you and me, to the end

Vad kan passa bättre än att på årets sista dag recensera en skildring av ett försök till ett helhetsgrepp på ett äktenskap – med hög igenkänningsfaktor dessutom?

När decenniet börjar är huvudpersonerna nygifta sen ett halvår; i dess sista sjungande timmar sitter det äkta paret – mot alla odds – och skålar i mousserande vin. Och är det inte betecknande att det nu är cava i glasen istället för de första årens exklusiva champagne – och att de kan se varann i ögonen och säga att detta är lika bra, ja att det billiga rosévinet faktiskt smakar bra?

Färden dit var dock slingrig och stenig. Många gånger ler man igenkännande men lika ofta rynkar man irriterat pannan åt huvudpersonernas barnsliga betraktelsesätt, som när de ser sitt eget äktenskap som så mycket mer unikt än andras men ändå med skrattretande förutsägbarhet faller in i mönstret att skaffa barn högst fyra år in i relationen.

Men det är i och med barnen (två stannar räkneverket på) som det intressanta börjar. Som utomstående får man ibland den starka åsikten att just de här bägge inte borde ha skaffat sig barn. De lever bara för varann och saknar egentligen inget i relationen (fast då skulle det inte ha blivit nåt vidare värst med dramatik). Och även om den enorma kataklysm som betraktaren ser nalkas naturligtvis inte beror på barnen, så skulle den inte ha infallit just då eller i just den formen om det inte funnits barn med i bilden.

Den senare hälften av decenniet förlöper medan konflikten eskalerar. Länge ordlös och undanglidande växer den till en kompakt mur av is mellan makarna, och bägge är kapitalt oförmögna att få bort den. Bägge gör sina valhänta försök att rasera den, men redskapen de famlande får fatt i är föga ändamålsenliga, ibland rentav kontraproduktiva eller olovliga. Man sitter där och vrider sig i vånda och får god lust att örfila upp dessa båda klantskallar som har så fördömt svårt att se vad som i själva verket krävs. Men ser katastrofen komma; man anar att de två makarna också gör det, hur mycket de än försöker ge sken av – utåt, inbördes och inom sig – att allt är som det ska, att allt är normalt.

När peripetin kommer slår den ner obarmhärtigt, som en bomb. Jag ska inte fördärva nånting genom att avslöja vilket uttryck den tar sig, men låt mig säga att det hela är så närgånget skildrat att det blir en lektion i förståelse för varför vissa står ut med sånt man själv är tvärsäker på att man själv aldrig skulle acceptera – och att vem som helst, vem som helst, kan hamna i samma situation. Och acceptera det. Det är en mycket ödmjukande och lärorik insikt.

Ibland, för den som varken vill se eller höra, fungerar inget annat än en handgranat som väckarklocka. Ibland kan det bli en frigörelse att tvingas bygga nytt istället för att fortfara att skyla över samma gamla skavanker med eviga nya lager färg. Och under decenniets sista år får vi följa uppbyggnadsarbetet som utförs av två storögda, varliga makar som blir alltmer äkta för varann ju tydligare form projektet tar. Ismuren sprängdes, och visserligen yrde skärvor och granatsplitter, men det var ett pris de gladeligen betalade för att nå fram till varann igen, för att kunna tina upp den infrusna kärleken. Huset de bygger till och bygger ut när vi lämnar dem med sin rosécava är olikt det de levde i som nygifta: det är ett hus som passar familjen sådan den nu ser ut och i vilket alla kan fungera ihop.

Och medan eftertexterna rullar vet man att Abbas önskning kommer att besannas: det blir ett gott nytt år. Men nästan ännu hellre hade man velat höra One Man, One Woman, för i den låten kan hela det gångna decenniet sammanfattas för huvudpersonerna i det här dramat. Gott nytt år önskar Miss Gillette sina k. läsare!

shit lives forever

Jag hade inte tänkt läsa den, men när jag fick den i julklapp av en närstående person* blev det så ändå. Åsikter kan man aldrig ha för många av (väl?) och nu har jag bildat mig en till, nämligen om Hypnotisören av Lars Kepler.

Författarna Alexandra Coelho Ahndoril och Alexander Ahndoril berättar i tidningen Vi 1/2010 hur tomt det känns när de avslutat ett romanbygge, att de då får abstinens och inte vill sluta skriva. Sen upptäckte de rätt som det var att de kunde skriva tillsammans: inte sina sedvanliga höglitterära böcker, utan nånting i en helt annan stil och genre. Nog för att jag är en ivrig tillskyndare av gemensamma projekt och familjeterapi och nog för att det gläder mig när jag ser ett strävsamt par trivas ihop och dra åt samma håll, men …

Men: själv skulle jag inte ha låtit publicera min patientjournal.

Hypnotisören är den uslaste deckare jag nånsin läst. De 571 sidorna är skådeplats för ett galleri av pappfigurer plattare än några som nånsin suttit i ett Agatha Christie-bibliotek och lyssnat medan detektiven presenterat gåtans osannolika lösning. Faktiskt besitter huvudrollspolisen också en Miss Marplesk klarsyn som hellre borde kallas klärvoajans där han går omkring och bara vet och känner på sig och förstår hur allting ligger till och hänger ihop och vilka känslor som de andra pappdockorna nödtorftigt försöker dölja – ett mästerstycke egentligen med tanke på att de inte tycks rymma ens den mest rudimentära förmåga till reflektion. Amatörpsykologologi på mellanstadienivå styr de komplett intresselösa personernas agerande, också när de rusar runt som Duracellkaniner på affe trots skador som skulle ha golvat en tredimensionell mänska grundligt.

Det enda av nåt litet intresse är det långa sjoket om hypnos, fast det har författarna placerat i boken med det orimliga kravet på läsaren att h*n ska acceptera att det som hände i hypnosgruppen tio år tidigare ligger till grund för idiotierna i boknuet. "Det viktiga är att vi diskuterar det vi är rädda för", säger Alexander Ahndoril i Vi. "Sådant som är ohanterligt när vi möter det i media, exempelvis våldsamma barn." Att Ahndoril och Ahndoril har mött våldsamma barn just i media och inte i verkligheten är plågsamt uppenbart när man läser Hypnotisören, och det är en gåta vad de anser sig tillföra "diskussionen" med den här boken. Det är förresten inte heller bara barns våld som beskrivs som kapybaror man sett i ett hägn femtio meter bort i en djurpark: även relationsfrågor tycks vara väsensfrämmande för författarna. Ingen tänker en enda tanke bortom den av psykologihandboken föreskrivna i varje given situation, ingen reflekterar över sig själv och ingen kommunicerar med nån annan.

Emellertid förekommer en ganska schysst samlagsscen på en halvsida eller så.

Paret Ahndoril häpnar kokett över det faktum att deras alias spräcktes redan innan boken hade kommit ut. Den krassa recensenten misstänker att det inte alls var nån slump: utan de respektabla namnen som fond skulle den här smörjan aldrig ha sålt lika mycket. Alla litterärt ängsliga som inte vågat läsa deckare av rädsla för att bli stigmatiserade kan nu i öppen dager och på öppen gata göra det: titta, prettoförfattarna säger att det är okej att läsa underhållningslitteratur! Pilutta dej!

Där ger jag dem rätt: man får läsa vad man vill; ingen har rätt att sätta sig på sina höga hästar och döma ut en mänska för att h*n får ut nånting av en bok man själv inte gillar. Det finns dessutom mängder av deckare som är ypperliga på olika sätt: stilistiskt, intrigmässigt, psykologiskt, samhällsmedvetet. Hypnotisören är inte mästerlig eller ens intressant på ett enda område. Dess handling anknyter inte till nånting och därför saknar den relevans för precis allting. Nästan ingenting är trovärdigt ens inom bokens egna ramar. Detta är så genomsugigt att en tretimmarsfilm garanterat rullar på biograferna före jul nästa år. Den ska jag inte se. Jag ska ägna mig åt nåt viktigare istället, sortera öronvax till exempel, eller lufta elementen.

*Nej, inte Maken.

i din vanliga tröja och ditt våta hår

Här är en bild av solisten Kaxet (som är operasångare) när han framförde Adams Julsång vid körens julkonsert:

Dessutom har han sprungit 43 maror på 51 dar.

Nämen titta, nu ljög jag ju. Inte om kören och Kaxet och operasångare, för allt det är sant och har hänt. Men det här är inte han. Nej, det är Eddie Izzard i egen hög (fast i bild minimal) person samt på en av de tre stora bildskärmarna inne i Scandinavium.

Izzard tarvar väl ingen närmare presentation, så jag skippar den detaljen. Vare nog sagt att jag först blev besviken när han äntrade scenen inte i högklackat och galasmink, utan i jeans och frack. Off-duty transvestite, som han själv sa. Förutom att vara oöverträffat smart och slagfärdig och en imitatör helt utan motstycke är Eddie Izzard nämligen också en av de sexigaste män jag vet, och det är just de kvinnliga attributen som framhäver och understryker det maskulina. Men i helt vanliga jeans och en t-tröja var han nästan lika glödhet, och drag i föreställningen saknades sannerligen inte fast komikern inte var i drag, så jag var helnöjd ändå.

Mycket svårt att ta blicken från, twitterflödet.

För några dar sen pratade ju Miss Gillette om facebook här, och i den här postningen handlar det om en annan teknisk nymodighet, nämligen twitter. Också det är en företeelse som jag inte alls har nåt behov av eller utrymme för i mitt liv, även om jag har sett lysande exempel på hur den stramt begränsade formen kan föda vackra och kreativa alster (men det är väldigt få som använder twitter för det ändamålet). Några starkare känslor inför fenomenet har jag inte, men under Izzardshowen* fick jag min första tydligt positiva upplevelse av det när några rader från en person jag inte träffat på år och dag rullade förbi på skärmarna. Riktigt gick det inte att uttyda av det korta meddelandet om han befann sig i lokalen, men jag fick det intrycket och det var ju lite gosh wow boy oh boy faktiskt. Twitter får det temporära betyget två rakblad, men mycket kan hända på den rankningslistan. Förlåt: rakningslistan.

*Ja före, mellan och efter de båda akterna, alltså.

face to face

"Jag och min syster har en förening för ordspråk som inte finns men som borde finnas", sa körkollegan Minmin sistlidna afton, när körens avslutningssamkväm även det var tämligen långt lidet, "kolla in det".

"Kul", sa jag, "det vill jag gärna", för Minmin är en av de spirituellaste och roligaste mänskor jag vet.
"Vi har den på facebook", sa hon, och då blev det genast besvärligt.

Hittills har jag nämligen stått emot alla värvningsförsök och inbjudningar, men när det redan idag låg en inbjudan från Minmin i inkorgen beslöt jag att kolla in det. Jag fyllde i absoluta minimum på den hära profilsidan man måste skapa och kryssade i att ingenting skulle visas.

Och så fort jag uppgett födelsedata rasade vräkte vällde det över mig en massa människor som jag känner väl, ytligt, perifert eller inte alls. Snart sagt varenda jävla mänska kastade sig över mig med bilder av sig själva och sina bebisar och båtar och julgranar och var där och trängdes och ville in, som till nån vedervärdig rockkonsert. Det var en av de hemskare upplevelserna jag haft på bra länge: den gjorde mig bokstavligt talat knäsvag och lite illamående. För mig var det långt ifrån en kul eller angenäm upplevelse att få så konkret kvitto på hur övervakad man är. Jo, självklart pågår den övervakningen ständigt – att cybern vet min exakta plats i det där nätverket oavsett om jag är med i facebook eller ej är ju uppenbart – men jag vill inte hålla på och vältra mig i det när jag nu kan låta bli.

Jag ignorerade allt utom Minmin, och när jag har kollat in det jag var nyfiken på hos henne fimpar jag den där profilsidan.

Gissningsvis sitter det ett antal läsare nu och bara skakar på huvudet och tycker att man verkligen får skylla sig själv om man vill vara så framstegsfientligt enstörig som Miss Gillette. Men vet ni vad, k. läsare? Det är en säng jag bäddar själv och som jag kommer att vila gott i.

vad natten lät oss skåda är över allt förstånd

Okej, det här är en jobbig bok, inte en glad sak med substans som jag har efterfrågat på sistone. Men den är helt nödvändig att läsa, så gör det: Hotel Galicja av Per Agne Erkelius.

Hur många skildringar från och redogörelser för Förintelsen orkar man ta till sig? Inte hur många som helst, inte av det slag som verkligen sparkar en i magen med stålhättade kängor (det vill säga: inte prydliga snyftare som Schindler's List eller flum som Benignis Livet är underbart). Så till exempel har jag Tryggve Brattelis bok Fånge i natt och dimma stående i bokhyllan sen många år; när den kom publicerades den som följetong i tidningen Vi. Jag var inte gammal då men läste flera avsnitt med den stela bedövning som sätter in när man försöker ta in nånting alldeles för ohyggligt, och jag har inte på alla år kunnat förmå mig att läsa boken i sin helhet. Så det tog emot att börja läsa Erkelius hyllade bok, men nu stod den ju på läslistan och dessutom mitt för snoken på mig där på bibblans skylthylla, så …

Hotel Galicja visade sig på ett sätt lättläst. Skriven med oerhört varsam hand får den en att bläddra fort fort framåt. Man måste hejda sig emellanåt för att låta det som springer förbi på tå få stanna upp, stanna kvar: tre var för sig nästan obegripligt svåra teman som löper jämsides i romanen. Varje ämne är i sig nästan omöjligt att behandla på nåt balanserat sätt, men sammanflätade såhär tar faktiskt de överväldigande effekterna ut varann, ger varann motvikt, jämförelse. Jag var inte säker på först att balansgången skulle lyckas, men det gör den.

Cancer.
Den omätbara kärleken som aldrig kan bli och aldrig kan upphöra.
Förintelsen.

Jamenar ni hör ju. Den som gapar över det stycket måste väl tillgripa en gummimask från nån skämtbutik för att få in alltihop i käften? Nej: detta blir aldrig vare sig tillkämpat, melodramatiskt eller sentimentalt. Erkelius varvar de tre med en enastående intuition och bygger ett verk som det på nåt sätt är möjligt att både ta sig igenom och ta till sig.

Den till åren komne och cancerdiagnostiserade författaren företar äntligen den forskningsresa han som ung lovade kvinnan han förälskade sig i för livet att han skulle göra: han far till Auschwitz-Birkenau för att försöka ta reda på hur hennes lillebrors sista tid i livet gestaltade sig. Brodern var då tre år och ingick i den grupp om 4 057 judiska barn som skilda från sina föräldrar sändes till utrotning i Polen. Kvinnan, som då var sju år, undkom mirakulöst i kön till det första uppsamlingslägret i Paris och hade redan tagit reda på föräldrarnas öden. Men den lille pojken?

Är det möjligt att skildra så obeskrivliga fasor på ett meningsfullt, fattbart sätt? Jag tvivlade ju på det. Men Erkelius undviker helst de stora gesterna. Istället väljer han att gå med blicken i marken och beskriva det han ser där. Det är urin, latrin, sovplatser på kakelgolv över vars genomdränkta madrasser det rinner diarré från de övre sovplanen. Det är högar med persedlar som fångarna fått lämna ifrån sig. Det är små men helt grundläggande omständigheter som det faktiskt är möjligt att relatera till, och utifrån vilka man kan kika in (det är en mycket smal springa; fattbart kan det ju aldrig bli) i den omänskliga tillvaro några tvingades in i. Erkelius skildrar avhumaniseringen med gemener (lätta pennstreck, tänkte jag säga, men han talar hela tiden om sin följeslagare den bärbara datorn); det gör att man i nån mån kan ana hur den var nödvändig i den vansinniga Förintelsen. Inte bara för bödlarna, utan även för dem som utrotades, som ett sätt för dem att – ironiskt nog – slippa den innersta, den personliga, kränkningen.

Små, illa tilltagna ord håller fram absurditeten i tänket bakom Förintelsen starkare än all statistik över liktravar och alla tortyrskildringar*. Erkelius reflekterar att utrensningen sköttes så diskret som möjligt i vanligt folks vardag, att judarna liksom bara skulle försvinna så att alla snart kunde glömma att det nånsin hade existerat "en så farlig människosort". En så farlig människosort. Stannar man till och tänker på det en extra gång kan man brista ut i gapskratt över hur befängd den föreställningen är.

En så farlig människosort.

Min yngsta dotter är tre år, precis som den lille pojken som under sitt livs sista veckor berövades sin syster, sin pappa och sin mamma och ensam bland fyratusen andra ensamma barn fraktades till och pinades på platser som framstod som alltmer overkliga. Jag behöver väl inte nämna att jag såg henne, ja och hennes storasyster också i uppsamlingsplatsernas kaos, att jag såg mitt eget barn där i boken. Därför är alla barnen mina; därför är alla barn i alla umbäranden överallt på jorden mina. Gör jag nog för att förhindra det lidandet? Vad kan man göra?

Att läsa Hotel Galicja är nog faktiskt nåt som hjälper åtminstone en liten gnutta. Att ständigt försöka minnas varför man ska uppföra sig som en god** kristen, även om man är hedning som jag. Att vara också i de andra människorna.

*Statistik förekommer, men flyktig även den, inte som frosseri.
**God, sa jag.

så näst före jul

I Pollyannahåven under ett lussedygn:

I den pöschkans centralortens vackra kyrka sjöng de tre flickkörerna
igår in lusse och advent. (Inget kämpande i basregistret där, inte.)
De 25 (jo) sångerna var korta, men för en sexåring kunde de vara ungefär
sju för många ändå. Julflickan vilar efteråt ut framme vid julkrubban. Själv
fick jag lära mig att Lusse lella (som det såklart heter – Lucia är ju tjej)
är en värmländsk visa.

När jag ställt bilen i garaget och gick mot huset lyste det på alla våningsplanen
och en tung glädje över att just jag bor just här hoppade på mig ur bakhåll.

En barnfri vuxenpromenad hanns med innan barnas mormor
åkte till tåget. Dagsljus! Gräset på myren som tycker att
frostens frasande är väl så gott som havets frusande.
Älvorna som om dagen förklär sig till rimskira björkar.

DPC* höll lusseöppet. Ponnyridning är ju då obligatoriskt,
och inte mig emot. Att få se Lillis så här ordlöst strålande är sällsynt
numera**, men ridning gör henne verkligen stum av lycka.

*Den pöschkans centralorten, alltså.
**Eftersom hon håller låda mest för jämnan.

nelly, jag heter nelly

Första lussetåget avhållet. Det var fint såklart, men eftersom kompmänskorna hade valt tonhöjder de själva trivdes med kunde ju barna med sina klara röster och korta stämband sjunga knappt sjunga med i nånting. Det påpekade jag för en av ledarna efter framträdandet; han blev hejdlöst sur och samtalet avslöts med hans argument att han faktiskt hade jobbat med barn i tretti år.

Mm. När nån påpekar för mig att carburettor inte ska översättas med växellåda, då svarar jag såklart att jag minsann har översatt 90 romaner så det där kan jag faktiskt. Nej. Att jag översätter skönlitteratur betyder inte att jag blir nån auktoritet på alla de specialområden som jag träffar på i mitt yrke. Och det faktum att man är pedagog betyder inte att man automagiskt blir logoped med åren. Med all uppenbar tydligheti det här fallet. (Fast att man inte tål att höra några synpunkter på det man gör, det är nog snarare en personlighetsfråga.)


Här är i alla fall lussetåget. Lillis var röd tomtetös och Julflickan tomtetjej i mjuk vit klänning. De gillar årets radiokalender och själv gillar jag när de ber att få lyssna på dagens avsnitt: den ena säger Nelly Wapp och den andra säger Nelly App, och det där är typiskt en sån sak som hamnar i Pollyannahåven.

do your homework in the bar

Så fort det blev december kom klarväder och torrluft. Hjärtat kändes lättare och jag fick expressa in till den pöschkans centralorten och köpa större vinterstövlar åt Julflickan (med Lillis är det enklare: de urvuxna storlekarna står ju där och väntar, så oavsett hur mycket eller lite hennes fötter växer är vi rustade).

Fast inte hade årsslutssolen många strålsmulor att slänga ut över dyn och pölarna. Snart strilade det på igen som om inget hänt och även om allt egentligen är bra blir man ju så förlamande letargisk av att aldrig se dagsljus. Alla motmedel mot trögman måste tillgripas, och här hittade jag en liten gerillametod som är genial i sin enkelhet*. Kan has i en av huvudets innerfickor, tas fram och användas då och då under dan, varje dag – även godvädersdagar: se! en liten Pollyannahåv för saker som gör en glad. Inte fyrverkerieuforisk, men genomgripande, varaktigt glad. En sån måste jag ha! och rådde det nån frisk syn på vad som är viktigt skulle det här bli årets julklapp.

I min håv just för stunden (utan inbördes rangordning):

*Körövning
*Råbiff med fransk senap och två äggulor
*Att få vara viktig för en riktigt nära vän
*Julflickans dubbelglugg med två nya tandstrimmor upptill
*Jobb
*Sex
*En spännande bok som tillför men inte tynger
*Att cykla på favvocykeln
*När nåt klaffar som planerat


*Här finns en variant också; flera grejer där skulle jag vilja sno. Och som ännu en punkt på listlistan finns här en med ett skojigt namn.

(Bilden fick jag i ett underbart massmejl fullt med ljuvliga näckar i alla möjliga mumsiga miljöer; den är förstås upphovsrättsskyddad nånstans, nångång, men jag har ingen aning om var den ursprungligen kommer från och kan lika lite låta bli att visa mina k. läsare den. Inte omöjligt att här vankas fler så småningom.)

if the purse is fat ... that's where it's at

Andra advent visar Miss Gillette en åretruntbelysning som skänker en tydlig julstämning åt trappgåendet.


I det här fullkomligt fantastiska handväskmuseet börjar man på översta våningen med påsar och pungar som bars på den tiden då man var illa tvungen att ha bägge händerna fria för att klara sin vardag och överlevnad. Smartast var lårväskorna som bars närmast kroppen och nåddes genom ficköppningar i kjortelveckan. Saker som användes ofta bars i kedjeknippen som fästes stadigt vid bältet: förutom nycklar sax, fingerborg, måttband, liten huttbägare, kniv och vad man nu hade behov av. (Sympatiskt, tycker Miss Gillette, som länge var handväskvägrare, ville bära allting i fickorna eller vid bältet. Och visst var det ett friare liv då. Ju större handväska, desto mer ansvar, eller kanske ansvarskänsla, eller känsla av att vara fjättrad. Det är hennes övertygelse.)

Därefter följer väskorna i material-, ändamåls- och kronologisk ordning. Dessa båda är förstås i många fall tätt förbundna: exempelvis var det bara under en mycket kort period som handväskor av formpressad pappersmassa var populära (va! …) Plexiväskans era blev tämligen kort även den, av kanske begripliga skäl: även den som gärna skyltar med en dyr och extrem handväska vill nog helst inte avslöja vilka hemligheter den bär på.

Belysningen i den här montern gjorde väskorna gudomliga.
Kanske syns det något bättre om bilden klickas större.

Reseattiraljerna fäste jag på bild att ha som tröst när det känns som om cirkus Gillette släpar med sig halva bohaget så fort den far nånstans: det har ändock funnits tider då ingen höjde på ögonbrynen över att man behövde en egen tågvagn för att få med allt man tyckte sig behöva. Vårt mög ryms i alla fall i en medelstor kombi – utan takbox. Fast matchande väskor, det är nåt vi saknar. (Eller saknar och saknar, förresten, men vi har det inte, menar jag.) Vi har faktiskt inte ens en resegrammofon. Bilstereo? Bah.

Allt syns inte på bilden, men hela montern var full med matchande bagage
som det alltså var självklart att man (närmare bestämt tjänstehjonen)
medförde på resorna. Outhärdligt världsfrånvänt, givetvis. Men ack så tjusigt.

I love the bloody beetroots

Vi befinner oss i ankomsttid. Somt, som tomten, har ännu inte kommit. Annat, som julborden, har det. Som hemlängtande hästar har de kommit klapprande på sina fyra ben och blänger nu uppfordrande utfodrande på oss: sätt igång! Ät! Krubba på! Schnell fressen! (Snälla, frossa!)*

Julmat som anbringas å julbord i arenapubliksartad anhopning utövar en ruelsemängd lockelse på mig, förmodligen mest för den fascinerande mass-, för att inte säga maxeffekten. Det är numera en ganska blygsam andel av rätterna jag smakar – jag, som vid tolv års ålder åt mig sjuk på gående bulgariskt bord under en solsemester vid Svarta havet. Men ett som jag aldrig står över, det är rödbetssalladen.

I de flesta fall smäller hemlagat högst. Så icke i fallet rödbetssallad. Den jôrpan ska grävas upp ur en plastbytta: mycket gärna slabbas upp i ett salongsfähigt kärl och garneras med nåt lagom konservativt, men fabrikskletighet är ett absolut krav. Nu har jag upptäckt den hittills godaste plastbytterödbetssalladen: Kocklandslagets. I sin vilseledande fula förpackning är den delikat. Utan att ge avkall på gôrigheten bjuder den på distinkta, al dente-fasta bitar vars identitet lätt låter sig urskiljas av gom och tunga. Anbefalles.

*Nej nej, snälla nån, det vet jag väl. Jag bara krumbuktar mig lite. Eat it!

stjärnljus och blåjeans

Det var nog den väderleksprognos som var högst uppåt väggarna – en bildlig och bokstavligt tavla – av alla jag aktivt jämfört med verklighetens förhållanden, men som bort-i-tok-siandet utföll till vår fördel klagar jag inte: hos Mentormamman med familj var det uppehåll, ja rentav solsken hela helgen.

Årets första advent hade alltså något av såväl antiklimat som av antiklimax över sig: för familjen Gillette blev den inte startskottet för julpyntandet, ty redan halvannan vecka i förväg hade kvinnfolken i huset ledsnat rejält på det tröstlösa gråregnet och börjat smyga upp adventsbelysning i det ena rummet efter det andra. Förunderligt hur mycket det lyfter humör och stämning: lampor utformade och konstellerade på vissa särskilda sätt; levande ljus i hållare med säsongsbetonad utformning: med ens mys, inte tråk.

Och eftersom alla barna adventspysslade kvällen före tog vi på första advent en temporunda* genom ortens nästan splajdans nya konstmuseum. Sydosten kallades höstsalongen där. Den innehöll en mycket stor andel verk som fick mig att humma eller tralla eller ropa till av förtjusning och häpnad. I enlighet med den trend jag under mina till antalet högst begränsade konstupplevelser tyckt mig ha upptäckt de senaste åren visades många verk i kollage- och/eller multiteknik. Och det där tilltalar mig

nämen kom igen nu: det där går jag loss på nåt så kolossalt! Det var likadant på den värmländska höstsalongen som jag besökte tidigare på säsongen: mycket kollage och blandteknik, så många olika stilar att utställningen i sig var ett kollage. Jag har gillat kollage sen späd ålder men numera gör jag det mer formulerat, och aktivt: i så intensiv grad att jag måste titta närmare på denna min preferens.

Eftersom jag inte är konstnär har jag bara mitt eget känsloperspektiv att utgå från -- jag menar då att jag slipper hänsyn som vad kritikerna ska säga och huruvida folk vill köpa min konst så att jag kan leva av den -- och jag tänker då att kollagets och blandteknikernas mångfaldiga lager redan i sig kommer nära min upplevelse av tillvaron och mitt tänkta uttryck för de upplevelserna. Alltså: alla de plan jag går omkring och är och känner och reflekterar på, de kan inte alla förklaras i ett och samma medium. Att beskriva en stämning eller en situation skulle för mig tarva flera nivåers uttryck: en bakgrund som anger grundtonen. Ett antal omständigheter som spelar in och medverkar. Mina tankar och reaktioner. Utgången, önskad eller verklig. Dessa lager måste återges i olika material som vart och ett svarar mot min upplevelse på planet i fråga och framträda i proportion till hur starkt jag upplevt dem.

Med tanke på detta borde väl egentligen skulptur och installation vara det som triggar mig allra mest, men så är det faktiskt inte. Jag gillar platta grejer bäst. Och det i sin tur har kanske att göra med att jag (som jag skrivit tidigare här nån gång) är intresserad av kreativitetsskapande restriktioner: ges man total frihet uppstår ingenting oväntat därför att man då kan göra exakt det man ser framför sig. Nöden är skapandets växthus, typ. Och bildkonsten inom mig ligger där som brandnävans frön som ibland bidar ett sekel, ända tills nästa stora eldsvåda väcker dem med precis den onaturligt höga temperatur de kräver för att börja gro**.

*eftersom de tre medföljande tjejerna snabbt blev otåliga
**Brandnävan är således inte så vanlig! Men jag har sett den: i Tyresta, när det hade brunnit i nationalparken där för knappa decenniet sen.

Martha yes I guess you'll have to wait around - another thousand years

Fint samtal idag: chatta är underskattat, har oförtjänt dåligt rykte, det blir ju vad man gör det till vad man ger och lägger i det och kan locka fram ur varann You are the moment Martha's madman came out of darkness vad man kan visa och få varann att se You are the eyeglass of the nearly, nearly blind Idag en påminnelse om en blogg jag ska läsa, den har filterfria tankar säger min vän, krossar axiom You are the footprint in the sand of Easter Island och när jag tänker på min vän är det jämt i toner: vi var så små så små när vi lärde känna varann och ingen av oss visste nästan nånting, men tillsammans tordes vi mycket mer, och han gav mig musik jag inte skulle ha haft annars You are the last chord in the symphony of the lost musik jag inte gillade först men kommer att ha så länge jag lever You are the sign between the high road and the low road Medan jag kokade potatis till middagen spelade jag musik av en annan artist som min vän också gav mig då för längesen, kanske triggade de tonerna dagens samtal fast det är andra toner som inte lämnar mig nu på sistone, dessa är de vackraste jag kan föreställa mig just nu You are a spaceman at the very edge of time en låt som fanns där som avlutad och ny i mitt huvud, tillkallad av en slogan för en stad som jag vistats i nyligen I am the captain cried across the lonely sea tålmodigt sökte den mig men ur skuggorna, utan att väsnas, det förvånade mig eftersom den aldrig tillhört mina favoriter ens på den skivan I am and I'll be what I'll be det var en lp, en import, hutlöst dyr på den tiden med svindlande åttifem spänn men den gick inte att få tag i på annat sätt här, då I am the soldier sang across the lonely field och allting med denna skiva är verkligen makalöst och värt sitt pris i hisnande inandningar och inre pansar och precis som i vilken annan god vänskap som helst hittar jag fortfarande saker i den toner ord som blicken örat svept förbi, ouppmärksamt på grund av vanan att ta fasta på annat You are the time between solar fire and the silence och i alla år i decennier hade den väntat och förtröstat på att jag nån gång skulle se, och höra You are the single shaft of sunlight in the night time och nu gör jag det, jag hör, och hör ingenting annat, jag spelade den när jag vaccinköade, det gjorde väntan uthärdlig You are the coolness in the very heat of the fire och att jag efteråt låg i feber och dvala är inget som sången kan lastas för You are the fusion in the furnace of the sun det är vaccinets skuld. Och faktiskt är det följdriktigt att just den här låten hamnar just här just nu I am and I'll do whatever I feel tanken på listor som ett sätt att fatta ett grepp om det omöjliga lindar sig ännu runt vindlingarna i huvudet You are the pen in the moving hand of time tanken på listor med definitioner som ett sätt att besegra axiomen You are the last post played by the Alamo soldier och vad är den här låten om inte just precis det: You are – I am.

You are the moment Marthas madman came out of darkness

like some messenger of alright

Följande tidsfördriv hittade jag hos Studiomannen idag: Besvara dessa frågor enbart med låttitlar av en och samma artist. Undvik att upprepa en låttitel. Min artist är given – Jason Falkner –men jag utökade leken och lät både en klämkäckt egenkär sida och en dystopiskt deppig sida av Miss Gillette välja svar till frågorna. Förmodligen roade övningen mig mer än den roar mina k. läsare, men eftersom det har diskuterats listor här på sistone, så …

Är du kvinna eller man?
Princessa ... Nobody Knows

Beskriv dig själv:
Miracle Medicine I Go Astray

Vad tycker du om dig själv?
Great Big Yes Doin' Me In

Beskriv var du bor för tillfället:
Movin' Up My Home Is Not a House

Om du kunde åka nånstans, vart skulle du åka?
Maybe the Universe The Hard Way

Favoritfärdmedel:
His Train Counting Sheep

Din bästa vän är:
Friend of Mine Komplicated Man

Din favoritfärg är:
Jet Silver and the Dolls of Venus Road Kill Blues

Hur är vädret?
Holiday Hurricane

Favorittid på dagen:
This Time She Goes To Bed

Vad skulle ditt liv heta som tv-serie?
They Put Her In the Movies The Lie In Me

Vad är livet för dig?
Eloquence Lost Myself

Det bästa råd du kan ge?
Follow Me Don't Show Me Heaven

Vad skulle du heta om du fick byta namn?
Anondah Miss Understanding

Favoritmat:
Honey All God's Creatures

Dagens tanke:
Revelation Upside Down Frown

Hur skulle du vilja dö?
Before My Heart Attacks Burning Airlines Give You So Much More

Nuvarande själstillstånd:
Emotion Machine Feeling No Pain

Felen du kan leva med:
I Don't Mind I Live

Ditt motto:
Y.E.S. Tomorrow Will Be Too Long