I like a good beer buzz early in the morning

Jomen man gör ju det: man ser fram mot bokmässan hela året. Till exempel ser jag redan fram mot nästa års. Fast årets började inte så värst vidare. Jag var inte laddad, utan fortfarande mest logistiskt stressad: vi skulle bo på olika ställen olika dagar, och barnen skulle vi inte ha hos oss, fast ibland, och de skulle vara i en helt annan del av stan, och vänner skulle vi träffa här eller besöka där, och väskor och kassar och regnkläder och bla bla bla. När vi äntligen kom in i mässhallen vid halvelva var jag matt och yrkade bestämt på fika.


Tiden som var kvar fram till lunchen gick jag omkring och dräggade mig genom att halsa ur min öl som jag bar med mig i en plastkasse. Anfäktad av nån sorts pessimism började jag undra vad jag egentligen gjorde där; jo, till barnen ville jag förstås handla lite, men vuxenbiblioteket därhemma är ju redan alldeles för stort för det utrymme vi kan avsätta för det, och man måste inte prompt äga alla böcker man läser, och dessutom är det billigare att handla på nätet

och då stötte jag plötsligt ihop med en bekant som numera visade sig jobba med nordiska biblioteksveckan "Kura skymning" som ju faktiskt kanske möjligen skulle kunna vara nånting för vårt stackars anemiskt flämtande bokcafé, jomen det är en idé i alla fall; avsevärt uppiggad köper jag ett julkort med ett gäng fina fläskänglar på, och nu går det med ens att förundras och skrocka åt hur många utställare man verkligen inte kan uppbåda ett uns intresse för, som EskilstunaMagasinet och Woman's Art och Svenskt Militärhistoriskt bibliotek, och sen står plötsligt Översättarhelena där och det är dags för räkmackelunch.

Promemorian, Trulsa, Studiomannen och Lotten.

Vi tar glashissen till tjugotredje himlen där redan en massa bloggare är i färd med att försöka skrämma/skämsa/oförskämma bort barbesökare som har den dåliga smaken att sitta på platser behövda av vårt gäng. Att trägen vinner kunde vi än en gång konstatera, också mot etablissemangets slummiga och dumma stoltvång.

Oj vad roligt det var att träffa alla! Jag erkänner utan att rodna (jo, okej, det gör jag, fast eftersom den k. läsaren inte kan se det behöver jag ju inte tala om det) att jag inte hade läst allas bloggar förut. Nu kommer min lista över bloggprenumerationer att påminna om ett majskorn i en het kastrull. Följande var med på räkmackelunchen: Bloggblad, Översättarhelena, Salt, En annan sida, Lotten, Studiomannen och Frun, Kulturbloggen, Trulsa och Promemorian.

Banka anka

I startgroparna inför färden till årets bokmässa. Packning: det senaste decenniet eller så har jag kämpat offensivt, ja aggressivt, mot mitt kontrollbehov och är på god väg att vinna kriget, men packningen packningen, den sista bastionen packningen, den återstår att erövra. Eller rättare: att släppa ifrån mig. I flera dagar före större resor (= vad som helst som inbegriper övernattning för hela familjen) är jag virrig darrig stirrig, och vilken vånda innan det sista picket har packats: förutom de ordentligt organiserade väskorna åt var och en är det alltid fem miljoner just-det-ja-pryttlar som ofelbart slängs in som det faller sig i skuffen baksätet fotbrunnarna på mittkonsolen hatthyllan instrumentpanelen.

Ingen lättnad kan vara större än den som bor i min suck när jag äntligen svänger ut från uppfarten och ger åt eventuellt kvarglömda persedlar fanden.

Och nu kan jag rekommendera läsning av Lena Anderssons Duck City. Satir när den är som, tja, näst bäst. Eller läs nåt annat av henne, för all del, hon är vass.

Nu drar vi!

Zip-a-dee-doo-dah, zip-a-dee-ay!

Jomän. Så här började dagen:

Skrivet helt utan visk-visk, ledtrådar eller annan hjälp.
Om tretton dar fyller hon fyra.

Sen fortsatte den på samma glädjefnattiga sätt för att mot kvällen kulminera i det oerhörda att jag på körövningen kunde sjunga igen. Mitt vanliga omfång klarade jag förstås inte, men jag kunde hänga med i det mesta vi gjorde. Hoppas nu bara inte det blir bakslag så att jag inte kan prata alls imorron peppar peppar ta i trä

Titta mamma, det ligger en orm i gerberan

Fick idag tillfälle att se en utställning med fotokonstnären Nathalia Edenmont, som jag läst om och varit nyfiken på en tid. Vi hade flax och kom lagom till en visning av utställningen – det ger alltid mer att få veta nånting mer än bara (borde jag sätta inom citattecken, jo) det man ser – men dessvärre var guiden en erbarmlig talare som lyckades göra även de mest fascinerande fakta bedövande trista. Snartfyraåringen hade fått en av fadern utlovad docka eftersom hon nu kan ljuda och läsa sina första ord alldeles på egen hand, så hon höll sig stilla beundransvärt länge. Själv kroknade jag efter ett tag och föreslog att vi skulle gå upp till målarverkstaden och göra egna konstverk. Det var betydligt mer givande. Fotografierna tittade vi på utan guide efteråt, när risken att svimma av svammel inte var överhängande.

På hemmafronten avverkas det skog. Inte vår, men väl till vår gränsande, skog. Här har vi gått i en massa år och suckat över hur mörkt det är i vår lilla skogplätt och hur myggigt det blir, och vad synd det är att lekstugan ("lekerstuga" heter det här) ligger så skuggigt, och nu måste vi verkligen ta ner de där stora asparna, och de där klenvuxna ekarna, och, ja, det mesta måste väck faktiskt, men stön vilket knog att kapa och klyva alltihop sen, och de båda aspbjässarna som vi fick fällda av kunnigt folk ligger än och väntar på att omvandlas till brasved (rättare: det är vi som väntar på att de automagiskt ska omvandlas)

men när en betydligt större yta söder om våra tomter blivit skallig är det plötsligt en ljus liten skogplätt som vi har. Och det skriande behovet av att hugga ner nästan allting där har med ens ersatts av det betydligt blygsammare behovet av myseldningsved. Där ser man: vi kan alltså med gott samvete lägga upp fötterna och ta en toddy framför en brasa eldad med den ved vi redan har. Häpp, liksom.

En bonusbild för serenissima: minsta dottern,
spjuvern och kakmonstret

se nu målar han löven i gult

Fin höstlördag: utflyktsdag. Vi valde Sikfors som lockade med tävlingen där årets vildmarkskock skulle koras.

Sik? More like dead, dude.

Framför herrgården bredde en aptitlig grön gräsmatta ut sig, för dagen svept i en florstunn slöja av vedrök från de öppna eldarna i koktälten. Där lagades mat över sotande brasor medan det dukades på bländvitt linne och blänkande glas och metall på provisoriska bockbord: leve kontrasterna. De tävlande intervjuades av en rikskänd lokal gästgivarprofil och en jury provåt och sammanträdde. Själv beklagade jag att inte pöbeln fick avsmaka kandidaträtterna, för de både lät och såg delikata ut.

Glödande glans i glosögda glas*

Äldsta dottern red ponny flera gånger, yngsta dottern åt indianbröd med chiligryta, alla åt glass och Miss Gillette och maken kastade yxa, en sport på vilken vi båda visade oss vara naturbegåvningar. Bägge gick genast till dam- respektive herrfinal, fast eftersom den skulle äga rum först flera timmar senare beslöt vi att lämna walk-over till det annars chanslösa byket. Inte heller tillkännagivandet av vem som blivit årets vildmarkskock lockade till att dröja kvar.

Mucka inte med denne man. Eller med hans hustru.

Istället for vi till det gigantiska klätternätet i Hällefors, och så var snartfyraåringens dag förgylld mer än bara i kanterna. Hon älskar denna lekplats och jag förstår henne: känslan av att bestiga den tredimensionella replabyrinten och blicka ut högst uppifrån är sugande.

Men ärtsoppa, det gillar hon inte.

Formens hus, som också ligger i Hällefors, skulle jag gärna ha velat besöka. Öppettider smalare än det berömda nålsögat gör det dock elakartat svårt för kameler som jag att slinka in där. Idag hade de i alla fall haft öppet till strax innan vi kom, så nu tror jag att jag är mentalt väl förberedd på att verkligen få komma innanför portarna inom inte alltför många år. Hoppas kunna återkomma i detta ärende längre fram.

*"Glosögda" petade jag förstås in bara för rytmens och allitterationens skull, och kanske också lite för att glosögd är ett så skojigt ord.

Putte, du har så snygga ben

Det här är ett tidsdokument:

Igår köpte jag nya jeans. Ett par helt vanliga blåjeans behövde jag, och nöjd med tidigare brallförvärv begav jag mig raka vägen till the klädaffär formerly known as Junior Center (jorå, sååå gammal är jag serni). Jag framförde mitt önskemål, fick den standardfråga om tumstorlek som jag aldrig har begripit hur jag ska besvara och befann mig strax i provrummet med ett par helt vanliga blåjeans. De satt okej men var aningen för stora i midjan. Nästa par satt finfint upptill … men när min blick följde benen neråt tyckte jag att helhetsintrycket mest skrek strumpbyxor.

"Strumpbyxor", sa jag till expediten, "det är för mycket strumpbyxor över det här. Finns det bootcut, eller är det helt ute?"
Expediten, ung men inte alls otrevlig, drog på det. "Det finns det …? Jomen det kan man väl ha om man trivs bättre i det … Vill du prova ett par såna?"
"Ja, alltså – om du tycker det är okej att ha det. Hur mossigt är det?"
Expediten hade nu övervunnit nåt jag misstänker var dåligt samvete över att ha kunden-har-alltid-rätt-ljugit om att det gick an att bära byxor med bootcut, för hon hade erinrat sig: "Nej men det är helt okej, alltså det kommer mer och mer nu, även om det är mycket smalt och så just nu så, ja, vi får in mer och mer med lite vidare ben, så det är helt okej, absolut."

Häst med bootcut

Bootcutjeansen blev det. De är mycket mer jag: jag har alltid gillat häst- och människoben med mycket hovskägg (benvärmarnas era på åttiotalet var en guldålder i mitt tycke, och nu när det är repris på den stilen är jag lika förtjust som då).

Väl hemkommen – och här kommer tidsdokumentsavdelningen – tittade jag till på kvittot innan jag slängde det. "Men vad i he– hela hoppande helskotta!" hojtade jag till maken. "Vet du vad brallorna kostade? Åttahundra spänn! Åtta! Hundra!"

K. läsare: tider skola komma när den som bläddrar i annalerna skrattar överseende åt det här. Åttahundra kronor för ett par jeans, det var ju ingenting! Undrar just vad de skulle ha sagt om de hade kommit in i en klädbutik idag! Men så finns det tider som hava flytt också, nämligen de tider då the klädbutik formerly known as Junior Center faktiskt hette Junior Center och inte försökte vara fränare än så. Där, på Junior Center, brukade mamma köpa mig nya jeans en gång om året. Junior Center hade då ett lågprismärke som hette Sweet Jeans; de kostade 99:-, ett pris som stod sig i många år.

Några år senare var byxorna fortfarande raka.
Kolla skorna: jag önskade mig platåskor länge
men fick aldrig några. Tåjärn gick däremot tydligen för sig.

Ett år hade de nya byxorna raka ben. De kallades stuprörsjeans, vilket inte var nånting som jag tänkte närmare på eftersom jag bara brydde mig om hästar, och kanske lite om Patrick som gick i samma klass och var en uppkäftig fan, fast rolig. Men inte om jeans i alla fall. Därför dröjde det ganska länge innan jag begrep varför alla tittade så konstigt på mig: ingen annan på vår låg- och mellanstadieskola hade bytt bort sina utsvängda jeans. Enda gången jag varit först med det rykande hetaste var det alltså oavsiktligt, och jag begrep det inte ens. Nåväl: det går ju alltid an att stoltsera med det såhär tre decennier senare.

(a)nån(ym) som känner sig träffad?

Och så tycker jag ju verkligen att den som sig i leken ger faktiskt får leken fortsätta, i synnerhet den som själv har initierat leken. Jag är inte i närheten av de tjugo frågorna än ju! Kom igen! Det här är inte rättvist!

Zoom bäng gloschamadosch

Den k. läsaren har säkert hört den roliga historien om den skeppsbrutne som lyckas ta sig i land på en alls icke öde ö där de andra skeppsbrutna, som redan varit där länge, är så trötta på varandras gamla vitsar att de numrerat dem; men rätt som det är säger nån en siffra som får dem allihop att knäcka sig av skratt, för den hade de inte hört förut.

I inte så liten utsträckning är det här en på prickenmetafor för ett långvarigt förhållande. Det mesta är 16, 48 och 37, och det kan man ju både kalla förutsägbarhet och trivsam trygghet. Fast ibland glimrar det till med 194 eller rentav 512, och då kan den här samkördheten vara en förutsättning för ett garv. Igår, vid fikat i älgtornet under gårdagens strilande svamppromenad, fick den bulltuggande maken ett flin i ögonvrån:

"Hörru – vad säger man till rådjursungen som man har korn på i kikarsiktet?"

Jag funderade några sekunder och brast ut i ett överraskat skratt*. "Ha ha, den var ju skitbra, kom du på den nu?"
"Jajamän!"

Fnissande skickade vi termosmuggen mellan oss och kände att det är skönt när det stämmer, när man drar åt samma håll Vi gillar samma stycken ju / vi kör med identiska smycken ju / har lika mycket tycken ju när man kan komma dragande med en 379 och ändå bli förstådd.

*Och vad är det man säger till rådjuret då? "Here's looking at you, kid", naturligtvis, och den k. läsaren förstår själv att "kid" ska uttalas på svenska, med tje-ljud och långt i, eftersom det ju var en liten Bambi det handlade om.

I can feel the mandala

Äntligen, om det nu är rätta ordet, tar jag bort en bok från läserlistan. Långt om länge har jag tagit mig igenom Water Touching Stone av Eliot Pattison. Det är andra boken i serien om kinesen Shan Tao Yun, som från en tillvaro som kugge i Beijings maktapparat deporteras till ett fångläger i Tibet på grund av sin kritiska hållning till systemet. Fånglägret befolkas förstås till övervägande delen av tibetaner, varav många munkar och en och annan lama, och Shan lär sig att uthärda umbärandena genom att ta till sig den buddistiska synen på tillvaron. På det viset föds en romanfigur som är synnerligen väl lämpad för att försöka finna förövarna till mord begångna i olika delar av Tibet. Shan är polare med tibetanerna och känner med dem och deras belägenhet. Samtidigt vet han från sitt tidigare liv i maktens environger hur den kinesiska byråkratin fungerar och hur den möjligen kan gå att lura, kringgå eller hindra.

I Water Touching Stone kretsar intrigen kring en grupp föräldralösa pojkar vars medlemmar blir mördade en efter en. Vem kan ha intresse av att dessa pojkar dör, och varför?

Fast i Eliot Pattisons böcker är det egentligen inte mordgåtorna som är det viktiga. Nog för att de är så intrikata som man nånsin kan önska sig – det är inte det. Men det Pattison brinner för är det ockuperade Tibet, och att han fördömer Kinas agerande där är inget han försöker dölja. Han är väl påläst, och han slarvar inte med skildringar av vare sig miljöer, människor eller det politiska systemet. Ändå blir han varken didaktisk eller övertydlig; i så fall skulle läsningen ha blivit outhärdlig. Inte heller lider böckerna av några bloddrypande mordskildringar – ändå tillhör de de otäckaste jag läst. Insikten om hur tibetanerna har haft det under de senaste femtio-vaddetnuär åren gör att jag blir knäsvag och lätt illamående MAN VILL GÖRA NÅNTING ÅT DET men det känns viktigt att få reda på vad som försiggår där, att inte vara okunnig men vad, vad kan man göra

Några tibetanska munkar gör en mandala under ett besök i Göteborg.
Den tog en vecka att färdigställa.

Orsaken till att det tar åtminstone mig så lång tid att tugga igenom Pattisons böcker är att det inte går att skumma nånting i dem. Allting som skildras är så obekant för mig att jag inte kan ögna igenom sidorna och fylla i sånt som jag inte läst ord för ord – ord som dessutom är mycket noggrant vägda innan de fått sin respektive plats i texten. Men läs de här böckerna för all del. Börja med The Skull Mantra (inte nödvändigt för förståelsen av senare delars intriger, men i den presenteras ju Shan och hans situation, och själv tycker jag allt att skildringarna från fånglägret ger större tyngd åt resten).

Nu måste jag andas en tid, låta andras bokstäver flöda igenom hjärnan, innan jag fortsätter med nästa bok om Shan: Bone Mountain.

Den här upptäckten rubbade mina cirklar en smula:
tänk att buddistmunkar går i loafers

kvar är det som komma ska

Makens amerikanske bror berättade en gång att han läst att man genomgår två drastiska neurologiska förändringar i sitt liv. Vid två tillfällen är det så mycket som "kopplas om" i hjärnan att man vaknar en dag och bokstavligt talat inte känner igen världen man befinner sig i. Allt har blivit förskjutet, alla perspektiv är förändrade; man blir förvirrad/skrämd/osäker/aggressiv i olika kombinationer beroende på vem man är. Det första av dessa tillfällen är i ettårsåldern. Det andra är i tidiga puberteten, och det är av det skälet som så många tonåringar blir så koko i roten. Tonårsupproriskhet har alltså inte bara hormonella orsaker, utan främst neurologiska.

Det finns de i min vänkrets som kan vittna om hur väl det här stämmer in på deras eget uppförande i puberteten (ettårskrisen har jag märkligt nog inte diskuterat med nån av mina bekanta), men själv tyckte jag inte mig uppleva nånting sådär dramatiskt. (Jag var väl för upptagen av att drömma om hästar för att märka av nåt. Eller hos mig kanske det yttrade sig som så att jag en vacker dag upptäckte att jag tyckte att nordsvenskar var grejen och att araber, som jag dittills hade hållit för det mest åtråvärda, inte var så märkvärdiga. Nåt i den vägen kanske.) Men nu.

Men nu: plötsligt känner jag inte igen min tillvaro. Jag ser ju att alla beståndsdelar i den finns kvar på samma ställen som förut, men tycker att ingenting fungerar som det borde. Orsakssamband tycks ha korskopplats och kortslutits; handlingar får följder som överrumplar, kullkastar. Vräker över ända. Och tvära kast: från vardagligt lugn till terror inducerad av dubbel, menlig väta. Nästa morgon är jag glad igen och står och borstar håret i solen på balkongen vid pass kvart i nio. Detta tillstånd varar till påföljande eftermiddag då himlen, så blå den är, rasar ner över mig rasar rasade rasande raserade sen klarnar det upp och ljusnar för att lagom till kvällen plötsligt börja hagla lavasten ur en vulkan jag inte ens såg.

Vanskligt, det är en vansklig tillvaro nu, nu efter mer än åtta jämna trygga beräkneliga år. Det är samma tillvaro men jag känner inte igen den. Är det min hjärna som efter långt om länge tagit det andra omvälvande neurologiska språnget? Skulle det hjälpa om så vore fallet? Eller är lobotomi enda svaret?

Nu måste jag nog se om Total Recall, tror jag.

Gästbloggare: Lise

Den här blogganteckningen är skriven av min mentormamma tillika minstingens gudmor. Jag stryker andlös av mig skärmmössan medan jag läser hennes text en gång till. Den handlar om hennes dotter, och lillans gudsyster, Klara:

Tänk dig att vara nästan tre-och-ett-halvt-år och få din första egna kalasinbjudan.
Ditt eget namn skrivet på ett rött kort.
Din nya dagiskompis har bjudit dig.
Dagen efter sätter du dig direkt bredvid henne på samlingen.
Sedan räknar du dagarna till kalassöndagen och tittar om och om igen på det röda kortet.
Prins- och prinsesskalas.
Du får en klänning och köper paket.
Spännande att åka iväg.
I blomsteraffären väljer du den rosaste blomman.
Sedan är du där och gör precis som de andra barnen.
Följer efter och följer med.
Du har för första gången ett eget sammanhang.
Det är ditt kalas.
Mamma sitter bara där i en soffa och hör inte till.
Hennes hjärta blir alldeles ömt.

På väg – själv! –
uppför den okända, spännande trappan

then I'll lose in life's race from now on

Och det kom dagar som föll som yxhugg, som knytnävar, som tårar. Det var dagar i vanmakt i sorg och i öken, i en karaburan i Taklamakan där sand blästrar bort hud på sekunder. Dagar i denna öken i väntan på vägvisarna, de gamle, de som gått före. På kamelerna att lägga sig i lä om. Dagar, dagar, dagar. Och när den tusenåriga pilgrimen kom var han Pete Shelley som rörde vid min hjässa I don't wanna classify you like an animal in the zoo nej han hamrade in sin påminnelse i huvudet på mig så som han alltid hamrat ut den på sin elstärkta akustiska gitarr but it seems good to me to know that you're homo sapien too och sanden blev till sågspån, fuktdoftande sågspån.

Och det kommer dagar. You're homo sapien too

Han kan ta sin förb... johannesört och stoppa den där solen inte skiner

Man tror det väl inte riktigt, men tycker ändå emellanåt att man har hört och sett allt. Det har man naturligtvis bara i det snäva avseendet att man givetvis har sett alla de sju grunddramerna; fast samtliga varianter och versioner av dem har man inte sett och kommer man aldrig att se.

Det här gäller såklart också musik.

När jag glad i hågen kickade igång "funktionen som alla talar om – tjänsten CrapStation" som Grattis! finns i min nya mobil, och laddade hem några gratislåtar för att testa, fann jag att tjänsten verkligen var lätt att använda. (Kriteriet på det: jag fick igång den utan att fråga nån. Faktiskt på första försöket.) De inledande låtarna på den kostnadsfritt nerladdade spellistan var väl hyfsade, men tredje melodin lät märkligt bekant I prefer the open landscape/To live down by the sea och efter några takter gick det upp för mig att detta faktiskt var en snodd låt, som man sa på den tiden ingen hade hört talas om cover: jodå, "Öppna landskap" var det.

Trivs bäst i öppna landskap

Men vaf…! Ska man aldrig slippa ifrån den där jä… U-u-uhhh nej, jag vill inte skriva det här Äsch, ni vet vem jag menar. Att texten var översatt till engelska och framfördes av nån sorts Irlandsbaserat we shall overcome-kooperativ skänkte alls inget försonande åt denna alla tiders fjärde värsta skitlåt.

Mobilen, den nya, är fin och rar. Min avsikt med den var i nån mån att bli lite mer à jour med den hippa världen utanför mitt huvud. Men ni ser ju: samma skit spelas där ute nu som när jag tappade greppet om vispopen då kring -83 ungefär. Vilket känns både befriande och tröstlöst att veta.

Han hade precis fått komma med i målarfacket

Förr om åren var min bakfyllefilm par préférence Gifta på låtsas. Det kan jag minnas trots att jag inte minns den dag jag senast var bakfull.*

Igår kväll yppade sig dock möjligheten att grunda en riktigt fin baksmälla. Barnpassningssituationen var tillfredsställande ordnad så inga hämskor behövde tas på inför kalaset. Följaktligen gick jag, skulle man kanske kunna säga, i strumplästen, och som en följd av det kan jag numera beskriva hur det känns att kasta sig handlöst på golvet på Ica Maxi när man får höra nånting omåttligt roligt. Fast alldeles barfota tordes jag inte gå: jag visste att dan efter skulle komma och att man som småbarnsförälder inte kan komma undan en dan efter, sådär som man gjorde förr om åren när såna dagar hade en förmåga att liksom flyta ut i dis och dimmor och bli till vita hål i kronologin.

Bakfyllefrukost kan man i alla fall få. Den ska bestå av röra på en ohemul massa ägg samt massor med massor av bacon. Apelsinartad juice. Så: och nu kan vi veva igång filmen jag köpte på stadsmissionens second hand. Introt, eller vad det kan heta när det handlar om film, är snyggt: svartvitt och kornigt är det en aptitretare inför det som komma ska. Dessutom är det en nästan övertydlig innehållsdeklaration: för vad är de här danserna annat än

ja jag säger bara att jag kan förstå att samtidens ansvarskännare förfasades.

Den k. läsaren vet förstås vad det handlar om: Det är 1963, slutet av en oskuldens epok har redan spänt blicken i amerikanerna, men än finns företeelser som Kellerman's semesteranläggning dit medelklassen åker för att fördriva tiden och visa upp sig och sina giftasvuxna telningar för varann. Man kan ägna dagarna åt sällskapslekar, talangtävlingar och annan underhållning. Och man kan ta danslektioner.

Dit kommer lilla oansenliga Baby som inte bryr sig om sitt utseende, utan hellre vill bidra till att öka rättvisan i världen. Tack vare sin alldaglighet kan hon tassa omkring på anläggningen obehindrat och iaktta vad som försiggår där. Och det gör hon utan att höja så värst mycket på ögonbrynen – förrän dansinstruktören Johnny Castle gör entré. Då höjer hon i och för sig inte heller på ögonbrynen: nej, hon spärrar upp ögonen och vidgar näsborrarna, och det, k. läsare, vet vi ju alla vad det betyder. Det betyder att feromonerna eller den djuriska magnetismen eller den kosmiska komikern har slagit klorna i henne, att hon inte längre har en fri vilja utan måste gå dit hon dras.

Johnny Castle är väl inte lika mottaglig för det där feromonspelet, men omständigheterna gör att han blir tvungen att lära Baby dansa mambo, och så sakteliga faller fjällen från hans ögon. De spelar ett dubbelspel som är dubbelförbjudet på alla möjliga plan, och alltihop är så ljuvligt rart och storögt, man märker att det är längelängesen den här filmen gjordes, inte bara på att Patrick Swayze är så himla fjunig (fan, han måste ju vara femti vid det här laget!) eller på att filmen inte ens är halvannan timme lång (vilket är fullt tillräckligt). Alltihop, storyn och bildspråket och hela paketet, är precis sådär troskyldigt som den föregivna tidsandan, och det gör kanske att Dirty Dancing är mer njutbar att se nu, flera decennier efter sin tillkomst.

Jag ska inte bli lika långrandig som mina jeans: alla vet ju redan hur det här slutar. Baby och Johnny Castle har ihop det, hur sjutton de nu hinner det med tanke på att familjens vistelse inte varar mer än två veckor och att det inte händer nåt förrän efter den hemliga mambouppvisningen, och det är tvära kast mellan nätternas mjuka mörker och dagarnas förnekelse och smyg; men omständigheterna (ständigt dessa omständigheter) tvingar Baby att ta sin höga rena moral i kragen och träda fram. Jag vet att det inte var Johnny som stal plånboken, för jag var hos honom hela natten. Ett dråpslag för pappa. En motvillig stjärna i kanten av snorkiga syrran. (Mamman får märkligt nog inte vara med och reagera på kungörelsen. Måhända fick hon dåndimpen och ligger på kanapén med luktsaltet pressat mot näsan.)

Mest slående är kanske ändå hur sakligt Baby och Johnny skils från varann. Avskedet innehåller varken smäktande musik eller förment oförglömliga farvälrepliker. See you, säger Johnny, och sen sätter han sig i bilen och kör, och Baby lipar inte det minsta lilla. Visst, hon står på verandan sen och blickar sorgset ut över alla töntar som hoppas säck i ösregnet, men hade hon inte gjort det skulle hon ha varit omänsklig (jag menar: alternativet var ju att delta i säcklöpningen och det gör väl ingen som är korrekt navlad). See you. Ja, tjena. I ett annat liv kanske. Under andra omständigheter. Och det sorgliga är att de antagligen skulle ha gått rätt bra ihop, att de skulle ha funkat som par. De kommer från helt olika omständigheter (ständigt dessa …) men bägge har rätt inställning, är tillräckligt öppna för nya förhållningssätt för att kunna klara det.

Men det ska inte bli de. Johnny kommer tillbaka en sista gång Nobody puts Baby in the corner och de dansar mitt för synen på precis alla, och Baby klarar lyftet och Johnny säger ingenting men insuper hela henne och hon, hon kommer såklart aldrig så länge hon lever att kunna glömma honom, de hemliga ställena på hans dansarkropp, de där som ingen annan har lagt märke till, ja ja ja, ni vet ju själva, mina k. läsare (vad skulle man inte ha gjort för att få knapra lite på Patrick Swayze när han var i den åldern, vilket han är för evigt i den här filmen), och de får varann men ändå inte, och det sker i ultrarapid, och man gråter, och själv kan jag inte säga annat än att det är vackert så.

*Den k. läsaren kan notera att jag gör åtskillnad på bakfylla och baksmälla. Att vara bakfull innebär att all alkohol inte riktigt gått ur kroppen än. Att ha baksmälla betyder att må som en räv. Stundom, men långt ifrån alltid, sammanfaller de tu.

Lugn och lo

På eftermiddagens promenad:

"Kolla där, en råtta!" sa jag till maken. Råtta betyder i det här fallet rådjur, för det är så jag ser dem: som klövförsedda gnagarparasiter som käkar upp allting i vår trädgård.
"Var då? Jaså, där. Ja, de finns ju överallt. Härom kvällen höll jag på att få slag, det var mörkt och jag skrämde upp ett ur en buske, och sen stod det ett till på andra sidan som sprätte iväg precis när den första chocken lagt sig …"
"Och jag såg två stycken precis här när jag var ute och spr–"
"Men! Det är ju inget rådjur! Det är ju en lo!"
"Nämen kolla! Och en unge, titta!"

Det var alltså därför lon hade stått och velat på vägen så länge: hennes unge tordes inte tassa upp ur diket. Och när den äntligen stod på vägen svek modet den, och den vågade inte springa efter mamman ända till andra vägrenen. Den slank tillbaka ner i sitt dike, och nu var det den oroligt spejande honan som när hon sett oss inte tordes vända om och gå till sin unge. Vi var ju inte mer än femtio meter bort …

Hur det gick för lodjuren vet vi inte. Förmodligen bra så småningom, men vi brydde oss inte om att stå kvar och vänta ut dem. Ingen av oss hade väl trott att vi skulle få se livs levande lo – det skyggaste av våra rovdjur – men nu är här tydligen ett revir som uppenbarligen bebos av en hona som trivs. Själv applåderar jag detta faktum. Förhoppningsvis river loarna en massa råttor så att vi kan få ha vår trädgård ifred.