Nåt att reflektera över

Maken stod och bläddrade i ännu en av de trädgårdstidningar som tycks föröka sig genom självpollinering här i huset.


– Alla dessa människor som skapar sig trädgårdsrum för att de vill ha nånstans att sitta och reflektera! Kolla här!

Jag tittade lydigt på fotot av en sirlig, lagom (säkert fusk-)patinerad trädgårdssoffa omgiven av frodig grönska och prunkande blomster. Det såg verkligen väldigt kontemplationsvänligt ut.

– Hon kommer ju inte att kunna tänka en enda tanke till slut där. Så fort hon slår sig ner i sitt trädgårdsrum och ser sig omkring kommer hon att bli skitstressad. "De där vissna pionerna måste klippas bort nu genast, innan de går i frö! Men usch så schersminen spretar, det ser ju inte alls harmoniskt ut från det här hållet. Fy, det är alger i fågelbadet, jag måste skura rent det så att de små pippifåglarna vill komma hit och bada. Näej, har knölklockan spritt sig ända hit! Faaaan ska det verkligen inte gå att utrota jävelskapet!"

Det låg onekligen nåt i det han sa. För finns det nånstans där jag har så svårt att sitta still som i min egen trädgård? Jag tror faktiskt inte det. Jag rensar och pysslar och donar men när jag utmattad och bentrött och fullt beredd att äntligen få njuta & reflektera sjunker ner på nån av de sittplatser som vi har ställt i ordning, ja då får jag ofelbart syn på ännu ett litet ogräs som jag inte kan låta bli, det kliar i fingrarna och jag måste dit och rycka upp det, och sen blir det såklart mer ogräs och sen kanske jag får ett ryck och lagar den där spaljén som varit trasig så länge, och sen kan det mycket väl hända att jag går ut i skogen och hämtar mig en lagom spänstig slypinne att stötta upp en sockerärt med som blivit för lång och tanig, och, ja, så där håller det på tills dagern knappt ger ledljus längre och jag är alldeles stelfrusen i de små solpaltor som passade utmärkt när det fortfarande var tjugosju plus.


– Nej, vad hon borde göra om hon verkligen vill tänka i fred är att gå och sätta sig i en industrilokal, avslutade maken sitt resonemang.

Jag kan inte annat än hålla med. Trädgårdstidningarna får börja komma på andra svepskäl för att placera en pitetsfullt renoverad trädgårdsmöbel i närheten av klängrosor och formklippta boxbom i konstrostade gjutjärnsbyttor. Snyggt är det onekligen, men vilsamt? Hädanefter lär jag gripas av ett akut stressanfall varje gång jag får syn på en sån där trädgårdsmiljö. Ge mig ett schysst industrirum istället, eller en avstressande plätt ruderatmark, tack!

Nu får han väl ta och kamma sig ändå

Nej, Fredrik, inte sen årsskiftet: strax före den 25 januari, troligen den 24, kommenterade du ju min läslista. Rätt ska vara rätt. (Jag har hunnit en bit till i Kiran Desai men ännu inte fängslats av handlingen. Däremot har jag läst en roman översatt från svenska utan att få krupp på översättningen. Det enda som störde mig var att rätt många meningar inleddes med "Hör på,", "Lyssna," eller liknande ("Listen," förstås). Så skulle jag aldrig skriva – helt enkelt därför att jag aldrig säger så, och nästan aldrig har hört nån annan göra det heller. Stöter jag på ett "Listen," så blir det i mina översättningar kanske "Men du", "Kolla", "Vet du vad?", "Alltså", "Jamen", "Vänta lite" eller vad nu situationen kan kräva.

Det låter naturligtvis vansinnigt förmätet att säga sig bruka få krupp av andras översättningar: som om man ansåg sig så otroooligt mycket bättre än alla sina kollegor. Så är det absolut inte, det vill jag ha taget till protokollet med fetstilta versaler. Istället är det ju så att man – jag tror jag törs generalisera här – inte kan låta bli att försöka se hur originaltexten kan ha varit formulerad; och därifrån kastas man över till nästa isflak i översättarlivets jumpande ("jumpa" är ingen modern slappsvenglifiering av "jump", ack ni historielösa tvivlare! Jumpa på isflak var extreme för fyrtiotalisterna; en verkligt dåraktig fritidssysselsättning enligt min mening, fast jag kan inte låta bli att tilltalas av den tidens självklara avsaknad av allt vad säkerhetsattiraljer hette), nämligen att inte kunna läsa (i mitt fall) en engelsk/amerikansk/australiensisk text utan att i andanom simultanpröva hur den skulle lyda i ens egen översättning. Och man har ju sin speciella stil, och ens speciella stil sammanfaller sällan med andras. Sällan med nån annans över huvud taget.

Nej, nog av. Egentligen var det ju en helt annan sak som fick mig att påbörja en blogganteckning idag: frågan om huruvida kids ska få drogtestas. Åtta gånger på en timme imorse hörde jag Tomas "Kammar mig aldrig" Bodström framhålla med en inlevelse som fick vår köksradio att rodna av indignation att en tonårig tjej som tvingades klä av sig inför vilt främmande människor skulle traumatiseras för livet. "Jamen man behöver väl inte klä av sig för ett blodprov?" Nej, det måste ju Bodström tillstå. "Men för att ta ett urinprov blir det ju så." Sen överröstade han energiskt reporterns försök till invändningar även på den punkten.

Men Miss Gillette kan han inte överrösta, och Miss Gillette undrar med en exponentiellt växande nyfikenhet: Klär Tomas Bodström av sig naken varje gång han kissar? Varför i så fall då? Måste han kliva ur ena byxbenet för att kunna hala fram trädgårdsslangen, som han håller fäst längs benet medelst exempelvis kardborrband? (I den situationen skulle i alla fall jag välja kardborrband framför en knyt- eller knäpplösning.) Eller har han draggen virad runt hela kroppen för att åstadkomma en liksom jämnvadderad effekt istället för en enda jättebula? Eller är det bara så att han är så utomjordiskt främmande för kvinnans fysionomi och vattenlåtande att han har fått för sig att tjejer klär av sig näck för att kunna pinka? (Men har inte han ett helt gäng barn? Nånting borde han väl ha snappat upp.)










Praktisk, hjulförsedd
lösning åt Bodis

Nej hörni, det blir knostigare och knostigare ju mer man begrundar saken. Vi får väl se om dagens nyhetsutsändningar kan bjussa på nån förklaring.

Kaffe kan flyga och fara, här säger man kaffi

Miss Gillette tackar ödmjukast för goda tips om täckbågar, elefantiska och näpna. Fast när nu ett av mina projekt går ut på att få bort en vävstol ur huset känns det ganska kontraproduktivt att släpa hem en täckbåge. Jag gör nog ett försök i vanliga gamla symaskinen istället. RSN. Typ när barna är stora.

Och vilket beröm, Lotta! Att få sitt simpla och extremt amatörmässiga lapprojekt jämfört med Kaffe F är ju som att få sin inköpslista jämförd med en akvarell av Lars Lerin (han skriver ju ofta dagboksanteckningar på sina verk, så en perifer likhet skulle trots allt föreligga). På tal om inköpslistor läste jag för några år sen om en karl som samlar på såna: folks inköpslistor som han hittar i till exempel kundvagnar eller på marken utanför mataffärer. (Undrar om inte det var Ulf Lundkvist till och med, men detta kan verkligen vara en felhågkomst.) Det brukar jag tänka på när jag skriver och ritar ihop mina: försöker göra dem kryptiska eller fina eller intressanta på annat sätt.

mjölk
fil
paprika
rep
kraftig balk
tjära
fjädrar

till exempel. Hurra för megamarknaderna där man kan köpa precis allting, Häpp! ett paket tvättmedel, häpp! ett vitkålshuvud, häpp! en burk krubb till katten är ju bara början.

Det finns även städlistor i mitt liv, men det är nåt som jag inte har lust att gå in på just nu. I synnerhet inte den som måste författas och avprickas inom loppet av några timmar. Häpp.

... som sagt ...

"Men vill du inte ha kommentarer då?" undrade maken efter att ha läst förra anteckningen. Detta är inte helt lätt att svara på, åtminstone inte för mig. Eller ska jag säga "inte helt lätt – för mig – att svara kortfattat på"? Ni känner ju mig: jag ger svadan ett ansikte. Nej vänta, det gör jag ju inte heller. Jag ger den anonyma svadan ett an–

Äsch.

Jamen alltså. Klart att det är kul att få kommentarer, men de behöver ju inte komma just på den för detta ändamål avsedda plats i anslutning till denna blogg, och gör det så gott som aldrig heller. Responsen på mitt svammel får jag på andra sätt. Och blir glad!

Glad blir jag också över att det plötsligt råder vårkvällar utanför fönstren. Ungar är ute och stimmar tills skymningen är mer blå än ljus, moppar inar och enstaka sänkta 740:or slirar med flit i det lösgrus som minner om snön man redan förpassat ur sin verklighet. Det blåser visserligen löjligt mycket men det blåser inte längre nordan, utan från rätt håll, och dessutom är det ett enastående torkväder. Jajamän, jag har hängt inte bara lakanen, utan en hel maskin i kväll, och nej bäste make, det var varken slagborren eller handöverfräsen eller knivslipen jag hängde upp (fast motorsågen kanske skulle må bra av lite frisk luft, den lät ju rent tuberkulös när du försökte dra igång den i söndags), utan tvätten som legat och gonat sig inuti tvättmaskinen.

Översättarhelenas kommentar till mitt nit vid vävstolen leder faktiskt osökt över till ännu en kategori projekt som jag inte tagit upp, nämligen medvetet mångåriga projekt. Såna hade jag aldrig när jag var ung och ännu inte hade begripit hur man bär sig åt för att uthärda livlevandet, utan trodde att alla projekt som jag startade ovillkorligen måste bli klara så fort det var mänskligt möjligt. Den inställningen leder inte bara till stress och en allt starkare känsla av misslyckande, utan också till slarv och arbetsglädjens snara död. Blir man mot förmodan klar med ett sånt projekt står man där med ett föremål som man sen inte vill se åt mer så länge man lever.

Ett lapptäcksprojekt har förstås jag med, och det var från början så ambitiöst upplagt att jag aldrig har räknat med annat än att det kommer att ta många goda år på sig att bli färdigt. Lapptäcken är egentligen inte min stil, men jag beundrar duktiga lapptäcksmakare och snygga lapptäcken hejdlöst. Det vore kul (tänkte jag) att sy ett som jag kunde stå ut med att ha hemma, och därför fick det inte se alltför knätofs och fritidsstuga ut. Jag bestämde mig för att sy i olika nyanser av vitt (många fler än fyra!), lappar med 5 cm sida; men mönster måste det vara, det är liksom lite av själva vitsen med ett lapptäcke. Så jag lyckades till slut hitta på ett diskret mönster i de blekaste pastellfärger jag kunde få tag på. Nu med facit i hand konstaterar jag att det skulle ha blivit ännu fräckare attgöra mönster med vitt i vitt, men ... ja.

Själva ovansidan är i stort sett färdig, men då tar det svåra vid: att quilta eländet. Jag har ju bara en vanlig symaskin och är inte alls säker på att det kommer att bli så lyckat. Men kanske att det går om jag verkligen nålar precis så ordentligt som jag inte alls är (lite kongruensfel där, men ni får ha överseende – jamen kom igen, ni fattar ju vad jag menar) och så börjar från mitten. Mitten, inte kanten. Och sen är det bara att breda ut alla mina arbetstimmar på sängen

... som vi aldrig nånsin bäddar. Nej, fråga mig inte hur jag tänkte med det här lapptäcket, men ett är i alla fall säkert: det gör mig inget om det inte blir färdigt än på ett antal år.

Som extra bonus skymtar på bilden inte mindre än tre andra projekt: fåtölj nummer två, som riskerar att bli ett uttråkningsprojekt (nånting som måste göras om likadant en gång till och därför är tråkigt att ta itu med), fönsterbrädet, som är ett villaägarprojekt, och så asken till ett pussel som jag inte törs sätta igång med eftersom pussel är roligheter av det slag som utgör en risk för att resten av mitt liv ska gå i stå: ett frestelseprojekt. Såna behöver man också.

För det blir ju så osammanhängande

Jag har på det allrasom sistone haft tillfälle att grunna över detta med bloggkommentarer och bloggkommenterande. Ett bidrag till kommentarfloden lyckades inte få mig att riktigt ringa in det jag ville ha sagt och få det att lydigt gå fot, men det berodde väl på att formuleringen i fråga befann sig alldeles intill mig, varför lassot jag använde inte var det lämpligaste fångstredskapet.

Det handlar om vad det egentligen är jag har emot bloggkommentarer. Vad är det egentligen jag har emot bloggkommentarer? Inte är det att de kan, och ofta är, rätt så renons på substans. Substans är överreklamerat; förströelsevärdet är det enda som räknas. Nej: det som gör mig så motvalls inställd är att hela proceduren är så irriterande omständlig. För att kommentera nåns blogg, eller nån kommentar till nånting man läst i en blogg, är man tvungen att gå till bloggen, skriva inlägget där, underkasta sig tredje gradens förhör av word verification (som inte ens tycks kunna läsa sina egna fyllebokstäver) och sen gå därifrån. För att kolla om bloggaren eller nån annan bloggläsare har svarat på ens kommentar måste man gå tillbaka och bläddra ner till rätt ställe i kommentarrullan och så skriva ett nytt inlägg med allt vad det innebär. Och hinner det komma ett nytt inlägg på bloggen man har kommenterat, så är det ingen som längre läser de kommentarer där man håller på att kommentera.

Jättedumt och jätteosmidigt och jätteirriterande. Om kommentarerna huvudsakligen är av typen fikasnack vore det ju oändligt mycket bättre att köra en mejllista istället (eller ett chattrum kanske). Tjoff så trillar alla inlägg in i ens brevlåda, oavsett hur lång tid som gått sen det ursprungliga inlägget skrevs. Möjligheten att kommentera är nog förträfflig, fast en bloggkommentarspalt tycks mig som helt fel forum att kallprata och tjôta i. Sådär, nu är det sagt. Lyssna – lär – lyd!

PS. Jo, Översättarhelena: din kommentar till förra inlägget är ju faktiskt värd ett eget inlägg. Med bild. Så det ska det bli, RSN.*

*RSN är en förkortning från sf-fandom och betyder riktigt snart nu (urspr. eng. real soon now). Att det finns en starkt ironisk underton i uttrycket behöver kanske inte påpekas. Ex: "Var det inte du som höll på att skriva en roman?" "Jovisst, den blir klar RSN."

Små projekt och stora

Det tycks som om jag har behov av projekt i mitt liv. Kanske är det för att jag anser att projekt klingar skönt pretentiöst; kanske är det för att jag annars aldrig skulle få nånting gjort. En liten listmaniker gömmer sig inom mig och förmodligen är den hon som vill ha saker att bocka av, att stryka över, att pricka för.

Alla projekt – de är inte få – kan delas in i kategorier (förstås). En sån kategori är utdragna projekt. De skiljer sig från vanliga långtidsprojekt genom att egentligen inte behöva ta så kolossalt mycket tid i anspråk men ändå, på grund av diverse försinkande omständigheter, ändå göra det.

Ett av mina utdragna projekt är mattväven. Jag har länge haft sån lust att väva en trasmatta, och för en tid sen förverkligades den drömmen. Här på halvvischan där jag bor är alla händiga, och alla som väver har minst två vävstolar i sina hem, så jag har fått låna en för att kunna väva mig en trasmatta. Nu är det i och för sig inte bara att "väva en trasmatta": bortsett från att det är en jätteapparat att rigga vävstolen och dra på varpen (allt sånt fick jag hjälp med, så det blev faktiskt inga bekymmer) mäter varpen inte mindre än tjugo meter. Så om man inte vill ha en matta på nitton och en halv meter måste man alltså väva ett antal mattor för att få slut på varpen.

Den trasmatta jag hade drömt om var gul (se! Där har vi det igen. Det är nånting med mig och gult). Inte snällt och slätstruket ljus- eller blekgul, utan jättegul. Solgul. Lejongul. Jag hade förberett mig genom att klippa lite mattrasor av ett gammalt överkast i exakt rätt färg och så fort varpen var pådragen satte jag igång med min gula matta.

Uppmärksamma bloggföljare har kunnat notera mina svårigheter att hitta knalligt gula byxor på sistone. Nu kan jag avslöja att gulbyxebristen bara är ett symptom på avsaknaden av illande gula textilier i det svenska samhället. Det är som om äggult vore en parallell till vasatidens ekar, som ju var förbehållna kronans skeppsbyggen: allt starkgult tycks vara vikt åt korsen i våra svenska fanor. Dessvärre är flaggor oftast av syntet och duger illa till mattrasor, så när min första underbart gula decimeter var vävd av de trasor jag hade klippt fick jag ägna över två år åt att hitta material i rätt nyanser till min matta (och då tvingades jag ändå kompromissa och göra partier som tonade över i vitt och tillbaka till äggult igen). Min första matta, alltså. Den blev tre meter. Återstod således sexton meter varp att väva upp.

Klokt nog fattade jag under den där guletygsamlandets tid att det gällde att ha så mycket material som möjligt klart innan man börjar. Själva vävandet går nämligen fort: har jag trasorna klara och vet i vilken ordning färgerna ska komma kan jag utan vidare väva en och en halv meter på en dag (vid det laget måste jag lägga av eftersom jag blir trött i ändalykten). Matta två gick följaktligen fort: den var ett beställningsjobb till vilket jag fick nästan alla trasorna färdigklippta. Min uppgift var att komponera ränderna i mattan, och det var det som tog längst tid. När jag hade klart för mig hur de skulle se ut var ut- och slutförandet mest en fråga om hur många lediga stunder jag hade till övers för detta projekt. Ytterligare tre meter försvann, men än finns det varp till flera mattor. Jag är för närvarande i färd med den gröna, som lovar att bli enormt snygg.

En annan projektkategori är överraskande snabba projekt. Det är saker som jag tror ska vara jättejobbiga och bli stående halvfärdiga irriterande länge men som visar sig gå helt geschwint och fullbordas nästan innan jag hunnit fatta det själv (motsatsen är löjligt långsamma projekt, sånt jag tror ska bli klart på ett kick men som blir liggande i flera år, som det faktiskt väldigt lilla änglabroderie jag först hade tänkt ge min äldsta dotter tvåårspresent, och sen i julklapp samma år, och sen i treårspresent; och där slocknade mina förhoppningar om att det nånsin ska bli färdigt). Ett exempel på ett överraskande snabbt projekt är den fåtölj som jag vips klädde om – med stor hjälp och myndiga förmaningar om noggrannhet från maken, som stundom överraskar genom att gå väldigt grundligt till väga. Och jovisst hade han rätt i att det blev mycket bättre när vi gjorde det ordentligt än det förmodligen annars skulle ha blivit. Bara sådär stod den där i sin nya skrud efter ett par dagar. Jag tog rentav tillfället i akt att bättra på stoppningen här och där.

Ja, mina projekt är många och av varierande art. Det finns förstås evighetsprojekt också, men dem tänker jag inte orda om nu, för då riskerar den här blogganteckningen att bli just ett sånt.