if that's the trash aesthetic I suggest that we forget it

Dagarna går i ett i ett, ingen andhämtning ges mellan frukost lämning jobb hämtning extra körövning stormarknan nederländskinlämning lite jobb till

men några bloggar har jag läst ändå och på den här, som jag prenumererar på för att få min dagliga estetiska inspiration, fanns en bild som jag tycker att alla måste vilja se. Det är det första och största fotot i den tillänkade blogganteckningen. Om jag hade tagit en sån bild skulle jag kunna dö nöjd sen. (Nån kommer eventuellt att dra på munnen åt just den meningen. Hej på dig.) Om jag hade ett sånt här rum i mitt hem: dito. Men det är mer likt miljön på bilden.

Det snöar på tvären utanför fönstren och nu är jag faktiskt helt slut. Jag får nog köpa en ny.

and this bird you cannot change

Knip käft!

I can fe-he-he-heel the a-a-amygdala

Tänka sig att jag aldrig har kunnat kalla prinsessan Amidala för nåt annat än prinsessan Amygdala. Och så är det i själva verket jag som är drottning Amygdala.

so much better than it is today

Lunchen bestod av rester: vita bönor, gammal falukorv, två gånger stekt potatis. Utanför vrålade västan förbi på värsta vespan, ungefär som traktens ungdom på sina fyrhjulingar och crossbågar.

"Oj vad jag svettas!" kvittrade Miss Gillette till den storvästpåpälsade Maken på andra sidan bordet.
"Den här", sa Maken och drog i utanpåverket, "har inte bara hyskor av finaste snitt, den har äkta sjuttiotalssyntet på insidan också. Jag är också varm."
"Men kläder är ändå bara kläder. Jag har dammsugit jag! Spelar ingen roll hur mycket man fryser – så fort man dammsuger blir man jättevarm!"
"Varsko Electrolux. Och säg åt alla som envisas med att klättra upp för K2: ta med en dammsugare."
"Ja! Tänk så många som dukat under helt i onödan. Nu ligger dom där blåfrusna och skräpar vid sidan av allfarleden som tragiska påminnelser om vikten av att dammsuga."
"Dom får ta och sherpa till sig."
"Men allt är inte förlorat, nu har ju framtida expeditioner nåt att städa upp."
"Och inte gör det nåt om dom blir lite trötta under klättringen heller – det är bara praktiskt om dom får dammsugarpåsar under ögona."
"Pralingen kan beckna slang."
"En vin-vin-situation, bara sladden räcker."
"Men om utmaningen ändå ter sig övermäktig är det bäst dom har med sig genrepet också. Så blir vägen lite kortare."
"Bergis."

Sen började det brinna i sladden till brödrosten vilket Miss Gillette tog som ett tecken på att apparater inte alls är särskilt döda: hon har gått omkring på sistone och önskat livet ur den stackarn (ett morföräldraärvt sjuttiotalsohygglo med fula bruna blommor på) för att få köpa en ny, snajsig en med überkonsumtionsvänlig livslängd. Miss Gillette har nämligen samma inställning till fungerande föremål som Meatloaf har till sin fru i slutet av Paradise by the Dashboard Light.

På det hela taget en givande arbetslunch. Vi drar av den som representation bägge två.

when I was looking at a movie on the TV last night

Inte första gången jag förundrats över det: att rösten bär så bra för sång trots att jag knappt kan prata. Sen flera dar anfäktas jag av en rethosta som gör det hart när omöjligt att somna, och krax krax öhöööhhh låter det från mig, som ur näbben på en dödsrosslande svan långt från sjön. Men redan nästa söndag är det ju nästa söndag: nämligen den då kören ska hålla stora höstgiget i största kyrkan på den pöschkans centralorten, och det känns som om vi knappt öppnat noterna till flera av låtarna på repertoarlistan, och ja, kort sagt: det var inte läge att hoppa övningen igår. Klev ur sängen, körde in till stan.

Och sjöng. Lite djupare än vanligt och med tuffare timbre, men skar sig gjorde det nästan ingenstans, och på hemvägen var jag så uppåt av upptäckten att den svåraste Bachsatsen börjat sätta sig att jag toksjöng Abba också.

Waterloo är inte den Abbaplatta jag tycker är starkast rent musikaliskt, men den är oslagbar i sin sorglösa, barnsliga (ibland bokstavligt talat, som i Suzy-hang-around som handlar om barn i nio–tioårsåldern), nordiskt blåögda optimism. Bara två av skivans tolv spår låter några molntussar spegla sig i fästfolkets uppåtvända blickar (och de är förstås också de intressantaste spåren), men annars sjunger svenskarna på sin förtjusande Corv English* om filmgorillor och palmer och lyckliga förlorare för hela slanten. Särskilt härlig är What About Livingstone, där Agneta så trovärdigt lovprisar forskningen och vetenskapsmännen, och var skulle mänskligheten ha stått idag om inte somliga hade offrat allt på framstegens altare? va va va!

Jag vrider upp tills bilen studsar fram och sjunger med, förstundensalig.

I bilen är det såklart cede som gäller, men hemma i hyllan står flera av Abbas tidiga skivor på vinyl. De första är noga märkta med mitt namn samt den adress och det telefonnummer som gällde tills jag var elva (fast när vi flyttade hade jag redan slutat pränta på skivkonvoluten med kulspets), men i själva verket tillhör de morsan. Nån gång i tioårsåldern hade jag nämligen slutligt blivit övertygad om hur hjärndöd och totalförkastlig Abbas gottköpsmusik var – hemma spelades Röda bönor, Skäggmanslaget, Nationalteatern och liknande: riktig musik med budskap och substans minsann – och den dag randades då jag skämdes över att vara ägare till kommersiell utsugarmusik. Jag skänkte skivorna till morsan.

När jag i mitt nästa liv, nämligen det där jag utvecklade egna åsikter istället för att prenumerera på en vuxens, upptäckte att jag tyckte Abbas musik var bra ville jag ha tillbaka plattorna. Det fick jag inte: istället fick jag låna dem på obestämd tid. Detta ägarförhållande ger än idag upphov till gliringar, men jag skrattar åt det jag med. Vinylskivorna i hyllan är alltså inte mina, men samma album på cede har jag inte gett bort till nån. Dem har jag velat ha ända sen jag köpte dem.

*Corv English är morsans och min benämning på det man får när man låtsas prata ett språk genom att babbla en massa nonsensord med vilseledande prosodi och här och där slänga in de enstaka glosor man behärskar, i det här fallet "sausage".

Kränkning! Krisgrupp!

Kupongerna då. Ni vet vilka: dagligvaruhandelsjättens gärningsmannaprofilkuponger. Jag har fått mina. Tillsammans med en extra välvillighetsbonuscheck på 25 spänn kom de på ett inte alltför vämjeligt designat ark med överskriften

Miss Gillette & Maken
Här får ni lägre pris på 9 varor ni brukar köpa.

Förvånande är det ingalunda att de lyckats pricka rätt i samtliga nio fall: de har haft åratal på sig att bokföra vad vi handlar. Fyra–fem av varorna stod redan på inköpslistan och övriga skulle snart köpas.* Vid testhandlingen var en av varorna slut i butik, men priset var ju känt. Vår rabatt blev 35:64.**

Har jag sålunda sålt min grynvälling för trettifem och sextifyra? Nej, jag tycker faktiskt inte det. Egentligen räcker det med ett enda ord för att beskriva hela situationen: frivillighet. Ingen tvingar nån att delta. Ingen har försökt mörka att självskamningen hela tiden gått ut på just att kartlägga vad folk köper. Jag har älskat – nej, jag är inte en sån som oreflekterat går omkring och älskar allt möjligt, så när jag nu säger älskar menar jag verkligen det – självskamningen från första stund; den har besparat mig många värdefulla timmar av kassaköförspilld tid. Hädanefter ger den också viss ekonomisk belöning.

Att folk kan se vad jag köper för mat gör mig inget. Vad jag däremot inte visste förrän häromdan, när jag läste det hos salt, var att rabattsystemet gynnar stora företag. Det kostar nämligen svindlande summor att delta. Små företag, ofta förstås de lokala, har alltså ingen chans att vara med. I mina ögon är det en större nackdel än att dagligvaruhandelsjätten håller reda på vilken ansiktskräm jag använder. Som vanligt gäller att man får vara påläst och aktiv som konsument för att inte förfåras.

Om jag kan se nån fara med den här typen av konsumtionsregistrering är det att man förleds tro att övervakning på det hela taget är nånting som utförs av en välvillig livsmedelshandlare med trivseltrind mage och trubbig blyerts bakom örat. I en tillvaro där åsiktsregistrering visserligen förekommer men mest är nåt som omfattar en rabiat minoritet, och som i alla fulla fall inte får några konkreta påföljder, reflekterar man inte över hur det skulle se ut om samhällsklimatet ändrades. Finns det ett register kan det givetvis hackas eller säljas till folk som inte bara brinner av längtan efter att få dela ut en massa rabattkuponger. Min fantasi medger inga visioner om hur en ondskefull regim med en blodtörstig hemlig polis skulle kunna vända till min nackdel att jag käkar conferenspäron hellre än blodgrape, men sånt där vet man ju aldrig.

Att få hysteriska anfall för de här stackars kupongerna tycker jag är att … ja, det är lite sent-ska-syndaren-vakna över det hela. Oj, nån kan se vad jag köper med mitt betalkort! Det var det jävligaste, det hade jag ingen aaaning om! Tänktente på deee! Känner man så är det nog bäst att klippa alla bankkort med en gång. För registrerade på alla upptänkliga vis har vi ju varit länge.


*Kryddor i påse, Santa Maria; ansiktsvård, Garnier; Bregott; vispgrädde, Milko; djupfryst färdigmåltid, Findus; mûsli, Finax, choklad, Lindt; sylta, Scan, sallad, ICA.
**Två av rabatterna fastnade inte på kvittot. I det ena fallet hade nånting helt enkelt blivit fel, och jag fick rabatten i kontanter i informationen. I det andra fallet gällde erbjudandet varor av en viss vikt, och jag hade valt en sort som hade fel vikt. Det spelar ingen roll eftersom jag handlar den varan flera gånger i veckan (ja, det är djupfryst mat – vem orkar stå och laga lunch varenda dag?) och kommer att utnyttja kupongen i alla fall.

Tema lönnlöv

Att människan är ett under av motsägelser är bekant, men ibland undrar jag över mina egna.

Förra lördan var vi i residensstan med Mentormamman och hennes familj. Jag passade på att dra med mig Maken och barna in i en inredningsaffär av det helt och hållet umbärliga slaget. I en korg innanför dörren låg några fina mosshjärtan sparsamt smyckade med pärlor på tunn ståltråd. Prydnaderna betingade fyrtifem spänn. Det hade jag ingen lust att betala för lite mossa som jag ju har skogen full av därhemma. Längre in i butiken pekade Maken ut en grym sockerkaksform som kostade närapå det tiodubbla. Den prislappen hade jag inga som helst betänkligheter inför. Hur är man egentligen funtad då?

En ek, en rönn, en lönn, en björk och en asp. Vilken är vilken?

I söndags lyste solen med sin högönskliga närvaro och kladdade ner alla trädkronor med sin frivolaste fingerfärg. Mentormammafamiljen och Gillettefamiljen grillade korv på ekstubben vi sen många år försöker jämna med marken. Detta vårt tämligen fåfänga knog har fått oss att ännu bättre förstå ekars förträfflighet som exempelvis fartygsvirke. Ingenting biter ju på eketrä! Eldning, yxhugg, decenniers hällregn på det obehandlade träet – stubben står spänstig som en ungek på blott två sekler eller så. Det är ett av våra trevligaste projekt, mycket för att det absolut inte är viktigt att få bort stubben.

Inte riktigt lika gammal, och inte alls lika motståndskraftig mot elementen.

Det ena förgängligare än det andra.

Hemkomna idag efter våra ärenden på den pöschkans centralorten ville tre fjärdedelar av familjen gärna vara ute ett tag i det sköna vädret. Snuvig som en gammal osotad kamin är jag visserligen, men letargin tycks ha lättat så jag bestämde mig för att banne mig ta och slöjda ihop ett sånt där mosshjärta jag inte hade velat betala pengar för. Eftersom jag är hobbydåre i ytterst spridda hagelskurar och dessutom besitter en hamstermentalitet av episka proportioner har jag allt, och då menar jag allt, man kan tänkas behöva (och har jag det inte i mina gömmor så går det som regel att rota fram ur nåt garage). Jag sprang in och hämtade tunn ståltråd och lite pärlor. Nu står en stackars sten halvnaken och huttrar i nattfrosten, men så här blev det.

Men okej, det i affären var stabilare än mitt.

Till sist vill jag visa hur det såg ut när Lillis gav mig sin famn med löv. Hon ja: hon började idag kalla mig för mammis. Det är ett alldeles eget påhitt. Förtjust blir jag. På kvällen fick Maken heta pappis också. Hon kan nu konstruera så här långa meningar: Mamma Mammis*, heter min mamma. Men det är när hon säger Lilla lilla mamma! jag smälter kapitalt.

Finaste presenten.

Och så här pittoreskt har jag det nu i mitt arbetsrum.

Den här blogganteckningen är skriven lite särskilt för Jessika, en bloggvän med mycket omtanke.

*Hon säger mitt förnamn, inte Mammis.

maybe I'm lost

Läste nyligen Lina Sjöbergs debutroman Resa till Port Said, men ännu en dryg vecka efter avslutad läsning har jag inte kunnat bestämma mig för vad jag egentligen tycker om boken. Formen är tilltalande: det är en brevroman Sjöberg har skrivit och såna har jag alltid haft en förkärlek för. De ger författaren automatiskt möjligheten att upprätthålla en viss spänning tack vare att brevskrivarna förstås inte redogör för precis allt som händer; mycket antyds bara och förblir ibland kvar i ett dunkel som i bästa fall är välgörande.

Varje brev skulle kunna skrivas på hundra andra sätt, och många sätt skulle vara lika sanna, lika falska som det enda som skrivs. Ändå sparas det som står för eftervärlden som om det vore ett vägmärke att följa bakåt i tiden för att förstå en människa. Den som inte känner till tiden och människorna bakom breven följer det skrivna som om det vore en framkomlig väg. Men så är det ju inte. Allt som inte sägs, för att bläcket tar slut, eller för att brevskrivaren inte orkar eller inte vågar, allt sådant bär också mening. Den meningen är inte sparad åt eftervärlden, men är den mindre sann för det?

Vi får träffa några åldrande människor som genom att läsa gamla brev eller skriva nya skildrar ett möte vars efterverkningar alltjämt river och sliter genom tid och avstånd. Jag ska erkänna att bara en av romangestalterna väckte nåt riktigt intresse hos mig. Jag ska också säga att jag fann skälet till den nutida brevskrivarens brev tämligen sökt. Dessutom ska jag redovisa det faktum att författaren enligt mitt inte alltid så värst ödmjuka förmenande inte fullt ut lyckats med stilen i de äldre breven. Sånt irriterar mig. Men

det fanns dock annat som drev mig vidare och vidare över sidorna. Resa till Port Said är ingen tung bok trots resonemangen om personlig gudstro, moraliska ställningstaganden och konsekvenser av ens handlingar. Det som tilltalar mig är kanske de ofta mycket igenkännliga skildringarna av känslor som kan uppstå i vissa givna situationer, av överlevnadsstrategier man tillägnar sig. Långa avsnitt finns som är väldigt varligt och inkännande skrivna. Här och där hittade jag formuleringar som konkretiserade sånt jag själv tydligen gått och tyckt eller funderat på. Att den intressanta och mest levande romanfigurens berättelse fick ett bra slut (där bra är lika med öppet, fritt att själv tänka sig) gör mig på det hela taget mer välvilligt än avogt inställd till Resa till Port Said. Fast behålla den vill jag inte, så ni som är BookMoochare kan sätta upp den på önskelistan om ni är intresserade. (Ni andra kan gå med i BookMooch ändå, tycker jag. Där behövs fler svenskar!)

På nedre bilden omslaget till Prioritaire, en annan brevroman som jag verkligen rekomenderar å det varmaste. Den grep mig kolossalt när jag läste den för några, ja eller flera är det väl vid det här laget, år sen. Den är glödhet passionerad och tragisk på ett sätt som man mest förknippar med tonårens känslostormar, fast vuxet.

mix and match and melt in my mouth

Medan löven ännu satt fast i träden.

Gårdans soliga blåst förbyttes i alldeles väldigt blöt blåst lagom tills att barnas mormor begav sig ut på eftermiddagspromenad med barna. Efter några timmar stod min mycket lilla dotter på tröskeln med ett stort fång löv i famnen. Det mycket lilla och mycket näpna ansiktet som stack fram mellan regnjacka, fuskolle och lingonmössa var regnvått och allvarsamt. "Till dej mamma", sa hon och höll fram löven mot mig. Mormor berättade att Lillis hade gått hela kilometern hem från affären (hon hade gått dit också, fast tomhänt) och nästan genast plockat upp ett löv hon tyckte var vackert. "Ha det, mamma!" hade hon sagt. Sen hade hon samlat fler och fler löv tills hon knappt kunde bära allihop.

Jag vet inte vilken sträcka en kilometer för en 88,5 centimeter lång person kan motsvara för en vuxen, men det lär bli åtskilliga kilometer. Och att hela den vägen bära nåt voluminöst med armarna utsträckta rakt framför sig – ja, alltså, jag skulle ha knotat väldeliga. Eller tagit bilen. Men Lillis bar sin kärleksgåva så tålmodigt.

Lövhögen har jag lagt framför öppna spisen. Det är den finaste inredningsdetaljen i mitt hem just nu.

En västgötaklimax behöver inte vara anti.

När Maken lade den nederländsk-svenska ordboken i kundvagnen på adlibris visades en lista över vad andra som köpt samma bok också hade fastnat för. Överst kom Den larmande hopens dal av Erik Andersson. Lite otippat kanske, men välförtjänt: den borde vara med på har-också-köpt-listan för samtliga titlar. Billig var den också så man kved: 128 spänn. Gör som Miss Gillette: Köp den! Läs den!

Ja, apropå, alltså.

Bland de många trevligheter som RSS-läsaren hämtat hem åt mig idag fastnade jag särskilt för den här blogganteckningen, som med stor precision formulerar nåt som hos mig själv hittills bara sprattlat i hjärnans urslam. Jag är medveten om att en del k.läsare inte följer länkar i en blogg – jag gör det själv ganska sällan – men det här stämde faktiskt till besinning och viss om inte eftertanke så i alla fall förtänksamhet. Förstämning dock ej obligatorisk.

Atumn is royal

Inspirerad av ännu ett av dievas ofta enastående foton visar jag idag en av mina egna bilder (som dock inte smäller riktigt lika högt). Den visar en gul nyans som jag tycker hör sommaren till. Men igår såg jag samma kulör i aspkronorna som dirrande solade sig på sin blå himlastrand, och idag ser jag den i min sällskapsbjörks höstkläder. Den borde pälsa på sig bättre, som humlan på bilden i sin lurviga olle.

hand i hand, hållplats till hållplats

Göteborg ju.

Kanske förvånar det mina k. läsare att jag inte rapporterat nånting från bloggträffarna där. De var länge emotsedda och de gjorde mig faktiskt inte besviken ("faktiskt" därför att jag har en tendens att skruva upp mina förväntningar så högt att nåt annat än en västgötaklimax till slut inte blir möjligt).

Levern på Prag var väl aningen för genomstekt, men trots att den bloggträffen började med att vårt sällskap fick fösa bort hela Stupidosällskapet (det var förresten författaren Helena Eriksson som också hette Helena, precis som Översättarhelena som bokat bord åt oss) avlöpte den under värme och trevnad med redan kända och nyförvärvade bloggkolleger.

Likadant var det med räkmackan som Studiomannen sammankallat till. Det är en träff med helt annorlunda karaktär men inte mindre njutbar. Njutbar, finns det ingen krog i den där stan som heter så? Det är väl ett kålligt och bra namn? Och jag är väl en stor fet fåne, men det ger mig så otroligt mycket att få umgås med de här människorna trots att jag egentligen inte känner dem. Eller? När känner man nån? Vem känner man? Om jag ska låta instinkterna leda mig så vet jag ju precis. Och här skulle jag vilja räkna upp vissa namn men jag avstår från det av samma skäl som jag inte vill ha nån bloggrulle i margen på min blogg. Jag skriver dem här innanför ögonlocken istället, de namnen.

Några som var med på Prag. Läs gärna deras bloggar.

Andra människor träffade jag också: översättarkollegerna i Författarförbundet. Det var oliver och krossat glas och tuggat papper. Jag träffade en vän jag inte sett på mycket länge. Jag såg på hotellet en film som skakade mig djupare, nej som ruskade om mig så att jag inte kände igen mig själv efteråt på många dagar. Vissa saker kan förändra världen, i alla fall om det är en tillräckligt liten värld.

Tack allihop. Ni vet själva vilka ni är. Ni är k. Ni är till och med ä, några av er. Tack.

Annan gång i Göteborg. Barnas mormor hade barna.
Hon ringde: Vi tappade Julflickans sko nånstans
mellan Trägårdsföreningen och Poseidon! Tjena. Själva
bodde vi på ett hotell på Hisingen. Men vi körde in till stan
och gick sträckan hon nämnt. Uppe vid Valand mötte oss
den här synen. Då blev vi glada och gick och åt råbiff.
When in doubt, ät råbiff!

hippo birdie two ewes

Fler presenter kom på själva födelsedan.

Tillvaron trycker på från alla håll och stressar med allt möjligt, men ett som tynger lite extra är oron för att ett barnkalas inte ska bli lyckat. Själv tycker man som regel inte att himlen faller ner över en om en bjudning man anordnat skulle bli lite avslagen, eller man har i alla fall såpass gott om social polityr att man inte låtsas om det, men för ett litet barn måste allting bli perfekt. Finns inga mellanting mellan det och katastrof. Finns inga ljumma eller tuktade känslor, bara trauman och eufori. Och det är min uppgift som förälder att reducera alla trauman.

Iförd sin mors kultiga brillor från sextitalet sista skälvande månader
metar Lillis ikk.

Det annalkande kalaset har således varit en jättegrej också för oss föräldrar. Tänkte på det i god tid gjorde jag, men trots att inbjudningskort införskaffades kom de iväg op het nippertje:* jag körde runt och delade ut dem minuterna innan jag hämtade barna för att åka ner till bokmässa, bloggvaro och annat i Göteborg. OSA var satt till två dar före kalaset och både Maken och jag gick som på nålar när ingen hörde av sig dessförinnan. Tänk om det inte kom en enda! Den reservplan finns inte som kan sopa en sån monumental besvikelse under mattan. Men sen anmälde sig tre stycken, och en lämnade återbud, och en kunde inte men ville komma på alldeles eget kalas dan efter, och den sista dök upp oanmäld på kalaset, och tack alla mina erfarenhetsår som gjorde att jag hade en extra godis- och prylpåse till den ungen, och vädret medgav utomhusspring, och allting blev jättekul, och snartfemåringen** var jättenöjd men inte lika nöjd som dess ömma men hispiga moder och fader var lättade.

Röda och gula grejer som trädgården värpt.

Man ska förstås inte ropa hej förrän man verkligen får hoppa över det där bäckenet, men undrar om jag inte håller på att bli varm i föräldrakläderna ändå. Trots allt.

*I sista sekunden. Jojo, nu har nederländskkursen börjat.
**Hon fyllde inte förrän fyra dar efter kalaset

burn me in hell but as long as it pays

Å vad tröstlöst den öste, hösten. Med stora spilkumen.

"Jag blir knasig om jag inte får komma ut idag heller", sa jag till familjen. "Barnas mamma fick en idé: på ett museum finns saker att se. Dit vill jag gå – och finns det nån som vill följa med?"

Det fanns det. Både Julflickan och Lillis kände genast igen inledningen i Miffy går på museum trots att jag bytt ut ett ord. Så vi bestämde att åka allesamman, både Lillis och Julflickan och pappan och mamman.

Konstmuseet på den pöschkans centralorten är uppburet av regionens konstkännarklick men egentligen inte mycket att hänga i julgranen. Det har dock en butik där vi brukar hänga betydligt längre än på själva utställningarna, och framförallt ligger i samma byggnad en förnämlig restauration där det också jämt är avsevärt mycket mer folk än i utställningssalarna. Man kan luncha där och på så vis slippa laga mat mer än en gång på samma dag.

Nästan tomt var museet också denna dag så barna kunde springa hejdlöst i de stora salarna utan att störa nån. Julflickan var blodsockerfallssur och inte på humör men Lillis och jag tittade på några av Maria Fribergs konstverk och pratade om dem. Bäst gillade hon videon "common cause" med alla bumlingarna som drumlade nerför en marmortrappa. Vi tittade på den och funderade på vad bumlingarna kunde vara för ena. Att de skulle föra tankarna till krig och våld, som det stod på infobladet, var det ingen av oss som tyckte.

Ibland tycker jag att informationen som ges om konstnären och verken tillför väldigt mycket. Så inte denna gång. Jag gick loss ändå på de vrålsnygga megafotona: estetiken talade. Tilltalade. Det räcker för min del.

Fången i kulturen. Ser trevligt ut, men är kanske jobbigt i längden.

Hur jobbig kan mansrollen vara för den som har ett så här läckert ställe att vila på?

do it now before you get too old

Vi sitter vid fikabordet (som är vårt helt vanliga köksbord som får agera arbetsplatsmöbel när Maken och jag dricker kaffe eller lunchar tillsammans under arbetsdan). Maken läser dödsannonserna. Det måste man för att få valuta för prenumerationspengarna för den patetiska lokalblaskan, som är så mager att man är tvungen att läsa varenda rad i den för att över huvud taget minnas att man öppnat den. Nöjer man sig med att skumma de så kallade nyheterna blir tidningsläsningen mest som såndär subliminal reklam – ni vet när det i filmer klipps in enstaka bildrutor på en produkt så att man inte medvetet hinner uppfatta att man sett nånting alls, men det undermedvetna plötsligt envetet propsar på att få måla om hela huset med färg av ett fabrikat man knappt hört talas om. Alltnog: vissa av dödsannonserna förtjänar tydligen att högläsas, och min hjärna är såklart inte sen att galoppera in på sina egna associationsstigar.

"91, det är ju rätt gammalt. ... Om morfar hade levat nu skulle han ha varit 92."
"Om min farfar hade levat skulle han ha varit 107."

Mina ögonbryn skrynklar sig medan jag begrundar den upplysningen.

"Ja, okej, så kan man nog säga."
"Vadå? Han var född 1901, det blir hundrasju."
"Ja, jo, men alltså nån gång passerar man en gräns där man inte längre kan säga så. En mänska kan ju inte bli hur gammal som helst."
"Nej ...?"
"Alltså, jag menar att folk som säger att Mozart skulle ha fyllt fyrahundra år i år och sånt, de har faktiskt fel. För det skulle han inte ha gjort."
"Nej, för han föddes ju 1756. Men jag kan säga sådär om min farfar i flera år till."
"Och man vet faktiskt aldrig om han skulle ha blivit världens äldsta mänska – han kunde ha blivit hundrasexton!"
"Fast än så länge är det väl strängt taget bara tillåtet för yoghurtbulgarerna att säga att Gamle Borghol, han skulle ha varit hundraförtitre nu om han hade levat."
"Ja, och för Michael Jackson. Han vill ju att alla ska bo i syretält och leva för evigt."
"Om Sokrates haft syretält skulle han ha fyllt 2 477 år i år."
"Och Jackson själv skulle ha fyllt femti för bara nån månad sen. Om han hade varit levande, alltså."