you get so ... EXISTENTIALIST sometimes, Steve

Det känns som om jag har sagt det förut. Det känns definitivt som om jag har tänkt det förut. Jag tänker det nämligen hela tiden: jag har inte tid.

Noga taget har jag förstås tid, men den tiden rymmer inte riktigt allt jag vill göra. Dessa senaste veckor har flera saker konvergerat i kalendern, varav de två fräckaste tidstjuvarna är den tenta i nederländsk läsförståelse som nalkas met stoere stappen och en granskningsvända av en osedvanligt trilskande roman som jag visst aldrig blir kvitt. (Bland annat begärs det av mig att jag ska tolka en dikt av Yeats. Det är inget man gör på elvafikat precis. Dessutom är det inte lyrik jag sysslar med. Alltså har jag skjutit på detta in i det sista.)

När dan är slut har jag ingen koncentration kvar att skriva blogganteckningar med. Då ser jag hellre ett avsnitt av I, Clavdivs: inte riktigt en hjärnsköljning, men ändock en sorts vila. Att serien, och då enkannerligen vinjetten, stått förebild för magnifika produktionen Rome är uppenbart, men Claudius har åldrats väl och stammar vederhäftigt än idag.

Första gången den sändes i svensk teve var jag så liten att jag inte fick se den. Men om jag sträckte ut halsen över huvudänden på min säng kunde jag se ut genom dörren till vardagsrummet, och teven stod då precis rakt framför mig vid motsatta väggen. Den scen som stannat kvar genom alla år är förstås den där Caligula skär ut

nej, det är faktiskt för jävla obehagligt att skriva. *tok, tok, tok* De var inte kloka, de där romarna.

Men igår förbluffade jag mig själv genom att föreslå och genomföra muffinsbak med barna. Idag förvånar det mig inte ett dugg att det kliar i ögonen, eftersom barna har/har haft ögonbalation och det såklart måste smitta mig just när jag ska få åka på långhelg i den största stan dom har i det här landet och till på köpet tenta. Här är muffinsreceptet, som var så lätt att till och med en bakningsskygg individ som jag tyckte det var enkelt.

Saffransmuffins

Smält 50 g smör, låt svalna. Vispa 2 ägg och 2 dl socker pösigt. Blanda ihop 3 dl vetemjöl, 2 tsk bakpulver, 1 tsk vaniljsocker och 0,5 g saffran. Rör ner detta i äggsmeten. Tillsätt 1 dl mjölk och det smälta smöret. Rör ner 50 g riven vit choklad.

Fyll muffinsformar till 2/3, det blir 16–20 stycken. Grädda i 225 grader i 10 minuter. Garnera ev med mer riven vit choklad.

we'll pretend that he is Parson Brown

Skjutsar barna till dagmamman i strålande sol och temperaturen strax under strecket. Hemma igen laddar jag tvättmaskinen med lakan – nu när det äntligen är torkväder efter flera veckors pölande vill jag försöka reducera lakansberget som ligger och frasar mjältsjukt i tvättstugan.

Mitt på dan tar Maken och jag fikapaus. "Tänkte ta en lunchpromenad", säger jag. "Ska bara gå på dass först." Sagt och gjort; men under besöket på huse* hojtar Maken nerifrån att det är snöstorm.

Och så är det plötsligt det.


*"På huse" = på toa. Huse ska uttalas som i "man ur huse". Här i huset kunde man dessutom säga att man skulle gå på SPP – det var företrädes- (eller borde man i detta sammanhang säga avträdes-?) -vis mormors uttryck och ingen nu levande mänska har en aning om var det egentligen kom från.

reading potato crisp design

Utmanande är hon, Lotten. Och jag är ju ingen talare precis, men … alltså jag brukar inte anta utmaningar, men eftersom utmanerskan hade kallat ungefär fyrahundratolv personer till den här utmaningspumpen tänkte jag vara med. Det finns säkert nåt bloggvärldspris för den som lyckats få flest personer att anta samma utmaning, och finns det inte det kan det mycket väl instiftas – jag såg att det var nån som efterlyste bloggprisutdelningar: vassego, mitt lilla idébidrag.

Första gången jag …

1. … åt tacos var uppenbarligen ytterst förglömlig. Jag minns verkligen ingenting. Men jag minns att jag ännu vid tio års ålder inte hade ätit hamburgare ity det av moderskapet ansågs kulturimperialistiskt och förkastligt på alla sätt och vis.

2. … körde bil var jag tolv och fick köra morsans Audi 60 på nån lagom krokig landsväg på (håll i er nu) landet nånstans. Det gick bra och var roligt, och ifall det var det som födde min fascination för allt motordrivet ämnar jag bjuda mina egna döttrar på en liknande upplevelse.

3. … sov i tält var kanske inte vid den förmodligen nollgradiga fjällbäcken på den skotska heden, men det är första gången jag minns. I bilradion spelades låten Sugar Me med Lynsey dePaul. En gång. Detta tilldrog sig 1977. Nästa gång jag hörde den var 1998. Då kunde jag melodin exakt. Antingen är det en exceptionellt välskriven låt eller också är det nåt med mitt minne som jag borde försöka slå mynt av.

4. … drack alkohol var nånstans i Alperna. Jag var tolv och fick en liten slatt barnsprit, Kahlua tror jag visst att det var, av mina dagars upphov, som efter några år dock började blåneka harmset till att detta nånsin timat i sinnevärlden. Men det har det, och även om det inte födde nån fascination för nånting alls så är det inget jag ämnar bjussa mina egna döttrar på. Några få dårskaper får räcka, hela registret behöver de inte exponeras för i förtid.

5. … fick ett jobb vet jag inte riktigt, men förmodligen är det sommarjobbet som jordgubbsplockare som ska skrivas in här. Det jobbade jag med somrarna då jag var tretton, fjorton och femton och för första lönen köpte jag en splajdans ny cykel. För den tredje köpte jag en stereo, min första egna. Vad den andra förslösades på förtäljer icke minnet.

6. … stod på en scen kanske var under en skolpjäs i tvåan. Jag minns inte vad jag spelade, men Patrick var i alla fall riddaren/prinsen och antagligen var Sussi prinsessan. Sussi var klassens tuffing/snyggtjej och Patrick var klassens snyggkille. Jag var ihop med honom i två veckor då i det hämningslöst seriemonogama lågstadieklimatet, när alla var ihop med i stort sett alla under åtminstone nån dag. Man gjorde ingenting tillsammans, det var inte ens säkert att man träffades en enda gång på tu man hand medan man var ihop, men ändå var det himla noga vem som var ens kille/tjej. Min största bragd under den här tiden var att jag tjatade mig till att vara ihop med Henke som aldrig ville vara ihop med nån men som till slut gav efter för att slippa mitt käxande nån himla gång. Jag fick inte tala om det för nån och han gjorde slut dan därpå, men jag var nöjd ändå.

7. … svimmade var under luciatåget i sexan. Jag var tärna, så det berodde inte på rampfeber, men det var så syrefattigt bland alla de levande ljusen och så trångt i ledet att benen vek sig under mig. Halvstor uppståndelse. Ganska genant.

8. … svarade på en fånig enkät vet jag verkligen inte. Varför har dom såna här frågor? För att man ska kunna ge prov på sin förmåga att prata bort ämnet och säga nåt kul istället? Är det inte i själva verket just den här punkten som är den stora utmaningen?

like a symphony

En dag av svennelycka: den högsta lyckan. Allting var vanligt ja rentav rätt trist, vi gjorde inget särskilt och vid lunch, just när vi hade tänkt pallra oss ut, började det novemberregna. Men tänk att då hade lakanen jag förutseende nog tvättat igår kväll just för att kunna hänga ut tidigt idag redan torkat tack vare den annars på alla sätt jättepestiga blåsten, och barna tjoade av förtjusning när jag föreslog pytt till lunch och åt verkligen också denna pytt med god aptit, och sen föreslog jag att vi skulle göra ett nytt försök med julfotografering och fick mot förmodan ja på det; Maken och jag byggde då en julgrotta som barna tyckte det var kul att vara och låta sig fotograferas i vilket resulterade i en mysig stund tillsammans plus en bild som duger till julkort, kors i taket. Sen byltade vi på oss för ruskväder, och plötsligt var Lillis så förtjust över de nya fodrade regnbyxorna och den nya vintermössan, som hon igår avskydde både i butiken och hemma så mycket att hon måste gallskrika ut sitt hat, att hon skrattade förälskat när hon fick se sin egen spegelbild; och när vi väl kom ut på eftermiddagen regnade det snöblandat på tvären, och vi valde då att promenera till byns absolut mest exponerade plats när det blåser från norr, nämligen badstranden, helt sinnes givetvis men Julflickans kompis som bor precis där var hemma och jodå, ville komma ut och leka, och barna struntar väl i vädret, de hade hur kul som helst och Maken och jag sprang omkring och lekte med de tre småtjejerna för att hålla värmen, och sen blev vi inbjudna på spontanfika av kompisens föräldrar som är mycket trevliga och Lillis fick ett par urvuxna allvädersstövlar med fuskpäls utanpå och sen stannade Julflickan kvar och toklekte med sin vän medan vi andra gick hem och foliestekte hel forell i ugnen, och den åt och åt och åt barna av och sist på dan låg vi allihop i största sängen och jag högläste en bok som hette Myggmedlet* och som var så dråplig att alla skrattade, inte minst jag som nästan fick en av mina fnitterattacker och måste torka tårar ur ögonvrårna när Räven inventerade sitt kylskåp och Griskultingen var tvungen att stoppa kottar i trynet mot stanken av myggmedlet

och allting var så himla otippat underbart att jag måste skriva upp den här dan för att efteråt inte gå och inbilla mig att jag bara har fotogeniskt minne när jag kommer ihåg den som så sorglös.

*Myggmedlet, Väderhåren och Kossans matpaket är skrivna av Björn F. Rörvik och illustrerade av Per Dybvig. De är så kongenialt gjorda både till ord och bild att jag tycker att man måste läsa dem, trots att böckerna är behäftade med obegripligt många och flagranta korrfel. Jag som är tokig i Barbro Lindgrens Loranga-böcker har haft högtidsstunder de senaste dagarna. Och dessutom hade jag aldrig kunnat ana att de gulligaste ord som kunde uttalas av min femåriga dotter är kossans matpaket – det låter så fint när hon säger det att jag lurar henne att säga bokens titel gång på gång.

There must be an angel

Barna har varit bortresta sen i fredags. De har varit hos mormor och roat sig minsann. Maken och jag har för en gångs skull stannat hemma och försökt få en massa gjort som bara inte går att göra när barna är hemma, som att måla med lackfärg. Nu har jag boffat i ett par dar och en mängd föremål i hemmet har blivit vita (helvita är bra, fläck- eller prickvis inte riktigt lika bra). Maken har gjort manliga saker, som att klyva trettifem aspkubbar med oxeltänderna och rensa hängrännor på slak stege. Han var sammanbiten efteråt och jag var om inte hög, så i alla fall … inspirerad. I övrigt har vi pluggat holländska och ätit kött (älggryta, stekt kalvlever, revben, hästbiff, fläskkotlett; jag vet inte riktigt varför det blev så, men vi har verkligen tagit nån sorts kulinarisk revansch på oss själva under de här dagarna).

Häromdan pratade jag med Larsson som i vanlig ordning berättade vad han gjort i second life. Han ville gärna visa den här bilden:

An angel at your window
is watching over you,
as you sleep your restless sleep,
he stays forever true.
When you wake up, he'll be all gone,
no need to know, no need to weep.

Då var jag tvungen att berätta vad jag sjunger för mina döttrar varje kväll, en aftonsång som min mormor allting sjöng för mig när jag var liten.

Det går en liten ängel
bredvid mig, säger mor.
Han har två vita vingar
och ögon blå, jag tror.
Han håller mig i handen
så inte jag blir rädd,
och när jag somnar sedan
han vakar vid min bädd.

Den har jag nyss sjungit för första gången sen i torsdags kväll, för Lillis. Om en stund ska jag sjunga den för Julflickan också, när Maken läst färdigt för henne.

Jag kan inte rätt förklara vilken njutning det varit att få sitta ner och äta sina måltider i lugn och ro som två vuxna mänskor, ja, att ha fått ägna så mycket tid som behövts åt precis de saker som jag haft lust till. Men alldeles fritt från längtan efter de bägge små skvittrorna har det inte varit, och det är skönt att ha dem hemma igen.

lies lies lies yeah*

Knycker idag ett citat från en favoritkollega, en av de osannolikt mer-än-nöden-kräver-hjälpsamma människor som jag har förmånen att känna. Så här kommenterade hon förmiddans galet grundliga efterforskningar om styckdelar för annan kollegas räkning:

Vad gör man inte för att slippa jobba? Jo, letar lammdelar, exempelvis.

Naturligtvis ännu en variant på Äsch, den här gamla trasan! fast ganska smart maskerad: vi har väl till mans situationer där vi hellre gör nånting annat – om det så ska vara grovrengöring av ugnen – än det vi

egentligen

borde

göra. Såna här exempel skulle jag kunna blogga om varje dag, fast nu råkar jag ha en sommarbild liggande som togs efter just den här kollegans storslagna och mycket trevliga årliga ljusfest i augusti. Dan efter en fest kallas i vissa kretsar för dead dog party, men som den k. läsaren kan se var detta snarare ett dead wasp party. Hm. Skulle ledigt kunna vara namnet på en popgrupp. Blir det det, så glöm inte var ni läste det först!

Ja, bålen var god, men varför tycker getingar att det är häftigt att
kasta sig i en bassäng där det flyter så många frändelik att det
knappt går att komma åt själva vätskan (en halvtimme efter att
bilden togs var det ännu tjockare med döa insekter i glaset)? Är det
månne nån drönarfilosofi som säger att hellre drunkna pruttfull och
salig i knallfärgad sockerlösning än att tragopatetiskt puttas ut ur kupan
på sensommaren när man omklassats som en belastning för
samhället? För jag antar att de nånstans i sin förlängda märg är
medvetna om att det är det som väntar dem.

*Den här rubriken lär bara uppskattas fullt ut av ett exklusivt fåtal, bland andra festhaverskan själv.

we say no, man

Jag försöker, jag gör verkligen det. Att inse att jag inte alltid kan få som jag vill, att inte tjura när jag inte får det och att fatta vilka projekt som är dömda att misslyckas. Detta är ett sånt. Egentligen vet jag det. För två år sen sa jag rentav Aldrig mer! för så förfärligt blev det då.

Men i fjol, när jag hade den vetskapen i färskt minne och beslöt att köra fullkomligt förväntnings- och prestigelöst, gick det förträffligt. Därför skulle vi i år också. Idag, skulle vi.

Vi hade förberett barna flera dar i förväg på att vi nån gång snart skulle, och nu passade det bra tidsmässigt. En extra peppning på morgonen: positivt gensvar från Julflickan. Härligt! Eftermiddag: hem till rolig mellanmålsstund med fniss och flams. Mätta barn, glada barn. Rekvisitan åkte fram. Å vad roligt! Min julklänning! Hurra, den kommer att gå vägen, julkortsfotograferingen.

Och plötsligt var allting fel. Jättefel. Så überfel det bara kan bli. Barna slank iväg åt alla håll som en kycklingkull man sätter ner på marken. (Nu har vi inte onormalt många barn, men de vi har är kompetenta och kan vart och ett röra sig i flera riktningar samtidigt.) Sura, oförstående miner. ÅååååååHHHH är det aldwig klart! Käbbel om grejerna. Nej till precis alla förslag om arrangering.

Efter fem och en halv minut gav vi upp. Jag var rasande, vilket var det som gjorde mig allra mest besviken. Idag var ilskan oväntad eftersom jag under barnas efter-dagis-tröttmaattack hade bevarat mitt lugn och lyckats rätt väl med att sjunga och skoja bort gråten som kom då när sista orken pös ur de små. Då gick allt så bra trots att det var jobbigt och jag var den snälla trygga mamman som jag helst skulle vilja vara för jämnan. Men som likt en levande mardröm förvandlades till ett monstrum med kompromisslösa krav och noll tålamod. Om jag kunde fatta vad det är med allting julrelaterat som gör mig spänd till bristningsgränsen

för efter sammanbrottet lagade Maken och jag middag och under måltiden var jag lugn och avslappnad igen och lurade till och med superkräsna Julflickan att äta genom en tidigare oprövad och helt improviserad dissningstaktik (men jag tror att den här blogganteckningen inspirerade mig):

"Vad är det för mat? Är det köttbullar?"
"Nej, det är bajskorvar. Jätteäckligt."

Och så vidare i samma stil. Julflickan fnittrade förtjust chockerad och åt på pin kiv. Ihop med sin lillasyster, sin pappa och sin återfådda snällmamma. Men hon den där andra, hon lufsar omkring dovt muttrande nånstans ute i skogen alldeles runt knuten. Kanske är hon en av de misstänkt* fyra björnar som har migrerat hit till byn nu på hösten. En av dem ska skjutas, det har beslutats, den som rotat i villaträdgårdarnas komposter. Tänk om det är Julmamman! Hon utgör ju faktiskt en fara för omgivningen, aggressiv och närsynt som hon är. Antagligen vore det barmhärtigast för samtliga inblandade om det ginge att eliminera henne. Se bara vilket lidande världen då skulle besparas:

Här har förvandlingen redan ägt rum. Beskäftiga Julmamman
styr och ställer. Barnas iver har förångats.

Måttligt intresse. Vad som helst vore bättre än detta.

När Lillis började göra Exorcisten-aktiga saker med ansiktet
tordes vi inte fortsätta.

*Två individer har setts tillsammans, men mycket tyder på att det rör sig om inalles fyra björnar. För ett säkrare besked ska det tas DNA-prov på björnarna vilket kanske kan låta vådligt men kan göras på spillningen. Dessvärre har ingen spillning hittats. Det låter ännu märkligare för oss i trakten, eftersom den jägare som fått detta samlaruppdrag tidigare basade för en VVS-firma på den pöschkans centralorten. Hoppsan, där halkade jag visst in på det där äckliga ämnet igen, men tro mig: det var oavsiktligt. Ett bevis för det är väl att jag inte använt ett enda sammansatt ord med skit- som förled?

no man's Elizabeth

Den scen som starkast etsar sig fast i minnet är den där han svettas så, ser så plågad ut utan nån synbar orsak. Han talar med nån. Nej: nån förhör honom. Aha – han är nervös. Då blir det begripligare.

Och sen vrids kameran ett halvt varv och man ser att han i själva verket hänger upp och ner. I en tortyrkammare. Och nu är respiten över, nu tystnar alla frågor, nu ska svaren fram. Hur får vi inte se. Men vi får höra hans besinningslösa vrål.

Rollen är inte stor, men heller inte oviktig. Redan första gången jag såg filmen, i Seattle på våren 1999, satte den sig obönhörligt fast i min inre syn. Mycket av rollprestationen består i att marschera framåt med olycksdigra steg iförd en svart kappa som sveper ett förgiftat öde över alla han går förbi. Han gör det med den äran. Han gör det sammanbitet och ofta är det bara skuggorna i det säreget kantiga anletet vi ser: kindbenen så höga, munnen så markerad, hakan tydlig, däremellan: håligt. Snygg, är han snygg? är det därför man inte kan glömma att man sett honom? jag tror inte det. Jag tror det är hans svettstänkande fräna kompromisslösa närvaro i den där kappan, i kapuschongskuggan, som gör det. När jag ser honom bävar jag. Jag vet inte om det är av fruktan eller förväntan.

Idag är det inga svårigheter att få reda på vad den som spelade överlöparmunken John Ballard hette. Men när Elizabeth släpptes var rollen ocreddad. Varför har jag inte orkat ta reda på, men jag har sett det med egna ögon: först när jag ville ta reda på vad skådespelaren hette, och senare, en kort tid efter att ha sett Casino Royale, ville få bekräftelse på min minneskoppling.

När man är så gammal som jag påminner alla nya ansikten om nåt annat ansikte man sett, eller rentav flera. Men det händer att man blir övertygad om att man sett just det där nya ansiktet nånstans. Det bär inte bara en likhet med nån annan man känner eller känner igen. Så var det med den nye Bond, den fulsnygge och fullkomligt toksexige Daniel Craig. Det där ansiktet, det som blir så outsägligt mycket mer än summan av sina beståndsdelar: jag hade sett det. Men var?

Ja var? Senast misshandlat, blåslaget, marterat på en ihjälslagen kropp som låg och skvalpade i grunt stenigt strandvatten. För det var Daniel Craig som hade spelat John Ballard i Elizabeth. Namnet jag slagit upp på imdb hade varit ett annat, Robert Jones III eller nåt liknande, men det fanns inte längre minsta tvivel om att det var samme man. Numera är Craig förstås ordentligt med i rollistan under eget namn. För mig gör det ingen skillnad: i Elizabeth kommer jag alltid att se honom som en namnlös fara, som en av de försåtliga skuggfigurer som flaxar bland alla de andra skuggorna den hårt ansatta drottningen omges av.

Jag är verkligen galen i den där filmen. Den har precis allt. Jag skriker och gråter inombords när jag ser den men precis som Elizabeth håller jag anletsdragen orörliga, rakar jag av mig mitt enastående hårsvall och målar ansiktet med zinkpasta till avbilden av en stenstod. John Ballard får vråla i hennes ställe. Leicester, den veka sköna, får gråta i hennes ställe. Själv kan hon inte: det kan hon inte kosta på sig. Hon hittar ett sätt att möta sitt folk, de små, de som är beroende av henne, ett sätt att sitta älskad och dyrkad på sin tron tills riket blomstrar och lever väl henne förutan. Det är en lång tid, en mycket lång tid. Och hon gör det.

*Bilden på Joseph Fiennes är ur Luther, där hans rollfigur är rätt lik Daniels Craigs figur i Elizabeth.