l'océan de mes pensées

Nånting måste ha utlöst det; det händer ibland, och ofta hittar jag länken. Men nu vet jag inte alls var den kom ifrån: Cargo de Nuit, Axel Bauers hypnotiserande noirhit från 1983, då när mitt liv som egen person just hade börjat och det med en rivstart. Jag har ingen hack-i-vinylen-upplevelse av den som salt har av en av sina favvoplattor; det holistiska kring den här låten utgörs för mig istället av videon, som spelade på just mina emotionella strängar vid den tiden La nuit, d'enniu, change de port Precis så var det inuti mig: natt och rastlöshet och våldsamt uppladdade känslor trente-cinq jours de galaire som aldrig fann nåt mål, som alltid föll på betongkajens hälleberg et deux nuits pour se vider och jag vet inte hur många gånger vi såg den, vi i flocken. Jag och mina.

Det är inte ofta jag lyssnar på den här låten; jag förstår att jag måste jag gjort det i samband med att jag la in den i mp3-diskoteket, men just då stannade den inte. Men nu. Igår fick jag inte tillfälle att lyssna men idag, idag när jag startar spelaren nästan darrar fingrarna av abstinens. Och till min djupa och ogrumlade tillfredsställelse märker jag att låten håller. Den är lika suggestiv som då, lika skitig och oljeosande svettig pull rayé, mal rasé och en lika god följeslagare att tigande gå sida vid sida med, röka billiga cigg och grubbla. Inte i samförstånd, men ensamma tillsammans.

*Vad jag också kan grubbla över nu är hur löjligt lite jag begriper av texten trots att jag läste franska i ungefär femtio år som ung (man är ju ung så länge nuförtiden). Men läst som ett mantra är den sällsamt vacker. Gaykulturen har många skimrande pärlor att trä på sin halsbandstråd.

get a tan from standing in the Swedish rain

Den k. läsaren är självfallet bekant med världens förmodligen kortaste telegramväxling, som fördes när den på resa stadde Victor Hugo förhörde sig hos sin förläggare om hur det gick med försäljning av nyutgivna Les Misérables och fick veta att förstaupplagan redan var slutsåld. Så här löd undran respektive beskedet:

?

!

Så koncis har jag själv svårt att vara, och att knåpa ihop ett replikskifte som skulle glädja världens minimalister ännu mer måste vara hart när omöjligt (även om min gamle majje Curt-Lennart Jonasson hävdade med stor emfas att allting går utom riktigt små barn). Men ett utbyte av två sms – nutidens telegram – har fastnat i mitt minne:

E d väl?

E d väl!

Jag påminns än en gång om den när Bloggblad i en kommentar till förra anteckningen undrar om allt är väl med mig. På det kan jag enklast återanvända mitt svar från exemplet ovan. Fast så lätt behöver man ju inte göra det för sig. De k. läsare som anser sig ha tillräckligt med eget navelludd kan sluta läsa här.


Miss Gillette, som ju lever ett eget liv även om det inte är fullkomligt frikopplat från tankegångarna i det huvud hon huserar i, har alltmer börjat ifrågasätta sina skriverier på den här bloggen. Inte så att hon tänker sluta med den, alls inte. Men allt fler dagar är hon på kritiskt humör och förkastar alla uppslag till blogganteckningar som alltför triviala, eller självklara, eller ytliga, eller inte tillräckligt uppriktiga. Eller naturligtvis löksoppa.

Ett viktigt skäl till att Miss Gillette skapades var att hon i skydd av nån sorts anonymitet skulle känna sig fri att uttrycka precis det hon verkligen tyckte, ge fan i allt vad politisk korrekthet hette och våga redovisa och analysera sina känslor utan rädsla för att vänner och bekanta skulle titta snett. Liksom sin värdinna är hon nämligen övertygad om att folk med mycket få undantag inte skulle förstå skillnaden mellan personen och personan.

För skillnader finns det. Även om båda är rätt sociala av sig är Miss G kompromisslös och ofta ganska hård – ibland rentav fördomsfull och förhandsdömande. Båda är emotionella varelser men där värdinnan tar pragmatiken till hjälp för att göra tillvaron god väljer Miss G som regel bort den i syfte att tokuppleva alla känslor och skapa sig ett dramatiskt landskap att nomadisera i. Hon vill inte behärska sig, inte bromsa, inte ta ansvar, men har däremot en närmast bottenlös brunn av empati som de som kommer henne nära får ösa ur. Alla hennes argument och övertygelser bottnar i hennes egen intuition. Hon kräver allt men ger också tills hon stupar.

Det hör ju var och en att så kan man inte leva, inte i verkligheten, inte om man vill ha nånting beständigt, inte om man vill ha och vara förmögen att ge trygghet. Värdinnan vet det. Miss G vet det också, men har valt bort engreppsblandaren och istället behållit mormors och morfars gamla utsirade kranar där det kommer skållhett vatten ur den ena och iskallt ur den andra så att det är upp till en själv om man ska få rätt temperatur (vilket är mycket svårt att åstadkomma utan att bränna sig på ena handen och få frostskador på den andra).

På sistone har Miss G tyckt sig mest jamsa och mjäka. Existentiellt ännig, jojo. Angripen av ruelse som säkert varghonan är efter att ha dräpt sju kalvar i en hage: Jag ville ju bara dansa med dem! bara dela med mig av min livsglädje! de hade det så vackert i morgondiset och jag ville visa dem hur gräset fiskade daggpärlor på sina långa metspön! jag ville delge dem den allfamnande kärleken till samhörigheten mellan allting men de missförstod mig, allihop missförstod mig, och efteråt tror människorna att jag bet sönder mulen på dem för att döda. Men jag ville ju i själva verket kyssa dem.

Inte så lätt då att finna sig och foga sig och feja sina ord så att värdinnan ska slippa skämmas. Hon gör det, än så länge gör hon det. Hon har sansade dagar också, om nu nån trodde annat, dagar när det känns helt relevant att berätta om barnas lösa tänder.

this verdant spiral

Dan började med gråt för min del. Vi gamlingar satt kvar vid frukostbordet när Julflickan skvittrade in och lyckligt tillkännagav att hon hade en lös tand. Höger framtand i nederkäken, nummer två att sticka upp i hennes lilla mun; hon var fyra månader då och jag fick samma svårgripbara panik då som idag. Min bebis! Nu är hon inte min lilla bebis längre, nu är det lilla tandlösa gapet för alltid borta! Jag bokade akuttid hos fotografen för att få det tandlösa leendet förevigat av ett proffs, och jag går sen den stunden omkring med nånting inom mig som viskar vemodsvisor och suckar längtan efter nånting det inte självt vet riktigt vad det är.

Julflickan för nästan på pricken fem år sen. Tandborsten var
skön att tugga på; hon har varit en tandbortsutslitare av rang
från första början.

Nu fick jag vicka på den lilla lösa tanden, och medan Julflickan dansade varv efter varv runt övervåningen brast jag i gråt utan att ens bry mig om att skyla över det. Maken behövde jag ju inte förklara för, och barna kunde med efter en initial förvåning godta att jag inte var ledsen. Julflickan dansade vidare och i mitt knä satt den vidunderligt empatiska Lillis och smekte mig över kinden med sin gracila tvååringshand. (När hennes första tand kom kändes det bara roligt, och det skulle förvåna mig om jag blir bestört när hon får sin första lösa.)

Nej, ledsen är jag inte. Vemod är kanske det som ligger närmast till hands att beskriva tillståndet med, för visst rymmer vemodet också ett mått av sorg över att behöva skiljas från nånting? Min stora lilla förstfödda: så tar hon ännu ett hoppsasteg ut ur småbarnstillvaron. Och jag är glad att hon kommer att ha minst en vuxentand när hon börjar nollan till hösten, en såndär som ser så åbäkig ut i en mun som ännu inte hunnit bygga ut och bereda tillräcklig plats för sina nybyggare. Då är man faktiskt inte liten längre.

there's this way and that way

Så är det ju bara: när Ö-helena visslar hoppar jag genom ringarna som en ivrig terrier. Kanske inte genast, men i sinom tid: alldeles som en terrier, som ju gör allt efter eget huvud. Nu var kaninmössa anbefalld, och då blir det också kaninmössa.

Som den k. läsaren ser har jag joxat med bilden. Den k. läsaren vet vid det här laget att bildjoxning är nåt jag gärna drar en lans för. Maken har flera gånger föreslagit att jag ska lära mig ett mer eller mindre professionellt bildbehandlingsprogram, och det är naturligtvis aldrig fel att förkovra sig. Men även om jag gjorde slag i saken och spände en sjunde sträng på min gitarr skulle jag fortsätta att joxa bilder i nåt riktigt simpelt bildbehandlingsprogram. Det är ju inte perfektion jag är ute efter.

Det rimmar rätt väl med min personlighet – som jag själv uppfattar den – att jag ofta presterar bäst när vissa begränsande parametrar gäller. Så till exempel lyckas jag ofta väl i mitt värv som översättare, där det gäller att absorbera och förmedla tankar och stämningar skapade av nån annan. Handling, personteckning, ämnesval, allt detta utgör väggarna i den fålla jag måste ta mig igenom för att kunna träda ut i slutet av den med mitt verk, som är samma text fast uttryckt på ett annat språk. Inne i fållan har jag däremot haft full frihet att springa, krypa, skutta, gå på händer, cykla på enhjuling, hoppa på ett ben, åla medelst hasning eller hur jag nu har ansett mig bäst behandla de ord jag har att uttrycka. Inom dessa gränser har jag kunnat ge min kreativitet fria tyglar. Att själv tänka ut och författa en bok skulle jag däremot aldrig klara.

Den saken insåg jag om inte förr i skolan: jag skrev högsta betyg på samtliga gymnasieuppsatser utom en – den där ämnesvalet var helt fritt. Alltför många öppna och farbara vägar från samma vägskäl har en hämmande inverkan på mig, och jag blir antingen handlingsförlamad och väljer genom att inte välja alls, eller försöker så paniskt att välja rätt att jag inte kan bli annat än missnöjd med det val jag till slut träffar, eftersom jag hela tiden misstänker att det fanns nåt annat alternativ som hade varit ännu fördelaktigare bara jag hade lyckats urskilja det i den förblindande mängden av möjligheter.

Min imperfektionistiska bildjoxning är således en variant på att göra det bästa av ett givet råmaterial som i sig självt kanske inte är särskilt intressant.* Bilder jag tar med mobilen är typexemplet: de blir ofta faktiskt rätt sopiga, men eftersom de många gånger är ögonblicksbilder, tagna från höften när nånting passerar i livet som jag vill kunna minnas efteråt, vill jag ändå inte radera dem. Men istället för att spara dem som så blaskiga och amatörmässigt oskarpa de blir au naturelle trixar jag hellre med beskärningen, skärpan och färgerna: framhäver, överdriver, förvränger. Ibland kan jag på det sättet få fram nånting som fångar känslan jag fick i just den stunden. Ibland framträder en känsla som strängt taget inte var min egen, men som ger mig nånting annat. Ibland blir det en bild som ser frän ut istället för klyschigt banal. Ibland blir det helt enkelt nånting kul

och roligheter, k. läsare, ska man inte fnysa åt. Leve roligheterna inom ramarna, säger jag således idag.

*Detta är dock inte tillämpligt på översättandet, där jag absolut inte försöker "förbättra" den text jag blir satt att förvalta.

djupa skogar, ripor och hare

En hare korsar mitt spår.

Vad är egentligen motsvarigheten till värmebölja? Inte köldknäpp, väl? En knäpp är enligt min definition rätt kortvarig, medan en bölja kan svalla på ett bra tag. I brist på bättre glosa konstaterar jag att en köldbölja rått alltsen det nya året trädde in, huttrande i sitt sommartunna snötäcke. Naturen har knåpat ihop så tjocka rimfrostplagg den förmått trots att solen faktiskt, ja faktiskt, mejat litegrann ett par av dagarna.

Jag misstänkte nästan personlighetsförändring när Maken påbjöd daglig promenad, men var snar att hänga på. Dagsljuspromenad varje dag när barna är hemma är förstås en omöjlighet den här årstiden, så nu när de kommit hem är trenden bruten. Dessutom har temperaturen stigit och fört med sig större mängder snö – som dock inte lär ligga länge. Men här är en del av det jag sett under brättet på min kaninpälsmössa:

Älva (det handlar alltså om ett dialektalt uttalat vattendrag –
med betoning på första stavelsen – och inget bevingat sagoväsen),
som har en på tok för stor kavaj på sig. Den har sin början i
bruksdammen här i byn och är vare sig många meter bred eller
decimeter djup förrän efter flera kilometer. Ett riktigt namn har
den förstås som man kan läsa sig till på en karta, men
jag har aldrig hört den kallas för annat än Älva.

Linja (betonas liksom älva på första stavelsen och skulle
på rikssvenska heta "linjen") är också ett begrepp för oss som
lever nära kraftledningsgator. De är lika mycket ekosystem som
nånsin ett kärr eller en björkhage, eftersom de ständigt hålls
öppna och röjda. I mina ögon har ledningarnas notsystem sin
egen skönhet. För att inte tala om glas- och porslinsisolatorerna
långt där uppe, fast dem ser man ju tyvärr inte så bra.

Ah. En intressant effekt av det nynärmsta kalhygget är att man
plötsligt ser kyrkan fast man befinner sig mitt ute i … skogen.
Det är en fin liten kyrka, ritad av Cyrillus Johansson; att den inte
alls ligger mitt i byn har sin förklaring som emellertid inte ges här
(åtminstone inte nu).

Om detta eklöv finns ingenting med
lokalfärg att säga. Inte ett dyft.

the house of someone else's season

Penelope, ja. Det ska jag också heta, visst ska jag det. Inte bara kära barn, utan också slöa barn förvä(r)var många namn.

Det här är inte första gången* jag skriver om mitt vävande, det som jag satte igång med för snart fem år sen i tron att tjugo meter varp, det går väl på ett kick att väva trasmattor av. För det gör det ju för tanterna som varken har hemmavarande barn eller jobb att sköta längre och som framförallt har skäl. Tvärtom är det ställt med mig, som har kottar och kneg – men inget skäl.

Tro inte att jag är oglad eller otacksam över att få låna en vävstol på obestämd tid. Att väva trasmattor är nämligen obeskrivligt roligt; snyggt blir det också när jag bestämmer hur det ska se ut**. Men av orsaker som ingen har kunnat bli klok på får jag inget riktigt skäl när jag väver. Skälet, det är glipan mellan övre och undre skiktet av varptrådar. I normala fall blir det ett rejält gap när tramporna trycks ner, men på den här vävstolen (som är uppriggad av sakkunnig vävtant) blir det max två centimeters skäl. Således: ett jämmer och ett elände att få igenom trasremsorna. Skyttel? pah: jag måste sitta och dra varje remsa decimeter för decimeter.

Två såna här ska ligga i badrummet uppe när vi renoverat det.
Mattorna innehåller slamsor av ett lakan från mitt allra första
egna bo för 24 år sen, två örngott som jag moddat så de passar
våra kuddar, en liten body och en liten pyjamas med valpmönster på
som båda bebisarna haft, släktingar till tvättsäcken jag specialsytt
till samma badrum som mattorna ska ligga i samt en gardin jag
levt med som mambo. Dessutom en del fusk, det vill säga
trasor jag saknar relation till.

Klippa mattrasor är också en uppgift man lätt leds vid. När jag fick pippi på lappteknik skaffade jag dock en tygskärare, och skärmatta och stållinjal har jag haft i evärdliga tider (kan man över huvud taget klara sin vardag utan skärmatta och stållinjal? I så fall: hur då?). Med dessa går det relativt geschwint att få till jämna fina remsor. Som alltså slutligen ska alltså lirkas in mellan varptrådarna.

Suck.

Vävningen tar som sagt tid; det går åratal mellan varje matta, men hittills har vi ansett att vävstolen inte direkt står i vägen. Nu börjar det emellertid bli dags att inreda ett eget rum åt Julflickan och Lillis***: just nu bebor de det före detta vardagsrummet, och nåt annat rum som rymmer ett vardags- har vi inte. Ergo: väck, vävstol! Jag saknar en soffa! I ett helt hus finns det inte en soffa – är det klokt det? Kommer det folk hit får man sitta och häcka i köket. (Hm. Är det därför det aldrig kommer nån hit.)

Sen i förrgår har jag faktiskt vävt två små badrumsmattor, och nu ska det bli en julmatta också. Kanske kroknar jag efter det. Men förmodligen kommer jag att skaffa vävstol igen (kanske när vårt galna Ernst-projekt är fullbordat) och väva några av de snygga färgdrömmar som skimrar i min vävarsjäl. Men den själen, den måste ha ett skäl.

*… utan andra, tror jag bestämt
**Det är naturligtvis en smaksak neeej! jag är en rikslikare för stil och elegans! men med mina mattor är det som med min mat: jag lagar bara mat som jag själv tycker om.
***Det rummet ska heta Odysseusrummet.