrad av att hon är så kräsmagad. Hellre än att tvingas slänga bort mat jag stått och tillrett med den största kärlek och omtanke slänger jag burkmat som jag köpt utan att råka i affekt på minsta vis. Men den här yngsta lilla kamraten visar tydligt att hon gillar mina jôrpor bättre än affärens, vilket förstås sporrar mig till oanade kreativa höjder när jag rattar stavmixern.

Fast så roligt som att ta kontroll över sin egen avokado är det förstås inte att bli matad.

Den med blå ögon …

… och den med bruna.

Bebisarnas tillvägagångssätt skilde sig dock lite åt. Den äldsta skrapade listigt ur fruktköttet med tänderna medan hon tryckte avokadohalvan mot ansiktet, medan den yngsta tuggade i sig rubbet och spottade skalbitar emellanåt, glad som en speleman över att äntligen få äta nånting själv. Nu begynner en kladdets säsong!

mat på bord och golv
slisk på bord och golv
slask på bord och golv

Navelskådningspaus

Häromnyssens frågade jag Lotten i en kommentar vem hon egentligen skriver för. Då hoppade hon till och kom efter en stunds hummande och hemmande fram till att hon skriver för sig själv. Samma sak skulle jag ha sagt mig göra om jag hade blivit tillfrågad i den stunden som jag skrev min kommentar. Men sen dess har jag begrundat spörsmålet lite mindre svepande och måste erkänna att det inte är mig själv jag skriver för i första hand.


Jag skriver för min egen skull, det gör jag ju. För den ärade läsare som mot förmodan inte greppar distinktionen ska jag förtydliga: jag skriver här för att jag har ett behov av att skriva, och således skriver jag för min egen skull. Själva texten, däremot, formuleringarna, ord- och ämnesvalen, är inte danade för mig. När jag skriver för mig själv är det om andra saker och med helt andra ord. Det brukar ibland kallas dagbok. Av en del kallas det analys. Den gatukorsningen blir analys i dagboksform.

Dessvärre upphörde för ett åttatal år sen mitt dagboksskrivande, som då hade pågått på högvarv i närmare tjugo år. I längden har det visat sig ha en rent menlig inverkan på mig att inte formulera mina göranden och låtanden för mig själv. Vissa stunder känner jag mig lika vilsen och nollkollig som i tonåren: jag vet helt enkelt inte vad jag sysslar med, eller varför, och absolut inte varför jag reagerar som jag gör i den eller den situationen.

Kaos är den lille skäggige. Han for

till Laos och kom aldrig tillbaka.

Skrivandet är tydligen alldeles nödvändigt. Viss lindring av klådan får jag ju i och med mitt jobb, som går ut på att skriva romaner vars innehåll redan är bestämt av andra. Inte sällan får jag då skriva om människor som konfronteras med problem och frågeställningar som är relevanta även för mig (hurra för litteraturen vettni). Det är bra, men jag måste fortfarande få skriva om just mig. Så högintressant finner jag detta ämne – kan ni fatta!

Den kritiske läsaren frågar nu varför jag då inte återupptar dagboksskrivandet istället för att fläka ut mig och ta en massa plats i cyberrymden. Då svarar jag med en länk till Översättarhelena. Hon ville se mig besvara en enkät om läsning, och det var då jag drog igång den här bloggen. Så henne skriver jag då förstås för. (De där enkätfrågorna håller jag förresten fortfarande på med. Jag filar som bäst på fråga tre, och jag räknar med att vinna nån sorts pris i slowblogging när jag går i mål med nionde frågan om några år. Här är svaren på frågorna ett och två, om nån skulle vara det minsta intresserad.)

För att verkligen skriva bara för sig själv måste man nog vara helt anonym. Det finns kanske läsare som inte vet vem Miss Gillette är ett alias för (Miss Gillette finns inte i verkligheten, förstår ni. Hon har funnits, men det gör hon inte längre. Nu är hennes namn bara en täckmantel), men de flesta som läser den här bloggen känner nog till vem som sitter vid tangenterna. Då går det ju inte an att skriva som jag verkligen tänker. Då blir jag angelägen om att formulera mig någorlunda fyndigt/insiktsfullt/elegant för att läsarna inte ska bli besvikna på mig IRL. (Sensmoral hitintills: Man är ute i ogjort väder när man kör med alias men inte hemlighåller sin fysiska person.)

Jag ser nog att fler och fler tänker att det där med dagbok, det vore nog det bästa i mitt fall ändå. Men jag utvecklas på ett viktigt sätt genom att blogga: jag tvingas redigera mig själv. Jag är patologiskt mångordig och har aldrig kunnat skriva copy men i Bloggers lilla textruta måste ordmassorna decimeras

"I want you to make up some short, catchy prayers!"

"Glöm det, ändlösa litanior är mer mitt forte."

vilket är oerhört nyttigt för mig. Ni skulle se mina utkast. Nej, det skulle ni verkligen inte. Men hur som helst tycks det ju som om jag faktiskt skriver för mina läsare, även om jag bloggar för min egen skull. Däremot, och nu är cirkeln på sätt och vis sluten eftersom det var nånting Lotten sa om mängden kommentarer till en av sina anteckningar som fick mig att kommentera hennes blogg den dagen, är det inte så viktigt att få kommentarer för att jag envetet ska blogga vidare. Det är ju nämligen rätt så kul också.

Brödraskapet systrarna

Det här är nästan fusk: jag tänker citera min nya lekkamrat igen. Det är förresten hon som namngett rubrikens sammanslutning. Jag tycker namnet är totalgenialt och ja, det är väl självklart att vi ska ha kapellet som ordenslokal, bästa bror Syster!

Dagens anteckning är föranledd av att jag talade om för Lekkamraten – som här på bloggen får gå under täcknamnet Bettan – att det går utmärkt att byta ut basilikan mot kärs (kirskål kallas den också) när man gör pesto. Inte nog med att kersen är gratis, man gör en god rensningsgärning också, utan att känna sig som om man rensar ogräs. Det är ju matlagning man sysslar med!

Nåväl: många timmar gick det inte förrän Bettan tog denna min kirskålsserve på volley och smashade tillbaka med ett recept på ogräspaj.

Ska testa vid tillfälle att göra ogräspesto, om inte annat för att min sadistiska sida ska få sitt lystmäte. Kan visualisera hela scenen framför mig: ångestfyllda kirskålsblad som förtvivlat skriker i sin stumhet: "Jag ska aldrig växa i din rabatt mer, bara du lovar att inte skada mig" och jag står med min största och mest skarpslipade förskärare och låter kniven tala (dö, dö, dö!) och göra pinan kort. Alltför kort tyvärr: under tiden i min rabatt växer det upp nya skott, släktingar som inte fått chansen att se solen så länge Kalle Kärs och Kistkålle och allt vad de kan tänkas heta har stått i rampljuset gör nu sin förhatliga entré.

Och nu till spisen:

Pajdeg:
2 dl dinkelsikt (eller vetemjöl)
1/2 dl dinkelfullkornsmjöl. För en finare pajdeg, ta 2 1/2 dl siktat mjöl
50 g smör
1 dl kesella

Fyllning:
1 gul lök, hackad
1 morot, riven (kan uteslutas, men pajen blir matigare med morot)
2 liter färsk kirskål eller motsvarande mängd fryst
örtsalt, timjan eller basilika

2-3 ägg
ca 2 dl mjölk och grädde blandat
örtsalt, svartpeppar, timjan eller basilika
2 dl riven ost, gärna med lite smak

Ugnstemperatur 200 °C.
Hacka ihop ingredienserna till pajdegen. Låt gärna degen vila svalt ca 30 minuter. Klä en pajform, pricka botten med en gaffel och förgrädda skalet 10 minuter. Har du en pajdeg du brukar göra, kan du använda det receptet.

Hacka löken, fräs varsamt i olja eller smör. Fräs även de rivna morötterna en stund. Krydda med örtsalt och timjan eller basilika. Rensa bort grova stjälkar och fula blad från kirskålen och skölj den. Koka upp vatten och förväll någon minut. Är bladen grova behövs längre tid, ca 10 minuter. Häll av vattnet och krama ur de förvällda bladen ordentligt. Hacka dem.

Fyll det förgräddade pajskalet med lök- och morotsblandningen. Lägg över den hackade kirskålen och krydda även den med lite örtsalt. Blanda ägg och mjölk/grädde och lite av osten i en bunke. Krydda med örtsalt, svartpeppar och ev timjan eller basilika. Vispa ihop äggstanningen och häll den över pajen. Strö riven ost över. Grädda i 200°C i ca 30 minuter.

... gör detsamma har han sagt

Hurra, jag har fått en ny systervän. Se där: man ska aldrig underskatta motorcykelklubbar! Där kan allt möjligt hända.

En av fingervisningarna från universums kontaktförmedlare om att min nya lekkamrat är av det rätta virket formulerar hon själv så här (lekkamraten alltså. Eller kanske universums kontaktförmedlare, fast genom hennes tangentbord?) (och lite redigerat av mig) , apropå min anteckning om plättgräddning:

Dessutom har jag en likadan vattenkanna som du fast min är lila. Hade en röd tidigare men exet fick behålla den när vi gick isär. Min lila kom till mig på ett lite annorlunda sätt, kan man säga. Skulle återvinna plastförpackningar vid Konsum, och när jag började kasta in mina torra ursköljda förpackningar (blir nästan galen på det ibland) fick jag se att där, där låg en liten belöning till mig: en lila vårtig vattenkanna. Med risk för att fastna i hålet sträckte jag mig ner för att nå henne. Och nu är hon bara min. Att halva orten pratar får man bjuda på, det räcker att någon enda ynkans förtappad själ sett min stora rumpa sticka upp ur hålet på containern så vet halva samhället om det. Men så är det att bo i ett litet samhälle: det som inte finns att se, det får man höra.

Kanske uppstod kärlek, men deras minspel avslöjade inget.

Det är verkligen mäkta sällsamt: jag har alltså vuxit upp tillsammans med den där vattenkannan, och eftersom den är gul har det aldrig funnits i min föreställningsvärld att den skulle kunna existera i andra färger. Men rätt vad det var fick jag alltså reda på att den har tillverkats i minst två andra kulörer! Den tanken bogglade såklart, och om vi inte redan hade bestämt att dejta så skulle jag ha gjort vad som helst för att få se min kannas lila frände. Förmodligen skulle man kunna använda denna likhet-i-form-och-funktion-men-olikhet-i-färg till toleransalstrande paralleller, men de känns lite för uppenbara att formulera, så dem lämnar jag åt er, kära läsare, att tänka ut själva.

Lustigt nog hade jag för inte längesen läst om Torbjörn Boström, som äger en massa plastvattenkannor med nostalgokänsla. Han började samla av en slump och ställer nu ut sin samling här och där. Den skulle jag gärna vilja se! Ironiskt nog visste jag inte att den visades på trädgårdsmässan när vi var där – men jag har läst det i mängder av referat efteråt, tack tack. Så här såg det tydligen ut, i alla fall.

En sån kanna som den blå som syns bäst på bilden
har jag – ärvd även den – fast ljusgul.

Run, rabbit, run, rabbit, run run run!

Resans sista dag nånstans i Frankrike. Det är egen tid, det är ny månad och det är tjugosju grader i skuggan eller kanske mer. Luften är mättad av nån sorts pollen eller bôs eller kanske bara exceptionellt påflugen franskhet (kanske dijonsenap?), så att alla nyser och hostar: samtliga, till och med vi som aldrig ens har sett allergi eller hösnuva på vykort.

Som nämnts tidigare har jag blivit usel som turist, och maken är inte bättre han (även om det i hans fall beror på att han redan har sett allting här flerfaldiga gånger). Inget lockar oss: inga triumfbågar eller paradestrador eller höga fackverkstorn; ej heller gamla kyrkor, med eller utan gotiska kufer på fasaden; nej inte ens de stora helgöppna varuhusen lockar det allra minsta. Men kartan visar att det ska ligga en botanisk trädgård helt nära hotellet där vi bor, och att om man vill rita en ungefärligen likbent triangel med sagda hotell som spets, så kan man hamna i stadens största allmänna parkanläggning om man vandrar från den botaniska trädgården längs triangelns bas.

Tja, det är ju en plan.

I den botaniska trädgården joggar man, det är det andra som står klart för mig. Det första är att man kan bese en kapybara i en särskild zoologisk avdelning i trädgården. Fast maken påpekar att jag ju brukar bli så beklämd av att se djur i trånga dammiga hägn i den här typen av anläggningar, så vi struntar i kapybaran. Vi såg flera stycken i en annan beklämmande djurpark så sent som i somras, och dessutom kostar det pengar att titta på de förmodligen suicidala kräken. Istället trotsar vi de livsfarliga joggarna som halvt förblindade av iögonensipprande, stingande svett flåsar fram i flockar, dröser, ja horder i den vackra omgivningen. Lummiga träd skänker rikligt med skugga åt promenadstråken, och blomsterprakten är en fröjd och en njutning. Vi försöker lära bebisen att lukta på rosorna utan att bita i dem. Det går väl sådär. Vi sätter oss i kanten av en gräsyta för att bebisen ska få krulla tårna mot några grässtrån och nästan genast kommer en uniformsklädd väktare och jagar bort oss. Ingen boskap på gräsmattorna tack! Blää, säger vi. Men flyttar oss lydigt.

Låt bli min kanin! Jag vill tryckkoka den själv.

Mitt i denna paradisiska miljö gal en tupp. Det är min fån telefån och jag, mitt fä, svarar:
"Muu?"
"Din katta! Du tror att jag inget anar, men jag vet minsann allt!"
"Uhuu?"
"Jag har nog märkt att du har varit och tryckkokat vår kanin igen, men det ska du ta och låta bli, hör du det, du tryckkokar inte vår kanin fler gånger, så mycket du vet det!"
"Ka ka kaaa."
"Nej, den vill faktiskt inte det – jag har hört hur den vädjar om att få slippa, men du ger dig ju aldrig! Den är alldeles för snäll för att säga ifrån på skarpen så nu gör jag det åt den! Låt vår kanin vara!"
"Voff voff voff. Blääärk. Gäsp."

Så kan det gå till när man mister den kanske enda som nånsin nästan har kunnat fatta hur man tänker och fungerar. Egentligen är det en oerhörd tragedi, men att den i min ände av samtalet utspelar sig i en sån idyll gör alltihop ganska surrealistiskt. (Varför har det inte blivit en ny dramaform: motsatsen till kammarspelet? Rummets enhet stadd i total upplösning – försatt i rena diasporan! Snacka om väsensskilda upplevelser av ett och samma händelseförlopp.) Hoppas åtminstone att sillen smakar salt i din bassäng, lilla säl, när du aldrig får se stora havet.

Ja, och sen kommer våra taxibussar, och givetvis finns ingen babystol till bebisen (eftersom det var tillsagt om det); jag blir faktiskt inte placerad vid en motor den här gången trots att jag ber att få slippa det vid incheckningen (det är väl nån sorts svenskhet som har smittat av sig via EU, eller nåt). Jag beklagar verkligen, kära läsare, men där är det slut på Frankrikeresan.

Hej då!

... får vår gris en sockerbit

En huvudstad nånstans i Frankrike. Det är lika varmt här, men fjortontusen gånger så mycket folk som på den mindre ort vi lämnat. Tunnelbanesystemet innehåller inte en hiss, inte en rulltrappa, inte ens en enkel tvåspårsramp på ett enda ställe. Bebisen sitter uppmärksamt framåtlutad i vagnen och försöker titta på precis allting runt sig. Maken och jag kröker rygg och kånkar. Hellre en enda lång trappa än trettiofem korta. I Métron är det trettiotre korta. Ute på gatan konstaterar jag att nej, det är inte bara tilltrampat trädkladd som har fastnat i barnvagnshjulens grova mönster. Jag hittar ett nystan såna där tunna engångsbuntband i en i övrigt tom papperskorg och använder dem att skrapa rent med.

Hotellet är mycket behagligt inrett, verkligen ombonat med bekväma fåtöljer och mjuka mattor sådär som man skulle vilja ha det i sitt bibliotek hemma i sitt enkla palä. Allting är dimensionerat för små smala dvärgar med mikroskopisk packning och stegen i trapporna skevar som oreglerade tandgranityr, men hotellet är fräscht. Snett över gatan ligger en boutique suédoise som saluför Marimekkoprodukter, glanslackade träskor och annat Skansensvenskt. Det blir ett konsensusbeslut om att undvika allt vad transportmedel heter, så vi tar oss till fots mot Maraiskvarteren där vi bodde sist vi var här. Sist: det var först för min del. Det var november den gången och jag hade aldrig varit i Paris förut, men jag begrep genast hur Claes Hylinger känner det. Ett obestridligt syskonskap med Göteborg genomsyrar de centrala delarna av den här stan och jag avväpnades genast. Dessutom visade sig lingua franca även här vara engelska – är det dags att byta namn på uttrycket nu till lingua anglesia, eller vad det kan tänkas bli? – så min fasa för att utöva en icke-perfekt franska rullade ihop sig i doggkorgen och slumrade till.

Nej, inte mosaisk. Mosaik.

Marais på försommaren är inte likt Marais i en ljum november som tillåter dinerande ute på trottoarerna. Vi hittar ett av våra gamla riktmärken, men inte hotellet där vi bodde, och hur det nu går till förirrar vi oss in i judekvarteren där det utlovas kasher eller casher i vart och vartannat skyltfönster. Och överallt detta myller av folk. Om man blir tröttare i huvudet än i fötterna eller tvärtom är svårt att avgöra. Ett glas kyld vätska hjälper alltid, även om det intas på ett turisttillvänt etablissemang invid en starkt trafikerad led. Det ligger i alla fall på skuggsidan.

– Du Roger, vecket fôlk dä finns!

Kvällen är i så fall skönare: hela flocken vandrar mot aftonens begivenhet som utgörs av föda serverad som de bofastas förfäder gallerna fick den serverad. Det är robust och gediget och utan krusiduller och jag borde ha roat mig utan tanke på vare sig morgondag eller övermorgondag, men istället känner jag att jag misslyckas kapitalt på tre fronter (och fäktar med ryggen mot en brandvägg). Bebisen borde slippa vara i den här miljön. Hon är visserligen inte den som klagar, utan gapar glupskt efter pâtén som jag matar henne med, men egentligen är hennes läggdags passerad med god marginal. Jag får dåligt samvete, blir dyster och osocial och har således inte där att göra. Och sen känner jag mig ännu mer dum för att jag inte istället hittat på nånting som bara jag och maken och bebisen kunde ha gjort: han, maken, fyller trots allt år just idag, och varför tänkte jag inte på det innan jag förbetalade den här middagen, det var verkligen oförlåtligt nonchalant, och

det finns till slut ingen annan utväg än att gå därifrån. Och ute på gatan, där det nu råder en relativ svalka, känns det genast bättre. Bebisen blir trolbunden av en dragspelande musikant och jag dansar vals med henne där på gatan. Sen går vi vidare och kan inte låta bli att parkera oss på uteserveringen hos det som måste vara stans överlägset värsta turistfälla. Vi var där och blev uppskörtade förra gången också, men de crêpesen var det åtminstone nån substans i. Nu betalar vi nitti spänn var för ett coupglas fyllt av syntetisk grädde med två ärtstora glasskulor i botten (grädden låg såååå obekvämt på de där ärtorna). Men det gör inget: vi har gått med vidöppna ögon i fällan. Servitören heter Konrad men är äktfransk.

Lysande idé, ju.

Efteråt går vi hem och lyssnar till vägg-i-vägg-grannarna som tycks sitta i vårt klädskåp. Det är inte särskilt intressant så jag stoppar i öronproppar för första gången på flera år.

Vad tar ni för burken där i fönstret

En anblick som är hypnotiskt lockande

– och då menar jag inte håret

En loppisbod nånstans i Frankrike. Praktiskt taget oemotståndlig i mina ögon. Hur kan jag ändå låta bli att gå in? Är det för att passagen från trottoaren till bodens innandöme knappt förslår för en medelsmal nordbos passage, och långt mindre en barnvagns? Är det vetskapen om att en enda ytterligare pryl skulle komma min ryggsäck att rämna likt en After Eightstinn mr Creosote? Har det rentav nåt att göra med att maken är måttligt trakterad av att rota bland dammiga gamla kaffekoppar serietidningar ångstrykjärn stövelknektar rostbrödställ tillbringare brevpressar korseletter fuskfajansvaser prydnadsrevolvrar leksaksbilar glasljusstakar äkta reproduktioner skorprivare porslinspapegojor tapisserietuier julpynt servettringar i formpressat japanskt päronträ

och titta på de där reklamskyltarna, de är inte nytillverkade inte, och antagligen döljer sig där en massa vackra plåtburkar också … En av mina favoriter i burkarsenalen införskaffades i Nederländerna en höst i en liten stad där det visade sig ligga en särdeles välsorterad kuriosabod. Allt var aptitligt uppdukat efter färg vilket förmodligen ökade köpattraktionen med flera tusen procent. Där införskaffade jag en rund burk med färg som liknar gammaldags emaljerade kärl – med den gröna dekorranden och allt – och prydd av en enkel bild av en slingerkrasseplanta. ZUIKER står det med modernistiska versaler på burken och i den förvarar vi numera vårt strösocker. En viss uppståndelse kringgärdade burkköpet: efter besöket i antikboden (det går inte att skriva antikbutik, känner jag, eftersom det skulle bli ett oavsiktligt stilbrottsligt rim som inte skulle tillföra ett dugg) lade jag ifrån mig burken på marken för att fotografera en eller annan hänförande vy – varpå den cylindriska burken i sin plastpåse prompt rullade ner i kanalen. Hjälp! Vad göra? Det fanns trappor på kajkantens insida men burken hade hamnat för långt ut för att nås utan redskap. Några meter ut i kanalen guppade den sorgesamt och fördes långsamt med av strömmen mot öden jag inte ens ville tänka på. Men jag ville verkligen ha den där burken! En bit bort låg en sportbutik där jag virvlade in och förklarade missödet med en mimik som tydligen var bevekande, för en förmiddagsuttråkad expedit hittade på att fästa ihop ett par långa bambukäppar (oundgängliga sporthjälpmedel för nederländaren uppenbarligen) och hejdade rådigt antikfyndets fortsatta färd ut i vida världen. Nu står den trygg här i skafferiet. Jag hoppas den är nöjd med att ha hamnat i Sverige, den äventyrliga burken.

Miss Gillette fönsterfotar

Några franska burkar blev det således inte. Däremot äger jag en skiva med ett så gott som fullkomligt okänt popband som hette Franska bönder. Men det har ju strängt taget inte ett dugg med det här att göra.

Som calva på grönbete

En hotellbar med svulstiga läderfåtöljer nånstans i Frankrike en exceptionellt tidig försommar.
"Visst är det trevligt när den åttaåriga calvadosen är slut så att man måste köpa femtonårig?"
"Åttaårig? Är det inte lite peddovarning på det? Vår är i alla fall tjugo!"

Är man trefalt rusig – av tokblommande allt möjligt fast det bara är april, av att få sjunga halva dagarna tillsammans med en massa underbara människor, och av champagne som korkas upp lättare än plastkorkar nånsin kan skruvas av flaskvatten – är det kanske inte så konstigt om ett par glas av sagda, sen länge byxmyndiga calva kan inspirera till kvickheter av ovanstående slag.

Personen på bilden har inget med reportaget att göra. Det har däremot stämningen.

Men jag vet: man måste egentligen ha varit med för att ha behållning av såhär situationsberoende replikväxlingar. Ni, kära läsare, kan kanske också skratta om ni transporterar er till nåt motsvarande minne, ett som jag aldrig skulle dra på munnen åt.

För bok heter ju hêtre

En kör har nio liv. Minst

En liten by nånstans i Frankrike. Vi har farit dit genom en sällsamt vacker bokskog och jag, som har hört hur patetiskt okunniga fransoser är på saker som finns i naturen, har inga höga förhoppningar när jag frågar vår chaufför vad träden heter på franska. Chêne svarar han utan minsta tvekan och mina fördomar kommer på skam. Åtminstone tills jag är hemma igen och slår upp att en chêne är en ek.

Vi repar i den lilla kyrkan vars port inte är stort mer än meterhög. Medlemmar ur franska kören är där av och till vilket förstås känns nervöst, i synnerhet när vi övar stycken som ingår i deras basrepertoar. Jag försöker avläsa deras miner men de blir med ens outgrundliga. Luften i kyrkan är torr och efter två timmars intensivt repande vill en lätt huvudvärk säga mig nånting. Men vi är taggade och upprymda och jag föser den åt sidan.

Oförskyl(l)t förpassad till skamvrån

Den här dagen är helt galen, det finns ingen gräns för hur mycket som ska hinnas med: nu tar markisinnan emot och visar runt i sin trädgård. Den är paradisisk och längst ner, bortom betesängarna, glider stora fartyg makligt förbi. Seine! Där! Alla är speedade och vimlar runt och fotograferar allting och varann. Muu, säger korna nere vid floden. Bää (eller nånting ekvivalent med bää), säger vi.

Sen vankas hemlagad buffé – med vin? Är det riktigt klokt det? Jag tänker att huvudvärk alltid blir ond av rödvin men att rosé säkert är en helt annan medicin och slår i trekvarts plastmugg. Ann-Karin skålar med domedagsorden Det här kommer vi att få ångra och en liten djävul i sin laserblick. Vi får byta om där i samlingssalen och det gör oss ännu mer lågstadiefnissiga. Kanske är flamset också ett sätt att hålla nerverna i schack: en besvärjelse. Det känns som att skratta döden rakt upp i ansiktet: som att befinna sig på en punkt där inget illvilligt längre kan nå.

Och sen begår vi vår konsert, och vi är riktigt, riktigt bra, och kyrkan är fullsatt i den mjuksvarta franska aftonen och borgmästaren är där och alla håller tal och standar un truc delas ut och Gunilla tolkar allting fram och tillbaka och publiken är överförtjust, eller är den bara överhövan hövlig, nej ikväll vill vi tro att vi verkligen var sådär bra



och efteråt blir det champagne, champagne med kakor till, pröva det, det är en skojig kombination, och franska kören har repat in en supvisa av skalden Wennerberg som vi jublar åt och sen sjunger prima vista med dem, och i glasen måste det visst skumma och pärla oavbrutet och jag tror inte att nån enda vill åka därifrån. Jag undviker att kolla hur mycket fordonsförarna dricker, och det bär tillbaka genom den nu mörka skogen. Franska körledaren sveper förbi på en tusenkubikare, mycket ordentligt med hjälm på. Och sommarjacka, vanliga byxor och lågskor. Förstås.

Utanför hotellet sitter två horor i varsin vit skåpbil under en viadukt. Inne i baren kan man få sig ett glas till.

Don't you look at my girlfriend

Toastmaster Maken

En amerikansk diner nånstans i Frankrike: ägd och driven av amerikanskor erbjuder den en helylleamerikansk meny. Och jag, som inte varit i USA på alldeles för många år, har en svår american pancakeabstinens. Det blir blueberry pancakes som jag impregnerar med pancake syrup tills de nästan löser upp sig (man kan få lönnsirap för en liten extraslant, men då går hela poängen förlorad. Den – poängen – är ju just att pannkakssyrupen är så ogenerat syntetisk).

Så här går man till väga: Man skär täta skåror i pannkakstraven och häller så mycket syrup över att det blir en sjö som nästan, men bara nästan, rinner över kanten. Sen väntar man tills alltihop liksom magiskt absorberas av pannkakorna, och då dränker man dem med en ny dos. Proceduren upprepas tills den gräddade substansen är absolut mättad. Först nu börjar man skyffla in de drypande bitarna i munnen. Maken (som åt en hamburgare) sa:

"Här ska jag alltid äta. Även när jag är hemma ska jag äta här."

Jag kunde ju bara instämma.

För jag är en turist, jag vill ha information ...

… jag har letat länge efter en viss
impression
-ist

En målares trädgård nånstans i Frankrike. Det är inte den mest imponerande trädgård jag sett, men rabatterna skulle ha kunnat vara paletter åt en koloni kolorister, och det finns sorter av tulpan och iris som får mig att dra efter andan. Och: trädgården genomströmmas av ett vattendrag som i mitten samlar sig till en näckrosdamm. Våren är visserligen osedvanligt tidig här också, men så extrem att näckrosorna hunnit slå ut är den inte (seulement les feuilles). Men det är oväsentligt: vatten i trädgården är ju vad man vill ha och önskar sig, och mockel den som har det.

"Å vilken bambudunge!"
"En sån vill jag ha. Jag kan plantera lite energiskog, det ser ungefär likadant ut. Och så förtöjer jag några änder i vattnet intill."
"Jaså, du har vatten på tomten? Damm, bäck, å …?"
"Vänern heter det."

Jag språkar en stund med en trädgårdshedning och finner att det är gott. Sen köper jag ingenting i souvenirbutiken utom tre vykort. Det här är målarens kök. Där har jag inte varit inne. Det var säkert aldrig han heller skriver jag på ett. Jag har blivit en riktigt urusel turist och det är en lisa. Fast den hemlagade glassen efteråt är värd sina tretti spänn och väl det.

– Skulle jag inte ha varit i mitt eget kök? Bah!

... ska vi rida på en gris

"Det finns ingen bebis inbokad på den här flighten", säger kvinnan bakom disken och jag, som har haft på känn att jag skulle få höra nånting i den stilen, blir inte stressad eftersom jag åkt ut till flygplatsen i löjligt god tid. Istället donar jag med den återförslutbara vätskepåsen och alla mina småpytsar med flytande, krämiga eller geléartade substanser om vardera max 100 ml medan bebisbokningen ordnas upp.

"Tvåhundrafemtio kronor tack", säger kvinnan till slut. Jag har fått veta i förväg att det kostar att ha med sig en bebis, trots att bebisen inte får nån egen flygstol, så nu frågar jag medan jag plockar fram sedlarna:
"Vad är det egentligen man betalar för?"
"Eskorten", svarar kvinnan med ett tonfall som antyder att det borde jag verkligen begripa själv.
"Eskorten?" säger jag med ett tonfall som antyder att det gör jag verkligen inte.
"Ja – du skickar ju bebisen ensam på flyget!"

Men det gör jag ju faktiskt inte alls, och den här gången blir det palaver med dem i Östersund innan allt slutligen är utrett. Då är jag å andra sidan incheckad och klar. Och bebisavgiften visar sig vara futtiga hundrafemton kronor. Men fortfarande undrar jag ju:
"Vad är det egentligen man betalar för?"
"Ja du. Säg det."

Platsen vi fått visar sig vara belägen precis bredvid en av motorerna.