Känn ingen sorg för mig

Köra sprinkler, koka mannagröt, packa leggings, lååångsam diskmaskin, så iväg.

Bebis däckar, säck från Onna*, bebis vaknar, dricker milkshake, vad pioner!, plåtar skyltar, motorvägen som ett bilspel, jag kör snabbast, hej hej mormor.

Koka kaffe, röda spättan, färskpotatis, bebis svullar, hämta pizza, glass och jordgubb, bebis namnam!, kaffet kallt, här – rabarber, flytta bilstol, flickan gråter, till kaniner.

Här – rabarber, babysitter, ner i tunnel, galna filen, där hotellet, geléhallon, bomullsduddar!, bebis bajsar, vi går ut.

Promenera, köpa badbomb?, dissa svensexa, allting stängt, andra hållet, bebis storögd, virkad haremsantimakass, ingen basmat, ut i dugget, det är skönt.

7:ans milkshake, bäst i landet, bebis slurpar, säger nam!, slurpar mera, slut i muggen, mycket mänskor, skränar lyckligt, pappas arm.

Har vi tråkigt?, nånting annat, trasig asfalt, bara gå, alltid nånstans, inga mygg, skyhög skorsten, mikra barnmat, bebis badar, allt blir blött, mjölk med honung, resesängen, lite läskigt, somnar sshhhh.

Parmaskinka, goda pilsnern, miniknäcket, mögelost, dålig action, dålig skräckis, fejkad brottning, googla bild.

Blogga lite, chokladtryffel, tråkig baseball, klockan mycket, dag i morron, ska det regna, ska vi shoppa, kolla badkar, äta sushi, bara vara.

Göteborg.

*Onna = Mackdonnalds

hur allting sjunger sin gryningssång

Inte mycket till natt är det, men den är ändå omisskännlig: de fotolikt orörliga björkarna i ett svart som ögat vet är grönt mot den omörka himlen ropar ut det. Ju obefintligare rörelse i lövverket, desto svårare rolösheten i mig. Men jag vet inte varför det för mig tillbaka till de plågsamma ljuva sommarnätterna på västkusten. Kanske för att den oförtröttliga vinden där har sin motsats i de inåtvänt stilla grenarna här.

Nej jag vet inte: jag vet bara att såna här nätter ska man vara ute och vandra – planlöst, rastlöst – över ännu ljum asfalt ska man vandra med sina tankar, för inget kan få tankar att mogna som nattvarm asfalt och daggdoftande björklöv (vem skulle lagra ett vin i plasttunna?). En tanke mår inte bra av att ligga overksam: den ska brukas, bråkas; tankar vill råkas, vill frågas och fråga. Vill våga gå vidare ut ur den förbannade sommarnatten som är så opålitlig med sitt envetna skenljus: det som bara sprider mörker över allt man tänker.

Ett namn står kvar i mitt simkort som det glasklara minnet av en sommarnatt för mycket längesen.

and I'll have candy all the time

Från burka till burk: frampå kvällskröken sätter sockersuget in.

"Jag hade tänkt laga efterrätt, men så hade vi ingen glass, så det blir inget."
"Kviiiid. Har ni inget godis?"
"Jo, vi har en burk i skafferiet."
"Kolla, Turkisk feber!"
"Uäh. Då äter jag hellre Vicks."
"Testa ingefärskaramellerna, de har legat här i flera år."
"Man förstår ju hur oemotståndliga de måste vara …"
"Okej, jag tar väl en då."
"Kolla, Foxkola! Såna har alltid funnits."
"Ja, men minns ni att de var fyrkantiga när vi var små?"
"Nähä."
"Joho! De var fyrkantiga."
"Det var en väldigt anonym ingefärskaramell. Anonym och intetsägande."
"Lite seg i mitten?"
"Na hong da prang barimang sikk ta prang. Na tang. Om jag kunde begriiiipa varför de transkriberar vietnamesiskan – man fattar ju inte vad det betyder för det!"
"Det finns ett kineseiskt kakmärke som heter Kong Guan. Det är ganska ovanligt för det är lite lyxigt, kostar två spänn i stället för en, men jag kollade efter det varje gång jag kom in i en kinesisk, tja, delikatessbutik. Och så ser man kakpaketen där på hyllorna, och så säger man till expediten att 'hörru du, jag skulle vilja ha ett sånt där paket Kong Guan hörru, Fräulein Schwendiger', för de förstår ju ändå inte engelska, och så står hon där som ett enda kinesiskt frågetecken."
"Men du uttalar det väl fel. Du säger väl nypa fräsa bruna spinken, eller nåt."
"Fast det borde väl inte vara särskilt svårt att begripa vad en man i sina bästa år vill ha av en kinesisk expeditska i sina bästa år? Visst, mariekex med kanel och socker, men lite service. Kong Guán. Kòng Gùan. Kõng Guãn. Till slut pekar man på kexhelvetena."
"Vad händer då?"
"Man får kexhelvetena."
"Uhhh!"
"Kom ingefärskaramellen igång nu eller?"
"Huhhh!"
"Ha inte oralsex nu i så fall, det kan bli så jobbigt."
"Den lille styrmannen i båten kastar sig överbord!"
"Oaaahh, oaahhh, vart ska jag ta vägen?"
"Varför är relingen så hög?"
"Hööhhhhh. Den var faktiskt lite seg i mitten, ingefärskaramellen."

Hoppas mina k. läsare också haft en givande midsommar!

... and then he was a she

De relevanta frågorna måste ställas.

En taliban som är transvestit, bär h*n kvinnokläder och smink under burkan? Jag menar: ingen skulle ju se om h*n nöjde sig med att dra burkan över sina vanliga herrkalisonger – alla skulle vara övertygade om att där går en kvinna. Mycket mer trovärdigt än i västerlandet, där det är så mycket som kan avslöja en transvestit. Men under det muslimska partytältet syns ju inte sånt som skäggstubb, stora fötter, knöliga knän och … ja, andra detaljer som ingår i det manliga paketet. Alltså: bryr man sig då om att finslipa imagen om ingen ändå får se resultatet?


De relevanta frågorna måste ställas. Men kanske inte just här.

Nobody knows where they might end up

Nu börjar det likna nåt.

Hur det kommer sig att de två beigaste och mest ointressanta är seriens huvudroller övergår mitt förstånd. Meredith Grey har en jungfrudom att försöka återerövra efter sin slampiga, olyckligt förälskade period och har därför bestämt att Derek Shepard inte får ligga med henne trots att de är så ihop man kan bli till och med för den amerikanska publiken. Hon snarkar så att han inte kan sova, och beklagar sig dessutom över att han är orakad. Hur står han ut? Finns det ett enda försonande drag hos henne? Det skulle i så fall vara att hon av evigt obegripliga orsaker har fastnat för honom, den lika fule som triste.

Nåväl: de båda mespropparna kan få hållas: nu har seriens två snyggaste äntligen börjat nalkas varann. Det är med tvekan och det är med eftertryckliga reservationer: hon är ju chef och han gör fortfarande sin AT-tjänst. Men mellan dem sprakar det så man drar efter andan i varje scen som är deras. De har blivit knäsvaga av varann vid kuvösen, och så för en vecka sen kysste de varann i baren. Den kyssen försöker bägge förneka nu, men alla vi andra (och de också, innerst inne) vet att det bara är en tidsfråga innan krutdurken exploderar. Bägge har blicken, bägge vet vad det handlar om. Both of them know where they will end up. Och det gör inget att han är yngre än hon: han vet vad han duger till, att han kan axla utmaningen.

Det här är teveserie när det är som bäst. Utlova mycket, förvägra oss inget – men håll oss på halster. I sinom tid får vi det de längtar efter. Till dess drabbar Addie och Alex samman i våra fantasier, och de gör allt: allt de inte får på sjukhuset, allt konventionerna och yrkesrollerna förbjuder dem. I våra fantasier är de fria. Och snygga, det är de ändå.

Jag minns en gammal bil

Efter nattens massiva textattack befarar jag att mina k. läsare är alldeles möra och behöver få tänka lite egna tankar i lugn och ro. Därför säger jag inte så mycket idag. Bara:













Det har varit veteranfordonsträff i en folkets park nära mig (67 meter) idag. Solen gassade på plåt och krom och varmkorv och gemytet dallrade. Som jag har en fäbless för stora feta gamla bilar blev det en del bilder att pracka upp här på bloggen. Vassegoda.




















Och sist, eftersom skrivklådan bara låter sig bakbindas och munkavlas en kort stund av aldrig så många foton, kommer en anekdot apropå den här bilden:



Häromdan hämtade jag min äldsta dotter på dagis. Hon och en ungefär jämngammal grabb cyklade omkring som små skrikskrattande jehun och hade hur kul som helst. Rätt som det var hörde jag att de ropade:
"Jäveldvärg! Jäveldvärg!"
Jag, till min dotter:
"Hallå där – vad var det du sa?"
Min dotter drog på det, visste med sig att det var nånting orätt hon hade sagt. "Jäveldvärg", svarade hon så, motvilligt. Jag spände ögonen i henne.
"Jävelberg heter det", sa jag strängt. "Inte Jäveldvärg. Jävelberg! Men ni får inte säga det. Ni måste veta det, men ni ska inte säga det. Jävelberg."
"Jävelberg", upprepade de båda barnen lydigt. "Jävelberg!"
"Bra", sa jag. "Kom ihåg det nu."

Äsch förresten, här kommer två foton till. Den ena visar en blick jag fick ur ett sextioårigt öga, och den andra hur min yngsta dotter klappar en Opel Kapitän. Den bilden är till Martin.

Miss Understanding

Men så kom den äntligen: just när jag hade gett upp hoppet kom ett meddelande från Amazon att man nu kunde förhandsbeställa Jason Falkners I'm OK You're OK som skulle släppas den 26 april. För den som redan har väntat i över åtta år känns det inte okej att vänta i några veckor till. Inte en sekund längre än nödvändigt vill man vänta då: självklart förhandsbeställde jag, och även om sändningsdatumet senarelades
var det inte med många dagar och det gjordes bara en gång, och så rätt som det är kommer maken in från brevlådan med ett paket som är häpnadsväckande litet i förhållande till den monumentala förväntan jag hunnit bygga upp under de senaste sju åren eller så (första året närmast efter Can You Still Feel? var jag ju inne i förälskelsefasen och önskade mig ingen mer Jasonplatta).

Can You Still Feel släpptes tidigt 1999; jag köpte den vid ett besök i Seattle och föll förstås handlöst för den. Hur kan man undgå det? Den måste vara en av historiens sju bästa popplattor. Men jag hade inte väntat på den så som jag senare, efter den, suktade efter vad som helst av Jason Falkners hand.

Pressningen jag får är japansk, så i cedeaskens omslag finns ett litet ark med låttexterna översatta till japanska. Dessutom är bonusspåret I Don't Mind inkluderat sist på plattan, och det gör jag ju förstås inte – har nåt emot en extralåt. Men hur klarar man ett sånt ögonblick, hur uthärdar man den oerhörda anspänning som det innebär att trycka igång sin cedespelare och få ta emot det man väntat på så fruktansvärt länge, tänk om det inte är bra, tänk om det bara är vanligt bra (You're OK) och inte Jasonbra (I'm OK), vad gör man då, vart tar man vägen, exploderar hjärnan av besvikelse, kan man överleva det?

Första gången jag hörde Jason Falkner var jag alldeles oförberedd, både på honom och på det som hände runtomkring. Jag hade lyckats ta mig upp ur en dödligt självdestruktiv period som sånär hade kostat mig … ja, jag vet faktiskt inte, men tröskeln för vad som är sunt hade definitivt överskridits innan allt vände så sakteliga och jag lyckades ta mig till ett ställe som var bättre för mig. På det stället stötte jag ihop med en gammal bekant som fick livsglädjen att återvända och det var han som spelade Jason för mig. Han sa Här ska du få höra på nåt bra, och så tryckte han igång I Live, och efter det kunde livet aldrig mer bli som det varit. Jag hjärta Jason lika med sant, forever. Det var underbarnets solodebut Presents Author Unknown som blev min inkörsport: en platta jag återkommer till med jämna mellanrum för att upptäcka ännu mer i. Det är en ung platta, en spretig platta, men spretig på samma sätt som en sorgfälligt stajlad, "ostajlad" frisyr: vartenda strå pekar åt ett exakt utvalt håll. Kanske kan man säga att den är en provkarta med ett brett urval av olika stilar som Falkner behärskar, och den kan kännas lite för löst sammanhållen för min smak. Men en låt som Afraid Himself To Be, för att inte tala om Don't Show Me Heaven, urskuldar vad som helst, och så som sagt I Live som jag håller för att vara den bästa Falknerlåten alla kategorier.

Min sävliga Harman Kardon tänder sin blå lampa och räknar spåren på ceden. En liten pilsymbol dyker upp på displayen och efter olidligt många och långa sekunder är han där i mitt rum: Jason Falkner. Äntligen är han hos mig. Som jag har väntat! Och jag känner inte igen honom. Åtta år har gått sen Can You Still Feel? med sin slimmade elegans och sina välregisserade krumsprång och jag hittar inget av det i detta. Snyggt är det, och den recensent som en gång sa att Jason Falkner är en sjukt bra låtskrivare har fortfarande inte fel. Men ingenting drabbar mig. Öppningsspåret är solitt, gediget hantverk, en stark melodi. Ändå fastnar den inte genast. Ändå är det inget som sätter sig. Under nån av mina många senare lyssningar fäller maken en kommentar som sammanfattar det ganska bra: "Vilken vanlig låt. Vad konstigt att en så vanlig låt inte har skrivits förut." Fast eftersom det är Jason är det ändå alltid bra – inget jag säger bara för att jag råkar gilla Jason – och jag lyssnar mer: en gång om dan lyssnar jag, för jag vill ta det varligt med den här skivan, inte gå för snabbt och slarvigt fram och förstöra alltihop. Och nej: det dröjer inte förrän This Time har förfört mig grundligt. Den är låten som man initialt fäster sig vid och som man alltid kommer att ha ett gott öga till även sen man fått andra favoriter på plattan.

Fyra – fem år efter den andra fullängdaren börjar suget efter nytt material bli svårt att kuva. Jason slänger åt oss suktande fans några mellanplattor att dregla över medan han i lugn och ro rider ut sina privata stormar och fullbordar sitt tredje storverk. 2001 kommer Necessity: The 4-Track Years, med lite gammalt i ny kostym och lite nytt, och 2004 ger han oss Bliss Descending som innehåller exklusiva fem spår – men vilka spår! Popsnöre som jag är och förblir är det så här jag allra helst vill höra Jason Falkner. Det här är vattentät pop, det är amfibiepop, det är pop så snygg och drömsk att jag faller i trams varje gång jag hör den. Och för oss som aldrig aldrig kan få nog finns sånt som egentligen inte finns att bärga med det osynliga Nätet: varför en låt som Princessa inte släpps på skiva kommer jag aldrig att kunna förstå, men kanske ska man se det som en liten blinkning åt oss som verkligen älskar Falkners musik.

Men så en morgon är det en annan låt jag längtar efter att höra. Jag startar med Run Away, och jag fortsätter med den eftersinnande och lite sorgsna sista delen av plattan. Falkner skriver själv på bladet i konvolutet att I'm OK You're OK är en framställning av sex år i hans liv, att den ger uttryck för allt från den högsta euforin som kan ernås av ett uträttat storverk till utanförskapets och den förlorade kärlekens mörkaste bråddjup, och att detta knippe melodier är en resa genom såväl skönhet, kaos och tvivel som, slutligen, acceptans. Det hör jag plötsligt nu: hur människan bakom den här sekvensen av låtar betraktar skeendena i sitt liv, och hur han rannsakar sig själv – trots att det bitvis är oangenämt eller rentav plågsamt – för att kunna ta sig vidare åt nåt konstruktivt håll i livet. I bonusspåret I Don't Mind reser han sig, öppnar dörren för mig och möter min blick; där har han nått slutsatsen att han faktiskt inte behöver göra sig till längre. Det är med ett visst vemod han bjuder in, men: första låten på skivan är den senast skrivna av alla spåren, och eftersom så många cedespelare (till exempel den i bilen) loopar och börjar om från början efter sista spåret, så vet redan hjärnan att This Time kommer efter I Don't Mind, och oavsett om skivan körs en gång till är det alltid den låten – den positiva, den med tillförsikt – som spelar i huvudet på mig: det nya kapitlet.

Tajming betyder allt. Can You Still Feel? träffar rakt i en brytningens tidpunkt då jag hittat nånting jag slutade leta efter för längesen. Allt stämmer. Inget kan bli fel Seventeen A. Must be my lucky day. What better time to get away/I've got nothing else to do/but run away with you. I want to lift you out of your past/because I had nothing to do with it say we can leave it behind. Walk me through your maze forever … Who's that laughin' all the way home? It's me … Missförstå mig inte: Jag är inte en sån som menar att Jason sjunger för och om just mig. Inte heller tror jag mig förstå honom preciiiiis. Men det han beskriver har relevans för mig: det finns igenkänning i det. Det finns igenkänning så till den milda grad att jag gör den här plattan till en beståndsdel av min tankevärld och verklighet.

Ja tajming är av nöden för att en upplevelse ska bli optimal. Så är det med böcker: det krävs att man har exakt rätt distans till exakt rätt erfarenheter och upplevelser för att en given skildring ska hitta öppningen till ens inre. Med musik är det likadant. Och medan I'm OK You're OK varligt letar sig in i mig förstår jag att tajmingen faktiskt är helt rätt den här gången också. Det är inte bara Jason som det har gått sex år för sen han göt grunden till den här plattan: jag är själv lika många år erfarnare; jag har själv genomlevt kärlek och kaos och tvivel; jag har rannsakat mig själv och sett såväl snygga som mindre smickrande vinklar; jag har krisat och gjort uppror och accepterat; och jag har hittat nya vägar och nya sätt att förhålla mig till den där personen som inte riktigt ser likadan ut varje dag i spegeln. This time the lines are blurred but I don't mind Jason har inte gjort "sin skiva" igen: han har vuxit med mig, har visserligen haft delvis andra saker för sig borta på sitt håll men jag törs påstå att vi håller jämna steg han och jag, och jag vet nu att I'm OK You're OK kommer att bli en lika stark fixstjärna i min tillvaro som Falkners tidigare musik.

Don't tread on an ant, he's done nothing to you

Nån gång under de senaste två veckorna bosatte sig en myrkoloni i vårt skafferi. Jag upptäckte häromdan att en tungt trafikerad myrlänsväg hade öppnats mellan balkongtröskeln och köket: den löpte i kanjonen under bänkskåpen och letade sig in mellan skafferiets dörr och tröskel. Där inne i dunklet hade kolonisatörerna slagit ner bopålarna under rotfruktskorgen, i vilken några gamla rödbetor låg och var … alldeles för gamla.

Att det varit alltför hektiskt, ja rentav kaotiskt, i tillvaron på sistone har kunnat förmärkas bland annat på köksgolvets skick. Under normala omständigheter åker dammsugaren fram var och varannan dag för att avlägsna förödelsen efter bebisens kulinariska härjningar i sin barnstol, men i på tok för många dagar har smulor köttfärsklimpar tuggade gurkbitar tomatskal havrekuddar mannagryn fått ligga där de drällt ner. Men nu har ingen av oss har haft tid eller ork att städa bort ens det. När vi upptäckte myrorna i vår skaffningsborg reagerade vi dock äntligen. Tillsammans lyfte vi ut allt som belamrade skafferigolvet, och vi slängde, städade och torkade. Och klämde ihjäl myror! Efter många myrförpestade dagar på stranden vet jag att myror ogärna går där de påträffar horder av döda kamrater. De bär bort liken, men väljer fortsättningvis en annan väg runt min handduk. Alltså låter vi alla ihjälklämda eftersläntrare ligga kvar. Fortfarande hittar vi enstaka individer, men jag är ganska säker på att nybyggarna har övergett myrbyn i vårt skafferi.

Denna rapport kan läsas bokstavligt, men också bildligt om man är lagd åt det hållet.

Små kalas och stora

Dead dog party i går afse:

– Killar över huvud taget är inte intresserade av …
– Vadå?
– Jag är mer av en parkeringsvakt som bryr sig.
– Vad är de inte intresserade av?
– Jag är ju inte intresserad av knyppling – det är ju inte tjejer heller, det vet jag ju.
– Men vad är det killar inte är intresserade av? Över huvud taget?
– Man får förlita sig på sin snygghet.
– Kan ni inte säga det? Vad är dom inte intresserade av?
– Försökte hångla men misslyckades? Hur misslyckas man med det?
– Snälla! Säg!
– Jag tog faktiskt inte en enda av alla sjuhundra stencilapparater vi hade.
– Men kan ni inte säga vad det är som killar över huvuvd taget är intresserade av?
– Äsch, du hörde fel. Så sa vi inte.

Vid det här laget har klockan virvlat runt sina visare så långt att himlen som bäst står och provar den Krakainspirerade slöja som den såhär års kallar natt. Vi hinner inte många repliker förrän den beslutar att nej, tids nog står jag brud men det blir längre fram på året. Och av åker den gryningsgrå tyllen igen.

Själv hjälper jag hjärnan att drapera sig i den slöja som svirvlar i glasen framför oss på bordet. Det började jag med långt tidigare på dagen, när slöjan var hallonröd men förvirrande nog doftade smultron. En klädsam (inifrån mina ögon sett, i alla fall) yrsel infann sig snabbt i solgasset, men framför allt är det en tilltagande heshet som indikerar antalet urdruckna glas och deras innehåll. Nu när sommardunklet gör de andra runt bordet till okända gäster med svar som inte tillfredsställer några av mina frågor har min röst hunnit bli rätt så sprucken. Och vid det laget gör det heller ingenting. Det har varit två strålande dagar: två dagar som strålat av sol och av värme, mänsklig och himla- (himla varmt har det varit, alltså). Vår yngsta dotter, vår lilla ivriga glada docka, har firat namnkalas.

Flaggan fladdrar för mig.

Tjena lelle pôjk! Vad heter duuuu då?

Klädd i en klänning som både hennes syster (för tre år sen) och hennes mor (för betydligt fler år sen) burit blev hon hälsad välkommen i den stora gemenskapen: för där var de, nästan alla de viktigaste och närmaste på en och samma gång. Lite överväldigad var hon allt, men på det hela taget fann hon sig i uppvaktningen och i att bli överöst med gullegull av alla som redan vet så mycket om henne fast hon kanske inte ens har träffat dem. Vår bebis är en riktig långdistansbebis som på bara två tupplurar klarar att rulla hatt ända till midnatt utan att gnälla ett endaste dugg. Det såg vi i lördags.

Göteborgs diamant. Och B-borgs briljant.
Och så en ledstjärna från Kalmar.

Igår såg vi att hon orkar ett dagslångt gardenparty med vårdträdsplantering och evighetslångt kaffebord också. Bara hon får vara med och dela på pizzorna som till slut i ren lättja hämtades hem, så är hon inte den som beklagar sig. Och att mor och far köpt hem några plastade sexpack var ju lägligt nu när hon behöver nånting att ta stöd mot för att resa sig.

Schysst pall farsan.

Nu skulle jag vilja lägga upp åtminstone hundra bilder från helgen, men viktigare är nog att ägna spaltutrymmet åt ett innerligt tack till alla er som var här och välkomnade vår minsta lilla dotter med de bruna ögonen. Ni har tagit emot henne med utbredda armar och det är en känsla som hon kommer att bära med sig, bäras fram av, ut i livet. Kom hit ibland och hälsa på henne – hon behöver er!

Just det – jag menar dig!

... bara inte en recension

Egentligen hade jag tänkt skriva en recension av en bok jag lyckats läsa ut och tyckte var bra, men jag är urusel på att recensera, så det blir inget. (Ovanstående tycks vilja låta påskina att jag inte läser särskilt mycket, och det stämmer ju faktiskt ovanligt väl just nu. Men det är bebisens fel. I andanom läser jag konstant.)

Läs den här boken, i alla fall: Kalla det vad fan du vill av Marjaneh Bakhtiari. Den är kul, och den är bra. Den handlar om invandrare i dagens Sverige och om deras strävan efter att finna och skapa sig en plats i det nya hemlandet. Extra plus åt att författaren återger folks dialekter i dialogen. Det kan vara bredaste malmöitiska, eller det kan låta så här när en invandrad libanes och en invandrad iranier diskuterar sin situation:

"Varfår du är så lessen idag?"
"Varje dag man lesa i tidning invandrare inte bra. Varför dom bara sekriver dåliga saker om oss?"
"Jag vet inte faktisk."
"Shukrallah, jaghar jobb. Do har jobb. Eller hor? Var det min fel det blev krig? Var jog som bestimma folk seka få social? Jog är inte tjov. Jog tar inte bengar från någon. Varfår dom fortfarande inte har resbekt för mig? Den jog vill veta."
"Ja, den är esvårt att vieta. Do viet, innan vi kom till Esverige, jag inte visste så micke om Esverige. Jag känna Estockholm, javisst. Men jag känner inte mannikhorna. Jag och min foro Panthea, vi bara tenkte på barnen när vi filittar till Esverige. Man inte teror den eska vara peroblem att lieva her. Men den är micke esvårt faktisk. Men den bli bera får våra barnen Ahmed."

Se så: gack och läs!

When it rains it rains all the colours in my paintbox

Målats har det, minsann. Det var rollrar och färgtråg och skyddspapp och maskeringstejp och spärrvitt (ni som nån gång målat ett spännpapptak vet) och en kofot som inte blev använd till slut



och det vart afton och det vart chili och det vart öl



och det vart skitsnack och varmsnack och handfast förbrödring



och det vart blomvatten på golvet och så småningom



så småningom
vart det morgon den åttonde dagen, och den har vi som bekant inget förhandsfacit till, så den vet man aldrig var den kan begynna nånstans. Kanske hos nån som bor granne med kaos?



Denna anteckning tillägnad hemmansägaren och de andra som var där.

Kom å kom, kom, kommentera

Senaste tiden har det influtit en del glädjande och/eller roande reaktioner på Miss Gillettes förehavanden. En som är rädd för ormar har blivit så inspirerad att h*n nu som bäst går och grunnar på ett lämpligt namn på en egen blogg, och har dessutom skickat den här fina bilden på sin äkta hälfts barndomstapet:

Finfin. Finns fortfarande i Frankrike.

En som inte längre har nån husvagn säger att h*n kände sig urdum för att h*n inte fattade telefonsamtalet i en av blogganteckningarna. Kära husvagnsfri: sluta genast med det! Det är ju så uppenbart att i stort sett ingen annan än jag ska fatta exakt vad som sas då; det är inte meningen, för händelsen kräver djupkännedom om många år av mitt liv och den besitter i princip bara jag själv. Ändå var det en så omstörtande sak som skedde där och då att jag var tvungen att ha med den i nån form. Det blev alltså en smärtsam förlust formulerad som ett absurdistiskt telefonsamtal. Vare nog sagt.

Även Bettan har hört av sig: Skickar med en bild på en kompis till våra kannor, eller kanske det är en rival till min lila. Din kanna kanske hellre vill ha denna heta röda än min svalt lila? Det får man troligtvis aldrig veta.

Vilken glödhet snygging! Min gula blir alldeles knäsvag!

Vidare säger en med dubbelt boende i annan galax så här: Impad först och främst över initiativet, att inte bara vända ut och in på dessa livets häpnadsväckande dagar ... utan dessutom i tron att någon annan vill dela detta. Fram för denna tilltro till människorna ... Den där smäktande Calvadosaftonen i Rouen är ju precis så dimmigt och glasklart beskriven som vemhelst kunde önska. Om någon hört talas om "Calvados Pays D´auge" så är det inte i samma utsträckning troligt att de känner till "Calvados Pedo". mais oui, je ne regrette rien...

Roger heter den ju.

Bäste kapten Zoom: App app app – jag har aldrig sagt att det var i Rouen som den där calvan ångade så våt och villig. Kanske väcker min skildring av min upplevelse nåt minne hos dig av en liknande. Se där en hedersbetygelse som värmer nästan lika gott som äppelbrännvin.

Loud music in cars

Härombloggen figurerade ett blandband, ni vet favoriten från forna dagar. Tydligen ältade hjärnan vidare på det där, för jag vaknade likt en Jake Blues We're puttin' the band back together! The band? What band? och visste att jag hade ett kall. Ibland blir det så i mitt liv. Ibland är kallet att jag ska göra textila applikationer, ibland är det att jag ska rädda ett metodistkapell. Den här gången var det att jag måste göra ett blandband att ha i bilen. Jag visste det därför att den gamla Queenlåten Don't Stop Me Now hade bitit sig fast i mitt låtminne och skällde ettrigt som bara en småhund kan.

Nu för tiden är det ju så enkelt att göra blandband. Man drar bara mp3-titlarna man vill ha med till ett fönster där man sen även kan flytta om dem (tänk om nåt sånt hade varit möjligt på kassettbandets tid!) ifall man skulle behöva göra en justering i låtlistan. Det ser jag som ett plus och ingenting nostalgiförsämrande: hela det viktiga arbetet, det med att välja ut låtar och se till att de kommer i exakt rätt ordning, så att det inte blir några störande stämningsövergångar och man kastas ur flowet, själva hantverket, är ju precis detsamma som förr.

Mitt bilband innehåller förstås bara gammalt mög, för jag har inte den tid och iver som krävs för att leta reda på ny musik att gilla. (Herregud – det senaste "nya" jag anammade var Brendan Benson, och det bara för att Jason aldrig och aldrig och aldrig släppte den i flera år utlovade tredje fullängdaren. Brendan är väl bra och så, men upp till Jasons nivå når han aldrig. Fast hans hemsida är himla snygg.) Så här blev det, och det är låtar som inte betyder nåt speciellt alls utom det de är i sig själva:

Shine George Duke
Sweet Freedom Michael McDonald
Steppin' Out Joe Jackson
Dancing in the Moonlight Thin Lizzy
Don't Stop Me Now Queen
I Want Candy Bow Wow Wow
Ça plain pour moi Plastic Bertrand
Let Me Eat You The Creeps
I Walk Alone Los Lobos
Life Wears Off Incredible Casuals
You May Be Right Billy Joel
Rock the Casbah The Clash
Young Conservatives The Kinks
You Ain't Seen Nothing Yet Figures on a Beach
Great Hosannah Kula Shaker
Black Hole Sun Soundgarden
Enter Sandman Metallica

Om ni, k:a läsare, inte visste det förut, så är det inte bara fånar i en sänkt 740 med spoiler som kan spela tokhög musik i bilen. Det kan alla göra som har ett riktigt bra blandband.