grillben - spoona den, ni!
När jag äntligen bestämt mig för en svartgul, en svartorange och en svartgrön jongboll och vi hade tjoat förtjust åt världens minsta lilla röda cykel som inte alls var för småvuxna markattor utan för vuxna mänskor tågade vi tillbaka mot Sankt Eriksplan med Odorf Mas i täten. Där fanns kul konst, sa han, och jag är ju inte den som olåter mig släpas till kul konst. Det var argentinaren Tomás Saracenos svävande världar och förstorade spindelnät vi såg och det var verkligen just kul.
I konsthallens rymliga foajé stod några sittgrupper med konstböcker att bläddra i. Jag hittade en sönderläst pocket på lägsta hyllan, dök upp och viftade entusiastiskt med den framför snoken på Odorf Mas och Larsson. "Den här är skitbra, den måste ni läsa!" Det visade sig att bägge hade läst Ernst Billgrens Vad är konst? och 100 andra jätteviktiga frågor.
i en glaslåda och modellen fyllde ett rum.
Ernst Billgren är en mänska jag i allt högre grad uppfattar som klok och suntförnuftig. Det första jag såg av hans konst avfärdade jag som trams och spekulation, fast jag var så valpig då att jag hoppas jag är förlåten vid det här laget. Längre fram hade jag blivit lite böjligare och då kunde jag banne mig inte motstå hans grejer, de var så medvetet genomkitschiga, ända ut i ramarna som även de var bearbetade, inlemmade i själva verket och alltså gjorde det omöjligt att säga var själva konsten slutade, eller började. Oj, det gillade jag.
Därnäst hörde jag en snutt av Billgrens sommarprat. Han sa då att han trodde att ingen superdesignad arbetsstol i världen kunde spöa en vanlig gammal pinnstol i ergonomi, eftersom ju pinnstolen snabbt blir så obekväm att man måste byta sittställning ideligen för att härda ut, medan man i en ultraskön stol kan sitta orörlig i timmar. Vilket ju knappast kan gagna kroppen. Att han hade rätt visst jag eftersom jag hade erfarit just detta under Makens och min tid med dubbelt boende, då jag haft just en bedrövligt träsmakande pinnstol vid datorn i den ena bostaden.
Iakttagelser som denna – självklara fast ibland nästan omöjliga att få syn på – utgör Vad är konst? Självfallet är det inte bara konst det handlar om, ifall man nu inte hävdar att hela livet är en enda stor konst, vill säga. Eller vad sägs om fråga 3:
Räcker det inte att göra vad man vill?
Kort svar: Vem vet vad den vill?
Långt svar: Många har ett alltför stort avstånd mellan det de tror att de vill och vad de verkligen vill. Deras ideal gör dem förvirrade. Många vill inte bry sig om vad andra tycker men i själva verket intresserar de sig mycket för just det och blir besvikna när ingen kommer och tittar, eller så uppmanar deras ideal dem att jobba med miljön och sociala frågor när de egentligen är inspirerade av skor och gnagare eller tvärtom. När glappet mellan vad de gör och vilka de egentligen är blir för stort glider likgiltigheten in i det glappet, och trots att allt ser utmärkt ut så känns det plötsligt inte angeläget längre.
Eller fråga 40:
Jag står och väljer mellan två olika arbetssätt, vilket ska jag välja?
Kort svar: Det tredje.
Långt svar: Om man väljer mellan två saker är alltid den tredje lösningen bäst. Ofta blir man plötsligt överkörd av den tredje ändå medan man står och väljer mellan de två andra. Problemet är inte att välja rätt utan problemet är valet i sig. Det är ofta en stark upplevelse i samband med att skapa, medan osäkerhet, försiktighet och uträkning är förknippat med att välja. Energin blir så låg att bägge alternativ som man väljer mellan blir dåliga. Skapa är en mycket mer framkomlig väg än att välja.
Jag skulle kunna citera i stort sett allihop av de 117 frågorna och de 234 svaren, men nöjer mig med en till så att alla mina k. läsare verkligen förstår att man gör klokt i att läsa den här boken. Man blir rätt glad av den, och man andas ut. Fråga 61:
Varför tål jag inte vissa konstnärer och viss konst?
Kort svar: För att hålla dig frisk.
Långt svar: Det har gjorts (osedvanligt grymma) experiment med råttor där man tänder en röd lampa och efter några sekunder får råttan en elektrisk stöt. Efter ett tag blir råttan tokig när den röda lampan tänds och dör. Men om man ställer in en bur med en annan råtta bredvid den elchoksbehandlade råttan så försöker han så fort den röda lampan tänds attackera sin granne. Han skyller sitt obehag på sin granne och får utlopp för sin frustration över obehaget. Denna råtta, som har en fiende, klarar sig bättre och lever mycket längre än den utan. Man behöver något att skylla på annars dör man, alternativet är att gilla allt och inte uppleva någon konst som obehaglig, vilket är svårare.
<< Home