med tydlig skrift i guld det står

Mina funderingar om skällsord sist inspirerade Musikanta att skicka några fina varianter:

lortlarpa – snuskig kvinna
dröpsik – drummel
etternos – trätgirig kvinna
talglymmel – fetknopp
fnusker – dåre

Jag tackar ödmjukast för dem (i synnerhet fnusker riktigt frustar ju i munnen) och erinrar mig att jag faktiskt har en osannolikt omfångsrik, frodigt färgstark lista över invektiv liggande på datorns skrivbord (undrar om inte musikanta förfogar över samma lista …) Så medan jag ägnar min tid åt tapetsering och måleri får mina k. läsare hålla till godo med ett litet urval. Den som orkar följa länkar hittar en ännu utförligare, ämnesordnad lista här (tyvärr saknas källhänvisningar i den).

avskrapsfnas – avskum
bryllerska – vimsig kvinna
croquant – slyngel
dudendop – tok, narr
edebuker – svärjare
fukssvansare – lismare*
glödehök – översittare
hugbrännare – hjärtekrossare
illgreppsmakare – intrigmakare
jungfrupilt – sprätthök**
kruskopp – egensinnig person
lurjus – tölp
mashund – snåljåp
näspärla – fräck karl
ordsvassare – ordklyvare
pjask – ynkrygg
raggfas – buse
stockbängel – bödelsdräng
tåffsa*** – fjolla
vispefjolla – toka
örontasslare – skvallrare, angivare

***

Och apropå tid, som är så central och så sällsynt i vår … eh … tid, föreslår Miss Gillette att nån gör en samtidscover på ett gammalt kärt örhänge. Nya titeln ska vara Räkna de lediga stunderna blott.

*Ordet finns belagt sen 1621 och är intressant eftersom man här ser släktskapet med engelskans fox, räv, och hästfärgen fux. Båda stammar förstås ur tyskans Fuchs. Och en rävsvansad typ är förstås bakslug.
**Här ska bekännas att jag inte är säker på vad förklaringen betyder. För mig är en sprätthök ett sybehör. Men jag förmodar att det här ska betyda en stropp. Rätte mig den som vet bättre!
***Svårt att inte tänka på Tofslan och Vifslan ur Tove Janssons universum. Även om Jansson nu inte hade läst Fru Rangsiuk som skrevs 1741 av Reinhold Gustaf Modée och där ordet förefinns, har dessa båda ord en liksom vimsig klang.

should've somehow

Säkert en tjugo rum har jag väl tapetserat i min dar, men tapeten från helvetet har jag inte träffat förrän idag. För att få murstocken slät efter att ha skrapat loss precis varenda tapetgnutta från den måste man sätta upp en mirakeltapet, lite som en väggens korsett som håller in, jämnar ut och döljer. Vi har tapetserat med flera olika sorters mirakeltapeter tidigare men de har alla varit resonliga, ja rentav trevliga att ha att göra med. Men den här! Ett centimetertjockt armerat, aningen böjligt pansar av nåt som antagligen är tovad stålull och som bjuder våldsamt motstånd mot varje försök att närma det till väggen. Jag bekänner: en våd ovanför en dörr sprätte så envist bort sina ändar från vägg och våtrumslim att vi till slut fick fästa eländet med häftpistol. Asch vadårå! tänkte jag, som för bara några dar sen såg att rikets högsta höns minsann spikade fast sina tapeter i Kalmar slott när det begav sig, så några häftklamrar kan väl inte vara nåt att skämmas över.

Fast det där orkar jag inte tänka på mer idag. Vid midnattsmaten satt Maken och jag – utmattade efter den segdragna brottningsmatchen– och dryftade små men för den skull inte obetydliga företeelser, ni vet sånt där som inte lämnar en nån ro när man väl kommit att tänka på det. Som detta:

i ungdomen* tyckte man att det var ball med alternativa okvädingsord och ett flertal intressanta varianter florerade. Jävla filatelist kunde man till exempel säga till nån som var osedvanligt töntig och/eller klantig. Men egentligen kan man fråga sig varför. Redan långt innan jag började använda detta invektiv var jag ju fascinerad av frimärken. Jag är det än: riktig bildkonst, fast i miniatyr! På mitt eget sätt har jag till och med samlat, om än varken i album eller i flock. Ändå finns det nåt så odiskutabelt mesigt med just frimärkssamlande**. Och filatelist utgör ett utmärkt pejorativ: det krångliga ordet gör folk osäkra på om de verkligen förstått dess fullständiga betydelse (det har säkert en dubbel, skabrös innebörd som jag inte känner till). Dess fil för tankarna till andra skällsord med fil i, äldre såväl som nyare. Och dess vetenskapliga klang kransar snarare än stämplar användaren, som (förstår man ju) minsann inte behöver sänka sig till de simpla och tarvliga fulorden som populasen hasplar ur sig i sitt verbala armod.

Faktum är att jag har svårt att komma på nån sysselsättning som kan ge upphov till ett lika försmädligt skällsord. Jävla pilatelist kan förstås syfta på dem som håller på med pilates, men jag misstänker att det är för långsökt. Nä, jag fortsätter nog att skälla på frimärkssamlarna. Och spara på de finaste frimärkena.

*redan i ungdomen, ska jag kanske säga.
**Det töntiga ligger dock i frimärkssamlandet som begrepp snarare än i frimärkssamlarna som individer.

the light? what light?

På natten, i norr. Ljus som vatten. Tid som driver, tankspridd.

en sommardag passerar

Jaha, barn, det spöregnar alltså idag med. Inneaktiviteter för folk i er ålder finns inte så himla många ogjorda kvar här. Men vet ni! Vi kan göra en utflykt till Kläckeberga kyrka! Ser himla intressant ut. Och så finns det ett fattighusmuseum i Kläckeberga också, vad spännande, det blir ju en riktig heldag!

… otacksamma ungar…

legions of the brave

Den gilletteska familjen avlade för första gången besök
på riddarveckan i Hova (of Stikkan Andersson fame, fast
där finns ett ypperligt konditori och en finfin skoaffär än
trots att S.A. har flyttat, ja till och med dött).
Här underhåller en trio gycklare som verkligen var ena
överdängare i både slapstick, jonglering, akrobatik, sång
och masochism. Kolla det mänskliga piggsvinet: han hade
benypt ansikte, hals och händer med 131 klädnypor. Testa
inte det hemma hörni.
Själv fick jag komma fram och göra mig till allmänt åtlöje
genom att inte lyckas gissa vilken hand stenen fanns i nu
eller nu eller nu. Det var otippat kul.

Mitt livs första tornerspel. Här var det däremot ingen
som drog upp mig på hästryggen och lät mig vara med.
(Det var kanske tur det.)

bring light to your wall

Barnas rum plan B är inledd. Från topp
till tå ska rummet göras om, så vi började
med taket. Spännpapp tål inte vattenbaserad
färg. Själv försummade jag av nån anledning
att använda handskar – vete katten varför,
jag har ju ändå målat ett antal tak i min dar.

En rad moment måste klaras av innan Julflickan
får sin dröm uppfylld: att ha de här tranorna på
väggen i sin rumshalva. Väl värda väntan!

I mean I like to play it

Dom spelar förjävla högt på konserter nu för tiden. Men jag log åt att Malla hade röda skor, jag var länge tokig i en annan örebroare som varje vår köpte ett par röda skor som han nötte ut under sommaren. Ibland var det sneakers, ibland kostympjuck. En gång fick han tag på ett par loafers, inte med tofs men väl nåt annat fransliknande pynt. Det året blev han ideligen kallad bög – vilket bara roade honom, han ville synas och väcka uppmärksamhet och jävlas med folk nej men med folks förutfattade meningar och fördomar och fjollig var det sista han var. Det var bra för mig att hänga med honom, jag var så ohyggligt timid men med honom och hans polare kunde jag ju inte visa det, jag var så illa piskad att vara extrovert att hoppa utan att titta ner att kliva fram utan att snegla över axeln. Och till slut blev det en vana, för att jag tränade mycket och för att jag märkte att man ju kunde ta sig nånvart på det sättet, och friheter. Men än idag har jag en hinna kvar mellan det utagerande och min innersta reflex, som är att gömma mig. På det här giget dansade jag, jag blev uppbjuden till en tom stor dansyta mellan främsta publikledet och scenen; det var väl klart att jag inte ville upp där, innerst avskyr jag när folk tittar på mig, men den jag gått och klätt mitt innersta i i tretti år snart skulle aldrig banga och skiter i vad folk tycker. Och dessutom dansar jag alldeles för sällan och det var fantastiskt kul att få göra det, att nån bestämde att jag skulle det. Att en i röda sommarskor för snart tretti år sen fick mig att fortfarande vilja det nu.

det tog ungefär en timma

Min äldsta dotter har haft en stor dag nu i veckan. Den började med att hon var med på bild i lokalblaskan, dels på omslaget och dels ensam, handstående över halva sidans höjd, med namnangivelse. (Där fick vi god valuta för prenumerationspengarna.) Anledningen var cirkusskolan hon deltar i denna vecka. Imorron blir det föreställning för oss anhöriga och hon är taggad till tusen.

Innan de nya tapeterna kommit upp är det ju faktiskt
läge att släppa loss den egna kreativiteten på de gamla.

Samma dag som vi gick omkring och beundrade tidningsbilderna avslutades med att hon och jag blev ensamma kvar på stranden sen alla andra åkt hem. Sjön låg så stilla att man inte kunde se om den var himmel eller vatten och där, i just det blänket, visade det sig att ungen äntligen kan simma. Visst är simtagen ganska krampaktigt snabba än så länge men hon simmar alldeles själv nu*, inget snack om saken. I knottsvärmen på min ännu solvarma sten blev jag yr av henne, av hur fin hon är.

*Simma under vattnet har hon kunnat ett tag redan, liksom att plaska sig fram på rygg. Och nu funkar bröstsimmet också.

give me down to there

Att håret kan bli så lent! att mitt sträva krusningsbenägna hår kan bli som silke så lent av sjöavatten, jag borde aldrig tvätta det i annat än sjöavatten och säga vad man vill om havet, det har säkert sina poänger havet men till hårtvätt duger det då inte.

just before the week is up

Jobbiga veckan är snart förbi. Vi har knogat oförtövat (tror vi åtminstone) i väldigt många arbetstimmar, men är förstås missnöjda med resultatmängden. Saken med måleri är att det är så tidskrävande: det är svårt att tro att man varit så ihärdig som man ändå varit när man bara har några fönsterkarmar att visa upp som ser ut ungefär som de alltid gjort.

Barnas rum visade sig bjuda hårt motstånd. Envist knep det ihop munnen och vägrade tala om vad det ville att vi skulle göra med det. Det tog oss nästan hela veckan att komma fram till det, och det var sannerligen inte med nån hjälp av det tigande rummet självt. Handlingsplanen är alltså utbytt, och de övriga projekt som påbörjats återstår att fullborda. Men de kan göras pytsvis (särskilt målningen, ha ha).

Provkarta över några av de färger det målats med
under veckan. Det är flera olika svarta och flera olika
vita färger. Den blå tycks inte ha fastnat på just fötterna.
Guldskorna köptes för skojs skull på en stormarknad
men visade sig vara hejdlöst sköna, så nu är de ständiga
inneskor under det mindre kalla halvåret.

Balkongen blev i alla fall klar och mattan som ska sommarligga där hänger på tork. Återigen: det ser inte mycket ut för världen, men himmel vilken tid det tagit. Nu har jag en hyfsat färgkoordinerad balkong som dessa pôttheta dagar är lockande med sitt norrläge och jag, som har den snett bakom mig när jag jobbar (som nu), vrider ideligen på huvudet och gläds åt att den är så fin, och att det ligger en bok i skuggan av parasollet som jag också kommit på att sätta upp, och att det på bordet jämte boken står en skål stora, söta, värmländska jordgubbar samt min kära tebalja, och att Maken och jag satt där och åt frukost för ett par timmar sen.

Eftersom tyget* inte riktigt räckte sydde jag in några spalter
från några av Makens kasserade jeanspar. Tack och lov att
jag har en karl med så långa ben. Dessutom blev det nog
bättre att göra såhär är att sy ihop flera tygvåder kant vid
kant, för rapporterna stämmer som synes inte och intrycket
skulle troligen ha blivit rörigt.
Förutom renoverat räcke och nytt vindskydd är balkong-
bordet målat i ungefär samma nyans som bergstopparna
på tyget, och stolarna är svartlaserade. Dessutom blev det
en liten bit tyg över som jag ska sy stolsdynor av. Nu kan
Sköna hem komma och göra reportage när som helst. Om
de blundar för misären under balkongen, vill säga. Men
den ska åtgärdas i sommar den med.

Boken på balkongbordet heter Fru Freud och jag och är av Anna Lytsy. Den är inte utläst än, inte riktigt, men nu anmäler jag den ändå. Den handlar om sju år i en analysands liv, sju år under vilka hon brottas med sitt liv och sin terapeut och till sluuut hittar fram till sig själv – jo jag vet att det låter klyschigt men den som läser boken förstår – ibland tack vare och ibland trots terapin och terapeuten.

Jag högg tag i boken för att den stod rakt fram i ögonhöjd på bibblan, och jag började läsa ganska förutsättningslöst. Första delen av den kändes träligt repetitiv, men det är förstås ett stilgrepp som väldigt väl förmedlar just det repetitiva i analysen. Många stycken är mallartat skrivna: Jag går/åker buss i regnet/vårvärmen över bron till Fru Freud … så att läsaren kan följa med in i romanjagets tillvaro. Som då rakt inte är avundsvärd, nej bevare mig väl. Under hela bokens första del läser jag med stigande irritation över och medlidande med den stackars förvirrade mänskan som går i terapi. Men jag slutar inte läsa, för det är välskrivet. Och i takt med att huvudpersonen vinner insikter i terapin förändras också författarens skrivsätt. Det jag som skrivit bokens tredje del är en helt annan person än den som skrev den första. Hon är stark, hon har genom en tröstlöst ojämn och bottenlöst lång kamp lyckats få syn på skevheten, det som i alla år har orsakat bristen och svårigheterna hos henne, och sen hon upptäckt vad detta var har hon uppammat sin absolut sista gnutta styrka och mod och vidtagit den åtgärd som kunde ge henne frihet. Hon har fritagit sig själv.

Det nya livet saknar förstås inte bekymmer men det är åtminstone hennes eget, och problemen är av ett annat slag. Fru Freud och jag blir nu ett klarsynt men inte påstridigt inlägg i genderdebatten där huvudpersonen funderar över förhållanden och missförhållanden i vårt samhälles relationsstrukturer i samma takt som hon själv får syn på dem. Inga färdigbakade floskler, alltså. Läsaren ges möjlighet att vara med i processen, se hur romanjaget hamnar där hon gör.

Även om jag inte kan relatera personligen till huvudpersonens specifika liv är det så väl skildrat att jag kan ta det till mig. Och den senare, mer … eh … analytiska delen av boken är intressant på ytterligare ett sätt (förutom att det fortfarande är allt annat är uppenbart hur livet ska ordna sig rent konkret för romanjaget). Klart läsvärd är sålunda Fru Freud och jag av Anna Lytsy.

*som ingår i den kollektion som mångbegåvade Lotta Kühlhorn designat för Ikea. Allihop är jättesnygga och det känns som om jag måste hitta på nånstans där jag kan använda det med burfåglar på.

it's vocation or vacation

Efter bara ett avsnitt är det svårt att säga om Mad Men är beroendeframkallande (som cigarretterna de försöker slöjda säljargument för) men snygg är den otvivelaktigt. Vi dricker te till och äter kakan jag bakade i förmiddags. Som chokladkaka betraktad är den rätt god men som kladdkakornas värsting, som den skulle ha blivit, är den underkänd med skriande åsnor och gistna trumpeter. På DPC senare lägger vi upp strategin för nästa försök medan vi strosar mot ostbutiken:

"Ägg måste vi köpa också, jag hade tre stycken i den mjuka pepparkakan*."
"Ha! Då vann jag, jag hade fyra i kladdkakan."
"Och ändå blev den såpass torr."
"Ja, jag tar åtta ägg nästa gång."
"Gör det, och sänk ugnsvärmen, vår ugn är varmare än temperaturvredet visar."
"Femti grader räcker nog."
"Ja, i två minuter."

(Den k. läsare som tror att ovanstående replikväxling är skämtsam misstar sig.)

Hem från DPC på en hoj som känns glad och tillfreds att köra. Meken har plockat ner bromsarna i atomer: det hade inte alls stått väl till, sa han, men nu är bågen frisk igen. Dessutom har bromsarna slutat gnissla. De har gnisslat så länge jag haft cykeln** men nu är de så belåtna att de tystnat. Mindre belåten är jag med mig själv, som visserligen har översatt fyra sidor men knappt gjort ett skvatt på huset. Duttat lite med en färgpensel, sytt halva vindskyddet till balkongen, mer är det inte. Imorron ska jag måla vitt.

*Som blev delikat – han är bra i köket, Maken.

**Att bromsarna gnisslar är irriterande fast inte farligt i sig.

some are workers, some are not

Vidunderfritt uppvaknande. Men måsar! och det förvånar mig städse att höra måsar skria här. Mjukar upp den nymornade dan med ett riktigt långt brev till Mentormamman, denna älskade mänska. Jag är lösgjord i bogarna som ett väl uppvärmt halvblod på volten, känner sommaren i hela kroppen; det frigör även tankarna när gränssnittet mellan mig och luften utgörs av hud och inte kläder, när gränssnittet mellan ute och inne är flytande och inte en skränkande dörr. Inte mycket nästan ingenting gränsar av mig från allt det levande och trädgården är förlåtande lummig. Jag översätter tre sidor, sen DPC med Maken. Huvudsyfte: att få dryfta spörsmålet om våra husväggar med kunnig fackman. En sån bekräftar gårdagskvällens antagande: ja, sannolikt är väggarna kompakta, det enda med en marginellt isolerande effekt tör vara halmen i lerkletet som reveteringen sitter på, och så möööjligen tretexplattorna då. Som förutom det (och en gynnsam inverkan på akustiken i rummet) den kompetente höll för skit


men!

han hade hört talas om ett nytt supertunt superisolerande material – först använt av NASA, givetvis – som börjar säljas i bygghandeln. Till imorron ska han ta reda på om det går att få fram denna rymdisolering (han skrockade åt mitt ord). Hur häftigt vore inte det! Fodra tjejernas rum med rymdisolering!

Apropå dem vill jag hinna bli klar med nåt de kan se och uppskatta när de kommer hem, så jag tog itu med balkongen när vi kom hem. Maken gav mig borrmaskinen med en roterande stålborste att skrapa smidesräcket med, men det är ändå rent fascinerande hur tråkigt det är. Fyra sidor på varje järnpinne och många pinnar i ett i och för sig tjusigt mönster … det är väl vad politiskt korrekta idag skulle kalla ett riktigt chokladjobb. Jag satte mobillurarna under hörselkåporna och lät luren spela slumpvis för mig ur diskoteket. När jag började stod räkneverket på 188. När jag stängde av efter att ha skrapat och målat balkongräcket, målat både järn- och trädelarna på svarta trädgårdssoffan, rensat och vattnat i min odlingsbädd, kört hyllor och hyllplan och annat krafs till barnas mormor, vattnat där och återvänt med en kasse barnkläder och en rågad näve jordgubbar, stod det på 586. Nog för att det var trist att skrapa, men så trist …?

Mat! Vi glömmer ju hela tiden att äta. Och film! Nu!

while away the working day together

I ottan rämnar världen. Ett outsägligt misslynt vidunder ondgör sig över alla avgrundsmyndigheters hopplöst krångliga blanketter som den tvingats fylla i under sin mångtusenåriga levnad. Att det måste vara ett mycket stort vidunder och riktigt elakartade blanketter förstår jag eftersom hela huset skälver, och eftersom Maken också har väckts av tordönet. Somna om är inte att tänka på. Skakig i benen och yrselbländad av morgonsolen lyckas jag tyda budskapet från väggklockan i köket: tjugo i sju. Genom ett västerfönster ser jag att vidundret är en asfaltskokare. Medan en skara underdåniga skötare fylkas kring det frukosterar Maken och jag och det, ska den k. läsaren veta, är en synnerligen rar tilldragelse: makarna Gillette äter frukost långt före klockan åtta*. På morgonen. Tillsammans. Jag löser ett enkelt korsord och ett sudoku som måste ha varit förolämpande lätt (eftersom jag klarade det rakt av) och så tandborstning och på med jobbiga brallorna.


Papperet med bygga om barnens rum utgör en aningen nedslående anblick. Efter allt vi gjorde igår** kändes det som om hälften av punkterna borde ha gått att stryka, men bara några få saker var såpass fullbordade att vi med gott samvete kunde eliminera dem. (Däremot kunde vi skriva upp och genast stryka några saker som blivit gjorda utan att ha varit listade.) Efter en timme och fem minuter lyckas tydligen nån av kultföljarna blidka sitt odjur (kanske genom att offra ofödda kamelföl av hankön åt den, eller kanske trycka in choken; om detta kan man endast spekulera) för rytmorrningen dämpas från nittisjutusen varv i minuten till femhundra, och besten leds iväg i trög lunk för att fylla i ännu en blankett i den ändlösa raden. Själv greppar jag dagens första målarpensel och tar itu med hörnhyllan som jag beställt och Maken snickrat. Mitt i ringer färgaffären och meddelar att de fått tag i nio liter oljebaserad högblank lackfärg i den nyans som jag använder till fönsterkarmar, lister och andra snickerier inomhus. All oljebaserad färg försvinner nu*** och den vattenbaserade är tyvärr mycket svårare att få ett snyggt resultat med. Med nio liter klarar vi oss i några år i alla fall, och sen – den dagen den sorgen. Jag tänker på ordet tixotrop, på att det var morfar som lärde mig vad det betydde och på att han aldrig fick veta att oljebaserad lackfärg nu inte tillverkas mer. Den färg han målade med på sin tid, den sitter än idag, sitter som berget. Vartannat år målar jag smidesräckena med nån miljövänlig svart färg men den flagar fort och blottar evigt den grå som morfar målade på för decennier sen. Och som håller än. Jag tänker på det och på att morfar slapp hinna förstå hur farliga många av de funktionella saker han använde är. Kanske är hans generation den som haft det bäst, i den meningen att den fick uppleva såna astronomiska förbättringar under sin levnad att den upplevde sig som extremt ja nästan obegripligt lyckligt lottad; det är i alla fall en känsla jag har med mig från mitt umgänge med mina morföräldrar och deras jämnåriga: att man var tacksam, aktivt tacksam för det man hade. För att man hade det så ofattbart bra. För att man var uppvuxen i en dragig arbetarlänga där tio pers bodde i en lägenhet som bestod av ett stort kök. För att man fötts i ett land där fattiga barn ännu auktionerades bort som slavarbetare. För att man fått börja jobba på bruket när man var tolv. För att man sen dess klarat av att bygga ett egnahem, med vattenklosett inomhus så småningom. För att man mäktat att gneta ihop till en egen bil. För att det över huvud taget fanns bilar! Och radioapparater! För att man numera hade rätt många olika skjortor och byxpar i garderoben och hade råd med skor alla årstider. Men man glömde inte det där andra, man vårdade noga minnet av lössen och slitet och kylan och oset från vedspisen och pisshinken där bredvid, det var viktigt att inte nånsin glömma allt det där, det utgjorde ett riktmärke bakåt, ett mått på hur långt man kommit åt rätt håll; det var också en förklaring till hur man hade lyckats ta sig dit där man nu befann sig, i trygghet och komfort. Deras barn trodde att de måste göra revolt mot den tryggheten men kom att bli den besvikna och desillusionerade generationen. Min egen generation har alltid tagit allt för givet men aldrig hyst några illusioner. Men mina morföräldrar hade levande minnen av hur det varit, och det var därför mormor sparade varenda yoghurtbägare som nånsin åts här i huset, och morfar varenda liten snörstump, ja det var inte det enda de sparade på, de och deras generationskamrater. Fanns det (exempelvis) så mycket som en droppe målarfärg kvar i en burk så sparades den. Och det tänker jag på medan jag målar alla hyllplanen och lyssnar på P2 på förmiddan. Sen målar jag Grythyttestolarna blå och Käxet ringer och frågar om kvällens utegång och jag blir jätteglad och jag målar balkongbordet blått och sen flyttar vi sybordet och tömmer det som ska bli barnas rum, och jag känner av kombinationen av sömnbrist och två dars exponering för färgångor och försöker ta en lur i hängmattan. Men det blåser alldeles för kallt trots solskenet så jag lägger mig inne istället. Vacklar upp tio över sju (något av en déjà vu, således) och konstaterar att vi ju skulle ha suttit på en hamnnära krog på DPC typ nu. En timme sena seglar vi in och lägger till vid bordet där körkamraterna sitter. Det blir en givande kväll som avslutas med att det dryftas hur väggarna i vårt hus kan tänkas vara konstruerade. Möjligen saknas luftspalt i dem vilket ju skulle underlätta jobbiga veckan avsevärt. Men inget bestämt kan konstateras förrän imorron. Då måste vi också bestämma oss för vad vi ska underhålla oss med medan vi väntar på nästa omgång av House. Jag är sugen på Mad Men. Men: nu ska jag läsa.

*Allra först datade (nej, inte dejtade) vi ett tag i våra respektive företagslokaler. Vi har ju trots allt inte blivit utbytta av bodysnatchers, bara väckta på tok för tidigt.
**Jag redogjorde ju för mina egna förehavanden, men Maken var sannerligen också idogt sysselsatt och fick mycket gjort.
***Och just de nio literna skulle ju ändå ha använts upp av nån, så då kan det lika gärna vara jag som får proffsigt målade snickerier.

we'll have planned the day ahead

Faktiskt är det mot nån sorts princip jag tydligen har att blogga mer än en gång om dan, men eftersom jag skrev så sent igår att det hann bli idag (och därmed två postningar under samma datum) kan jag lika gärna ta i ordentligt. Den k. läsekretsen må ursäkta, men nu under jobbiga veckan ämnar Miss Gillette begagna bloggen som en dagbok (både för att minnas efteråt vad som gjorts och för att tvinga sig själv att göra det som ännu inte blivit gjort). Hoppa över och återkom om en vecka, det är mitt råd.


Måndag: inventerade ihop med Maken målarfärgsavdelningen i källaren: ett tiotal burkar kasserades och lämnades i färgaffären. Översatte fem sidor. Vek tvätt. Räserbloggade. Åt matjessill; bara två kladdkakeballerinor till kaffet. Frågade om bibblan ville ha böcker: ja. Körde in hojen till verkstan för översyn av bromsar samt fixning av blinkerfäste (det var första gången jag varit med om att en gaffalagning inte hållit, fast gissningsvis var det en undermålig lagning och inget fel på gaffan). Säga vad man vill om säkerhetsaspekten, men: obegriplig frihetskänsla i att köra i bara jeans. Ville aldrig stanna. Stannade. Skrev vykort till tjejerna, postade. Köpte varsin liten tennspegel och en blockflöjt åt dem, spelade i bilen hem. Kände mig som nånting från ett medeltidsgille. Målarkläder på, gick ner för att ta fram färg men fortsatte ordna och systematisera i källaren när jag skulle hämta trasa att ha på golvet. Städade lite i boden också av bara farten. Grundmålade de två sista Grythyttestolarna. Borstade vita utesoffan och drog på det sista i färgburken på det trärena. Stod där och kände att jag åter är ianspråktagen av livet: den kanske största känslan för den som skytt det. Fortsatte med rödfärg på odlingsbäddarna. Tillhöll mig själv att aldrig köpa budget- utan alltid Falu rödfärg. Eller man kanske borde måla sina odlingskragar med Demidekk? Fem myggor är dock fler än en målande tant. För att inte tala om femhundra. Hängde tvätt. Noppade benen. Kokade fullkornspasta, gjorde sallad på egna sallatssorter plus späd lök och feta. Vitlöksdoftande tomatsås till pastan, och House. Näst sista avsnittet av säsong 6, så avslutningen. Skulle ha gråtit högt om jag hade kunnat andas ordentligt: förkrossande. Inte bara tio godissnören till portvinet. Nu dusch, läsning. Mycket att göra imorron!

a good year for the roses

Jobbiga veckan är arbetsnamnet. På ett flödesschema där orden bygga om barnens rum jäser som en fet fjortonarmad bläckfisk i mitten har vi skrivit upp vilka projekt som ska angripas och helst också slutföras före söndag, då barna kommer hem igen. Medan Maken ägnar dan åt att jaga färg, byggnadsteknisk information och virke kopplar jag själv av med översättning. Det är en lisa att få sitta ostörd inomhus vid datorn, och tittar jag ut ser jag att min ros blommar. En enda ros har jag skaffat, för jag tillhör inte dem som har nån hand med förädlade rosor (snårartade sorter ur den gammalsvenska floran är en annan sak, de sköter sig själva), men hon är i gengäld så dejlig att man dånar.

Mrs Nånting Som Jag Glömt heter hon. Jag är osäker på
hur färgerna visas på mina k. läsares skärmar, men hon
är i alla fall snarare aprikos än orange, fast med tydligt
orange i veck och under flikar. Se här nåt gott som de
envist långlivade snödrivorna medförde: hon hade ett
tryggt täcke ända tills tjälen gått ur marken, så hon slapp
förfrysa. Detsamma gäller en rad växter i trädgården.

så ta för dig

Gardera med kryss: ta en av varje och klara den
svenska sommaren i … eh … alla väder.

då försöker vi igen

Antalet plusgrader i skuggan, 29, överstiger med sex enheter antalet kronor som Miss Gillette hemfört i kontanter* efter sin debut som utställare i en bakluckeloppis. Som arbetsinsatsen tog fem timmar i anspråk blev timförtjänsten fyra kronor och sexti öre vilket förmodligen är den siffra man bör uppge på ansökningsblanketten för socialbidrag. Alternativa räknesätt ger timlönen 21,80 (räknat på nettoförtjänsten före inköp av annat mög än det nyss sålda, egna möget) eller bruttotimförtjänsten 61,80 (totala försäljningssumman före avdrag för monterhyra, om man nu kan kalla en gräsplätt för monter).

Bakluckan sitter i andra änden, jag vet, men
jag ville visa hur den första bil som fanns i
mitt hem såg ut. Den köptes för barnbidrags-
pengar av barnas då ensamstående, stude-
rande (blivande) mormor.

Men!

det var inte för pengarnas skull jag ville sälja, utan för att ge rum för luft och ljus i vårt hus. Om detta suckade Maken igår sent, när vi rotat fram sånt vi kan tänka oss att avstå från, att det sorgliga är att även om du får sålt alltihop kommer det ändå att se likadant ut här hemma. Nånting ligger det väl i detta, men mentalt var det ett lyft för mig att stå på loppis. Vi har ju rensat. Och det utrensade släpper jag inte tillbaka in.

Mycket av det jag hade trott skulle gå att sälja (filmer med Svarte Orm, ett skitfult glastroll, ett cedeställ i form av en dinosaurie) tittade folk inte ens åt. Vad är då folk sugna på såhär den första semesterdan? Kattburar. Dominatrixstövletter med dödskallespännen. Bisarra estniska vaser. Typ.

Roligt var det i alla fall, tillräckligt roligt för att upprepas. Till hösten så! Tyvärr är hela förrådet av kattburar, dominatrixstövletter med dödskallespännen och bisarra estniska vaser nu tömt, men trenderna är ju så kortlivade numera att populasen garanterat efterfrågar helt andra saker om några månader. Vi får gräva lite djupare i uthusen och se vilka exotiska skatter som dväljs där.

*Julflickan sålde för 27 kronor och hade med sig hela summan hem (läs: Miss Gillette sålde av den icke närvarande Julflickans saker för 27 kronor och stoppade hela den summan i hennes portmonnä).

drive those chorus girls insane!

En liten lagom försoffad iakttagelse såhär en knallblå sommarmorgon efter angenäm sömn i en nattvind som silade rakt in genom fönstret, myggfönstret, gardinen och mörkläggningsmorgonrocken på sin galge på gardinstången och gjorde drömmarna lätta att andas:

I en idoliserad teveserie som visas nära min soffa är en massa mänskor inblandade. Som alltid numera utgör skådespelarna en försvinnande liten andel i mängden. Av övrig personal presenteras på framträdande plats bland andra

Produced by (1 person)
Producer (1 person)
Supervising producer (3 personer)
Co-executive producer (6 personer)
Executive producer (7 personer; brukar vara 8, men för det kontrollräknade avsnittet var en av dem istället regissör)

Vad gör egentligen dessa horder med producentansvar? Och vad är det närmare bestämt för skillnad i deras arbetsuppgifter? Min egen arbetsuppgift är för närvarande att översätta en bok som handlar om vilka slags kött man äter och sånt som kan vara bra att veta och begrunda innan man står där med näsan över kyldisken och väljer bland förpackningarna. Den – översättningen – ska jag producera vidare nu. Exekutivproducera, kanske rentav.