Calamity Janes 20-årskaka

Rekommenderade igår på en mejllista i förbifarten en bok jag hörde recenseras i radio. Det var flera år sen, men helt otippat har jag kommit ihåg boktipset sen dess, och när jag nu hade uppmuntrat nån annan att läsa boken kände jag mig för skams skull tvungen att kolla in den själv också.

Den lilla volymen är lika fascinerande som den är tunn: det är Calamity Janes Till min kära dotter, en samling brev skrivna till författarens bortadopterade dotter. Om denna nånsin läste breven framgår inte riktigt av bokens förord, men Jane hade i alla fall lämnat instruktionen att albumet i vilket breven var skrivna skulle sändas till dotterns adoptivfar efter hennes död. "Det är så mycket jag vill berätta för dig min älskling, men jag tycks inte få något riktigt sammanhang i det."
Mycket riktigt kastas man handlöst mellan ämnena som växlar från mening till mening på ett sätt som påminner som stream of consciousness, fast inte är ett dugg utstuderat utan alldeles äkta. Jag gillar det skarpt. Fast oj så många skrönor som påbörjas eller syftas på och som man aldrig får höra i sin helhet. Man blir irriterande nyfiken.
Dessutom känner jag mig tvungen att förmedla några av Janes recept (en av hennes födkrokar var att sälja hemlagad mat -- det står det inget om i Lucky Luke!) och börjar med kakan/tårtan som hon ville uppvakta dottern med på 20-årsdagen:

25 ägg vispade, gula och vita var för sig
2 1/2 skålpund socker
2 1/2 skålpund mjöl
2 1/2 skålpund smör
7 1/2 skålpund kärnfria russin
1 1/2 skålpund vattenmelon, mycket finskuren
5 skålpund korinter
1 pint konjak
1/4 uns kryddnejlika
1/2 uns kanel
2 uns muskotblomma
2 uns muskotnöt
2 tsk jästpulver eller 2 tsk bikarbonat och 3 tsk sur grädde

Den här kakan är oöverträffad och håller sig färsk till sista smulan i 20 år. Konaken övergjutes kakan medan den fortfarande är varm. Förvaras i tät kruka. Satsen ger 3 kakor om vardera 8 skålpund.

(1 skålpund = 454 gram, 1 uns = 28 gram, 1 pint = 0,57 liter)

Det är ju för väl att kakan håller sig i tjugo år med tanke på vilka mängder det blir av detta bak.

Såhär i hösttider brukar det ju stundom suga i tarmen efter stampigare, rejälare mat -- varför inte pepparrotskött? Så här gjorde Jane sin pepparrotssås:

En tekopp riven pepparrot, 2 msk vitt socker, 1/2 tsk salt, 1 1/2 pint kall vinättika. Häll upp på flaska och tillslut. För att laga såsen, tag 2 msk av ovanstående och tillsätt en dessertsked olivolja eller smält smör och en sked färdig senap. Såsen är en läckerhet.

Mellan de oräkneliga kärleksförklaringarna till Wild Bill Hickok (flickans far) och berättelserna om exempelvis hur Jane handgripligen läxade upp ett uppbåd anständighetsförespråkare (en grupp fruntimmer som kom inmarscherande på saloonen med sax och piska i akt och mening att "märka" Jane genom att bland annat klippa av henne håret) genom att dra kjortlarna över huvuvdet på dem och halvt strypa dem med varandras mamelucker tryfferar Jane breven med husmorstips (När du lagar omelett, vispa 4 ägg -- 12 slag är det magiska talet, för mycket vispning gör att omeletten blir platt. Tillsätt 3 msk mjölk för varje ägg -- till gulorna -- och salta och peppra och blanda till sist med de vispade vitorna. ... Ta aldrig mer än 4 ägg till en omelett. Gör så många som behövs men ta aldrig mer än 4 ägg i varje och blanda 1 tsk bakpulver i vitorna.) och innerligt översvallande beröm av dotterns adoptivpappa.
Hon verkar så himla sympatisk, Jane; om jag hade levat där och då hoppas jag verkligen att jag inte hade varit mot Jane som alla ragatorna i Deadwood, utan som Missus Bander.

The Brooklyn Follies

Enligt min nuvarande läsnoja måste jag genast lägga alla nyförvärvade böcker i omedelbara läshögen: målet är att hela tiden minska andelen ägda men olästa böcker. (Andra sätt att åtgärda detta är att gallra bort böcker samt att beta av en ägd och oläst titel emellanåt. Den första av dessa metoder är besvärlig eftersom jag inte vet vad jag ska göra med de utrensade titlarna -- nej, jag slänger inte böcker -- och kruxet med den andra är att jag inte längre inser det nödvändiga i att ha läst -- det var just det där "ha läst" som var viktigt på den tiden -- de böcker som min tjugoåriga inkarnation såg som intellektuella obligatorier och därför samlade på sig.) Följden av detta ganska konkreta system (vadå "vilket system"? Leta er tillbaka genom den förra parentesen så ser ni hur tråden börjar) är att jag undviker att skaffa särskilt många nya böcker. Traven på sänghyllan blir så deprimerande då: mer ett krav än en lockelse. Just nu ser den dock ganska trevlig ut eftersom jag har läst två av bokmässeböckerna och tagit ner den tjocka feta Maobiografin i syfte att läsa den. (Jomen jag har börjat. Det har jag.)

The Brooklyn Follies är min senast lästa Paul Austertitel. Den efterlämnade blandade och lite komplicerade känslor.
Auster anses ju av många som en djup och lite svår, ibland otillgänglig författare. På några av hans verk har jag mycket riktigt tyckt mig mest krafsa på ytan och inte känt mig berörd på nåt som helst plan. Nu tillhör dock inte Auster de författare som hela tiden skriver likadant. Han har flera skilda stilar, och The Brooklyn Follies faller solklart mitt i det vällustigt frustande skrönberättandet. Vete fanken hur han bär sig åt, men han kan berätta så medryckande att man bara måste få läsa vidare -- oavsett om berättelserna egentligen är ganska alldagliga och inte särskilt dramatiska. Så är det med BF. Inom ramen för ett år i berättarens liv ryms en mängd öden och småäventyr som flätas samman á la Short Cuts. Eller snarare à la livet.
Under hela den njutbara läsningen tänkte jag att det här skulle göra sig finfint som en lite småputtrig film, och efter ett tag slog det mig att den här boken på många sätt är en Smoke i romanform (fast utan en lika gripande twist. Okej: kanske mer som Blue in the Face, då.) Det är den Paul Auster jag känner igen, snarare än författaren till The Invention of Solitude. Eller The Music of Chance, för den delen. Men där MoC är en mörk skröna som tog ett stryptag på mig som jag ännu inte, sisådär elva år senare, lyckats slita mig loss ur, är BF en lättsam, ja rentav trevlig berättelse.
Och inget fel i det. Om en annan författare hade totat ihop BF skulle jag ha lagt boken åt sidan med en belåten värme i kroppen. Den är ju jättebra. Fast nu är det Paul Auster som författat den och då känner jag mig lite misstänksam: ska det inte vara svårare? Djupare? Eller åtminstone innehålla osannolikare, osannare skrönor?
Fel tänkt, förstås. Ingenting måste vara på ett visst sätt. Fast jag ska erkänna att jag nog föredrar skrönor utan så lyckliga slut. Brooklyn Follies kommer aldrig att göra samma varaktiga intryck på mig som Music of Chance, eller för den delen Mr. Vertigo som är en sorts mellanstation mellan dem båda: en oerhört gripande berättelse som rentav lockade fram lite fukt i min inre ögonvrå på några ställen -- men som ändå slutar ganska smärtfritt (och alltså föga minnesvärt).

Mamma pappa barn

Treåringen träffade några barn i Botan och började genast leka med dem. Maken kommenterade:

"Vilken fantasi hon har. 'Vi springer till vattenfallet -- JAA!' ropar hon, och de andra hänger med utan snack."
"Mm", instämde modern (alltså jag), "det är häftigt att se."
"Hon måste ha fått det efter dig."
"Hurdå, menar du? Jag ropar 'Vi leker att vi gifter oss -- JAA!, vi leker att vi flyttar till vischan -- JAA!, vi leker att vi skaffar barn -- JAA!, vi leker att vi skaffar ett barn till -- JAA!', och du hänger på utan protester, eller vadå?"
"Ungefär så, ja", nickade maken och tillade lite surt: "Men nästa gång vi byter bil ska jag bestämma. 'O ja, det går in både en barnvagn och en sulky i den här!' Pah."

Äntligen!

Hörde just meteorologen som skulle avlägga väderleksrapport omedelbart efter kungörandet av årets Nobelpristagare i litteratur. "Ja, ÄNTLIGEN ... är det väder", inledde vädermannen med en intonation värdig Ivan Boring, om nu nån minns honom. Det var bara det att om nån ropade "Äntligen" åt Horace i år, så hördes det inte för alla hurrarop och applåder som tillkännagivandet möttes av. Stackars meteorolog, han som hade förberett sin rapport så noga och skräddarsytt den för att passa just det här tillfället. Men du, vädersnubben! Jag log åtminstone åt ditt lilla skämt. (I P1 är det alltid nån som kan höra dig skämta...)

Försök få betala radiolicens så får ni se!

När jag slölyssnade på Gomorron världen i söndags och Göran Greider kom in i studion trodde jag först att den som talade var en imitatör som härmade kungen. Jag hade aldrig tänkt på att de där två faktiskt har en hel del gemensamt rent uttalsmässigt och blev lite fascinerad -- i alla fall en kort stund, för sedan var det så mycket som hände runt, vid och på frukostbordet att jag inte hann begrunda min nya insikt särskilt länge. Fast jag hann i alla fall fnissa åt associationen till en av mina favoritsketcher med Public Servicegänget: den där GG ska analysera nån aktualitet men sluddrar mer och mer och mer, ända tills orden har lösts upp fullständigt och förvandlats till ett irriterande flugsurr. Det är enastående roligt. Finns det Public Services greatest hits nånstans på nätet?

Apropå public service tröttnade en vän på Radiotjänsts monomana tjat om att man ska betala tevelicensen. Att det finns människor som faktiskt inte innehar nån teve tycks de inte acceptera som en sanning parallell med den att det finns folk som har teve -- de kör med kinesisk vattentortyr och tänker inte ge sig förrän man bekänner vad som helst, till och med teveinnehav. Alltnog: min vän ringde till Kiruna och sa:
"Goddag goddag, jag har ingen teve, men jag lyssnar mycket på radio och skulle därför gärna vilja betala radiolicens. "
"?"
"Jamen ni heter ju 'Radiotjänst', då måste man väl kunna betala radiolicens."
"Eh ... nej, det ingår i tevelicensen."
"Nu är det så att jag inte har nån teve, men hemskt gärna skulle vilja bidra ekonomiskt till att public servicekanalerna kan bibehålla sin höga kvalitet."
"Det finns ingen radiolicens."
"Men kan jag inte skicka en summa för detta ändamål ändå? Om jag märker talongen med 'Radiolicens'? Finns det nåt kontonummer där jag kan sätta in pengarna?"
"Nej, det går inte!"
Ja, så där höll det på en stund. Några pengar överfördes förstås aldrig. Men jag tror att det vore en affärsidé att införa frivillig radiolicens. Alltid är det ju några som betalar, och då kan det ju i alla fall inte bli en förlustaffär. Man slipper ju lägga alla intäkterna på hotreklam och indrivare eftersom det inte kan finnas några smitare.

Det talas anmärkningsvärt mycket i det offentliga rummet om vänster- och högerhänthet, tycker jag, åtminstone om man jämför med hur knäpptyst det är om vänster- och höger... öh... ja, vad det nu kan heta. -tänthet (hand -- hänt; tand -- tänt)?
Själv är jag vänstertänt. Efter samtal med några slumpvis utvalda i min närhet den senaste tiden har jag förstått att det är en egenhet som inte alla besitter. Flera av de tillfrågade såg helt oförstående ut. Saken är alltså den att jag i stort sett alltid tuggar med tänderna på vänster sida. Faktum är att jag knappt kan tugga med höger sida. Möjligen filmjölk (utan flingor), potatismos och liknande. Redan överkokt pasta ställer till bekymmer, och de enstaka försök jag gjort med kola har resulterat i timslånga låsningar av käken och allmän vånda.

Att inte alla fungerar på samma sätt gick upp för mig när jag framkastade min fundering om huruvida inte bara vänsterhänta utan även vänstertänta är intelligentare än högerdito. Ingen förstod som sagt spörsmålet, så något besked om min intelligens har jag inte lyckats få. Däremot har jag kommit på att jag kanske kan låta bli att glufsa i mig maten som en utsvulten sankt bernhard om jag börjar tugga till höger istället. Då skulle jag kanske slippa fler middagar där jag får sitta och skämmas med bara ett beskt endiveblad kvar på tallriken medan alla andra vecklar ut servetterna, fattar besticken och gör sig redo att traktera gommen med fatets läckerheter -- som jag givetvis inte har en aning om vilka de kan ha varit, eftersom jag har svalt rubbet helt.