with my pencil crayons I can draw it

Inom kort ska jag till Stan och förlusta mig med min lilla storebror Larsson. Resan är föranledd av ett musikframträdande som jag ser mycket fram mot: att jag går på livemusik numera är en ren kors i taketgrej; jag minns inte när det hände senast. I övrigt ska helgen gå i släppjans och spontanitetens tecken utan en massa schemalagda aktiviteter, men nåt jag tänker försöka komma iväg till är Nationalmuseum. Där ställs nämligen verk av Stina Wirsén ut just nu.

Föregående stycke avslöjar tvenne ting jag lärt som förälder: att inte vara tidsoptimist och hur genial Stina Wirsén är.

Wirséns böcker, många tillkomna i samarbete med Carin Wirsén*, är minst lika njutbara för vuxna som för barn, men hade jag inte haft egna kottar skulle jag nog knappast ha känt till mycket om henne utöver de illustrationer som förekommer i Dagens Nyheter. Som det är nu är jag saligen frälst: alla Wirséns verk står förvisso inte i barnas bokhylla, men även de böcker jag inte köper åt dem lånar och läser vi. För förutom att illustrationerna är oemotståndliga och egensinniga är historierna inte tillrättalagda. I Wirséns värld finns inga tabun mot att skildra annat än soligt snällt och slätstruket. Där blir folk också arga, avundsjuka, griniga, genstörtiga och allting annat som folk faktiskt blir – utan att det framställs som problematiskt. Det bara är så. Och det löser sig.

För oss som är galna i Wirséns små böcker är det en himlastormande fröjd att få träda in i pensionat och bageri Sockerkullen på Kruskakullen.** Denna kapitelbok handlar om en liten tant som driver ett bageri i en liten stad. Här är gott om illustrationer men ännu rikligare med text, en ömsint och saklig berättelse man önskar aldrig ska ta slut.

– Nu, nu kommer den, ropade lilla tanten och det gjorde den. En sådan underbar liten människa, så näpen.
Men magen fortsatte att mullra och bullra.
Vad ska hända nu?
– Det kommer en till, sa bullgumman.
Det gjorde det.
– En sådan underbar liten människa till, nu blev jag allt häpen.
Så gick det till när de föddes, Näpen och Häpen.

Näpen och Häpen växer upp och blir delaktiga i arbetet på bageriet, och snart utökas gemenskapen med en moster och en hel hög med småttingar. Tillsammans startar man titelns pensionat, dit det kommer en lång rad gäster som blir kvar mer eller mindre länge. Själv skulle jag flytta in där för gott om jag kunde, vara med i det trivsamma slitet bland bildernas och tillvarons kollage, aldrig vilja lämna den värme som strömmar lika stark ur bokfigurerna som ur bullugnarna. Sorgligt nog är jag inte inritad i boken utan får nöja mig med att läsa den om och om igen, och när döttrarna tröttnat lär jag fortsätta läsa den på egen hand.

*SW är dotter till CW. Eventuellt släktskap med CD af W har jag inte kunnat klarlägga.
**Carin Wirsén och Stina Wirsén