ten minutes to midnight

Nyårsafton exakt så som jag önskade mig den: Maken och jag. God supé.
Nu smäller det utanför.
Och nu tackar jag alla fantastiska människor som gjort mitt blogg-08 så bra.

Gott nytt år!

fatal sounds of broken dreams

Som om tråden löpte direkt från föregående anteckning till denna konstaterar jag att agentfilmernas agentfilmer visst också är känsliga för strömningar i samhället. Kanske hade det gått att hitta nån annan skådis som skulle ha gjort sig bra som vår tids Bond, men lyckligtvis slipper man grubbla över den frågan när Daniel Craig är så ofattbart klippt och skuren för rollen. Det perfekta med honom är att han inte vill vara en kopia av de tidigare inkarnationerna: lebemännen, de svala lyxlirarna. Väl medveten om att många alltid kommer att hålla Sean Connery för den riktige Bond kan jag ändå inte se nån annan än Roger Moore som ur-Bond; det som gjorde Timothy Dalton och Pierce Brosnan till misslyckanden var att de förgäves försökte göra en Fantomen: dra på sig samma maskeraddräkt och hoppas på att ingen begrep att det inte var samma person inuti.

Under denna mellantid funkade också det ursprungliga Bondkonceptet allt sämre. Distanserad ironi, att ta fast omänskliga och grymma spioner i ena stunden för att i nästa släta till de två hårstrån som kommit ur kurs och dambehängd släntra in på närmsta kasino – det hörde en förgången tid till. Ett tag gick det att låtsas att filmerna var ren underhållning, men med Daniel Craig har Bond trätt in i verkligheten. I Quantum of Solace är det en in i märgen trött 007 man möter, allt annat än sval: märkt av förlusten av sitt livs kärlek plågas han av mardrömsbilder av att inte ha kunnat rädda henne, av ångest över att inte heller hon visade sig vara nåt sant i hans liv. Han är inte det minsta distanserad men har stängt av känslorna så gott det går, eller kämpar i alla fall förtvivlat med låset, med att kunna vrida runt nyckeln i det. Han sover inte, han äter inte, ingen vila finns att få. En enda sängkammarscen är det i filmen men den är kort som en blinkning och närvarande är han inte egentligen. Man får ett bestämt intryck av att de evinnerliga bakhållen och angreppen är att föredra. Då slipper han tänka, då har han alla skäl i världen att skada och döda och hata. Inte för att det lindrar. Men det bedövar.

Och hjältinnan är lika sorgsen hon: har som barn tvingats bevittna våltäkt och mord på hela sin familj och hämnd är vad som har drivit och format henne ända sen dess. Hon är vacker men skönheten är bara ett redskap för henne, ett vapen. I hela filmen ser man henne le en enda gång. Och det är inte på slutet, när svinet som ramponerat hennes liv är död och skurken är lämnad åt sin undergång. Hämnden läker inte ett enda förbannat sår. Hur ska det bli nu? De går därifrån åt varsitt håll, raka i ryggen bägge. Till närmsta kasino är det mycket, mycket långt. Det ligger flera decennier tillbaka i tiden.

Som alltid – och som väntat – är filmen snygg, actionscenerna varierade, tekniken avancerad. Men om det för min del alltid har varit den huvudsakliga anledningen att se en Bondrulle, så har jag nu blivit mer intresserad av rollfiguren 007. Intrigen känns som en bisak; det är personen jag känner för. Det vore intressant om filmmakarna lyckas fortsätta att utveckla honom även på ett psykologiskt plan.

left his footprints by the garden tree

Av döttrarna grundligt bepussad och benyst stöp jag efter styvnackat motstånd i sjuksäng på juldan. Det kom inte så typiskt som man kan tycka: med barnas mormor i huset fanns en extra vuxen som avlastning. Eller nåt. Hur som helst blev jag kommenderad att sova, men svarade med ordervägran: nog för att det sved i ögonen och nog för att jag inte orkade vara uppe, men sömnig var jag egentligen inte. Lösning: läsning.

Ur köhögen valde jag en av de böcker jag inte vågat ge mig på tidigare, väl medveten om att den tillhör dem jag måste sträckläsa när jag väl börjat: Mo Hayders The Treatment.

Som tolvåring hittade jag Agatha Christie, som var på precis rätt nivå. Bisarrt långsökta mordgåtor vars lösning oföränderligt presenterades i biblioteket på prästgården och som aldrig krävt intimare närkontakt av utredaren än en okulärbesiktning av ett och annat fotavtryck i en rabatt. Nyckeln till ett av dessa mysterier finner faktiskt detektiven genom att flukta på flickknän (redan i förpuberteten förvärvade jag alltså den ovärderliga insikten att knäna är det som avslöjar en kvinnas sanna ålder).

En och annan Sherlock Holmes hade jag redan tuggat i mig, och givetvis en uppsjö Tvillingdeckarna som var så humoristiskt skrivna att största nöjet med dem var de dråpligt formulerade situationer som Klas och Göran hamnade i. Favoriten måste ha varit Långtradarmysteriet, ur vilken Ingenting hände utom att en hallåman vrålade att nu skulle Lasse Lönndahl sjunga etsade sig fast*.

Efter de sexti Christie och nästan alla Stieg Trenter, där mysterierna nästan var underordnade Stockholmsskildringarna vilka till sist var vad som kom min formliga stokkofobi att vändas i en oäkta men ärligt känd Stockholmsnostalgi, tog det tvärt slut med deckarläsandet. Min pusseldeckarbägare var rågad. Genren blev mig ointressant. Ett ansenligt antal år förflöt innan jag gav mig på en deckare därnäst: efter febriga rekommendationer från flera personer vars omdöme jag litade på köpte jag en Minette Walters. Jag öppnade den på färjan på väg hem från England. Jag minns än hur det sved i ögonen när jag slog ihop den efter att girigt, förhäxat, ha absorberat vartenda ord mellan dess pärmar.

Deckaren hade blivit byxmyndig, ja väl det, sen Agatha Christie och Sivar Ahlrud. Nu var det människorna som stod i centrum, inte ledtrådsletandet. Just Walters har skrivit ett par deckare som jag läst nästan på ett enda andetag – bara för att inse efteråt att inget mord begåtts i boken. Och det behövs inte heller. Faktum är att också det här kärlet börjar rinna över för min del. Jag är då sannerligen inte äckelmagad av mig, men i denna nya generationens deckare trängs detaljerade beskrivningar av alla upptänkliga – fast allra helst fullkomligt otänkbara – sadistiska våldsdåd. Med mindre än tortyr, är det som om författarna tänker, går det inte att intressera läsaren.

På nåt objektivt sätt måste jag säga att Mo Hayder verkligen är virtuos i det här facket. The Treatment har precis allt man kan begära. Personerna är trovärdiga liksom deras privata problem. Huvudpersonen är inte försupen och våndas inte över en kvaddad familj. Intrigen är briljant: komplex och komplicerad utan att bli särskilt krystad. Hela tiden matas man med preciiis lagom mycket information för att kunna dra slutsatser (som förstås måste bli fel rätt många gånger innan man tillåts se sambandet med bara ett litet försprång framför utredaren). Det är svårt att tänka sig en mer välskriven äckeldeckare.

Men. Det var med en stigande emotionell utmattning jag läste (fortfarande dock utan att kunna sluta). Barnporr, pedofilringar, sadistiska böjelser. Jag vet ju att det finns. Att det finns alldeles åt glödheta helvete för mycket sånt, överallt. Att folk måste medvetandegöras, att opinion måste skapas. På vilket sätt det vara månde. Eller? Det är mycket möjligt att man på det här sättet når betydligt längre än man gör med informationskampanjer. Såna kan man välja bort. Spänningslitteraturen är svårare att värja sig mot, där får man sig obehagliga sanningar till livs antingen man vill det eller ej. Men trött blev jag i alla fall. Nerslagen. Matt. Mätt

– inga fler äckeldeckare nu på länge. Tror jag ska läsa om en Trenter istället; det finns en med så elegant lösning: gärningsmannen avslöjar sig genom att vara iskall om handen en varm sommarafton. Och till Sergels torg är det länge än.

*Att jag än idag fnittrar åt den meningen kan bero på att tanken på mig själv som tioåring, av gapskratt åt detta upplöst till en sladdrig klump, är så rörande fånig. Eller också kan det bero på att jag fortfarande tycker det låter så skojigt.

upon the highest bough

Vit är kanske att ta i. Men en vitaktig jul fick vi i alla fall. Och förutom en incident där en julklapp (som dock går lätt att ersätta) av misstag åkte in i brasan tillsammans med allt emballage har det varit en gnisselfri julafton. Vi känner oss rätt rutinerade som har pytsat ut julklappar pö om pö ända sen morgonen – annars blir det så mycket att barna blir alldeles bedövade när tomten väl kommer. (Det blev de nästan ändå.)

Lite snö på rena lakan får dem nog bara att dofta ännu godare.

Maten avåts i fel ordning: köttbullar och skinka till lunch, sillar och kallskuret till kvällsmat. Och då, just före Karl-Bertil Jonssons jul (jag undrar verkligen vad K-BJ skulle ha gjort åt den usla digitala tevemottagningen som skulle vara så himla överlägsen), gav Maken mig den största julklapp man kan tänka sig, som jag aldrig hade kunnat tänka mig aldrig kunnat drömma om

Han! Det är ju han –
alltid

the most beautiful skies as a matter of fact

Såhär började dan före dan:


Och såhär slutade den, i alla fall för solens del. Och däremellan kom det spridda inköp, bland annat av en julgran vilket var första gången i världshistorien för mig, som annars sätter en ära i att jaga mina granar själv. Men den här gången hade jag bara inte tid. Då får man vara lite pragmatisk.


Den k.läsaren lägger särskilt märke till hur den kompakta muren av granmörker tvärt tar slut ungefär en fjärdedel in från vänster i bilden. Detta är en ungefär tio månader gammal förnyelse av västervyn som möjliggjorts av en föryngringsyta som sveper fram som ett band och slutar tio meter bakom vår tomt.

Nu tror många kanske att jag använder ordet föryngringsyta när jag egentligen menar vederstygglig och rovgirig skövling av naturen med snöd vinning som enda drivkraft, men i det här fallet är det absolut inte så. Tvärtom har detta hygge blivit ett jättelyft för oss och alla andra som bor i vår del av byn. Kvällarna har förlängts med en timme, alla årstider. Vår egen lilla skogplätt är plötsligt inget fuktkyligt mygghål. Visst har en del av stigarna där jag gått hela livet försvunnit, men herregud: här finns skog så det räcker och blir över*, och stigar måste man ändå ständigt bana sig nya. (Det är faktiskt ingen stor föryngringsyta. Lång är den, men smal.) Dessutom står som synes en hel del träd kvar.

*A tree is a tree – how many more do you need to look at? lär Ronald Reagan ha sagt. Där håller jag inte alls med honom, men just här har vi som sagt rätt gott om dem.

tjeckiska dockfilmer, tecknat blaj

"Det är inte klokt", funderade jag i bilen på väg hem från den pöschkans centralorten. "Redan lucia, och jag känner inte tillstymmelsen till julstämning."
Maken, som kan höra mina tankar åtminstone när jag tänker högt, höll med. "Julstämning? När kände man det senast?"

Ja, när. Eller: vad består egentligen julstämning i?


Snö. En vit jul var det väl några decennier sen man slutade tro på. Julen är numera antingen kal och kall eller bar och blöt; titelmatchen om tristaste tänkbara midvinterväder pågår i en dyster hörna utan en enda åskådare.

Pynt. Årets meningslösaste dag i ett tidevarv där julprydnaderna fläskas upp innan den sista halloweenpumpan hunnit tas bort är obestridligen skyltsöndan.

All den goda maten. I tider då man kunde ge bort ett präktigt vinteräpple i julklapp och mottagaren faktiskt blev överväldigad av glädje var säkert julbordet nåt att se fram mot. Själva kämpar vi mot tanklöst frosseri och lättjeövervikt och försöker snarast banta ner antalet rätter till helgens måltider.

Klapparna. Ja, som sagt: i tider då man kunde ge bort ett präktigt vinteräpple … Vi har råd att köpa allt vi behöver när vi behöver det och dessutom en massa vi inte alls behöver när vi känner ett konstruerat behov av det. Ingen över tolv vill egentligen ha några julklappar. Den materiella övermättnaden är oss en vämjelse men en vi har mycket svårt att värja oss mot eftersom vi får lära oss att überkonsumtion = samhällsnytta. Spara suger gammal brottarbalk. Slösa äger – bokstavligt talat.

Inte ens Kalle Anka och hans vänner önskar god jul ger nån nämnvärd känsla av att den 24/12 skulle vara nåt särskilt. Video har vi haft länge och det är fler än en tevekanal som sen många år sänder sin egen variant på tecknat julpotpurri.

Juletiden är det enda jag kan komma på som särskiljer denna vintersäsongens hysteriska kokpunkt. Allt ondare om tid får man. Alltmer stressad över alla måsten blir man. Allt mindre hinner man – tycker man; men bara i relation till hur mycket det anses att man likt upupa epopskalops i en mops prompt ska propsa in i de här stackars dagarna när året redan ligger och rosslar på sitt yttersta. Det hade ni inte tänkt på va: att det sannolikt är julen som ger varje år dess dödsstöt. Firade vi inte jul skulle året antagligen ha femton månader.

Julflickan i sitt rätta element.

Summan av denna hopräkning skrivs inte julstämning så mycket som julförstämning. Här vore det förstås läge för nån klämkäck eller förnumstig tänkvärdhet, men jag har inget gladare budskap att komma med än att jag tycker man åtminstone kan överväga att lägga ner julen helt och hållet. Inte för att gilletteska familjen vägrar jul: vi plockar kryddpepparkornen ur sillsallaten och vidtar inte fler eller större anstalter än vi mäktar med. Det blir västerbottensill. Det blir ganska mycket julklappar, men nästan bara till barna. Det blir närmare noll släkteri-släktera-släkterallanlej*. Och i år har jag bestämt mig för att inte känna nån som helst stress för jobb och så gott som ingen för ohunna måsten. Istruntade måsten är bra övning inför detta. Den k. läsaren kan själv fylla på med egenistruntade måsten:

*uppesittarkväll
*sillsallat
*dopp i grytan
*högläsning ur Jeremiaderna
*lutfisk
*kreativa servettringar av papier-maché** och mattlummer
*klenäter***

*Vilket ändå är för mycket!
**Nehej, men slå upp det i SAOL då så får du se!
***klenäter vi.

she's cooking up a dream

Väntar på besök av min allra äldsta väninna Guldlock. Vi har känt varann sen vi var tre! Tre var vi också till antalet, men trojkan är sen länge upplöst och det är väl frågan om den sista gången vi träffas allihop på samma plats och gång inte var när Guldlock gifte sig för fjorton eller femton år sen.

Har ägnat dan åt att feja och garnera en smula. Itschy-kitschy ya-ya here parafraserar jag Lady Marmalade och pyntar sålunda:

Ängeln i mitten är den första jag köpt i hela mitt liv! Jag är ingen
änglatramserska! Men i år fick jag plötsligt ett sug; det var nog för att vi
var i Mora just då och allting kändes så exotiskt. En porslinsängel är lika
udda i mitt hem som en balinesisk begravningsmask.

Medan jag väntar på att kakan ska kallna såpass att gelatintäcket går att lägga på funderar jag på mat som kan komma att hamna på julbordet. Kanske har nåt av dessa recept varit med här förut, men det är i så fall inget som vare sig ni, k. läsare, eller jag minns. Två sillar, ett tillbehör och en kaffekaka blir det om ni följer nedanstående. Allt är superenkelt att laga, annars skulle jag aldrig göra det – jag är nästan löjligt lat i köket.

Saffranssill

Blanda 3 dl gräddfil, 2 dl majonnäs och silad ättikslag från 400 g färdiginlagd sill. Hacka en halv purjo. Tärna 1 äpple fint, gärna med skalet på. Rör ner i jôrpan. Krydda med 1 pkt saffran och 1 krm kajennpeppar, skär sillen i lagoma bitar och blanda i.

Västerbottensill

Blötlägg 1 burk inläggningssill över natten (byt vatten flera gånger, annars blir silleländena på tok för salta). Häll av vattnet och skär sillen i mumsstora bitar. Blanda ner sillen i en jôrpa bestående av 1 dl majonnäs, 1 dl matlagningsyoghurt, 1,5 dl vällalgrad, riven västerbotten, 1 pressad vitlöksklyfta och 1 msk dijonsenap som smakats av med kajennpeppar, salt och svartpeppar. Den här sillen måste man äta ibland för att leva ett fullödigt liv.

Rödkålschutney

Fräs ca 500 g strimlad rödkål, skiva 1 gul lök och 1 skivat/tärnat äpple i 50 g smör, ca 10 minuter under omrörning. Tillsätt 2 msk riven ingefära, 1 hackad chilifrukt, 2 dl rödvin, 0,5 dl soja och 3 msk sirap eller honung. Låt puttra knappt 30 minuter, rör då och då. Smaka av med salt. Lite fjong till skinkan, inte bara för norrmän!

Lingoncheesecake

Blanda 150 g krossade pepparkakor med 75 g smör. Tryck ut i form med löstagbar botten, ca 24 cm i diameter. Häll över en smet av 200 g ost av philadelphiatyp, 2 dl lätt-crème fraiche, 3 ägg, 0,5 dl socker, 2 tsk vaniljsocker och 1 dl rårörda lingon (går med vanlig lingonsylt också om det kniper, fast tänk på att den är sötare). Grädda 30 minuter i 175 grader och låt svalna. Täck med lingongelé: Blötlägg 2 gelatinblad i vatten i 5 minuter. Krama ur vattnet och lägg bladen i en kastrull med 2 dl outspädd lingondricka. Värm tills gelatinet löst upp sig. Ställ svalt, gärna över natten står det i receptet, men jag har just hällt på gelédrickan och hoppas på att gästerna blir försenade.

with an absent-minded smile

Jag har två små döttrar. När jag slog upp ögonen i morse, nämligen mot budoirens söderfönster, erinrades jag om det på detta sätt:


Att jag är mamma får jag ständiga påminnelser om, bland annat genom den säkerligen här redan omtalade blödighet som inte gjorde sig gällande i nån större utsträckning förrän för fem år sen. Imorse satt jag med Julflickan i knät och klädde henne medan hon tittade på barnprogram. Enda chansen för mig att få göra det är när hon är koncentrerad på nånting annat än kläderna, och jag griper de tillfällen som yppar sig, väl medveten om att de gånger jag får klä på min äldsta dotter sannolikt är lätt räknade.

Det norska program som visades fick mig att lipa som en illa inlagd sill. Det handlade om den konflikt som uppstod när en – bara en! – lucia skulle koras i kamratgänget. Flickorna kom i luven på varann och osämjan slängde vilt omkring sig med stora soppsleven tills äldste pojken kom på att kora sin mamma till Lucia. Hon var född den 13 december och var döpt efter Lucia, men hade aldrig nånsin i hela sitt liv blivit vald till Lucia. Det var så känsligt spelat alltihop och sången som lussetåget sjöng när det nalkades i snöiga vintermörkret var så fin att tårarna rann och rann på mig. Dripp sa det när de droppade ner på mitt bara lår. Aldrig ville de sluta. Lyckligtvis var Julflickan uppslukad av programmet och märkte ingenting. Jag höll henne i famnen och andades in henne. Tillfällena till det är inte heller många längre: åtminstone inte jämfört med hur ofta jag skulle vilja sitta just så.

Fast tvätta åt dem bägge lär jag garanterat få lov att göra i många år än. Men av nån anledning får jag för mig att anblicken av ett element fullt med stringtrosor inte kommer att föranleda nån större lust att blogga.

with nothing but the tv on

Ute vinterdisigt, kulet. Snön som ligger kvar lär slaska bort nästan helt i det nollgradiga. Men barna har dragit till dagis och även jag måste ju jobba, så jag reder min arbetsplats:


Dagar som dessa är det inte dumt att få arbeta i sängen, eller vad säger mina k. läsare? Såhär i advent har sovrummet en inte obetydlig likhet med en budoar, fast till skillnad, gissar jag och mina fördomar, från vad som plägar tilldra sig i en regelrätt sådan är det ett korrektur jag ska ägna arbetsdan åt. Nog för att korrläsning ofta känns påfrestande för den som översatt texten (man har då först arbetat med själva översättningen i några månader, olika många beroende på hur långt snöret är* och sedan haft hemma översättningen en vända till; texten har då varit hos språkgranskare, och när man får tillbaka bibban med granskarens förslag till ändringar passar man på att jobba igenom texten ännu en gång (mer eller mindre grundligt; men jag tror mig tala för de flesta av mina kolleger när jag beskriver den arbetsgången och dristar mig därför att uttrycka mig generellt). Arvodet har vid det laget erhållits och kanske delvis använts, så när sen korrekturet kommer börjar uppdraget i fråga kännas inte bara tjatigt, utan dessutom oavlönat (arvodet omfattar ju även gransknings- och korrvändorna, som alltså oftast blir en retroaktiv möda för en lön man redan fått).

Alltnog: en obestridlig härlighet ligger inbyggd i korrekturläsningen, nämligen att man då man får den ombrutna texten läser den som för första gången, som en riktig bok; och riktiga böcker vet man ju är skrivna av riktiga proffs till skillnad från de där Wordfilerna som man själv suttit hemma och knåpat med och som väl verkligen inte kan vara nåt att ha eller värda att ta på allvar. Här törs jag inte klämma i med ett man, men i alla fall jag är alltid en smula skeptisk till mina egna översättningar när jag levererar dem.

Sen kommer korret långt om länge, och plötsligt är det som om jag själv inte haft nåt att göra med det hela. Nu kan jag läsa texten med samma distans som vilken annan roman som helst – och jag finner nästan alltid att det är bra mycket bättre än jag dittills tyckt. Ibland tycker jag rentav att det är bra. Korrekturläsning är därför i viss mån terapeutiskt. Det är också den sista gången jag läser min översättning: ett petigt farväl. Good readance!

(Så märkligt. Den här blogganteckningen skulle ju handla om julstämning.)

*FAQ 1 för alla skönlitterära översättare: Hur lång tid tar det att översätta en bok? I somras fick jag det enda rätta svaret på det, nämligen en motfråga: Hur långt är ett snöre?

you'll never get rid of me

Sedan den fredagskväll då Julflickan smög ner till Maken och mig när vi satt och tittade på Mamma Mia! har vi ansatts av ständiga önskemål om att få höra Abba, såväl hemma som i bilen. Mamma Mia! ropar både femåringen och tvååringen. Jag kör då en cd-version av "Abba" som innehåller hundratals bonusspår, mest från de tidigaste plattorna men också lite arkivmaterial som inte släpptes på nån av de vanliga skivorna. Det känns rätt att börja från början; musiken verkar tilltala personer som annars mest trallar Mamma Mus och Molly Mu och allt vad de heter. När jag lade på "The Album" behövde Julflickan bara lyssna en kort stund på Eagle – denna ultrasköna låt – innan hon dömde ut den som twåkig. Nå. Hon får väl stå på tillväxt: själv var jag dubbelt så gammal som hon är nu när den skivan kom, och jag fick den inte förrän nåt år senare för så dyra var LP-skivor då om ni inte minns det, k. läsare.

På väg hem från den pöschkans centralorten idag begärde Julflickan dock efter tre lyssningar av Mamma Mia att få höra en annan låt. Hon kunde inte beskriva vilken, och det höll på att bli riktigt eländigt innan hon klämde ur sig att dom sjunger hanni. Ah. Ja då så. Friden lägrade sig ånyo. Det är mycket intressant att höra barnen själva sjunga de här låtarna sen, utan musik. Julflickan kan räkneorden till och med tretton samt några spridda glosor på engelska, men det förslår knappast för att hon ska kunna sjunga med. Lillis kan nog inga engelska ord alls. Men mamma mia och hanni hanni kan de uttala bägge två, och det räcker långt!

Som tidigare nämnts härstädes betraktades Abba av morsan och hennes radikala polare (det här tilldrog sig på den tiden då det var otänkbart att inte vara radikal) som musikens antikrist och en symbol för ond kapitalism, utsugning, kulturell utarmning och Palme och Geijer, Nixons lakejer. De unga radikala väninnorna tågluffade gärna i öststaterna och morsans bästa väninna hade en god vän i Östtyskland. Ett år hade det luffats i Tjeckoslovakien. Det koms hem, det bullades upp tjeckisk hemslöjd: handmålade påskägg som mirakulöst nog överlevt hela vägen hem utan att gå sönder, små snidade träskedar, slöjdade dockor, en harskramla, ja vad som helst som såg taffligt ut och inte var av plast och som man med uppbådande av sitt allrasom mest kulturellt fascinerade tålamod hade måst köa för till tretton olika små tanter och trixa till sig genom ett invecklat system av handskrivna kvitton på uslaste pulppapper. Och! Tjeckisk folkmusik hade det också hittats! genuin musik av och med äkta artister, ingen löpandebandsproducerad mallmusik med det enda syftet att sko upphovsmännen, minsann! Nu ni ungar, nu får ni stänga av Abba ett tag och lyssna på riktig musik!

Singeln med fotot på den tjeckiska sångerskan fladdrade i en uppeggad hand, fladdrade röd som en fana i ett demonstrationståg där i studentlägenheten. Vi ungar himlade kanske lite med ögonen, fast slapp undan begrep vi ju att vi inte gjorde. Asi Asi hette låten. Tänk det! Tjeckiska och allt. Det var faktiskt lite spännande. Vi hade aldrig hört nån sjunga på tjeckiska. Både de små tjejerna och de stora (morsorna, alltså; de var inte så himla gamla vid den här tiden) var till slut uppskruvat förväntansfulla. Igång snurrade skivspelaren. Upp lyftes pickupen. Ner sattes den, försiktigt, i det dittills helt ospelade svarta spåret. Det knastrade knappt ens sådär första gången. Hur lät tjeckisk musik? Var den svängig eller skulle den låta helt främmande i våra öron?

När de första tonerna ljöd ur högtalarna stod vi som fallna från skyarna allihop. Men snart brast vi småtjejer ut i ett gapskratt som nog knappast har överträffats till denna dag. När de stora tjejernas bestörtning, nej chock! hade lagt sig såpass att en av dem åter förmådde röra sig slets tonarmen bort från skivan, som såvitt jag vet aldrig nånsin spelades i sin helhet.

Det var ett cover av Honey Honey som de radikala morsorna erövrat där borta i öst. Och det var påfallande lite gnäll på vårt monomana (nej för stereo hade ju långtifrån alla) Abba-lyssnande efter det. Undrar vilken musik jag själv kommer att dissa när barna får möjlighet att välja annat än sånt vi tvångsmatar dem med.

rub dub just relaxing in the tub

Jag får ståpärlor

Nå, var var jag? Just det: Varberg. Vardberget, där greve Jacob Nielsen började bygga ett fäste till skydd mot dem som anklagade honom för mordet på kung Erik Klipping. Men när var det nu igen? Trots att jag själv berättat det för tusentals personer var jag tvungen att nu slå upp att greve Jacob hade sitt fäste klart år 1300 kallt. Då hade han knogat med det i tretton år. Kanske byggde han rubbet alldeles själv: tretton år är lång tid. Den saken nämndes aldrig under guideturerna. Men att Brömsebro var 1645 och Roskilde 1658 lärde jag mig med hjälp av den enkla regeln att B kommer före R i alfabetet, och eftersom 1645 kommer före 1658 var det ju sen en smal sak att bilda rätt par. (Hur jag kunde minnas att årtalen var just 1645 och 1658 och inte exempelvis 1419 och 1648 kan jag emellertid inte alls redogöra för. Jag förstår att de utgör nån sorts "sifferrim" som enligt min hjärnas ofta totalt i dunkel höljda irrlogik är lätt att minnas, men är nödd att nöja mig med det konstaterandet.) Sen kom kulknappen susande och borrade ett extra ventilationshål i ett kranium medan en stråkkvartett framförde Drottningsholmsmusiken, och då var det inte mycket mer än halvtannat sekel tills Lenin föddes; jag tänker alltid att han måste ha tyckt att det var ett märkligt sammanträffande att han skulle gå och födas 152 år efter att Karl XII stöp.

Detaljerna är verkligen mycket intressanta i det hörnet.

Han badade, Lenin. När han var i S:t Petersburg satt han alltid i samma hörna av bassängen. Ingen annan fick sitta där, inte ens när Lenin inte själv befann sig i badet. Nån gång hade han emellertid badat för sista gången, och badanläggningen revs, och parafernalia hopades hos en samlare, och visioner skimrade för ögonen på en hotellägare med hämningslös fantasi och skön humor. En Leninsamling bytte händer. En källarvåning byggdes om till en kopia av det gamla badet. Det blev så häftigt så härligt så snyggt så fräckt så blött och så blått att jag gör som jag brukar och bildar istället för att orda mer. Frossa i fler bilder, åk sen och bada.

Fast så hette det inte i Petersburg.

Marsch pannkaka!

Där, längst in där det står en liten staty föreställande
– ta-daa –
Lenin, satt han när det begav sig.

Inte bara fotbaden är meditativa, kan Miss Gillette meddela.

I avkopplingsrummet finns bibliotek. Räck upp handen den som har
kaklat bibliotek hemma! Närmast kommer kanske jag själv:
morsan ställde en gång vid ombyggnad in en bokhylla på dass,
och där blev den stående sen. Badkar fanns inte på den toan men
i alla fall dusch. (Säg inte det här till Maken, för då vill han bara att
vi ska låta bygga in en bokhylla nu när vi renoverar övre badrummet snart.)

Statyn föreställer inte Saddam Hussein.
Den som vill veta vad den föreställer
får åka dit och läsa själv på skylten intill.

ungefär en porslinsaffär

Årets värsta storm hade dragit förbi. Nog för att vi tyckte det blåste men så illa begrep vi inte att det varit förrän dan efter, när vi kunde se att staket slitits sönder, bryggor ryckts loss och träd dråsat ner på bilar i villaområdet där vi just då befann oss, i en liten gäststuga som hade den goda smaken att inte ens bli rufsig i håret trots att bara femtio meter och några hus skilde den från havet. Havet ja, det var tydligtvis i luven på vinden och de bägge använde diverse tillhyggen för att se vem som värst kunde tufsa till den andre. Ingen vann. Nej båda vann. Fast inte över varann.


Nu var det dan efter och de rasande tu var fortfarande rätt sura på varann. De hade slutat kasta fat och vaser men ännu inte tagit skydd i samma grop* och nåt strandliv var inte att tänka på trots att vi faktiskt bara var en spottloska från Mölle. Det gjorde nu inget eftersom jag propsade på att få se Nimis** som ligger en bit in från kusten.

Att Nimis egentligen inte har bygglov gör att det inte får skyltas. Vägen dit är markerad med sadistiskt svårupptäckta gula N på träd och stenar. Jag är tung och ovillig till promenad redan när vi kliver ur bilen. Då är det 1,4 kilometer kvar. Nästan genast går vi fel, ut över ett fält med dyngsurt högt gräs istället för att ta till höger före hembygdsgården, inte efter som de vi frågade uppgav. Den extra avstickaren på kanske åttahundra meter – vilket ju faktiskt är närmare en kilometer – gör mig tigande sammanbiten. Sen hittar vi rätt och följer de gula kråkorna

tills de gula kråkorna försvinner, troligtvis bortnötta av många par fötter: de är ju sprejade på de kullriga stenarna mitt på allfarvägen. Och som vi inte anländer mitt i en strid ström av besökare åt någotdera hållet går vi fel igen, den här gången inte lika långt men förbannat mycket oländigare brantare svettigare enbarrstickigare och på det hela taget vedervärdigare. Förbannat är det och förbannad är jag. Min förbannelse är i ny och den hotar att spränga hela mig i flisor av en och sten när vi når krönet på vår villoväg och jag tvingas inse att vi måste vända tillbaka. Igen! Jag är så arg att det stänker om mig och jag går fort fort och blir ännu svettigare äckligare och argare när vi till slut hittar tillbaka till N-märkningen.

Sista biten är det brett och mycket folk. Vi går om allihop med mig ilskångande i täten. Och sen, ja sen ser vi den. Men

det var det futtigaste! knappt mer än en barnungesnickrad koja ute i skogen, en brädhög bara, storslagen utsikt mellan träden visserligen men verkligen inget att orda om. Och det här skulle folk vara så upprörda över att debatten rasar och skummar hätskare än det ännu fradgande havet där nere; så upprörda att de ideligen försöker bränna ner det? Är det det här fjuttet som jag har marterat mig över stock och sten för, undermåligt N-målad stock och sten till på köpet? Mitt ursinne vet inga gränser. Lika turligt som bisarrt är det att Larsson ringer just precis då. Jag får häva ur mig alltihop för honom, stackarn. Efter det törs jag nalkas det så kallade konstverket utan en mordisk lust att tutta på det.

Och det är nåt av det mest enastående jag nånsin sett. Snorungarnas hemliga koja är mynningen till nedfarten i Nimis. Man går inuti det hela den långa tvärbranten ner till havet, och nere på stenstranden grenar det sig åt många håll och tycks aldrig ta slut. Mitt usla humör är inte glömt, men borta. Fascinerad klättrar jag omkring på stenbumlingarna och plåtar, insuper. Stormen har som sagt lugnat sig, men det blåser fortfarande så kraftigt att det knappt går att prata. Vågorna vispar kubikmetervis med solkig grädde som de skvätter över stenarna som äckliga tårtor. En helikopter hovrar och vispar den också, med rotorbladen. Det besväret hade den inte behövt göra sig: det blåser fullt tillräckligt ändå.

Mest förbluffande (på sitt sätt: det finns mycket som är "mest förbluffande" med det här högeligen interaktiva konstverket) är att Nimis inte har blivit rov för nattens oväder. Hur det kan stå kvar alldeles oberört precis i gränsen mellan ebb och flod är obegripligt. Bryggor och bilar och jollar har blåst bort några mil därifrån men Nimis står där. Man får inte ens intrycket att det klamrar sig fast: snarare känns det organiskt, liksom uppvuxet ur havet. Framvuxet ur det är det i alla fulla fall, byggt huvudsakligen av drivved som det är. Vilket verk! Vilket ofattbart slit! Och så ofantligt kul Lars Vilks måste ha!

Jag mmessar Larson en bild som på inget sätt förmår göra anrättningen rättvisa och säger att jag hade fel, att han absolut måste fara hit med kvinnan och sonen och uppleva. Vinden har mattat ut mig så som stark blåst plägar göra men jag är uppfriskad och ivrig och vill aldrig gå därifrån. Fast det gör vi till slut ändå och nån timme senare sitter vi på en restaurang i en stad jag inte ens minns vilken det var och äter en på-nåder-lunch en kvart efter slutminuten. Och ytterligare halvannan timme senare landade vi i Varberg, vilket jag har goda skäl att återkomma till – ska vi säga efter helgen?

Ur den här vinkeln ser det ut som ett segelfartyg farligt nära
land. På väg bort, tycker jag det ser ut som. Ut mot öppet vatten.

Dagens anteckning inspirerad av den här.

*Jodå, här har jag lånat lite från Per Gessle.
**Den som inte vet nåt om Nimis kan jätteenkelt ta reda på så mycket eller så lite om den som h*n själv vill, så jag ger inga länkar.

klart hon fick ju och ni med sa jag klart ni får ta

På bokmässan sprang jag på en titel av Mirja Unge som jag inte ens visste fanns. Nu var den redan utgiven i pocket. Den fick bli en av exklusiva sex (6) böcker som följde med hem från Göteborg.

Brorsan är mätt är en novellsamling, men kunde lika gärna vara ett fotoalbum ur en persons liv. I alla fall får jag efter ett tag känslan av att det är så: att de olika episoder som skildras skulle ha kunnat vara upplevda av samma person. Förhållningen till och synen på det som berättas skiljer sig lite från novell till novell, men inte mer än att det skulle kunna förklaras med större eller mindre erfarenhet, högre eller lägre ålder.

Unges berättarstil är sig i stort sett lik från det jag läst tidigare. Det är i mina ögon en styrka. Många beklagar sig över att det är svårt att läsa Sara Lidman på grund av dialekten; den har aldrig vållat mig det bittersta bekymmer, men när jag läser Mirja Unge är jag ständigt på tårna. Nej, jag vet, det var ju onödigt att dra in Lidman i dethär eftersom det inte är nån dialekt som gör Unges prosa krävande. Istället är det rytmen, det att texten är framtänkt och inte författad, som gör att det känns som om man ibland backar en bit och tar om (vid närmare eftertanke är det nog inte så i mer än hälften av fallen: det är texten själv, berättarrösten, som går tillbaka och tar om, stryker under, tänker efter, får insikter). Det är sugande skickligt, man dras obönhörligt in i nån annans huvud och verklighet fastän man inte alls vill det. De liven, det livet, vill i alla fall inte jag läsa i, utan om, för att kunna bibehålla nån liten distans till det.

Men distans gives icke.

Det Unge gör är egentligen en bedrift. Hon skriver inifrån personer som har förtvivlat ont om ord men hon lyckas ändå med omtagningar och ellipser få till precis såna mellanrum mellan orden att man ser nästan allt ändå. Mycket av det skulle man helst slippa se. Muntert är det nog ingenstans även om en spraktorr galghumor harklar sig här och var. Men trots den skärande utsattheten är det inga stackare som skildras. De har en kärna av integritet som förblir intakt och när jag funderar över novellerna såhär efteråt undrar jag om bristen på ord inte faktiskt också skyddar den kärnan mot hemskheterna. Åtminstone skyddar den mot andras rubriceringar och därmed på förhand bestämda känslor och reaktioner. Den gör det möjligt för den drabbade att relatera till skeendet utifrån sina egna förutsättningar. (Som den k. läsaren förstår är Mirja Unges novellpersoner inte såna som gastar på krisgrupper så fort de snubblar på en tallrot.)

Hon är så bra, Mirja Unge. Läs henne. Brorsan är mätt eller nån av de tre – om jag nu inte har missat tillkomsten av ännu fler titlar – romanerna.

but only in my dreams

Inne i den pöschkans centralorten regnar det. Jeansexpediten och jag är rörande ense om att det är ett väder som inte är nån lek och att humöret inte har en sportslig chans under såna omständigheter. Om det ändå hade snöat istället, suckar vi. Inte för att nån av oss gillar vinter så särskilt men för att det ju är roligare för barna. Och för att barna slipper bli genomblöta innan de ens hunnit fram till dagis.

Så håglös är jag att jag inte ens orkar gå i några fler butiker. Jag är hungrig och vill mest bara gå i ide. På väg hem spelar jag Manfred Mann. California California, sjunger de. How you doin' out in California. Det är en fin låt, mer melankolisk än alla de andra på samma album, inte belamrad av ystert flummiga instrumentalpartier som bara pågår och pågår, bara den ensamma rösten som törs vara sådär ogarderad för att ingen annan är där och hör. Oh it could be the money, it could be the sun


Och jag kör där och håller ögonen på vägen genom vindrutetorkarnas indolenta svischande. Det skvätter och stänker och slaskar och pölar från mötande och framförvarande och det hela är egentligen obeskrivligt nerslående. One day I'll make it out to California, see if it's what it seems Men efter vänstersvängen fyra kilometer hemifrån börjar elevationen göra sig påmind. Snö lägger sig i regnandet. Vägen blir fyra grafitgrå hjuspår i ljusare grått ut i vitt. Byhålans 67 meter högre belägenhet än centralortens gör det vitare här och våtare där. Och jag ertappar mig själv med att inte alls längta till Kalifornien. Inte till Italien heller, eller Spanien Mexiko eller nåt annat varmare klimat. Förstå detta rätt nu, k. läsare. Det är inte så att jag väger tanken men finner den för lätt. Nej. Jag sitter där med fukt i kupén efter centralortsbesökets regnande och jag blickar ut över den typiskt erbarmliga bilden av vår tids vintrar och jag tänker att jag inte vill byta det mot nånting annat. Jag slokar och deppar och tappar ork lust gnista men ändå är detdär tillståndet en omistlig del av mig

och därför ler jag i andanom när jag rullar sakta genom Byhåla för att hämta pizzorna Maken beställt och jag småpratar med den arme pizzabagaren som väl snart ger tappt han med och när jag ryser och ruskar blötsnön av mig är det inte utan

nej, faktiskt inte utan ett visst välbehag.