il faut cultiver son jardin
För flera år sen läste jag en novell som dröjt sig kvar i minnet: den handlade om en italiensk immigrant som tar sig ut till den amerikanska västkusten där han för sina sista små besparingar köper sig en bit mark. Hemifrån är han van vid såväl klimatet som det hårda slit en vinodling medför, och han är viss om att kunna leva gott på sin jordlott inom kort.
Emellertid visar det sig att det översta lagret bördig mylla bara är alnsdjupt: där under tar ett lager av stenhård så kallad hardpan vid, en geologisk skorpa som är vanlig i de trakter där han slagit sig ner. Det hade han ingen möjlighet att veta på förhand, förstås. Och nån fruktträdgård går inte att anlägga. De sista korvcenten förångas snabbt och han blir tvungen att ta jobb som daglönare för att klara livhanken. Allt ser förtvivlat ut, men så förälskar han sig i en kvinna som faktiskt tycks besvara intresset. Novellen kretsar kring kurtisen, hur han uppvaktar och slutligen friar till henne – och får kalla handen av hennes släkt. Men kvinnan har varit målet för hela hans strävan så länge att han inte kan, bara inte kan ge tappt. Han får en vision av ett underjordiskt paradis som han ska gräva ut i den fuktiga, livgivande jorden under hardpanlagret: där ska finnas tallösa rum, salar, valv, odlingar, fiskdamm, simbassäng, ja allt man kan drömma om över jord ska han erbjuda sin kvinna under marken. Novellen slutar med att han börjar gräva.
Det är svårt att föreställa sig annat än att den stackars saten snart dukar under av svält och skoningslös hetta. Men hans vision är så fantastisk att man inte kan glömma den: tänk om han hade lyckats ändå.
Och så gjorde han det!
Maken satt och läste för mig ur Russinkungen* i förrgår. Där kommer berättarjaget till The Forestiere Underground Gardens utanför Fresno i Kalifornien, och när de underjordiska trädgårdarna beskrivs for jag upp: Jag har läst om det där, jag vet att jag har läst om det där! men vad kan det ha varit … Min första gissning var T. Coraghessan Boyle, och blicken hade inte långt att vandra till den hylla där alla våra Penguinböcker poserar.** Mycket riktigt: i samlingen After the Plague finns novellen "The underground gardens", som handlar om Baldasare Forestiere,*** den fattige immigranten som etc etc.
Kanske är det pinsamt att inte känna till Forestieres anläggning; kanske är den världskänd. Kanske fattar miljoner amerikaner som läser Boyles novell genast vad det handlar om. För den som redan har kännedom om anläggningen måste det ge en annan dimension åt den att få Forestieres (eventuella) bakgrund uppmålad för sig, att så att säga få reda på trädgårdens raison d'être. Men för mig var det som att få höra den lyckliga, och sanna!, versionen av slutet på en öppen novell som jag gått och burit som en mänsklig tragedi, ännu en i mängden alla de individuella tragedier som kontinuerligt pågår och glöms, pågår och glöms.
Och hade jag varit en mindre överspänd mänska skulle jag ha nöjt mig med att det var ett häftigt litterärt sammanträffande i mitt lilla liv, men eftersom jag nu är tvångsmässigt förnumstig måste jag dessutom reflektera att det ju faktiskt kanske finns glada fortsättningar på mycket av det som ter sig tragedier bara för att man inte har sett helheten, hur det slutade. (Å tredje sidan fick Forestiere aldrig nån fru. Han tyckte kanske själv att det var tragiskt och att den förunderliga trädgårdsanläggningen var en klen tröst. Man vet ju aldrig ett endaste dugg. Jo! ett vet jag: nu måste jag åka till Fresno.)
*Av Fredrik Sjöberg
**Jag är ingen sån som färgordnar bokryggar, men Penguin intar en särställning och därför har jag gjort ett undantag för och med dem.
***Att Boyle stavar hans förnamn med ett s istället för två, som verklighetens Forestiere gjorde, är kanske ett krav för att i kolofonen få kalla honom en fiktiv person.
<< Home