En nåd att stilla bedja om

Mitt hittills förhärskande minne av Falun är att jag köpte ett par linnen skandalbilligt på en HM-rea där 1991. (Tältlägret i närheten av den där hoppbacken existerar i en egen geografi och kan därför inte räknas, även om minnena därifrån står ut som i relief färglagd med överstrykningspenna.) Realinnen från en butik vid en absurt lång gågata alltså: men nu är den hågkomsten utskåpad av det som utspelade sig i måndags på en teaterscen på andra sidan vattendraget där bakom köpstråket.

Jag har sett teatertruppen förr: senast i fjol somras då jag satt höggravid, uppsträckt mot ryggvärken, flera timmar i fyrtiogradig värme i ett solstekt tält och blev bestänkt av ensemblens svettkaskader (om jag svettades, hur var det då inte för dem). Då: Romeo och Julia och tre skådespelare på scenen. Nu, i Falun: Shakespeare – den absoluta sanningen, och på scenen bara en. En ensam liten clown i svarta puffbyxor, enkel vit skjorta och strumpbyxor inhandlade på Lindex i Falun dagen till ära.

När blandbandet i högtalaranläggningen tystnar står han där och trycker vid säckvävsdraperiet, plirar förskrämd ut över gradängen där den förväntansfulla publiken tornar upp sig. Hur ska detta gå, tänker man. Ska han ro det i land (vilket betyder: ska han lyckas få mig att skratta lika mycket som man har förespeglat mig?)

Så dumt att undra det. För han dompterar oss, den lille pajasen, han härskar över scen och auditorium med humor och hån och häckel och fasa för att bli utsatt, indragen i denna interaktiva föreställning, eller ska jag kanske hellre kalla det tillställning; själv kallar han det för stand up commedia och det liknar inget jag upplevt tidigare. Faktiskt liknar det inte riktigt ens den här teatertruppens andra pjäser. Men publikpåhoppen finns med och jag är tacksam över att Husse har valt platser som omöjliggör ofrivilligt skådespelande. Redan efter nån minut är kvällens slagpåse utsedd. Clownen rackar ner på honom när han torkar imma från glasögonen: en handling som tydligtvis går att driva gäck med i all oändlighet och som så småningom ska rendera honom famnen full av pajas en nära clownen-upplevelse.

Alltså: inte riktigt sant att den lille pajasen – Lasse Shakespeare, eller Will Beischer – är ensam om att spela upp den här pjäsen. Publiken medverkar i högsta grad, ibland till och med uppe på själva scenen, vilket såklart är det som skapar hela den improvisationslika stämningen. Ingen går säker: hur långt bak man än sitter kan man få ovett för att man skrattar på fel ställe, eller på fel sätt, eller inte alls skadeglädje är den sannaste glädjen. Sufflören och teknikern Otto har en icke oansenlig roll. Han får läsa långa ramsor ur manus och får sen skit för det. Det är omöjligt att avgöra när Shakespeare kommer av sig på riktigt och när han låtsas. Själv misstänker jag alltmer att han aldrig nånsin virrar bort sig i texten. Men hur kul vore det? Lika mycket som den lille pajasen gör bort publiken gör han bort sig själv, och det är naturligtvis underbart. Inte minst pinsamt är det att flickvännen hela tiden ringer honom på mobilen och tjatar och lägger sig i alla tittar på mig nu ju. Hon är kritisk och humorlös och svartsjuk jag älskar dig med … jo, jag menar det visst och Will får sina fiskar varma när han skroderar för mycket eller berättar skrönor om mattevikarier med glipor mellan blusknapparna men jag var ju fjorton år!

Inte heller i den bemärkelsen stämmer det att det bara är en person på scenen. Will Shakespeare delar den med en allvetande berättare och dessutom med Lasse Beischer. Eller kanske rättare: dessa tre samsas i den lille clownen och slåss om att få bre ut påfågelsstjärten för åhörarna. Det är en dynamik som driver pjäsen framåt i tvåhundratjugo i en första akt som blir trekvart längre än beräknat det här är jävlarmig det sämsta jag har varit med om! och som efter pausen rusar in i samma dödsföraktande fart i en trafiklabyrint med rondeller och enkelriktat och väjningsplikter som lågaktningsfullt nonchaleras. Men då och då, just när man tror att skrattet ska stelna till kramp, stillnar manus och bjuder en bensinspillsskimrande vattenpöl att reflektera i.

Sen rivstartar kaoset igen med en välriktad spark i arslet – på kollektivet publiken, på imbrillan, på Gud (som egentligen heter Henrik), på nån estetelev eller lärarjävel – och man släpas med i den vilda jakten på Shakespeare, på sanningen om honom. Hur var det då i London på Shakespeares tid? Fakta finns och är kända. De är väl en sorts sanning. Att Will var ett omhuldat barn. Att han tvangs gifta sig med den äldre Anne för att hon blev gravid. Att skådespelare kom på 24:e plats i den tidens världsordning, bara några få steg över jumboplatsernas djur, växter och stenar men jag, jag får hålla till i rekvisitaförrådet. Annat föder frågor, som detta att åren då de tre barnen var små brukar kallas Shakespeares förlorade år. Clownen skildrar här med inlevelse hur Wills vardag måste ha tett sig med tre småbarn i hemmet bajs och skrik och puré. Han vet hur svårt det är att få nånting gjort då. Vi vet det alla (utom möjligen esteteleverna). Vi skrattar alla (även esteteleverna) åt den stackars hysteriske Will som byter blöja, värmer välling och rusar runt med barnvagnen. Vi skrattar åt i stort sett allt han gör och säger, och gör vi det inte häcklar han oss för det och då skrattar vi ändå.

Men ändå är det här ingen billig buskis, ingen simpel underbältetkomik, ingen lättköpt slapstick. Det är smart, det är kvickt, ja stundtals vittert; det är vigt och halsbrytande och fingerfärdigt fumligt. Det är helt enkelt fenomenalt från första stunden till den sista, då den lille clownen stiger ner i den sammetsfodrade kistan och sluter locket Imorron ska vi till Kävlinge.

Som tonåring var jag några somrar guidekollega med Lasse Shakespeare på Varbergs fästning. Hans guidningar var såna att man ibland smög sig med på dem bara för att få lyssna på honom. Idag är verksamheten en annan. Se för allt i världen till att uppleva den själva, k. läsare. Missa inte. Gack och se. Res genom riket för att få vara med om. Låt inget stå i er väg. Jag skojar inte. Faktum är att jag inte ens överdriver. Tvärtom är jag förtvivlad över omöjligheten i att återge mer än en yttepyttedel av hur mycket den här föreställningen berikar ens liv.

Puss'n boots

Oj, nu är det mycket som trängs i huvudet på en halvgammal miss, men en uttalad sömnbrist gör att dagens anteckning inte kan omfatta allt det. Den får istället bli en kungörelse av det faktum att Miss Gillette har köpt ett par stövlar i förmiddags och känner att det är viktigt att världen får reda på detta.

Även annat har timat under dagen, och jag lovar alla k. läsare att inte undanhålla er nästan nånting. Håll tummarna för att natten har en ohemul massa sömntimmar att bjuda mig. Annars kommer jag att bli mäkta förgrymmad på den och anställa räfst och rättarting med den, så att den lär sig.

ineffable effable effanineffable

Här är han: the cat formerly known as min katt; han som nu för tiden kallar sig Sittot och kommenterar på min blogg. Det var ungefär fem och ett halvt år sen jag träffade honom sist och tänk, jag tror att han kom ihåg mig än. Om inte annat har han antagligen olfaktoriska minnen som talar om att jag inte är farlig. Jag kliade honom på de vanliga ställena och han bar sig åt som han alltid gjort. Det blev en tillgiven liten andakt där på golvet.

Den enda katt jag vet som ser ut som en uv.

Dessutom är han tassikappad sen unga år. Eller handikattad,

eller vad det kan heta.

För två veckor sen sa jag till the cat formerly known as min katts husse att jag trodde att han – katten alltså, inte hussen – skulle gå och kola vippen innan jag kom för att hälsa på. Bara för att det skulle vara typiskt; på samma sätt som att det aldrig blir regn när man rustar sig för det, utan bara när man går hemifrån utan både paraply och regnkappa. Och han börjar ju bli till åren också, Sittot. Hussen sa att han (katten; det bär mig emot att kalla honom för den, så den k. läsaren får stå ut med vissa syftningsoklarheter) plötsligt, några dagar efter min dystra profetia, hade tagit för vana att ligga i timmar på ett särskilt varmt ställe som han hade hittat i badrummet, och att han (husse) då hade trott att jag skulle få rätt.

Lyckligtvis fick jag inte det. Istället fick jag klappa den mjukaste kattpäls jag vet och upptäcka att jag faktiskt skulle ha blivit rätt ledsen om jag aldrig mer fått göra det. Och jag som för det mesta går omkring och tror att sånt inte rör mig alls.

Att Sittot inte är min katt längre, och inte har varit det på nio år, beror på att jag vid den tiden halvpendlade mellan min dåvarande bostadsort och min morfars hemort. Morfar blev allt skruttigare de sista åren, och som jag kunde ta jobbet med mig brukade jag åka och bo hos honom ett par veckor i stöten för att han skulle slippa vara så ensam. Katten fick hänga med, förstås. Men så småningom gick det upp för mig att han (katten) var tvungen att slåss för sitt revir varje gång han hade varit borta från det, vilket ju måste ha varit oerhört stressande: flera ordentliga ronder med slagsmål varannan eller var tredje vecka, därefter en kort tids lugn och så samma visa igen på det andra stället. Jag fann mig till slut i att det kanske vore anständigare att låta katten bli bofast.

Hur det kom sig att han (katten, ja) hamnade där han hamnade minns jag faktiskt inte riktigt: det kan hans husse kanske ha godheten att påminna mig om? Hur som helst var det allt annat än lätt att lämna ifrån sig sin katt. Ett helt år gick jag och hade ont samvete för det: undrade om han saknade mig, om han kände sig övergiven, ratad och oälskad. Sen hälsade jag på honom i det nya hemmet och såg hur bra han mådde, att han hade vuxit som katt. Han hade fått två yngre kolleger som sambor och slapp vara ensamkatt. Dessutom hade han en husse som inte var (tror jag) lika påflugen som jag. Men då, efter ett år, var det uppenbart att han kände igen mig. Det var det också förra gången, för drygt fem år sen. Nu? Jag vet inte. Kanske. Litegrann, förmodligen. På nåt sätt.

Just say no

Miss Gillette tänker inte bli medlem i facebook. Inte, inte, inte, inte inte inte inteinteinte.

Where do artificial lemons grow

Efter råbiffs- och pepparkaksorgien härförleden har det förts en liten diskussion kring smakpreferenser, och eftersom världen väntar på nästa pusselbit av Miss Gillettes personlighet tänker jag servera ett recept på en rätt som ibland känns som svaret på mina våta lukulliska drömmar. Det är verkligen obeskrivligt gott:

Ceviche

500 g vit fisk (t ex torsk, kolja, hälleflundra, gös, hoki)* får ligga 10 minuter i saltat vatten och därefter rinna av. Skär den i tunna strimlor. Finhacka 1 liten gul/röd lök och strö över fisken. Slå över detta en blandning av saften av 3 citroner, dito 3–4 limefrukter, 1 finhackad chilifrukt, 2 tsk finhackad persilja, 2 tsk finhackad koriander, 1 pressad vitlöksklyfta**, 0,5 krm cayennepeppar, knappt 1 tsk salt samt 1 krm svartpeppar. Låt marinera*** i minst 4 timmar.

* Har man bacillnoja och vill vara på den säkra sidan kan man köpa fiskpinnar istället. Är man inte fullt så nojig kanske man nöjer sig med att djupfrysa fisken i tre dygn innan man tinar och tillagar den.
** Miss Gillette har slutat pressa vitlök och finhackar den istället.
*** Saften av citrusfrukterna gör att fiskköttet blir tillagat på samma sätt som inlagd sill. Cevice är alltså en rätt som skulle ha fallit Kraka i smaken: fisken är varken kokt eller stekt när man äter den, men heller inte riktigt rå.


Världens största ö innan Grönland blev funnet var naturligtvis Grönland, och givetvis har miljoner människor känt till och älskat ceviche innan jag hittade anrättningen i fråga. Men det är ändå en upptäckt jag gjort på egen hand, så därför känner jag mig lite som Alströmer kanske gjorde i fråga om potatisen. Under den där helvetesresan till Venezuela blev jag en dag hungrig helt oförhappandes. Slank in på en restaurang jag råkade passera, konsulterade menyn som förstås var helt på spanska, ett språk jag inte behärskar så värst många tiotal glosor på, och pekade på nåt. Öppnade på hotellrummet lådan jag fått med mig – och förpassades till ett himmelrike jag inte vetat fanns.

Ceviche går att variera på en mängd olika sätt. Nätet har en uppsjö av recept att erbjuda. Förutom vit fisk kan man även använda lax, det kanske känns mindre främmande för tveksamma, fast själv tycker jag inte att det blir lika extatiskt gott. Skaldjur och olika typer av bläckfisk går också att stoppa i. Samman med fiskbitarna kan man ha tärnad avokado, finhackad paprika i olika färger, blekselleri, ja jag tror att det är fritt fram att vara kreativ här. Själv har jag testat en variant med gurksoppa till.

Kanske bäst att nästa anteckning handlar om nånting helt annat än recept, annars tror väl den k. läsaren att Miss Gillette har blivit inlåst i köket …

ridicule is nothing to be scared of

(Denna anteckning uppdaterad med bild)

Och så inträffar det helt oförhappandes en mjölkvit förmiddag i slutet av oktober att Miss Gillette finner sig utmanad av Granivoren. Finner sig ha antagit utmaningen, till och med: att framsäga sju sanningar om sig själv. Finner sig strax vada i ett träsk av sanningar: Ska de vara pikanta? Ska de vara skrattframkallande? Ska de generera igenkänning?

Utmaning kallas det ju. När jag begrundar det står det klart för mig vilket kriterium som måste gälla för min del: sanningarna måste vara korta. Är det nåt jag har svårt för är det att skriva copy.

1. Miss Gillette är svag för män i uniform.
2. Miss Gillette kan dricka ur ett glas utan att det syns att hon har tagit i det ens (hon avskyr drägel och slabb på dricksglas).
3. Miss Gillette, så generation X-are hon är, har återupptäckt slapstickhumorn på gamla dar och kan skratta sig fördärvad åt Helan och Halvan, Buster Keaton och Harold Lloyd.
4. Miss Gillette älskar att köra bil och kör ofta alldeles bort i tok for fort.*
5. Miss Gillette har lettiskt påbrå på fädernet.
6. Miss Gillette äter med förtjusning allt som det västerländska bordet bjuder – utom sniglar.**
7. Miss Gillette ville bli veterinär när hon var valp.

Vilken som helst av dessa punkter kan vid särskild förfrågan utredas närmare. Men nej, jag i min tur väljer inte ut nån särskild. Den som känner sig utmanad, antage utmaningen!

* Ska här inte läsas i en metaforisk bemärkelse, om nu nån skulle undra.
** Som hon ändå äter om situationen så kräver, fast utan förtjusning.

Rice rice rice, ye-eah

Alla de k. läsare som biter på naglarna i väntan på att få ta del av sju sanningar om Miss Gillette bjuder honsamma på ett illasinnat beroendeframkallande tidsfördriv. Miss Gillette rekommenderar att man har fönstret öppet hela dan och går dit ibland och testar sin egen duktighet. För duktig är man naturligtvis!

she's cooking up a dream, she's baking ecstasy

Nu när jag har erkänt för mig själv att jag visst har mysbyxorna på mig på den här bloggen (åtminstone ibland) är det som om alla fördämningar släppt. Just det: det blir mat igen.

Först ut receptet på världens godaste pepparkakor. Det är min salig mormors, men vem hon i sin tur fick det av vet jag inte. Säkerligen är det nedärvt i många generationer. Maken fick nästan krupp när han såg att det inte är nån kanel i – det är alltid kanel i pepparkakor! – men han har idag medgett att de ju faktiskt är väldigt goda.

Engelska pepparkakor
Receptet ger närmare ett kilo deg och halveras lämpligen om man nånsin vill orka baka ut hela.

Rör ihop (med degkrokar är enklast) 3 dl sirap, 400 g strösocker, 2 msk ingefära, 30 droppar cederolja/rivet skal av 2 apelsiner samt 350 g smör (margarin duger faktiskt inte). Vispa 3 dl grädde hårt och vänd ner. Blanda 1 msk bikarbonat med 1,5 kg vetemjöl och arbeta ihop detta med resten. Låt degen vila rätt länge, helst till nästa dag, före själva baket (degen är mest medgörlig när den är genomkall). Använd brun farin att baka ut i.

Härnäst vill jag meddela min oblandade lycka över att för första gången sen neolitikum, känns det som, ha fått äta råbiff. Köttet fick importeras från Göteborg eftersom det givetvis är omöjligt att få tag på nåt mer raffinerat än fläskkarré och flintastek i den sketans centralorten nära oss. Maken och jag môlade i oss vardera ett kvarts kilo kött som vi låtit ingå mormonellt månggifte med äggulor, kapris, finhackad rödlök och hackade inlagda rödbetor. Dessa hedonistiska brudföljen beströddes efter vigseln med salt och färskmalen svartpeppar, varpå vi själva såg till att hymen brast och allesammans bildade saftig, slafsande ormgrop. Ja det var en afton att minnas.

Första gången jag serverades råbiff var på en nyårsmiddag hos min moster och hennes sambo. Jag tror jag var tolv år då och jag blev ögonblickligen beroende. I största allmänhet ligger mina preferenser åt det råa och/eller fräna hållet: rått kött, rå fisk, citron, vinäger, ättika, rå lök … Vad detta beror på har jag ingen aning om, så jag nöjer mig väl för tillfället med att konstatera sakernas tillstånd.

Words don't come easy

"Satan!" har det hänt att fyraåringen utbrustit.
"Säg inte satan, gumman! Du kan säga attans istället." (Vad ska folk tro om hennes föräldrar, typ.)

Dessa båda ord har ältats i min hjärnas skvaltkvarn och en dag funderar jag högt för maken:
"Tror inte du att attans kan vara ett anagram för satan? Fonetiskt i alla fall? Ett slags noaord för den svordomen?"
Det håller maken med om är en icke orimlig teori. Han hämtar Gösta Bergman*, slår upp, börjar bläddra. Blir tvärtyst, som man ju alltid blir av Bergman. (Se där en bok man mycket väl skulle kunna ta med till en öde ö.) Och maken skulle väl inte vara maken om han inte försökte sätta mig på det hala Ska vi kasta prick på ungbjörken långt därborta? Hur många smörgåshopp kan du få med den här stenen? Han testar isabellfärgad och kan inte riktigt dölja sin missräkning över mitt tveklösa drottning Isabella och så vidare (fast repar sig en smula när jag visar mig inte ha hört den mindre gångbara men mera troliga förklaringen, enligt vilken det rätteligen borde heta Isebelfärgad). Tyst igen, mera blädder. Sedan:

"Vet du vad enkannerligen betyder?"
"Ja, det gör jag – numera. Förut använde jag det fel men jag blev slagen på fingrarna för det på mejllistan e för ett par år sen. I synnerhet, betyder det."

Maken tillstår att detta är en ur den blygsamma antologi** av glosor han inte till fullo behärskar. Ordet är avlett av verbet enkanna, läser han, som har sin motsvarighet i det isländska einkanna: utvälja. "Hör här: Enkannerlig är därför från början en som bör utväljas. Adjektivet torde numera vara helt ur bruk. Då är det väl på tiden att det tas i bruk igen?"
Jag kan inte annat än instämma. Det kan väl hända att de flesta inte går omkring och aktivt saknar ett adjektiv som beskriver en som bör utväljas, men när det nu finns ett vore det ju förnämligt behändigt att faktiskt använda det. "Vilken tröja ska jag ta till de här byxorna, älskling?" "Den röda är typ enkannerlig, den äger ju fett."

En enkannerlig kanna

För mycket är aldrig nog har Per Gessle skaldat, och vad beträffar ordbanken är ju detta en ytterst tillämplig liten maxim.

*Gösta Bergman: Ord med historia
**Antologi här i sin ursprungliga och ordagranna betydelse, som är samling av blommor.

King kong krathong

Idag har det för tredje gången firats loi krathong i en centralort nära mig. Loi krathong är en thailändsk högtid till flodgudinnans Mae Kong Ka ära. Man sjösätter små farkoster av bananblad för att regnperioden är över och som tack för allt regn som kommit. I Thailand sker detta vid fullmåne i den elfte månmånaden whatever that meeeeans vilket tydligen som regel innebär november men ibland oktober. Här verkar tidpunkten inte vara lika noga: ingen regnperiod att orientera sig efter, och sådär. Det görs i ordning båtar (de flesta inte av bananblad, begripligt nog) med ett värmeljus och några rökelsestickor som vi svenskar köper och sjösätter i älven som rinner förbi torget. (Thailändarna på orten gör sina egna. Men kan de slöjda dalahästar? Va? Kan de det kanske?) Hade centralorten varit större och mindre letargisk skulle man ha kunnat göra detta i skymning och mörker eftersom alltihop blir så mycket mer magiskt då, men i år ansågs det tydligen att den allmänna kulturskymning som råder här fick duga. Barna tyckte det var spännande ändå och den minsta linslusade sig nåt kolossalt inför en reporter från en länstäckande tidning, så nu håller vi tummarna för hennes mediala genomslag på måndag (förra året syntes hon i spalterna när hon tre månader gammal bevistade en regional bokmässa, fast då var det hennes stolta moder som rusade fram och höll upp ungen framför journalisterna). Bilden är från förra årets loi krathong: vi hade ingen kamera med idag.

Rent generellt kan Miss Gillette också rapportera att det är nåt alldeles förgjort vad pärlor har en förmåga att rymma och infiltrera precis hela hemmet med sin infernaliska litenhet. Fyraåringen har pippi på pärlor och vi stora sliter vårt hår. När hon gått och lagt sig arrangerar vi sadistiska scenarier med de för tillfället mest hatade leksakerna. Den här idén kom maken med:

Pippi har gått ner sig i pärlträsket

ät så får du skägg

Ägg. Nånting annat borde ha kommit här, men efter brevväxling med Anna står det klart för mig att jag måste skriva om ägg. De har redan figurerat i några relativt färska anteckningar här: sju stycken, för att vara exakt, har knäckts i mina båda kladdkakor. Att rätt knäcka ägg kräver förvisso övning (skal kan slinka med ner i bunken; vitan kan slibba ner kopiöst) men att koka ägg, k. läsare, att koka ägg, det är den stora konsten.

Visa människor utmed mitt livs stig har delat med sig av sin erfarenhet, och nu är det hög tid att jag gör likadant. Det gör jag med lätt hjärta, ty i likhet med digitala filer är kunskap nåt som inte försvinner när man sprider den. Hör noga på nu, för knepen är två och två allenast.

1. Pricka ägget i rumpan. Ta en vanlig knappnål och stick ett hål i äggets minst spetsiga ände. Ibland är det inte solklart vilken ände detta är, men efter en tid förvärvar man en rätt säker blick för det där. Denna enkla åtgärd tillförsäkrar att ägget inte spricker under kokningen.

2. Lägg ägget i kokande vatten. Enda sättet att ha kontroll över hur löskokt ägget ska bli är att lägga det i vatten som redan kokar. Den k. läsare som gladeligen tuggar sig igenom hårdkokta ägg hos vars gula det yttersta skiktet börjat anta en grön eller rentav svartaktig ton kan sluta läsa här. Att hårdkoka ägg är verkligen inget svårt. Anledningen till det är att såväl gula som vita koagulerar vid temperaturer under kokpunkten, och detta faktum i förening med omöjligheten i att beräkna hur lång tid det tar för vattnet i kastrullen att koka upp gör att det aldrig går att veta hurdant det kokta ägget ska bli om man lägger det i kallt vatten. Till yttermera visso stelnar gulan vid lägre temperatur än vitan, så om ett ägg ligger i ungefär 69-gradigt vatten (jag är osäker på de respektive koagulationspunkterna, men de är ungefär 68 och 70 grader) ett antal minuter kan man alltså få ett ägg med okokt vita men hårdkokt gula. Äggligt, eller hur. Det är för många osäkra faktorer som spelar in: Hur mycket vatten hälls i kastrullen just den här gången? Hur många ägg ligger det i den idag? Hur snabb är plattan?

Fel. Så fruktansvärt fel.

Si, det var väl enkelt! Nu återstår endast mängdträning. När man så småningom lärt sig estimera storleken (även formen spelar faktiskt in, men det märker man utmed denna sin lärdoms väg) på äggen kan man koka dem exakt så som man tycker bäst om dem. Och si! tillvaron antar en varmt gul ton, liksom av en uppåtgående sol …eller varför inte den perfekta gulan hos ett stort frukostägg?

- Det är inte alltid så logiskt i krig.

Efter sommarens stålbad har jag visst gått och blivit obstinat – om det nu är rätt beskrivning på denna min känsla av att inte bry mig fullt lika mycket som förut om uniformer och räta led. Det där låter antagligen obegripligt i den k. läsarens öron så låt mig ta ett exempel:

Häromdan luftade en kollega på en mejllista för skönlitterära översättare nåt som jag bara kunde tolka som lätt fasa inför det faktum att det numera anses korrekt att skriva "engelskalärare" (med flera sammansättningar enligt samma mönster) och inte fel fel fel som vi alltid vetat, vi som är duktiga och kan undertrycka den intuitiva lusten – ja, släppjan! – att låta ett foge-a slinka in där mellan till exempel svensk och prov.

Hade detta inträffat före sommaren (vilket det också flera gånger har gjort; det här är ett ryggdunkarspörsmål som tas upp med jämna mellanrum i dessa kretsar) skulle jag ha hållit tand för tunga, men den här gången fick jag sån lust att kommentera obstinat? Hörde jag nån säga obstinat? Så jag sa det jag länge tänkt: att vad i all världen är det där att spilla krut på, vad är det att gå och adrenalinförgifta sig själv med, detta att reta upp sig på att mängder av människor går omkring och tror att det heter tyskaboken – och att ingen av dem missförstår de andra! Vad värre är: inte heller vi bättrevetare missförstår dem ju. Det behövs inte ens nån välvillig tolkningsinsats för att man ska begripa vad som avses. Faktum är att man får vara ganska språkligt spänstig för att kunna missförstå ord med detta tidigare regelvidriga foge-a.

I samma veva enkätfrågade en annan kollega vad vi andra ansåg om pluralformen "börjor" (en början, flera …). Flera förfasade sig och menade att eftersom SAOL inte erkänner ordet, ska man som språkarbetare inte bidra till dess spridning. Obstinata Miss Gillette skrev in och kungjorde sin förtjusning för inte bara denna pluralform, utan för lek och experimenterande med språket överlag. Om man nu prompt vill använda ordet början och inte kan tänka sig feglir som att skriva om med inledning eller nåt annat, ja då är man som språkbrukare i sin fulla kreativa rätt att hitta på en pluralform (denna följer ju dessutom mönstret rädsla – rädslor och är således inte så värst gränsöverskridande).

Givetvis går det nånstans en gräns. När man uttrycker sig så att man inte blir förstådd av andra har man passerat den för längesen. Så länge man trampar över gränsen men ändå har den inom synhåll får man för all del finna sig i att ens ordval blir föremål för diskussion, men inte nödvändigtvis i att bli omkullriden av anstormande regelryttare med fladdrande dövöron.

Jag ber att få avsluta med ett inlägg från samma lista, ett som både diplomatiskt och listigt beskriver diskussionen. Begrundaren heter Anna Strandberg och är, som den k. läsaren ju själv kan konstatera, en stor behållning och tillgång i kollegiet.

Det är nog många som ser med förfäror och fruktor, ja, rent av bävor på framställor där man i sina strävor och önskor – sina diktor och traktor! – efter språkens fullbordor, utan minsta tvekor, låter nyböjningen få dessa återverkor. Det är säkert en fråga om uppfostror om man ser dessa tillskyndor som anstiftor till språkliga vacklor, som åverkor man bestämt ger sina avrådor från, och kanske känner att man får nippror på att bli tagna som språkliga gisslor utan egna förvållor och utan att ha några talor i sakerna. Andra kan i fröjder och gammor känna beundror och vissa glada förväntor inför nyböjningarna och vilja ge sina lyckönskor. Deras begäror och tillrådor är att de tveksamma ska hålla snattrorna med alla klagor och kvidor och våga känna fler förtröstor inför språkens strävor efter förkovror. Språk är ju inga tävlor och de måste inte utsättas för tuktor - eller ens ömkor! Synpunkter som är värda våra begrundor, eller hur?

Anna - med några ordspillor i skymundorna

vattnar blomma, matar katt

På kvällen, när jag sitter och och är så förkyld att jag till och med rosslar när jag inte säger nåt, mms:ar the cat formerly known as min katt. Han ser välmående ut och påstod sig vänta på mitt förestående besök.

Jaa, k. läsare: Förr i världen lapade katter mjölk från ett tefat och låg och spann i spiselvrån. Nu för tiden har de mobiltelefon. Vem sa att framtiden inte är här, nu? Det måste den vara även av den orsaken att jag har börjat tycka George Clooney är snygg. Jättesnygg, faktiskt (maken och jag satt och tittade på den lite småeleganta Ocean's Thirteen). Att jag skulle se Clooney med den blicken har tidigare tett sig som ren science fiction ja tjena, i ett parallellt universum kanske att han är snygg men nu, alltså. Kriser och kransar: tänk allt vad de kan leda till.

Detta inslag radikalt förkortat på begäran av Larsson, som nästan är min bror och vars önskning jag verkligen måste efterkomma (så tarvligt av mig att inte nämna här att jag kräver vissa … motprestationer …)

Raspberry beret

Halsen min uppför sig som hade den baksmälla efter dagens körövning, men nu är det en visserligen jobbig men helt vanlig och övergående förkylning, så det är faktiskt inte så svårt att rentav le lite åt den. Alla i familjen är snuviga och de båda små är till råga på eländet pigga som troll, så nån skön minikonvalescens i sängen är bara att tokglömma. Men tillvaron kan vara rätt fin ändå:

ute vid garageknuten lyser fortfarande lampan med fotocell när jag drar upp persiennerna, och i den vitaktiga morgondagern bildas en liten gloria runt den och påminner om att det nyss påbörjade kyliga blaskiga kulna dunkla halvåret också medför sånt som massvis med tända ljus, brasor i öppna spisarna, varm choklad (kanske lumumba för myndiga) och, nånstans i mitten, allt julpynt som jag på ålderns höst blivit så löjligt svag för. Ja det är vackra färger där ute: en enhetlig palett av röda, gula och brungrå toner i det där vita, mjuka.

Som egenföretagare kan jag visserligen sjukskriva mig, men det är ändå rätt poänglöst. Dels är det ytterst sällan jag är så sjuk att jag är helt golvad, och dels måste jobbet ändå göras – av mig och ingen annan. Men kanske att tempot blir lite långsammare när jag sitter där med huvudet bultande av baciller och ondskefullt snor som försöker spränga sig ut genom skallben och ögonhåla; kanske att jag ger mig själv lite ökad tillåtelse att msn:a med några vänner mellan de översatta meningarna (eller kanske rentav vice versa); och kanske att blicken får vila ibland på vägen alldeles utanför fönstret titta där åker en som har ett trasigt baklyse, undrar om han vet om det och färgerna är vackra på den här sidan med: björkarnas ohippt gula mot det industrisnygga järnverket mittemot. Himlen är nu grå i en nyans i vilken jag skulle kunna tänka mig att måla väggarna på bottenvåningen, i rummet där spiselhörnan är mörkt mörkröd (just det: för att framhäva öppna spisens vithet, det visste ni ju besked om, k. läsare).

Och kanske att jag ger mig själv lov att blogga lite eftersom det är så snuvsynd om mig. Jag har ju till och med ett svepskäl: Översättarhelena smiskar mig på fingrarna för kokosen i förra kakan och ber om receptet på den med apelsin i. Nu kan jag rapportera att den är en riktig värstingjävel till kaka: jag smakade på den och sen kunde den inte freda sig, stackarn.

Apelsinchokladkaka

Smörj och bröa en form (cirka 21 cm i diameter, det är den perfekta kakdiametern om ni inte visste det!). Reducera i en kastrull 0,5 dl apelsinlikör, saften från 1 och det rivna skalet från 2 apelsiner. Det ska alltså sjuda tills ungefär 2 msk är kvar. (Så! Nu är det jobbiga gjort!) Smält 100 g smör/margarin och smält ner 200 g mörk blockchoklad i det. Rör ner apelsinjoxet. Vispa 4 ägg med 2 dl strösocker och rör ner chokladsmeten i fluffet. Vänd ner en blandning av 1 dl vetemjöl, 1 tsk vaniljsocker och 0,5 tsk salt. Grädda 30 min i 175 grader.

Gack och baka, alle man!

Golden brown, texture like sun

Jag är verkligen så himla förtjust i min kör. De där två måndagstimmarna – som ibland, om jag har tur, kan dra ut på tiden lite – gör mig i stort sett alltid alldeles galet uppåt. Nu när rösten verkar ha repat sig finns dessutom ett inslag av tacksamhet i det hela: ett det var nära ögat.

Ikväll hade jag tagit med fika, eftersom J:h:a och jag har börjat tycka att det rent sociala inslaget i denna körverksamhet är på tok för klent. Hennes förra körledare var mycket noga med att även rasterna skulle vara trivsamma, eftersom man sjunger bättre ihop om man trivs ihop. Den teorin tror jag ohämmat på. Det märktes om inte annat i Frankrike, när alla umgicks hela tiden och blev så oerhört mycket mer som en helhet. Som en … kör.

Det här är en av kakorna jag bakade. Det är svårt att avgöra om den är mer lättbakad än god eller tvärtom. Om nån ber kan jag meddela receptet på apelsinchokladkakan också, den var nog nästan ännu grymmare; har faktiskt inte smakat på den själv (är fortfarande lite för stressad överlag för att kunna äta ordentligt, och sötsaker lockar inte alls).

Kokoskaka

Smörj en form med löstagbar kant (sisådär 21 cm i diameter). "Bröa" formen med kokosflingor. Vispa ihop 3 ägg med 2 dl strösocker. Tillsätt 125 g smält smör/margarin och 3 dl kokosflingor. Rör ner en blandning av 2,5 dl vetemjöl, 4 msk kakao, 1,5 tsk bakpulver och 1,5 tsk vaniljsocker. Rör smeten slät, häll i formen och grädda knappt 18 minuter i 175 grader.

Återigen till saken: Bokfråga 3

Det går så lång tid mellan varven att jag får dra det igen: den här bloggen uppstod eftersom Översättarhelena bollade en bokenkät till mig. Det är möjligt att hon börjar ångra det tilltaget, men hon håller i så fall god min i elakt spel. Under de fjorton månader, eller vad det nu är, som gått sen dess har jag lyckats besvara två av de där frågorna och känner mig i stort sett mogen att nalkas nummer tre, som gäller

en bok jag vill ha med mig till en öde ö.

Faktum är att jag aldrig har varit på nån öde ö. Skär och kobbar gills inte eftersom de ju är precis skär och kobbar, och om det står ett hus på en ö kan den väl inte räknas som öde? Just en ö med ett enda hus på har jag blivit utrodd till i ett roslagskt oktobermörker så kompakt att stenarna i vattnet inte ens syntes när båtbottnen skrapade mot dem. Hur vi kom fram dit vi skulle är lika obegripligt som allt annat med den där karln var. Om det nu hände över huvud taget: jag tvivlar på det ibland.

Overklig var också färden till en annan ö, en ö som var allt annat än öde men som för mig var den ödsligaste jag satt min fot på. För en herrans massa år sen sa jag ja till att fara över nyåret med min mor till Venezuelas Gotland, ön Margarita. Varför jag gjorde det är svårt att riktigt bli klok på: förmodligen var det ett utslag av nån sorts snällhet som väl rätteligen borde kallas mesighet. Att åka bort i två veckor var nämligen det absolut sista jag önskade mig just då: jag var nyförlovad med en som jag hade väntat och väntat på i åratal och ville förstås bara vara i hans närhet – förutom allt annat så bara för att kontrollera att han fanns kvar, att han inte försvann hux flux. Vad som helst kunde ju hända under loppet av de där veckorna … I vanliga fall är jag inte den som oroar mig i onödan, men när jag anträdde den här resan gnagde såna tankar inombords.

Att resa är att läsa. Helst nånting tjockt, så att jag skulle klara mig på en och samma bok hela bortovaron. Men vad finns som är så stadigt att det kan räcka för mig i två veckor? Av en god vän blev jag rekommenderad Stephen King. Nej tack, gillar jag inte, sa jag. Nehej, vad har du läst av honom då? undrade han, och jag nämnde en titel. Jaså, nej den är ju inget vidare, men den här kommer du att gilla, jag lovar! Möjligen var det bokens omfång som fick mig att tacka ja till The Stand, nån sorts utökad eller oavkortad author's cut på ungefär tolvtusen sidor i myrbokstavspocket.

The Stand är en dystopi, en skildring av vad som händer när merparten av jordens befolkning stryker med i nån sorts farsot. Kvar blir små befolkningsspillror som förstås genast bildar fraktioner och börjar bekriga varann i rent överlevnadsraseri. Frånsett det faktum att allting i hela boken, från person- och miljöbeskrivningar till intrig, stilistik och moralvärderingar, är bedövande förutsägbart, så råder ändå en oerhört kuslig stämning från i stort sett första sidan. Det börjar otäckt och blir bara värre och värre. Folk gör vedervärdiga saker när kampen om föda och husrum släpper fram deras värsta sidor. Alla snälla straffas ut på ett tidigt stadium och hade man kvar nån tro på mänskligheten när man inledde läsningen så befrias man definitivt från den bördan i god tid före sista sidan.

Impregnerad av denna gruvliga läsning genomled jag veckorna på ön. Det konstanta regnandet* var en dyster tvilling till stämningen som boken frammanade. Likadant var det med den påtvingade samvaron med en person vars sällskap jag skulle ha undvikit om situationen inte krävt det för min överlevnad. Det gällde att bita ihop och vara en duglig lagspelare för att inte de ännu ondare snubbarna skulle besegra oss.

I sydamerikanskt tempo masade sig dagarna fram, men långt omsider blev det ändå dags för avfärd. Vi skulle flyga inrikes till Caracas för att där byta till ett plan hem till civilisationen. Var det en strimma ljus där vid horisonten? Nej, jag tordes inte ta nånting för givet förrän jag verkligen stod på svensk mark igen. Och de onda aningarna visade sig befogade med råge: på den lilla lokala flygplatsen rådde fullt kaos. Normalt för den som var van, kanske, men ett oöverskådligt inferno för en som vuxit upp med ordning och reda och löning på freda. Köerna till incheckningen (om vi tillämpar en fördomsfri definition av begreppet kö) ringlade sig lika ändlösa som svällande av kylskåp tvättmaskiner mattrullar husdjursburar jättelårar nödtorftigt hoptejpade pappkartonger cyklar och så folk folk folk. Skyltarna över incheckningsdiskarna var visserligen klart och tydligt skrivna, men vilken var den rätta? Ingenstans stod det Caracas trots att mängder av plan rimligtvis måste ha den destinationen. Och så tiden: klockan tickade plötsligt fort som för en filofaxist, och ingenstans kom vi i vår kö – om vi nu inte hade hamnat mellan två eller tre köer – och snart var incheckningsmarginalen slut, nej nu var den det, nu var det försent att checka in, och det var ju det jag hade vetat hela tiden, jag hade vetat att jag aldrig skulle komma därifrån, jag skulle få sitta där och ruttna i regnet i djungeln som han i A handful of dust och jag skulle aldrig mer få se min älskade, aldrig få ta hans hand i min, aldrig mer bli sluten i hans famn aldrig mer byta mjuka tankar med honom viska i mörkret veta att jag var jag att jag var älskad aldrig mer aldrig aldrig

mer

men sydamerikaner är nu en gång inte spanjorer och nån vänlig mänska förbarmade sig, hjälpte oss till rätt kö i en annan del av terminalen, talade om att man måste veta vilken region man skulle flyga till, det var det som stod angivet på skyltarna, och sen satt vi visst på planet och jag minns det inte, var för chockad för att ha några visuella minnen av hur den färden tedde sig, men uppenbarligen kom vi fram till Caracas och flygplatsen där

och där, ja där:

bolaget vi flög med hade gått i konkurs, eller om det var nån sorts generalstrejk, jag minns faktiskt inte det heller riktigt, men i Madrid rådde i alla fall också totalkaos. Avgångstiden för vår flight sköts hela tiden fram med en halv eller en timme men nån orsak till den alltmer utdragna förseningen gavs inte, och till slut uppstod en revolutionär grupp bland de amerikanska resenärerna som försökte storma ett personalutrymme för att tvinga fram ett besked. Beväpnade väktare kväste upproret alltmedan den väntevana sydamerikanska passagerarkontingenten (och så vi) satt lugn och åsåg spektaklet. "Lugn" var förstås inte vad som fick mig att sitta där utan att röra en min, utan snarare den fatalistiska vetskapen om att jag ju aldrig nånsin mer skulle komma hem till mitt. Till min. Till mig. Det hade jag ju vetat hela tiden.

Så beträffande en bok jag skulle vilja ha med mig till en öde ö kan jag alltså bara säga: vad fanken som helst – bara inte The Stand.

* Man kan se på bilderna därifrån att det inte regnade särskilt mycket alls. I själva verket fick jag en grundsolbränna som gör att jag sen dess har haft lätt att bli brun. Men minnena kan inte för allt i världen se det så.

Känn ingen sorg för mig Falkenberg

Farväl Falkenberg. Sedd, nu, i hängmattan, med Toblerone som jag har betalat alldeles själv och Cointreau som ett illa maskerat hostmedicinförsök mot den halssvullnad som dök upp som ett typiskt timmen efter den skönlöpta knappa milen under vilken jag gratulerade mig till att vara i så fin fysisk trim att övriga familjens snuva bergis inte skulle bita på mig.

Pah.

Men Farväl Falkenberg: jag vet inte riktigt vad jag ska säga. Och when in doubt, citera en poplåt, så jag säger som Styx: Too much time on my hands. Bor det såna mänskor i samma land som jag? Det skildrades inte en enda person som gick att sympatisera med eller ens relatera till över huvud taget. Jo: jag kan respektera David som faktiskt utförde en handling konsekvent med sin syn på livet. (Var det en snuffmovie förresten?)

Om jag hade sett den här filmen när jag var tjutvå eller däromkring skulle jag andäktigt ha lyft upp den på min piedestal. Nu vet jag inte om jag är mer skrämd än likgiltig eller vice versa. Men det var kul att se Leif-Arne ropa ut bingonummer, det var det såklart.

Hej då!

If this is paradise, I wish I had a lawn mower

Alltså: det här med snittblommor, det är nåt som ingen nånsin har förklarat för mig. Det är snittblommor hit och snittblommor dit – men vad är egentligen en snittblomma? Vad är den ett snitt av?

Om man tar den vanligaste blomman och den ovanligaste, vilken blir då snittblomman av dem? (Eller den mest respektive den minst sålda, kanske man borde säga, eftersom det ju huvudsakligen är i blomsterhandlar som uttrycket förekommer.) Eller är det snittblomman av den tidigast respektive den senast blommande blomman som det handlar om? Vad blir snittblomman av en solros och en förgätmigej? Och hur räknar man ut det? Snittet av höjden är väl inte så märkvärdigt att beräkna, och inte av blomningstiden heller, och i det här fallet är det väl kanske inte så svårt att beräkna snittet mellan färgerna. Men sen då? Finns det över huvud taget ett snitt mellan korgblommiga och gömfröiga blommor? Mellan lökväxter och fröväxter? Och om man sen blandar in en knölväxt i leken, blir det då lättare eller komplicerar man bara alltihop?

Som så ofta är det nog enklare att hålla sig till ytterligheterna.

green biosphere

Relaterad till föregående anteckning är makens ängsliga uppsyn när han kommer upp för trappan nu på morgonen:

"Du, har du … lagt tvål i toan?"
"Ja, jag slängde några småbitar som jag tröttnat totalt på."
Man hör dunsen av flera jättelika stenbumlingar som faller från hans bröst när han andas ut: "Herregud, jag ställde mig och pissade och så blev det alldeles grönt – jag blev ju skitorolig."
"Absinten, du måste lägga av med absinten!"

Och massor av barr har jag fått i skon

Bråk sent igår kväll, en sömnlös natt och på den en arktisk förmiddag toppad med en timmes utmattande gråt kullkastar alla planer på en gedigen och genomtänkt blogganteckning. Nu är det visserligen färdigträtt för den här gången, men jag tror nog de flesta vet ungefär hur man känner sig efter en sån grälens gourmandmeny. En bagatellartad betraktelse över småbarnslivet är därför ungefär vad orken förslår till ikväll.

I mitt fall har detta att ha blivit förälder inneburit förändringar jag aldrig kunnat föreställa mig på förhand. Ätandet är en (och jag tänker då inte på det faktum att man är hänvisad till att kasta i sig sin mat på några futtiga sekunder då man eventuellt råkar få en hand ledig; glufsare har jag alltid varit, så där råder status quo för min del): man äter rester. Ja: man har rester i kylen för jämnan – det hade man inte tidigare. Numera tillreder man lagad mat åt ett eller flera av barnen två gånger per dag, och eftersom det stora barnet nästan inte äter nånting brukar jag och/eller maken äta upp hennes portion när hon går från bordet (då säger vi: Är du bara en mor/far? Det betyder: Ska du ha det, eller ska jag ta det?). Gör vi inte det hämtar vi fram nånting ur nån av alla byttor och burkar med tidigare dagars lagade måltider (eftersom vi lagar i överkant hellre än tvärtom, så att det alltid blir över en massa till nästa dag – minst) och mikrar. Det tillhör undantagen att vi lägger upp varsin originallagad portion mat på våra egna tallrikar (sallader är ett: när det gäller sallader får ettåringen peta ur vår mat istället för tvärtom. Hon är galen i fetaost och tycker även mycket om tomat och olika sorters bönor, alltihop väldressat med olja och vinäger). Möjligen skulle man kunna känna sig som en hushållsgris om man vore mer kräsmagad, men åtminstone jag har ytterst svårt att se mat förfaras.

I duschen möter nästa förändring. (Dusch blir det av nödtvång eftersom badkaret i andra badrummet har varit ockuperat av ett skötbord i över fyra år nu, och gissa varför jag alltid väljer hotell som har badkar när jag ska bo borta.) Där tvålar jag inte längre in kroppen med lyxiga tvålar doftande av nåt dyrt ädelträslag. Nu är det en eller annan kass barntvål som gäller: den gulliga nalletvålen vars lödder svider i fyraåringens ögon så fort det kommer närmre dem än halsen ungefär, eller badkritorna som verkade så käcka i butiken men som visade sig totalt värdelösa både som kritor och som tvål.

Och så det kanske mest förvånande paradigmskiftet: musiken. Det var längesen jag tappade greppet om vad som finns och som gäller av all ny musik som görs. De senaste fyra åren har det varit barnmusik, barnmusik och åter barnmusik som har gällt (om man inte bara vill ha det knäpptyst ååååhhh äntligen omkring sig, vill säga). I början var det svåruthärdligt. Sedan blev det medryckande ameh det här är ju rätt bra faktiskt men nu, k. läsare, nu! händer det alltsomoftast att jag själv väljer att sätta på en barnskiva när jag vill höra musik. Fatta! Jomen fatta! Just nu är det Majas alfabetsvisor som snurrar på lågbudgetkompaktsunkstereoanläggningen i köket. Och de är helt okej! Korta och klämmiga och med texter som genast sätter sig. Sångägget känns väl lite uttjatad, men det finns också plattor som Blommig falukorv och Goda' goda' som ju aldrig blivit riktigt inaktuella (så de faller egentligen mellan stolarna). Håhå jaja. Vad hände med ambient? Med techno? Med gammal hederlig jävla råckenråll?

Näej, jag begriper ingenting, för jag är bara en mor.

Robert De Niro's waiting

Bloggblad efterlyste fler ögonblicksbilder ur översättarens tillvaro. Hon och jag kom in på detta ämne uppe på tjugotredje himlen men hann – som alltid i stora och trivsamt stimmiga sällskap – inte på minsta vis uttömma det. Nå, det skulle väl ta sin rundliga tid.

Att blogga om saker ur mitt arbetsliv är nåt jag ofta får lust med, men tankarna vingklipps i stort sett alltid av att jag genom åren blivit alltmer obenägen att uttala mig med nån sorts säkerhet om nånting över huvud taget som rör översättande. Så här: ju mer jag jobbar med det, desto mer lär jag mig – bland annat hur mycket det är jag inte alls begriper. Förmodligen jobbar jag inte helt och hållet intuitivt, men oftast känns det så, och ber man mig beskriva metoder, tänk och tillvägagångssätt kan jag egentligen inte svara. Inte generellt i alla fall: jag kan förstås motivera de flesta enskilda val jag gjort i mina texter, men då handlar det ju om fallbeskrivningar snarare än metodik.

Bloggblad nämner i en kommentar hos mig några översättningar av ungdomsromaner som hon direkt ser är för krångliga för lässvaga elever som hon har. Om jag fattat rätt skulle hon önska att översättaren hade förenklat den svenska versionen så att den blev lätt att ta till sig även för de eleverna. Och visst är den tilltänkta målgruppen en av de faktorer som åtminstone jag väger in när jag jobbar. Detta avspeglar sig i mina val i glosfloran (förstås) men också huruvida vissa beskrivna fenomen kan tänkas behöva en liten förklaring inskjuten i texten (vet svenska tolvåringar att detta är en klädbutik? detta en riktigt långkörarteveserie? att det här är nånting man brukar äta vid en viss högtid i USA?). Eller kan det istället bli så att vissa förklaringar eller definitioner tar för stor plats, så att de förefaller alltför betydelsefulla och därför kan lägga tyngdpunkten på fel sak?

Förenklar gör jag dock i princip inte (om inte såna direktiv uttryckligen ges från förlaget). Det är inte mitt uppdrag. Mitt uppdrag är att i den mån det nu låter sig göra förmedla en stämning ekvivalent med den som originalet skänker sina läsare. Är källspråkets text tillkrånglad ska även målspråkets version vara det. Vid ett tillfälle kommenterade faktiskt en recensent det faktum att jag lyckats bibehålla originalets torra och trista språk (kanske inte låter som beröm, men för mig är det definitivt ett erkännande). Självklart är det frestande att "bättra på" lite här och där, men … Nej.

Jag tänker att översättandet är som att lägga smörpapper på en bild och rita av den, ni vet sådär som man gjorde när man var liten. Smörpapperet är ju inte helt genomskinligt så det avritade blir inte exakt som förlagan, men i alla fall hyggligt nära. (Ibland blir detaljerna inte så lika, men i det här fallet ska de heller inte vara det: det handlar ju inte om att översätta varje ord för sig, utan att göra helheten så välliknande som möjligt.) På det sättet är det möjligt att låta fantasilös/stringent/blommig prosa förbli fantasilös/stringent/blommig även i översättningen. För att tänja metaforen en smula till: Personer med ett större ego än jag väljer kanske att teckna av originalbilden på fri hand på vanligt ritpapper, men då är det ju ofrånkomligt att det är avritarens konstnärliga förmåga som blir tongivande i resultatet och att upphovsmannen kanske i sämsta fall hamnar i skymundan.

Nej, k. läsare: ni hör ju själva ungefär hur analytisk av mig jag är. Jag avslutar detta med att pinsamt översvallande rekommendera kollegan Erik Anderssons alldeles färska Översättarens anmärkningar. Dagbok från arbetet med Ringarnas herre. Den är klok och knappologisk och ypperligt underhållande, även för den som inte bryr sig ett skvatt om Tolkien. När jag läser EA:s resonemang kring sitt arbete konstaterar jag att det han och jag gör, det är inte samma sak. Vi idkar förvisso nån sorts bollspel båda två, men om han spelar cricket så lirar jag brännboll. Bägge sporterna har sitt berättigande och sina supportrar. De utövas bara inte på samma spelplan

, avslutade översättaren sin anteckning med en transmogrifiering av ett amerikanskt idiomatiskt uttryck, och hur fantasilöst är inte det egentligen.

... hon får gå med rumpan bar

Det är roligt när barnen blir äldre.

Idag hade jag tänkt fundera lite kring Erik Anderssons senaste bok, men min och väldigt-snart-fyraåringens (hon fyller om tre timmar och nitton minuter) kvällssamvaro har gjort mig så varm inombords att jag hellre vill tänka lite på henne.

Glädjande nog tycks det som om min äldsta dotter har ganska sjuk humor. Hon är road av att leka med och vränga ord, en smitta som vi föräldrar nog måste lastas för. (Själv har jag till exempel en nästan osund faiblesse för spoonerismer, varför vardagen kryddas av sånt som "bandtorsten", "hicka skit" och "Handbagen" [och jag är i gott sällskap: Ernst Brunner berättar i sin lysande Svarta villan om hur han och hans kamrater spoonade och hur de gick i spinn när Seppan skulle få prominent besök av Jawaharlal Nehru: detta förnamn bjöd ju på en svindlande mängd spooningsmöjligheter]. Ättelägget skrattar åt mina spooningar och hänger på. Hoppas det inte ligger henne i fatet längre fram i livet, utan att hon blir firad studentspexare – eller nåt – tack vare exter som denna.)

En film hon kommer och ber att få se titt som tätt är den här. Den tipsade mig hennes mormor om en gång när hon var här på besök. Väldigt-snart-fyraåringen råkade vara närvarande och fattade genast tycke för den lilla snoppen! som är så skojig och kan spela banjo.

Ikväll kom hon, efter att ha sett sig mätt på Pippi, och kröp upp i mitt knä medan jag gick igenom dagens google readerskörd. Jag hade hunnit till David Nessles blogg och fnittrade alltmer uppsluppet åt det han hämtat härifrån, och den inte längre så lilla dottern insåg ju själv det absurda i alla dessa tappade trosor. Hon ville se bilderna om och om igen och spekulerade kring de skildrade situationerna, skrattande hon med åt hur dumt det faktiskt var. De borde köpa bättre trosor! Och all selleri! Vad skulle de med all selleri till!

Av bara farten fick hon veta vad en hattask är för nånting. Nu vet jag inte riktigt om jag hoppas att hon också ska bli jätteintresserad av Hur Det var Förr eller om jag hoppas att hon inte ska det.

A, B, - - -, X, - - -

I förra inlägget gläntade jag en smula på förlåten genom att upplysa IT-mamman att B kommer efter A. Man skulle kanske kunna tro att förra anteckningens inledande stycke var raljant, och man tror då alldeles rätt. Men ridåer kan ju vara rökridåer, och något lite var väl sagda stycke avsett att förvända synen på den k. läsaren och få henom att tro att maken och jag ägnade oss åt exempelvis filateli där på småtimmarna.

Milkshake: ni minns att maken och jag tog varsin milkshake på Sjuan? Kvällen var ännu i sin slyngelålder när vi gjorde det, och promenaden till hotellet från det klassiska gatuköket var inte lång (uppskattningsvis hundrafemti meter kortare än för er som fortsatte till Park). Efter A kommer som sagt B och nånstans en bra bit därefter, långt efter barnens läggdags, kommer X. Sånt kostade inget extra i teven på det här lyxhotellet. Men hur övermäktig sömnskulden än är hos denna småbarnsmamma behöver hon ändå alltid läsa åtminstone några rader innan hon kan somna; åtminstone till tandborstningen (som kan bli en utdragen historia om lektyren är välskriven). Vid halvtvådraget spritsade jag sålunda tandkräm på tandborsten och tog med den ena av de nya böckerna in i badrummet. Nånstans mellan B och X kommer O, och si: B-O-X säger box, säger Box 21 (av Anders Roslund och Börge Hellström) som jag faktiskt ännu inte hade läst (ständigt utlånad på bibblan). Jag läste blurbarna på omslaget: flera recensenter vittnade om att de inte kunnat lägga ifrån sig boken väl de slagit upp den. Pah, tänkte jag, där ser man vilka som inte ha småbarn.

Klockan två började tänderna kännas nötta.

Klockan tre släckte jag sänglampan – inte för att jag ville sova, utan för att jag visste att jag borde det.

Klockan halv sex vaknade jag svettig av kaotiska drömmar, inte riktigt maror men inte heller angenäma drömmar.

Klockan sju la jag ifrån mig den utlästa Box 21. Sååå: recensenterna hade slagit mig på fingrarna. Det gick verkligen inte att lägga ifrån sig den här boken väl man börjat läsa i den.

Box 21 handlar om trafficking. Det är ett förkrossande nedslående ämne, ett sånt som man vet att man borde sätta sig in i, och helst också engagera sig i, men som man inte riktigt orkar närma sig. Den som har sett filmen Lilja 4ever vet vad jag menar. Den kan jag fortfarande, flera år efteråt, drömma mardrömmar om.

Emellertid är Box 21 skriven sakligt och tämligen osentimentalt. Den är högst fiktiv i den bemärkelsen att den beskriver ett fall där en utnyttjad kvinna faktiskt lyckas bryta sig loss ur sitt helvete och till och med förgöra sin förgörare. Sånt sker väl inte i verkligheten. Men antagligen krävs en sån positiv (eller vad man ska kalla den) tankefigur för att verklighetens alla förlamande omänskliga fakta ska kunna släppas in i medvetandet: nånstans måste det finnas hopp, om än aldrig så påhittat.

Box 21 är en oerhört viktig roman. Läs läs läs. Jag skänker bort mitt ex till den som står för frakten.

like a bug in brandy

Här hade jag tänkt pladdra en stund om den milda höstens trädgårdsbestyr, men kan inte helt nonchalera IT-mammans enträgna anmaningar om att berätta om vad som försiggick bak ridån där på hotellrummet. Hon vill veta vad som kommer efter det A jag så lockande inledde med. K. IT-mamman: B är det. B kommer efter A. Sen blir det C och D och en massa fler. Det utgick jag verkligen från att du visste. Men hav förtröstan: det finns numera en rik flora av vackra fyndiga roliga tokiga pedagogiska ABC-böcker som gör lärandet till ett nöje!

Alltnog: den milda höstens trädgårdsbestyr var det. De blir allt färre, inte minst för att rådjuren kommer vareviga natt och proppar i sig alltmer av det gröna och det blommiga och det knoppiga. Kanske borde man känna nån sorts tacksamhet mot de beklövade råttorna för att man slipper tukta fullt så mycket av bersåns lindgrenar och lindkvistar och lindblad (den k. läsaren förstår nu att vi tjänar grova pengar på att hyra ut rum i bersån till barnrika storfamiljer), men jag kan inte riktigt se det så. Frivilligheten är mitt ledljus, och om jag vill skaffa mig sekatörarm ska inga gnagaräckel hindra mig!

Liten grön kompis som varken käkar

tulpaner eller tujor eller magnoliaknoppar

Aplarna når de i alla fall inte upp i, så där har ingen trampat in på mitt område när jag bestiger stegen med sekatör och grensåg i bakfickan. Vilken uppenbarelse det blev när vi sent omsider fick reda på varför man inte ska beskära äppelträden på vårvintern, utan mot slutet av sommaren! Genast slapp vi ju alla miljontals vattenskott, och träden bibehåller i stort sett den form och fason man gett dem. Eftersom det är lagom med fem år mellan de större beskärningarna passar det finfint att vi har fem stora aplar: man tar sig en dust med en av dem varje år och nöjer sig med att knipsa de små vattenskott som trots allt uppträder hos de andra.

När bara småsysslor finns att utföra blir det ganska avstressande att gå där på ägorna och dona. Detta att jämföra med för- och högsommaren som är rent strokeframkallande med alla sina krav och måsten (varav gräsklippning väl är det tristaste syfilisarbete* som tänkas kan). Trädgården ter sig då mest som en gapig slavdrivare, och ärligt talat händer det ibland att dess avkastning inte intresserar särskilt heller. Det blir liksom egalt om det är trettio hektar kers som ska repas bort eller tolv kilo vaxbönor som ska skördas: minns vad jag nyss sa om frivillighet … Måste man så måste man, och då är det aldrig någe kul.

Rudbeckiorna kråmar sig

Fast tydligen finns det tillräckligt att göra för att jag ska ha glömt två dagar i rad att det var för att plantera narciss- och tulpanlökar som jag egentligen gav mig ut. Gör ett nytt försök imorron …

*Ja, jag vet att det heter sisyfosarbete.