(Fortfarande bredbandslös. Ja jag säger bara det.)
Detta är inte första gången jag säger det, för det var i december i fjol: jag har god lust att bli hemmafru. Jag hittar inte balansen mellan föräldraskapet och arbetet. Men ta en dag som idag: upp, väcka skoltjejen och få iväg henne till skolan med fin samvaro och bra flyt i rutinerna så som det blir när man är ensam med henne. Vilket endast är möjligt om man inte känner sig tvungen att få iväg dagistjejen till sitt samtidigt, för då blir det kaotiskt och stressigt och alla blir för det mesta missnöjda åtminstone nån gång under morgonen. Istället väckte jag henne när Stora hade gått och lät det sen ta den tid det tar för Lilla att bli färdig att ge sig ut: två timmar. Efter lämningen hade jag alltså varit i farten i tre timmar redan. Och det är endast möjligt om jag struntar i jobbet. Går inte det, vilket det förstås inte gör lejonparten av alla dagar, blir det en stressig och frustrerad start på dan.
Men idag då, när jag kände att jag bara inte skulle orka en sån trist morgon och alltså lät allting ta den tid det tog, så for jag hem efter att ha varit en stund på dagis/skola (och också fått en finfin kram av Stora som var ute på rast när Lilla och jag väl kom drällande) och satte kvällens middagsgryta* på kokning. Efter det gick jag ner och grävde i tvättberget i källaren och funderade på packningen inför helgen, då hela familjen ska bort en sväng. Sen jobbade jag faktiskt ett tag med korrläsning som det var bråttom med, men efter det var jag tvungen att tupplura efter en rad bökiga nätter med Lillis som sängkamrat. Tjugo minuter kanske, för att inte sabba nattsömnen. Lunch i lugn och ro och sen till verkstan för byte av temperaturgivare. Medan bilen blev ompysslad tog jag en speedpromenad utmed Vänerviken som skär in i DPC. Solen kittlade mig i nosen och jag sken jag med, uppvarvad på det där avslappnande sättet. Ett par snabba ärenden när jag ändå var inne, och det som tog längre tid gjorde mig inte stressad. Hem till tvätt och mer tvätt. Hämtade fyra barn på fritids/dagis, lämnade ett på annan adress, landade hemma med tre. Fortsatte förbereda middan som blev klar i god tid innan Maken kom hem med Stora från hennes rytmik. Middag med de tre barnen: våra två och det lånta. När den var klar och kamraten åkt hem var det plötsligt kväll och barna fick se tjugo minuter på Loranga innan det var nattning. Vilket alltid är en lång procedur, under vilken man kan vara superstressad och ha svårt att dölja sin irritation – om man inte har struntat i jobbet. Som idag.
Först efter det sista gonattet gick jag upp och drog igång datorn. När i allt detta skulle jag ha klämt in minst sex timmars förvärvsarbete? Hur? På bekostnad av vad?
Ändå är det precis vad jag har gjort i flera år nu. Jag vet hur det känns, jag vet hur stämningen blir, och jag är urbota trött på att ha det så. Hur är det egentligen tänkt att man ska kunna jobba och vara förälder samtidigt? Även om man har barnomsorg? Ju mer jag tänker på det, desto orimligare känns det. Nånting är fel nånstans.
Tyvärr är det inte möjligt för mig att bli hemmafru, men jag är faktiskt på fullaste allvar övertygad om att jag skulle bli kolossalt harmonisk om jag hemmafruade ett år eller två. Väldigt mycket av alla högar, fysiska och mentala, som belamrar hem och sinne skulle kunna sorteras och elimineras. Allting skulle kunna förberedas och planeras i god tid**. Barna skulle alltid ha med sig allt de skulle ha med sig till skola och dagis. De skulle ha en lugn och engagerad morsa med örnkoll. Alla bekanta skulle kunna få födelsedagskort, som förr. Jag skulle hinna såna saker som att anmäla internet(icke-)leverantören till ARN, men vem hinner sånt som både jobbar och har småbarn.
Och så vidare.
Men jag är i alla fall så oändligt glad över den här dan, när jag fick en skymt av föräldraskapets idévärld.
*
Det är ju verkligen jättekonstigt att säga middag om nåt som inträffar när det mörknat för längesen. När jag växte upp åt man middag klockan tolv.**
… säger hon som bokat sommarstuga sju månader i förväg.
Denna nykläckta aforism är, förutom för bra för att inte spridas vidare, med benäget tillstånd hämtad från northofsweden haiku, som förutom treradingar också bjuder på många kanonsnygga foton (under rubriken bilder i vänstermarginalen).
