(work the same)

Det känns ju på nåt sätt följdriktigt att blogger har bytt utseende och blivit konstigt nu när jag kommer till kontrollpanelen efter att ha varit borta ett tag. Här känns inte längre lockande att skriva bloggposter. Vilket i och för sig skulle ha gått att övervinna om jag hade varit lockad av att skriva några.

Men.

Nu är det arbetsläger som gäller. Mina uppdragsgivare vrider åt tumskruvarna och kapar marginaler som de redan på förhand visste var obefintliga för min del. För att kunna prestera det jag förbundit mig att göra måste jag förutom dagens vanliga arbetspass, när barna är på sina jobb, köra ett par timmar innan alla andra vaknar och ett par timmar efter att barna gått och lagt sig. (Att komma upp i tid är inga bekymmer eftersom jag är så stressad att jag alltid vaknar i halvpanik vid femtiden ändå.) Titta på våren får jag bara glömma. Faktiskt så kan jag ta och glömma precis allting utom att jobba och försöka vara en närvarande förälder på eftermiddagarna. (Två undantag: kören varje vecka och ridningen de flesta veckor.) Och såhär kommer det att vara till september.

Nån redovisningsplikt har jag förstås inte här, men nu vet ni i alla fall. Jag tror mig ha stängt av kommentarsfunktionen på bloggen – har helt enkelt inte tid att besvara eventuell läsarrespons. Kanske skriver jag nånting här ibland: min ursprungliga tanke med bloggen var ju att den skulle vara en tryckventil och till för min egen skull. Jag läser era bloggar som vanligt, det är kanske mest det jag vill säga, men kommer bara att kommentera sporadiskt. Förhoppningsvis tar jag mig igenom den här perioden med nån sorts gnista i behåll och får en annan relation till bloggen och bloggandetigen. Det lär märkas i så fall.

already pushing prams

En sak som gör mig alltmer beklämd: att folk prompt vill sätta sina små barn i framåtvänd vagn. Helt bakvänt! Vad det lilla barnet främst är intresserat av är tryggheten i att hela tiden se ett känt ansikte. Det är prio ett, punkt slut.

Så här kul blir det om man ser varann.
(Åtta år och en månad sen.)

När föräldrarna vänder sina små barn framåt är det som om de drabbats av ett gravt tankefel. Barnet måste ju få se allt som händer omkring det! säger de. Som om hela världen upphörde att existera bakom deras egna ryggar. Som om det inte funnes nånting intressant där att titta på! Snacka om solipsism: Det finns inget annat än det som jag ser! (Och har dessa föräldrar aldrig märkt att det är omöjligt att följa saker med blicken om man åker framåtvänd? Allt bara försvinner hux flux. Men åker man bakåtvänd kan man i lugn och ro följa sakerna med blicken medan de så sakteliga försvinner i fjärran. Och små barn behöver som bekant lång tid på sig för att titta sig mätta och hinna fundera på det de ser.)

Finns det en enda anledning att sätta ett litet barn i framåtvänd vagn eller sulky? Förutom att barnet är för litet för att kunna göra den abstrakta kopplingen att en vagn som rullar till synes av sig själv betyder att föräldern faktiskt finns där, ser ju inte heller föräldern sitt barn och dess reaktioner. Blir hen skrämd av nåt? Förtjust över nåt? Bländad av solen? Svettas eller fryser hen? Känner hen sig bara lite ännig och vill få bekräftat att en trygg mänska finns nära? Jag blir ledsen varje gång jag ser en övergiven liten person titta framåt ur sin barnvagn.

Vi skaffade sulky när äldsta var femton månader. Jag skulle flyga med henne och ville ha ett nättare åkdon på resan. Det är möjligt att också det var för tidigt, fast hon var å andra sidan rörlig och klättrade omkring och hade sig i den där sulkyn, så hon kunde åtminstone själv kontrollera att man verkligen fanns där. Men hemma åkte hon fortfarande ofta vagn, vänd åt det trevliga trygga hållet.

Det är såklart så att framåtvända späd- och småbarn oftast har föräldrar som tar väl hand om dem. Och kanske orsakar det inga enorma trauman att åka framåtvänd. Men jag är ändå övertygad om att man försvagar grunden för ett barns livstrygghet om man inte ger dem möjlighet till den samvaro som alla barnvagnspromenader faktiskt är när man har ögonkontakt med sitt barn, när man kan prata, skratta, jollra, sjunga och busa tillsammans. Man vill väl se sin unge! Man vill väl vara tillsammans med hen! Mina barns viktigaste språkinlärning har troligen skett i barnvagnen. För att inte tala om hur svårt det är att se sig mätt på de små där i vagnen!

Nä, hur tänker folk egentligen.

virvlar runt mina skidor

Min kusse har åkt Vasaloppet idag. Han gick i mål på precis under fyra timmar precis efter femhundrade gubben. Trots att vi inte umgås sådär vansinnigt intensivt blev jag jätteglad å hans vägnar och tycker det är en fantastisk prestation. (Och jag skulle inte bli förvånad om han tänker vässa sig ytterligare till nästa år.)

Nio mil, alltså. Men jag är lika stolt över min åttaåring som skidade nio kilometer utan minsta besvär i måndags, trots pinande vind på kalfjället. Det står nog inte på förrän hon åker ifrån mig även om jag inte drar pulka med femåtalftåring i.