kantad med korvaskinn (uppdaterad med fotnot)

"Vad tyckte du om Gunvor Nelsons utställning då?"
"Tja … en del av verken var intressanta, och några var kul utförda, men det fanns flera som jag tyckte var rätt pjåkiga faktiskt."

Så fånigt det kan bli när man börjar härja med de idiomatiska uttrycken. Nåt som skenbarligen går alldeles utmärkt att dela på – som inte så pjåkigt – blir svårtytt och lite löjligt när man gör det. Jamenar det är ju tre separata ord, de måste ju gå att använda var för sig. Men nej*: det visar sig bli en mental särskrivning.

Här projiceras filmat vatten i en rostig balja. Lite skoj,
och för tankarna till ceci n'est pas une pipe såklart.

*Men jo! Visst kan, som Musikanta påpekar, pjåkigt användas självständigt, det säger inte bara SAOB utan till och med SAOL: sjåpig, veklig betyder det, alltså ungefär som sin närmsta granne pjunkig, som väl är bäst känd från sammansättningen känslopjunk.

Stor-Märta gjole jolepompa

Som den minnesgoda k. läsaren vet bor familjen Gillette granne med ett järnverk som inom överskådlig framtid kommer att kunna tända det fyrahundrade ljuset på sin tårta. De väldiga masugnarna revs tyvärr häromåret efter att ha tillåtits förfalla i många decennier, men fortfarande finns det delar av anläggningen som är så gamla att man inte begriper hur de kan vara i bruk än idag. Andra bitar av produktionen sker i miljöer som är hypertekniska, ljudlösa och kliniskt rena, och utsläppen idag är en bråkdel av vad de varit. När jag var liten fick mormor torka av strecken med en trasa varje gång hon skulle hänga tvätt, så tungt föll sotregnet då. De boende fick till slut gehör för sina petitioner, men det tog sin rundliga tid. Jag förmodar att man var så van vid att leva i en skitig, farlig och giftig miljö att det skulle mycket till för att man skulle höja på ögonbrynen, långt mindre göra nånting åt saken.

Hon cyklar hur bra som helst själv, men
här var det antingen djup lera eller svårt
knaggligt underlag, så här och var behöv-
des en stöttande hand.

Hur som helst gick det åt ofantliga mängder träkol för att elda i järnverkets alla hyttor och ugnar. Överallt i markerna inom en förmodligen rätt ansenlig radie kan man hitta spår av kolning om man gräver sig ner en liten bit i mossan. Lagret av kolstybb kan vara många decimeter tjockt. Stybben användes också som beläggning på skogsvägar. Själv minns jag bara en sån: i torrt väder dammade den alldeles förskräckligt och morfar gruvade sig jämt för att bilen blev så lortig och dan. Kolningen har sysselsatt många av mina anfäder, det kan jag tvärsäkert säga utan att ha exakta uppgifter om allihop. Och kolet har nog engagerat alla i släkten till och med generationen före min: morsan och hennes syskon var de första som inte började jobba i järnverket som barn, men de klättrade på de ofantliga kolhögarna som låg i bortre änden av verkets område. Förbjudet naturligtvis, och därför så extra lockande.

"När man hade andats in det länge kändes det som om
det satt en karamell i näsan!"
För en gångs skull en iakttagelse jag inte begriper mig på.

Under min livstid har här inte kolats. Jag har sett många museala kolmilor, men ingen här i trakten förrän idag. Då tog vi tillfället i akt att hälsa på vid en mila som rests och tänts knappt två mil bort. Efter att ha köpt en ny kotunga och lite annat gårdsslaktat kött från djur som haft goda liv vek vi in på en lerslirig liten väg för att avlägga besök vid milan, som nu varit igång i sex dar. Om ytterligare tio ska kolet vara klart, och under hela tiden kräver milan passning dygnet runt.

Den här milan är ett hobbyprojekt och inte nödvändigt för nåns utkomst eller överlevnad. Ändå krävs det lika stor kunskap om hur man bygger och eldar i den som det alltid gjort. Och fastän veden är kapad med motorsåg och ditkörd med traktor blir den inte mer lätthanterlig, och även om dagens kôlerkôje har glas i fönstren och lampor drivna av ett bilbatteri sköter milan inte sig själv. När vi kom dit hade man just skickat hem åttiåringen som byggt den (sitt livs fjärde mila) för att han var alldeles kolsvart i ansikte och på hals och händer och, ja, all hud som stack fram nånstans. (Nånting säger mig att det var under protest som han hade gått med på att fara hem en sväng.)

Stöttan för att stybben inte ska kasa ner från milans
branta vägg. De ställs upp i flera våningar.

Hur mycket nostalgiker och månskensbonde i andanom jag än är, så känner jag ingen sorg över att det inte kolas längre. Att några eldsjälar med glödande intresse (ja förlåt, men det var lite svårt att låta bli) håller liv i hantverket är bra, men själva det skitiga och farliga slitet kan väl knappast någon sakna. Passningen av milan innebär bland annat att man måste upp på den och slå: i takt med att veden reduceras till kol måste den täckande stybben komprimeras för att luftrummet i milans innandöme inte ska bli för stort. Veden måste glöda, inte brinna. Kolarna måste alltså upp på milan och banka på den med stora klubbor. Det gäller då att den fortfarande håller att gå på, så att man inte trampar igenom. Gjorde någon det sas det att det var bättre att trycka ner honom helt på en gång istället för att dra upp honom: han skulle ändå dö, fast länge och plågsamt.

Jätteklubban som man slår ihop milan med.
Medan man alltså står uppe på den.

Döttrarna var inte lika intresserade av själva milan som Maken och jag, men de hade med sig några av alla sina menlösa små plastfigurer ut i skogen och byggde genast kojor och stall och äventyrsbanor åt dem, och Lillis som cyklade i terrängen för första gången var mycket nöjd med detta. Jag har inga som helst svårigheter att se henne köra cross så småningom så leran sprutar.

tha stage is set

Och det här var anledningen till förlidna helgs utflykt:


Inom halvannan månad eller så kan skarpögda se Översättarhelena och Miss Gillette i teve. Fast inte på så framskjuten plats som studiomannen på bilden har.

***

Det står så få ord här ovan att jag blev alldeles nervös. Inte kan man pubba nåt så pluttigt? Nä, jag passar på att fråga min k. läsekrets om den kan förklara för mig vad det är som är så himla omoraliskt med tamponger med införingshylsa att det knappt går att få tag på i det här landet längre. Coopkedjan har det inte i sitt sortiment, till exempel. Men tampong utan införingshylsa är ju vedervärdigt! Jag tror jag har använt summa sumarum tre stycken såna sen våren 1988, när jag kom till USA första gången och upptäckte hur mycket tillvaron kan underlättas på detta enkla sätt. Sen dess har jag importerat därifrån, för hylsorna av plast är ju tusen gånger bättre än av papp vilket är det enda man kan få tag på i Sverige. (Om man alltså hittar några alls.) Nu när vi var i Spanien hittade jag dock en sort som faktiskt var ännu bättre och blev glad över det, eftersom jag visserligen inte åker till Spanien stup i kvarten men bra mycket oftare än till USA.

Men vad har de snälla och duktiga införingshylsorna gjort för ont i svenskarnas ögon eftersom de är så utmobbade?

from close up inside a single room

På sätt och vis är utsikten fulländad här. Perspektiv med parallell perfektion skulle en olja av den heta. En debattartikel kunde kallas Parallell perfektion i perspektiv, en komparativ analys Perfektion ur parallellperspektiv, en rapport från en utredning Perspektiv på parallell perfektion. Man kan naturligtvis fortsätta med föreläsningen Perfektion av parallella perspektiv, fast då gör man sig kanske skyldig till ett smärre övertramp med det där a:et. Och aningen absurt blir möjligen Parallell mellan perspektiv och perfektion. Poängen är att det pågår och pågår, som tandborstning och lövfällning och legobyggande. Inte som cirkulationsplatser, som är skenbart lika men som är något helt väsensskilt.

han hade låda på magen

Följande utdrag ur Edith Unnerstads Kastrullresan lästes vid senaste nattningen, och det kunde jag förstås inte låta bli att citera här som ett appendix till det jag skrev härförleden om mina tilltalsvåndor:

— Ge katten i att stå där och åbäka dig, sa jag. Fråga då, om du nu nödvändigt vill, för jag tänker då inte göra det.
— Ja men jag vet inte vad jag ska kalla honom för, sa hon. Man ska ju inte säga farbror till främmande, det har fröken Eternell sagt. Och inte kan jag väl kalla honom för korvgubben heller?
— Säg ni, sa jag.
— Fröken Eternell sa att folk inte tycker om att man kallar dem för ni, sa hon tveksamt.
— Säg vad du vill, bara du skyndar dig, sa jag argt. För skulle hon komma dragande med den där gamla Etternässlan jämt, så ville inte jag vara med längre.
Då hoppade hon fram till honom och sa (med huvudet på sned förstås):
— Förlåt, men vad tänks det göras nu, när det inte gårs något godstågs?

Tack ska du ha, Bror.

a surly lady in tremor

Som hämtat ur Alices underland, tycker Miss Gillette:

Stick rat trapsis hormiess in bady mouse-land
Romantic rat night life
The charming dashing habit is many
The on the way fortune upon the strange monster
Miserably and miserably
and miserably! die

Fast i själva verket är det hämtat här.

worthy of you, ooo yeah yeah

Jag är så försiktig som aldrig det, men det räcker inte. Enstaka gånger händer det som inte får hända, det som gör att hon står där och spänner sig varje morgon när hon höjer hakan så jag ska komma åt – och idag var en sån gång: jag klämde henne med knäppet på cykelhjälmens hakband. Herregud. Det gör nog ondare i mig än på henne: hur jag än blåser och pussar och ber om förlåtelse (som jag genast får) vet jag att det har blivit ett litet litet hack i hennes tillit. Äldsta kan knäppa sin hjälm själv men inte yngsta, hon är prisgiven åt min fingerfärdighet eller klantighet, och även om det går bra praktiskt taget varenda gång räcker det med den där enda missen om året för att hon aldrig ska våga slappna av helt och hållet.

Hon har fyllt fem nu och förstår att jag försöker att inte nypa henne. Jag tror till och med hon fattar att jag blir förkrossad när jag inte lyckas, utan gör henne illa. Men ändå. Usch, måste plöja ner skallen och tankarna i jobb för att slippa tänka på det här ett tag.

"… håll din skyddande hand över mig
och dem som färdas med mig …"
Tjofaderittan-ängel i kyrkan i Mijas Pueblo.

I övrigt tänker jag i mitt stilla sinne att Maestro, som också i vanliga fall brukar vara optimistisk beträffande vad hans kör förmår, nu tycks ha drabbats av totalt storhetsvansinne. Igår, näst sista repet före allhelgonakonserterna, fick jag en not som var helt ny för mig. Måste ha delats ut veckan då jag var i Spanien. Jag har nu sjungit den två, säger två, gånger. Det var i och för sig ingen besvärlig låt, gick att sjunga hyfsat prima vista, och alla de gamla garvade koristerna kan den ju utan och innan. Men det känns ändå symptomatiskt för just den här konserten. Några av sångerna minns man inte ens melodin till innan man börjar sjunga. Bara få av låtarna kan jag utan att behöva stöd av noten den här gången, och då kan man dem enligt min mening inte tillräckligt väl. Ja himmel, vi är flera som undrar lite hur det här ska gå.

åtta blev nitton och nitton blev två

Tyvärr, dessvärre och beklagligt nog är jag en usel radiolyssnare numera, eftersom det helt enkelt inte finns någon tid i tillvaron då jag kan ha radion på annat än som bakgrundsljud (vilket jag inte alls gillar). Men nu messar Maken Nu läser de japanska boken i radio och det är ju passande eftersom jag faktiskt skulle blogga om just den just idag. Det var Maken som fastnade för det lilla näpna formatet, lånade, läste och rekommenderade. Nej: han släppte boken uppfordrande på min sänghalva.

Och det var berömvärt av honom, för En gåtfull vänskap av Yoko Ogawa (översättning Vibeke Emond) är synnerligen läsvärd. I korthet handlar den om en rätt ung kvinna som blir hushållerska hos en äldre doktor i matematik. Mannen har efter en olycka flera decennier tidigare ett närminne på max åtti minuter, vilket har gjort honom excentrisk och besvärlig att umgås med. Tack vare matematiken växer det ändå fram en försiktig vänskap mellan kvinnan, doktorn och hushållerskans tioårige son.

Det går egentligen inte att säga mer om handlingen, men jag kan tala om att En gåtfull vänskap liknar få andra böcker jag läst, och det inte bara för att den utspelar sig i Japan. Förhållandet mellan de tre sinsemellan helt olika personerna är så varsamt och sakligt skildrad att det finns god plats för egna reflektioner. På köpet får man också lära sig en massa om siffror, tal och formler som man kanske inte visste eller hade tänkt på tidigare. Tänk att en livslång relation kan rymmas i en enda koncis liten matematisk formel, till exempel – ja, tänk på det, ni som läser den här boken. Gör det, den är en riktig liten pärla.

morsan och farsan får inte ta ton

Igår kväll kollade vi på Den flygande mattan, ett sjungamedprogram för barn. Det var ett klämmigt program, och å!!! vad jag önskar att jag hade såna kläder som superpinglan Sara Edwardsson (den riktigt intresserade kan kolla i programmet. Några bra helbilder får man mellan 16:05 och 16:15). Men en sak hängde jag upp mig på, och nu tänkte jag fråga den k. läsekretsen om detta är nåt man ska skriva in och påtala:

När gamla Pop opp i topp spelades avslöjade textremsan att vissa friheter tagit med låttexten. Allting ska gå med watt och med volt/Ungarna börjar när dom går i kolt hade blivit … Ungarna börjar när dom går i golv. Men hallå där. Jag vet inte om ändringen beror på att nån har suttit och skrivit den genom att lyssna exempelvis på framförandet nedan, och inte riktigt kunnat uppfatta vad Lill-Babs säger just där (vilket vore slött slappt och likgiligt), eller på att man (läs: de vuxna mänskor som står bakom programmet) bedömt att barn idag omöjligt kan överleva att sjunga med i orden "går i kolt".



Oavsett vilket är lösningen – att kräkas fram uttrycket "går i golv" och både låtsas att det betyder nåt och att det rimmar på med watt och med volt – rena förolämpningen mot tittaren och programdeltagaren. Jag retar mig på det – kanske mindre på just själva felet än på den slapphet och/eller okunnighet och/eller nedlåtenhet mot programpubliken som det vittnar om. Och nu undrar jag som sagt om det är jag som är överkänslig Men orka! eller om man inte är rabiat om man skriver in och påpekar det här.

Själv lärde jag känna låten genom Dag Vags cover Popitop från 1981. Den är gediget röjig utan att vara slamrig, men här kan jag ju inte låta bli att bädda in ett überbrusigt klipp från gamla Måndagsbörsen där Dag Vag osannolikt nog spelar låten ihop med Gyllene (som tyvärr mest flamsar och tramsar på scenen och inte kan texten till låten, och då menar jag inte att Per Gessle byter ut pulsarna mot hjärtat eftersom det väl ska anspela på deras egen musik. Därmot artikulerar Stig Vig det gåtfulla kolt med berömvärd tydlighet) och där självaste Hans Rödhårighet Skogman kommer in och drar sista versen i det allmänna tumultet på scenen. OBS! Nostalgi påbjuden!

I need you, you, you (uppdaterad med grön länk)

Trots att jag inte har nån bror* var ändå den ojämförligt viktigaste mannen i mitt liv länge en Bror: min morfar. Även om han var jättekänd för mig var han det nog i mindre utsträckning för gemene man än sin namne Rexed**, som blev du och bror och Bror med hela svenska folket. Jag syftar förstås på du-reformen, för vilken Rexed gick i bräschen genom att vid sitt tillträde som chef för Medicinalstyrelsen kungöra att han ämnade dua alla sina medarbetare, oavsett funktion inom myndigheten. Detta skedde märkesåret 1967. Det blev inte startskottet för dureformen, men det faktum att många tror det är väl ett tecken på vilket genomslag Rexeds påfund fick.

I en tid då det kunde vara vanskligt att tilltala folk på rätt sätt och förödande att titulera dem fel togs dureformen emot med lättnad av många. Säkert fanns en del som ansåg den simpel och pöbelaktig – den som har sett filmen Morrhår och ärter glömmer väl inte Margaretha Krooks rollfigur som propsar på att bli kallas konsulinna (i en scen påminner sonen henne lika uppgivet som irriterat: "Farsan var ju konsult!") – men majoriteten tyckte det var oerhört skönt att slippa hålla reda på allsköns titulatur, gissa korrekt titel, skämmas för avsaknad av tillräckligt fin titel och/eller medelst konstruktion av tillkämpade passivkonstruktioner undvika att titulera: Innehas färdbevis? Har bottinerna borttappats? Önskas drickande av duskål?

Att tilltalsbruket varierade mellan landsändar och sociala skikt gjorde inte saken enklare. Generellt kan man säga att ni-tilltalet inte var artigt – man kunde tillgripa det för att liksom låta påskina att den man talade med inte hade nån titel, i alla fall ingen som var värd att lägga på minnet. Fast det kunde också användas ganska neutralt: ett självklart tilltal mellan personer som var bekanta nog att ha slutat åbäka sig med titlarna men ännu inte börjat dua varann. Idag har ni-horrören anammats av yngre, historielös servicepersonal som tror sig förtjäna trevlighetspoäng genom att nia klientelet och som inte alls förstår varför folk blir griniga och aviga av det. (Beträffande det fenomenet är det nog bara att sträcka vapen och påminna sig om att avsikten faktiskt är god även om yttringen blir kontraproduktiv.)

Att jag kom in på du-eller-ni-tilltal just nu beror på att jag måste ägna arbetsdan åt att bestämma mig för hur jag ska låta figurerna i en av mina romaner tilltala varann. Översättningen är granskad av redaktören och jag har fört in ändringar och putsat en smula på texten. Det enda som återstår före korrvändan är tilltalsproblemet. Tidigare under arbetets gång har jag frågat översättarkollegiet till råds. Där finns flera som själva har minnen från f BR (före Bror Rexed) och många som oavsett ålder har en god uppfattning om hur man titulerade. Ändå har svaren varit långt ifrån samstämmiga. Det var som sagt inte alls självklart hur man skulle tilltala andra. Ett charmigt exempel på det kan man hitta här.

Extra bekymmersamt i min bok är dels att berättelsen utspelar sig under olika epoker, dels att det är olika personer som duar och/eller niar varann. Såhär:

*Först är det en läkare som lär känna en dödslös och följaktligen ganska gammal man. Initialt betraktar de varann med skepsis och viss kyla. Men under decenniernas gång utvecklas en sorts om inte vänskap så åtminstone respekt, och en gemensam historia som gör att jag tycker det känns naturligt för dem att så småningom dua varann. Men är det rimligt? Blir det bara förvirrande om de plötsligt säger du till varann? Hurra för engelskan, där dureformen inträffade redan för flera hundra år sen! (Det var i och för sig en nireform där thou fick stryka på foten, men resultatet blev ju detsamma: samma tilltalsord für alle.)

*Sen är det läkarens dotterdotter, läkare också hon, som möter den dödslöse och nu ännu äldre mannen. Men då är det nutid och du och bror. Hur ska jag låta dessa båda tilltala varann? Tjejen duar förstås. Eller? Är hon kanske en såndär som dagens expediter, som gärna vill nia äldre mänskor? Vore det bra för min text om hon är det? Men den dödslöse mannen, som ju av hävd har använt ett hövligare tilltal och är sig själv lik trots att åren går, hur ska han tilltala henne?

Tilltal i översättning är över huvud taget besvärligt. Ska man anamma målspråkets bruk och låta folk vara überartiga och titulera för fullt eftersom det kan anses spegla kulturen i det främmande landet? Eller ska man vinnlägga sig om att få fram samma stämning som uppstår hos källspråksläsaren, nämligen att de tilltalsmönster som brukas är det normala och sålunda motsvaras av det gamla anspråkslösa du i svenskan?

På detta finns inget entydigt svar, dessvärre – i så fall skulle jag inta sitta här nu och våndas över hur jag ska låta mina romanfigurer prata. Jag är tvungen att bestämma mig, fatta det beslutet – och vara beredd på att göra läsare och kritiker missbelåtna, eftersom halva gänget lär tycka på det andra sättet oavsett hur jag gör. Sånt ingår också i översättarens vardag.

*Faktum med flera olika modifikationer, men i realiteten förhåller det sig så.
**Rexed var född i Räxed i Gunnarskogs socken, och faktum är att min kör ska sjunga en allhelgonakonsert just i Gunnarskog om några veckor. Då ska jag hålla ögonen öppna efter Räxed och sända många vänliga tankar till allas vår bror Bror.

sowing the seeds of love

Inspiration till dagens bloggning fick jag hos Stationsvakt. Den som går dit lär förstå varför.

I avdelningen galet inspirerande hamnar Virserums konsthall med fet marginal. Efter att ha varit nyfiken på det i flera år bar den gilletteska familjens vägar äntligen förbi det nu i somras, och det var kanske tur att vi kom bara två–tre timmar före stängning, för annars vet man inte hur länge vi hade blivit kvar där.

Varje år har man ett sommartema, och årets var textil. Till utställningen hade inbjudits ett antal verksamma textilkonstnärer, men också allmänheten hade uppmanats att ge bidrag. Och du milde vilken skaparlusta och påhittighet det finns ute i stugorna, för att inte tala om hantverksskicklighet! Man blev alldeles förtjust när man gick där liksom i en urskog av vackra, fräcka, hisnande, medvetna, roliga, arga, sorgsna och prilliga textilarbeten. Själv är jag helt såld på verk där tekniker, material och stilar möts och kolliderar eller harmonierar, som gamla vackra kökshanddukar med ilskna kantiga maskinbroderade urbana mönster, eller handskar omsydda till fåglar, eller dinglande människo- och djurdockor med två meter långa, slangsmala ben. Några konstnärer hade använt klassiskt klyschiga vepor och bara tillfogat nån liten, nästan omärklig detalj som gav helheten ett bisarrt eller kritiskt intryck. Andra hade broderat oväntade motiv i korsstygn, som en skärmdump av ett dataspel. Det fanns inte ett objekt som inte var gosh wow boy oh boy*.

När det gick runt i skallen på en av all kreativitet kunde man sätta sig och skapa varsin vimpel, som sen hängdes upp på linorna utanför entrén. Och så kunde man gå upp på övervåningen som disponeras helt av en ständigt växande installation: konstnären samlar avgjutningar av Virserumsbors händer, som sätts upp på pinnar till en säregen skog. Den delen av konsthallen var nog den som fascinerade döttrarna mest.

Nedan några få bilder från den stora härligheten. Först ut cykeln som Stationsvakts bloggpost idag genast förde mina tankar till:

Konstnären berättade i sin kommentar att hon hade varit
fullkomligt letargisk i flera år efter sin makes frånfälle, men
att hon en dag kom på idén att klä in den kalla hårda cykeln
i varmstickade "plagg". Detta sorgearbete hade fått henne
att så småningom börja delta i livet igen.

Lapp på lapp. Typ.

Broderat tänkespråk för vår tid.

Kollage av gammalt, skirt och kärt.

Här uppe hamnade våra vimplar också, fast tyvärr inte
så att vi hann se det.

Handskogen på den mäktiga övervåningen.

Här en installation i min smak: inte bara blomstren är
perenna, utan även trädgårdsredskapen. Tänk om man
skulle ta blomvirkning som vinterpyssel och få nästa års
tidigaste vårrabatt …?

*… om den k. läsaren ursäktar en gammal sf-fanne för att hon tillgriper detta talande uttryck.

look at your hands

I tidskriftshållaren sitter senaste Psoriasistidningen och väntar på att få bli återvunnen. Denna dess önskan ska också uppfyllas så fort jag bloggat klart den här posten: om att August Strindberg hade psoriasis.

Det här var en nyhet för mig som inte läst Inferno, där Strindberg tydligen skriver om sina psoriasisdrabbade händer (som han för att dölja, och sannolikt också skydda, ofta bar handskar). Arme man – det finns fortfarande många missuppfattningar och en utbredd misstänksamhet mot den här sjukdomen, men det är bara fjutt jämfört med hur det har varit. Siri von Essen trodde det var spetälska och tog ut skilsmässa*. Själv trodde han att det kunde vara syfilis. Och vem kan klandra honom för det när även dåtidens forskare trodde att psoriasis hade samband med könssjukdomar? Inte svårt att föreställa sig vilken stress bara detta måste ha inneburit – ovanpå allt annat som Strindberg kämpade mot i tillvaron. Idag är de flesta psoriatiker väl medvetna om att mentala påfrestningar förvärrar sjukdomen och att det gäller att lära sig reducera stressen, men Strindberg måste ju ha befunnit sig i en negativ spiral därvidlag.

Strimpancitat på "Druttminggatten", som Drottning-
gatan fick heta i en utrikisk flygtidning jag läste en gång.

Särskilt ingående fakta om skaldens sjukdom ger inte artikeln jag läst, men den berättar om Strindbergskännaren Anita Persson som leder Strindbergsvandringar i Stockholm så gott som året runt. Läs om henne och guideturerna här. Enligt uppgift är hon även understundom på hudkliniken på Karolinska och föreläser om "Strindberg och huden" – det vore spännande att få höra, men även de vanliga vandringarna ser intressanta ut.

*Kanske inte enbart därför, men hur kul kan den misstanken ha varit?

well there's a time and a place

Den här bloggposten skulle jag ha velat skriva själv. Nu hann tyvärr, nej jag menar lyckligtvis, Ylva Byrman före. Hennes språkblogg kan man gott prenumerera på, förresten – fast det gör Miss Gillettes k. läsare förstås redan, hmh?

(Illustrationen har inget med texten i bloggposten att göra. Jag hittade den när jag bildgooglade på skiljetecken.)

this is what you've conceived

Två saker* idag:

Jag har kapitulerat för eltandborsten. Den är faktiskt riktigt bra (om än inte oumbärlig).

Och så har jag börjat på Furioso av Carin Bartosch Edström, som jag har läst flera aptitliga recensioner av och som ser så härligt tjock och inbjudande ut. Det bådar ju gott att författaren är musiker och dessutom översätter Kalle Anka: en vild och vidsynt virvelvind mellan pärmarna, har jag föreställt mig. Men när jag äntligen började läsa igår fick jag genast en sur smak i munnen. Klyschigt språk och personer som känns stereotypa nästan innan de ens hunnit presenteras ordentligt – nu ber jag mina k. läsare om åsikter innan jag fortsätter. Det kan ju ta sig, men jag vill veta det säkert innan jag plöjer ytterligare femhundra sidor.

I gengäld kan jag rekommendera Dennis Lehanes The Given Day (till svenska av Ulf Gyllenhak: Ett land i gryningen), en tegelsten även den. Kanske att Lehane för ovanlighetens skull är lite knäsvag under balansgången mellan den våldsbenägna realismen och den plåsterklistrande romantiken, men det gör inte så mycket eftersom själva handlingen är helt obandagerad. Boken spänner över ett drygt – i dubbel mening – år med början i andra världskrigets slut och kulmen i den förödande polisstrejken i Boston. Det är en mycket lärorik och tankeväckande (och spännande!) skildring av förhållandena på arbetsmarknaden och politiska spelet bakom kulisserna vid den här tiden; av rasmotsättningarna och av de olika förhoppningar och drömmar som kolliderade i invandrarlandet USA. Och så lite baseball, det måste det alltid finnas i den stora amerikanska romanen, fast Lehane lyckas göra sporten till en pulsmätare för tidens strömningar. Ja det är rasande skickligt berättat.

Men som sagt: Furioso, nån?

*Hoppsan. Det blev visst tre, hur det nu gick till.