meine Freunde

Idag vill Miss Gillette visa en alldeles magisk liten filmsnutt. Hon törs praktiskt taget garantera att ingen ser de tre minuterna som spilld tid. (Att det i själva verket är reklam är förstås dumt, men dels märker man det knappt och dels finns det ingen risk att man springer och okynnesköper den här produkten.) Varsågoda, k. läsare – häpna, förundras, fnissa ömsint och njut!

är glad och ger hals

Och så var det svensken som älskade vismusik och startade mediesajten JoTaube.

Utombordarromantik i Bottenhavet.

Tipstack till Skolflickan.

my sister always did

Men varför i all världen inte?

"Nej mamma! Vi vill inte flytta hit!"
De protesterar, och de gör det eftertryckligt, innan jag själv har hunnit säga så mycket som ett ord. Men de känner sin mammenheimare, mina döttrar: de vet att det hos mig ofelbart uppstår en svallande längtan efter att adoptera bedagade byggnader på hopplöst avlägsna platser som jag passerar.

Just den här drömmen tornade upp sig likt en vänlig jätte utmed vägen och jag var tvungen, jag var bara så tvingande tvungen, att bromsa och vända och köra tillbaka för att knäppa ett foto. Åtminstone det, när nu familjen inlagt sitt veto på sittande bak. Och när jag hade plåtat stod vi vuxna under den uppfällda bakluckan, och barna hängde över baksätesryggen, och vi fikade där i regnet med hatthyllan som picknickbord, och i sin kategori blev detta det enda gediget semestriga minnet: den provisoriska serveringen, det helsvenska strilregnet och den hänförande utsikten: ty på andra sidan om vägen störtade sig marken ner mot dalgången djupt, djupt under oss.

Svenskt semesterväder. Vad bryr sig dalgången om det?
Om tittaren vänder sig mot bildens tänkta fortsättning åt
vänster får hen se ett stort följe dyka upp alldeles där:

Vi hade kört från Hälsingland den dan och jag hade konstaterat att i det landskapet skulle jag aldrig kunna bo, för folk körde som om bilarna saknade gaspedal, varenda en, oavsett väglag och maxhastighet och trafiktäthet (det är annat än i Härjedalen, det) och vägen hade känts jämmerligt lång, men nu nalkades vi faktiskt målet äntligen och det kändes inte fel med en stunds rast på randen av den svindlande branten.

Zornkännaren vet nu att det är i Skattungbyn som det
övergivna pensionatet ligger. Men inte kan man väl ha
gått ända hit för att dansa? Fanns det verkligen inga
spelemän på närmare håll?

Dan därpå gick vi på Zornmuseet allihop. Sen Maken och jag var där sist för sådär tio år sen hade man förbättrat museet ytterligare. Det fanns olika detektivpromenader för barn från fyra och uppåt, ett finurligt påhitt på många sätt. Dels fick barnen utlopp för sitt skarpsinne och sin falkblick, och dels blev det nästan oundvikligt så att en förälder måste hjälpa till, lite eller mycket, med lösandet, så att det automagiskt blev ett samarbete och en diskussion kring verken. En sak vi upptäckte var att den välbekanta Till dans föreställer precis den vägkrök där vi hade stannat dan innan. Såna saker kan verkligen få mig att baxna: att vägen har legat där och sträckt ut sig i hundratals år, att den liksom leder från de nöjeslystna då till mig nu och vidare till andra sen: att den är nåt som förenar oss.

bara att gå på som förut

Fotona i den här postningen är tagna i samarbete med Julflickan och en spännande glasdörr på Norbergs bästa konditori.

Vår äldsta dotterbropp* har börjat tvåan idag. Ivrig som en utsmiten shettis cyklade hon iväg med sin klassbästis utan att vänta på sina dagars upphov, som i och för sig gärna fick vara med. Men behövdes gjorde vi inte, inte som för ett år sen.


Även om jag har rätt dimmiga minnen av de mina egna första skolår glömmer jag aldrig dan då jag började ettan, och det beror på kläderna jag valde. Av nån anledning som för mig är höljd i det djupaste dunkel tänkte jag att jag inte ville vara som alla andra och att det vore förutsägbart tjejigt att ha på sig kjol eller klänning, så jag tog på mig en blå kostym i ett jeansliknande tyg med stora blanka knappar. Och skilde mig mycket riktigt från alla andra tjejer i klassen, ja sannolikt på hela skolan. Jag kände mig enormt dum och ångrade mig bittert. Men begrep redan då att här gällde det att låtsas som om jeansliknande kostym var mitt favoritplagg och att jag trivdes hur bra som helst i den. Men jag tror aldrig att jag hade den på mig fler gånger.


Och vad det berodde på vet jag inte heller. Jag fick varken kommentarer eller getögon för jeanskostymens skull och jag var inte retad av nån, vare sig då eller nånsin senare under alla skolår. Jag begriper bara inte var den där himla kostymen kom ifrån över huvud taget. Hade jag fått den av en släkting? Hade min morsa fått mig att tro att det var hejigt? Jag har verkligen inte den blekaste, mest anemiska aning. Nå, det kan också göra detsamma, det är ingen traumatisk händelse i mitt liv – även om det faktum att den bet sig fast så envetet i minnet antagligen betyder att jag lärde mig nånting av den. (Hoppas det är en god lärdom.)

*-bropp vet vi inte vad det betyder, men när Julflickan var yngre gillade hon en tecknad film som i hennes mun hette Kalles snöbropp. Det förekom ett snöbollskrig i den, men hon pratade rent och hade absolut inga svårigheter att säga snöbollskrig. Härav detta högst interna suffix inom den gilletteska familjen.

you put garlic mayonnaise bell pepper

… och i väntan på det kan man alltid lägga in paprika. Vansinnigt gott blir det och lätt är det.

Ernstpaprika*

Dela i picklesbitar 1 kg paprika i glada färger, 0,5 kg gul lök och 2 morötter. Den som vill kan också skiva valfritt antal vitlöksklyftor och lägga i. Slå över kokande vatten så det täcker, låt dra 10 minuter och sila sen av vattnet. Koka upp 2,5 dl socker, 1 msk salt, 2 dl ättiksprit (12 %) och 3 dl vatten, lägg i grönsakerna och låt sjuda i 8–10 minuter. Ta av från värmen och rör ner 0,5 tsk Atamon. Lägg i varma rena burkar. Jag lade i ett par kvistar färsk timjan också; dragon vore gott men det hade jag ingen färsk. Och jag förmodar att lagen även funkar att lägga in exempelvis squash och purjo i för den som vill variera sig.

Tips: kan mixas ihop med crème fraîche till en dressing (som jag dock ännu inte har testat).

Annan fröjd för gommen. Den här typen höll sig med eget
spetskrås.

*Receptet är nämligen snott ur boken Sommar med Ernst, där det dock heter nåt annat.

hoot and holler for more

En glad nyhet skuttade in i inkorgen idag: barnserietidningen Tivoli kan fortsätta att ges ut, mot alla odds!

Jag hade ingen aning om att den här tidningen fanns förrän en kollega på en mejllista spred nyheten att den skulle läggas ner. I det här landet finns det nämligen enligt uppgift inte en enda serietidning för barn som inte ges ut av Egmont, som förstås också kontrollerar all distribution av serier i handeln. Och som märkligt nog inte kan tänka sig nån som helst konkurrens.

Under sommaren har det fantastiska dock hänt att folk har spritt ryktet om Tivoli. Man har kunnat teckna sig för en prenumeration som skulle bli verklighet om tillräckligt många intressenter gick att få ihop. Och nu blir det alltså av!

För min del passar det jättebra att prenumerera på Tivoli eftersom jag har två barn i lämplig ålder och börjar tycka att Bamse känns väl enahanda. Men eftersom Egmonts Goliatfasoner gör mig rasande kan det mycket väl hända att jag hade skrivit upp mig på en Davidsprenumeration ändå. Kanske finns det de bland mina k. läsare som känner likadant. Klicka i så fall på länken till tidningen och välj "prenumerera" på startsidan.

Jo, visst är det här reklam. Och nä, jag gillar inte reklam. Men i det här fallet är jag övertygad om att jag gör en god kulturgärning på detta sätt, så jag hoppas på överseende, ja rentav bifall, från den k. läsekretsen. (Bilden har jag lånat från förlagets webbplats helt utan att fråga, men eftersom jag propagerar för deras produkter tänker jag att det kan vara i sin ordning ändå.)

whoops, about to slip down

Inte en endaste bild tog vi i Falun, trots att döttrarna var så söta i sina små gula hjälmar och galonkappor (alla andra, även äldre barn, hade orange mundering) och trots att guidningen i gruvan var bland det intressantaste i turistväg jag varit med om på bra länge, och trots att själva området är svindlande häftigt och vackert och spännande. Varför det fascinerar mig så till den milda grad hur folk hade det förr vet jag inte alls, men det gör det*, och nu fick jag lära mig massor med nya saker (Fet-Mats var dock ingen ny bekantskap för min del. Men fast jag var den enda i gruppen som kände till honom tidigare var jag sannerligen inte ensam om att svara Ja! på frågan om vi skulle vilja se en konserverad gruvarbetare ifall möjlighet hade givits).

Hur Falu rödfärg har tillkommit vet ju mina k. läsare redan (gäsp), men åtminstone jag kände inte till bakgrunden till falukorven: de hekatomber – bokstavligt talat – av oxar som krävdes för de många många meterna rep i gruvschakten. Tiotusen djur gick åt för en uppsättning. Av slaktkropparna kom man på att göra korv. Man får förmoda att den tidens falukorv skilde sig rätt markant från den avlägsna, bleksiktiga släkting som vi får hålla till godo med numera.


Dalahästarna har däremot inte ett skvatt med Falu koppargruva att göra, men de är i alla fall faluröda** och får därför illustrera den här bloggposten. Själv skriver jag inte mer om världsarvet i Falun för det finns alldeles för mycket att säga: det bästa är att åka dit själv, nedstiga, uppleva och insupa.

Jag försökte få med en referenshäst för att det skulle framgå
exakt hur mikroskopisk hästen på klossen är, men det syns ju
inte. Den är kanske två millimeter. Max tre. I övrigt blev jag
självbelåtet nöjd med bilden; kan ledigt visualisera den som
oljemålning.

*Boktips jag fick efter rundturen vid samtalet med den synnerligen initierade guiden var Rune Pär Olofssons böcker om Falu gruva: Kopparberget, Silverdalen och Guldgruvan.
**Inte alla, förstås. Butikshyllorna i hästfabrikerna i Nusnäs var fyllda av hästar i många färgställningar och mönster som faktiskt var himla aptitliga. Senast jag var där, för över tre decennier sen, kändes det exotiskt med de enstaka exemplar som hade blått som grundfärg. Men de enda hästar vi köpte var trävita, för tjejerna vill måla sina egna. Såklart.

se här, smaka på

Det har varit humleplockning och bislakt och äppleplockning och höstbyk och knäckebrödsbak i ett par dar. Och så har vi stöpt vaxstaplar och bryggt svagdricka och rivit potatismjöl och lagat till en hel ankare cider. […] Fårslakt har det också varit, och så har vi slaktat duvor, för vi har över hundra att ge mat var dag, och det tycker vi är för mycket. […] Och allting måste göras i september, för sedan kommer den stora Åmbergsheds marknad, som börjar i Sunne den första fredagen i oktober och sedan håller på ända in i nästa vecka, och till dess måste alla sådana där småsysslor vara undanstökade. Och det får också lov att vara skurat och fejat över hela huset, och alla innanfönster ska vara insatta, så att det på marknadsaftonen […] är lika fint och städat som till jul eller påsk.

Selma Lagerlöf
ur Ett barns memoarer

Jämfört med hur det gick till i ett herrgårdskök på Selmas tid är det naturligtvis bara fjutt det som försiggått i det gilletteska residenset de senaste dagarna, men sex liter blåbär har det i alla fall blivit och ett par liter vinbär, och sylt har det kokats och paj och bröd har det bakats, och kräftor har lagts i ny lag och sen ätits med en del av påsen med kantareller som också plockats, och kanske kan man kalla sex–sju maskiner för storbyk, jo för det gäller att passa på nu när det är torkväder. Och så har vi badat, förstås, och inga bad är så ljuvliga som de här som man vet kan vara det sista för året, vartenda ett av dem, och kanske måste vetskapen om kallare tider till för att man rätt ska njuta av allt dethär.

turn and face the strain

Hatten av för Paraplylik som vet att inte kalla ett paraplylik för ett paraply.

Öländskt stackars paraplylik som tvingas dela
sin nästa sista viloplats med fimpar och cola.

When I say the word 'umbrella', you see the object in your mind. You see a kind of stick, with collapsible metal spokes on top that form an armature for a waterproof material which, when opened, will protect you from the rain. This last detail is important. Not only is an umbrella a thing, it is a thing that performs a function – in other words, expresses the will of man. […] Now, my question is this. What happens when a thing no longer performs its function? Is it still the thing, or has it become something else? When you rip the cloth off the umbrella, is the umbrella still an umbrella? You open the spokes, put them over your head, walk out in the rain, and you get drenched. Is it possible to go on calling this object an umbrella? In general, people do. At the very limit, they will say the umbrella is broken. To me this is a serious error, the source to all our troubles. Because it can no longer perform its function, the umbrella has ceased to be an umbrella. It might resemble an umbrella, but now it has changed into something else. The word, however, has remained the same. Therefore, it can no longer express the thing. It is imprecise; it is false; it hides the thing it is supposed to reveal. And if we cannot even name a common, everyday object that we hold in our hands, how can we expect to speak of the things that truly concern us? Unless we can begin to embody the notion of change in the words we use, we will continue to be lost.

Paul Auster
ur City of Glass