the street lamp gutters

En till synes trivial tilldragelse i Stationsvakts liv påminner mig om ett fenomen som då och då manifesterar sig. Som de flesta andra för jag en fortlöpande bildkrönika över mitt liv, det vill säga: jag har fotoalbum. Nu i digitalfotografiets tidevarv har "album" fått en – om uttrycket tillåts – bildlig betydelse i det att man kanske förvarar de flesta av sina foton osynligt, inne i en dator. Men man har ändå de bilder man har, och man läser, berättar och cementerar sin livskrönika med hjälp av just denna bestämda samling ögonblicksbilder som visas gång efter annan.

Det kan som sagt synas trivialt – fotoalbum är ju nånting trevligt, en markör för familje- och släktsammanhållning – men i själva verket styr de ens världsbild rätt väsentligt. Det märker man när andras bilder och/eller minnen konfronteras med ens egen befintliga bildkrönika. Om man med ledning av ett visst foto dryftar den avbildade händelsen med nån annan som också var med om den, upptäcker man inte sällan att man kommer ihåg mycket lite av den förutom just det som syns på de foton man har, och har tittat på tusen gånger. Om man får titta i andras album kan man påträffa sig själv i situationer man fullkomligt saknar minne av. Dessutom ser man sig i poser och miner som inte alls ingår i självbilden. Det kan faktiskt vara en ganska kuslig upplevelse. Dels förstås den visuella motsvarigheten till att höra sin egen röst på band (den egna fotosamlingen är alltså som den egna rösten, hörd inifrån), dels, och framförallt, tvivlet på det egna minnet. "Ja det där lägret ja! Minns du när vi slängde alla möblerna i havet och brandkåren ryckte ut?" "Va? Nej … nu skojar du?" "Nej! Minns du inte det?" (Nej! Hur kan jag inte minnas en sån sak? Men hur kan det ha hänt? Jag har ju ingen bild av det) Genom att plocka bort en misshaglig person här och lägga till en fyllespya där i fotoalbumet skulle man uppenbarligen kunna ändra sin historieskrivning på djupet, på sanningsdjupet.

Digitalt fotografi har, tror jag, förstärkt den här tendensen. Man formar och filar på sin livskrönika mycket mer medvetet redan från början. Tänk på Instamaticfilmerna man knappt hade råd att låta framkalla, då, förr: inte fasen slängde man de dyra bilderna när man betalt för dem! I allas våra gamla fotoalbum sitter det suddiga, korniga, felbeskurna, oavsiktligt exponerade och nästan kolsvarta pappersfoton. De utgör en del av våra livskrönikor. Men undermåliga digitala plåtar sållas genast bort. Man kan ta hundra bilder och bara spara en, eller slänga varenda en, utan att det kostar ett vitten. Därför är den senare delen av våra livskrönikor påtagligt snyggare (och unga mänskors berättelser har inte ens en halvtafflig inledning). För det är ju inte bara felexponeringar man sållar bort: nej, man ratar alla motiv som inte stämmer överens med hur man vill se ut, vilka situationer man vill ha befunnit sig i. Kort sagt väljer man vad livskrönikan ska innehålla, vad man vill berätta om sig själv. (Om jag tar bort den här bilden har det här inte hänt. Till och med: om jag inte plåtar detta har jag inte upplevt det.)

Andras bilder av en själv blir kanske av det skälet än viktigare – jag är nämligen av den åsikten att varje självbild och livskrönika behöver revideras ständigt och förses med en omfattande notapparat.

so close I can taste it

Efter gårdagens inför-konserten-mangling i kyrkan var jag mer än vanligt tuggsugen. I skafferiet låg en påse salt- och vinägerchips; jag har på det hela taget tappat lusten på chips, men befann mig som sagt i en extraordinär sinnesstämning, så Maken och jag hamnade med tassarna i varsin påse (han föredrar ostbågar eller, om såna ej bjuds, jordnötter). Efter de första minuternas frenetiska frossande gick det att pausa så länge mellan inskopningarna att vi kunde filosofera så smått.

"Guvagoaromäromhära", sa jag.
"Lövtunna", sa Maken beundrande och höll upp ett chips mot lampan.
"Helt rätt, man får mycket mer krydda för pengarna då." Vinägern frätte grälsjukt på tungan vid det här laget och saltet sprang hack i häl och klatschade med handflatorna på de ömma ställena.
"Och slipper få den där unkna potatiseftersmaken."
"Jag tror dom tjocka chipsen görs tjocka medvetet för att öka försäljningen."
"Hur då?"
"Jo, alltså, för att bli kvitt potatisgegget stoppar man mer chips i munnen för att få kryddsmak istället. För kryddorna är goda. Men snart smakar det bara potatis igen. Och då stoppar man fler chips i käften för att med kryddor potatisen fördriva. Ond, ond cirkel."
"Sant. Men att folk aldrig lär sig?"
"Folk … Vet du – jag träffade en chipshöjdare en gång. På ett mingel utanför en hembygdsgård i Forshaga. En sån som var med och utvecklade nya chipsmodeller alltså."
"Ah. Med turbo och GPS."
"Exakt. Med min vanliga taktkänsla stampade jag ena foten i handklaveret och avslöjade min konspirationsteori för honom, ja den om försäljningsknepet alltså. Han blev oerhört förnärmad och hävdade att folk minsann gillar tjocka chips och att det är därför dom tar fram så många tjocka modeller på hans chipsfabrik."

"Och räfflade va? Såna där grillchips, eller hur. Ingen kan ju tycka om såna, alla bara äter dom för att alla andra äter dom."
"Ytterst pöbelaktigt."
"Chipsens motsvarighet till flintastek."
Jag lade en halvtransparent, sprödfriterad, etterdoftande potatisoblat på min marterade tunga. Tungan kved av njutning. Ögonlocken famnade de fuktiga hornhinnorna som buktade extatiskt. "Sannerligen säger jag dig: själva chipset ska bara vara en förevändning för att få äta kryddorna."
"I äten jordens salt; men om saltet mister sin vinäger, varmed ska man då giva chipset stuns?" sa Maken. Vartill det var svårt att säga annat än ett saligt amen.

down Doheny way

Ommm jag kunde begripa varför jag alltid, ofelbarligen, ofrånkomligen, oundvikligen, oföränderligen, oblidkleligen, osvikligen, vareviga gång, beständigt, evigt samt jämt och samt kommer mig för precis när lunchtimmen slår för all världens icke-bohemiska arbetande kår. Oavsett hur morronen och förmiddan förlöper är det prick klockan tolv som jag kommer mig för att börja ringa runt till expert Si-och-Så* på det eller det Verket eller sakkunnige Så-och-Si** på den eller den Nämnden eller Myndigheten, så jag hamnar lika ofelbart, ofrånkomligt etc i en växel som upplyser mig om att man har lunchstängt. Det visste jag ju eftersom det står på hemsidan där jag hittade telefonnumret, men sålunda funtad är jag att det gäller att kasta mig på surfbrädan och rida på den soliton av handlingskraft som plötsligt uppstår ur min släppjas navelluddiga ocean. Många gånger håller vågen i sig tills lunchtimmen passerat, så om jag fortfarande står på brädan då kan jag ringa runt till verken, nämnderna och myndigheterna igen.

(Enstaka gånger har jag otippat flyt och hamnar inne i ett green room där nån både svarar i telefonen och gärna hjälper till. Till exempel idag, klockan två minuter över tolv, när en underbar mänska på Universeum*** lovade försöka ta reda på de svenska namnen på några rockor – och dessutom erbjöd sig att kolla igenom listan över fiskar vilkas latinska namn jag känner men som saknar svenska benämningar.****)

Men nu är klockan över ett – måste skrida till Verket. Nej ringa till Verket, juh. Och den k. läsekretsen kan notera att John Scott Russell kallade solitonen för "wave of translation".*****

*Ni vet – den gamla adelssläkten.
**Hans syssling.
***Givetvis i Göteborg; göteborgare är alltid så himla tillmötesgående.
****Alla firrarna, plus ytterligare 140 sorters fiskar, fåglar, sköldpaddor och andra marina varelser, utgör bifångst vid tonfiskfisket.
*****Det visste du inte va, älskade Maken, när du gödslade min tillvaro med den termen?

uti allén

En av mormors* systrar bodde uppe på bruket** här i Byn. Hon var rask och energisk men också en smula excentrisk. Varje förmiddag kom hon knatande uymed landsvägen så fort benen bar henne. Men den oefterhärmligt käcka hälsningen hé hé! slog hon sig ner på den extra stolen vid koppskåpet i köket och satt där i fem minuter, max. Då reste hon sig tvärt och pinnade hemöver igen. Moster Rut hade egna ord på vissa företeelser (såhär långt hunnen i livet förstår jag ju att många av dessa uttryck kom från hennes egna eller andra barn: hos oss lär uttryck som lilåt [förlåt] och öonpoppa [öronproppar] stanna för evigt, till exempel), varav plongen var ett. Eller kanske kom det ordet redan från syskonens föräldrahem, för mormor sa det också.

Och likadant säger jag – plongen – om samma balkong som mormor satt och drack elvatåren på varma dagar från försommaren och några månader framåt. Plongen har norrläge, så det är inte många dar om året man kan sitta där. Betydligt större användning har vi av den som kylskåp: utomordentligt praktiskt att bli av med grytor och andra stora kärl på när man som vi har en ganska liten kyl. Inatt stod risgrynsgröten ute, till exempel. Den hade vinterskrud när den togs in och sattes på spisen imorse:


Många förmaningar till skolcyklande Julflickan, dock nästan lika mycket för att det hör till föräldrarollen som för att jag var orolig. Hon har koll, min stora. Och hon är salig över den här första snön.

*Min mormors alltså, inte barnas.
**Själva bor vi utanför city, sisådär 800 meter ifrån.

don't mean a single thing without the handbags

I begynnelsen fanns en teletubby med handväska. Eftersom teletubbien i fråga var lila fick folk moralpanik för att den kunde uppfattas som gay, så handväskan åkte ut. Vad få vet är att det finns fler tubbies. I det här huset bor till exempel två vars vokabulär huvudsakligen består av ordet bajskorv/bajskovv samt en handfull varianter på det. De heter Kopro-Laa-Laa och Kopro-Laa-Lii* och ser precis ut som mina döttrar. Vi tycker de här figurerna är så piggt frispråkiga att vi inte vill låta dem vara med i teveprogram, filmer och liknande: vi vill ha dem ocensurerat knasiga, och ingen ska få ta ifrån dem deras handväskor.

*Jag anar ett tema: en av de andra heter Poo, nessie-pas?

något faller i mitt gråa hår

Mäh! Allvarligt: hallå, liksom. Typ.

Länge låg den ju inte, säsongens första snö. Den låg i själva verket inte alls. Men precis som när mafioson gläntar på rocken och flashar axelhölstret så fattade man att det inte var nåt tomt hot. Frågan är inte om. Frågan är när.

kan ni skicka

Två saker idag: Lillis, fyra år och tretton dar, kan faktiskt cykla. Inte svänga, men cykla rakt fram tjufem–tretti meter. Det tycker jag gills.

Och: Såna här brickor var världens fjuttlättaste fjantgrej för mig när jag var ganska liten. Men numera kan jag inte jag kan bara inte lösa mer än såhär.


Att försöka få bitarna på rätt plats när brickorna ska bilda ett motiv är rena mardrömmen. Jag vet inte ens var den tomma platsen ska vara! Det hela är så retligt att jag prompt vill lära mig hur det var man gjorde, men jag skulle vilja öva på en variant som har siffror (1–15 blir det ju) därför att man ju då slipper tänka efter vilken bricka som ska sitta var. Finns det nån i den k. läsekretsen som har en sifferförsedd sånhär vaddetnuheter som h*n kan tänka sig att donera till en stackars förälder som annars snart blir utskåpad på världens fjuttlättaste fjantgrej av sina späda döttrar? Eller som kan tala om ifall och i så fall var det går att köpa sånahär vaddenuheter? Det vore, för att tala med herr Vreeswijk, en välgärning.

hail the cookie queen

Om uttryck som ska det här vara konst, det! kommer över mina läppar är de sarkastiskt menade: det finns gott om konst jag inte gillar/begriper/är intresserad av, men att det är konst ifrågasätter jag inte. Ett verk jag inte tyckte mig "förstå" när jag såg det var en stor bassäng med kakmassa i vilken en mängd små munstycken satt och pluttrande blåste ut luft i det gråbruna smetträsket. Jag förstod inte tanken bakom verket, men fascinerades gjorde jag, och glömt installationen har jag uppenbarligen inte gjort trots att det är femton år sen jag såg den.


Igår, i kommentarerna till en annan postning, liknade jag kärleken vid kakmassa: en grundsmet som kan få en oändlig massa (ha ha) former och smaker beroende på vilka tillsatser man blandar i och vilka andra ingredienser man kombinerar kakmassan med. Det kan bli chokladbollar, det kan bli dammsugare, det kan bli lattebitar eller vad man nu kan hitta på att kalla mötet mellan kakmassan och dess partner.

Man kan som Maken kanske tycka att det är rätt oaptitligt att likna den trista kakmassan vid kärlek. Men kärlek har ju inte alltid ett hölje av grön marsipan eller tuttifruttiströssel över hela sig. Ibland smakar den lakrits eller nåt annat päck. Ibland försöker man mot bättre vetande att få den att passa ihop med kallt kokt ris. Ibland har den knappt nån smaktillsats alls, bara ligger där och är brungrå. Men är. Ändå.

Fast framförallt låter den sig sällan formas till såna där syndigt aptitretande kondisbitar som på silverbrickorna innanför fikets glasdisk. Hemma i köket står man där alltmer frustrerad och trälar med en kakmassa som inte vill smaka likadant som köpebitarna och som absolut inte går att rulla till några estetiska bollar och strösslet, det fastnar inte, det hamnar mest på bordet och golvet och under strumporna. Strösslet och besvikelsen; de får ens steg att klibba mot parketten.

Men så är det ju med önskebilder. De skapas av proffs i ett bageri med en arsenal av livsmedelstillsatser. De har silverbrickor och glasmontrar och sensuell belysning. De betingar ens uppfattning om hur en kondisbit ska se ut och ens upplevelse av hur den smakar tills man inte tycker att det man själv formar av sin egen amatörkakmassa duger. I själva verket är det konditoriets varianter som är begränsade: de är inte fler än att var och en kan ges ett typnamn. Ens egna försök resulterar däremot nästan aldrig i två likadana. De går inte att sätta namn på! Men de är ofta goda ändå bara man släcker belysningen i sina drömbilders glasdisk. Och det är samma kakmassa i dem.

Den här metaforiken är bara formbar till en viss gräns, men den låter sig i alla fall hällas i ett jättekar och förses med små luftutblås så att det låter plått plått om den.

Rött och svart

Nu har båda döttrarna fullbordat ännu varsitt år. Julflickan har samlat på sig sju stycken vid det här laget, och Lillis avslutade sitt fjärde för en dryg månad sen. Minstingen har fyllt fyra, nu är småbarnsåren förbi skrev en god vän till mig när det hände honom själv. Han visste vad han talade om. Vår äldsta cyklar nu på egen hand till och från skolan. Det innebär att många morgnar och eftermiddagar blir betydligt lugnare för oss vuxna (förutom att hon själv känner sig stor och betrodd). Lillis börjar rådda frukost åt sig själv om vi inte gör det fort nog. Och förra lördan, när vi hade varsin enorm sömnskuld och jag dessutom höll på att bli sjuk, var de uppe i flera timmar och klädde sig, åt, lekte och lät oss sova tills vi vaknade: kvart över elva. Jo, småbarnstiden är nog förbi.

Tidigare har jag ju beklagat mig över mina barns designsmak,
men när jag hittade detta stilleben med signatur Lillis förstod
jag att jag nog inte behöver oroa mig inför framtiden.

De här kängorna var hett åtrådda av Julflickan långt före
födelsedan. Inga småbarnsskor, det. Hemma efter skolan har
hon bråttom in; för ett ögonblick sen trampade hon av sig
kängorna: oskärpan är hon när hon susar förbi, in till sin egen
skrivbordsvrå under loftsängen.

when they say "ooh-la-la"

Det här blir en såndär fejanaktig anteckning som Miss Gillette tycker är så ointressant, men när man är sjuk och inte vill dricka romtoddy har man ett till godo, tycker hon. Idag är hon tvungen att ligga i sängen och jobba med textputsning, och för nästan första gången i livet skulle hon faktiskt ha behövt en lisös. Inte för att vara presentabel – det är hon självfallet ändå – utan för att inte frysa. Nu undrar hon om den älskade midjekorta hoodien inte kan anses vara en modern variant av lisösen, tvekar och beslutar att det nog beror på, men att den avgjort passerar som bäddjacka. Himmel. Inte visste hon att hon var så mondän att hon ägde inte bara en, utan tvenne bäddjackor (möjligen lisöser). Nu måste hon nog omvärdera sin samhällsposition.

everywhere daddy daddy

Årets bokmässa blev den bästa på många år, ja kanske den bästa hittills för min del. En njutbar blandning av stående inslag och spontana infall; jag träffade alla som jag brukar och vill träffa plus några till som gav ton av den där angenäma häpnaden.

Här började det: i biblioteksdelen på krogen som serverar
stans godaste råbiff. Som regel tycker jag det är en smula töntigt
med strävsamma pars när vi är i X gör vi alltid Y, men i det
här fallet är jag hellre töntig än frånkänner mig en vana som
strör kapris till en aptitväckande stig som leder fram till sällhet
med två äggulor och fransk senap: när Maken och jag är i
Göteborg äter vi alltid råbiff på den här krogen.

Nu: mässa. Förstås mycket mer än böcker; egentligen är
väl böckerna mest en anledning att samlas och tumla
och understundom rumla en stund. Vilket ju även det är
nåt som böcker syftar till: att närma mänskor till varann.

Varken vårdad klädsel och god hårvårdsel kräves. Den här
skylten är svårt att förstå sig på, men till slut kom jag på
att det troligen handlar om en norrön ort vars slutbokstav
fallit bort: Ramsele, Edsele, Långsele, Hårvårdsele.

Ålderstigen har jag dock obestridligen anträtt: det tog mig halvtannat dygn att återhämta mig efter en enda fjuttig utekväll som ändå var på blöjnivå både vad gäller hemkomst och blötma. Att jag höll igen berodde på att Maken och jag skulle gå med barna på mässan dan efter, och även om jag beklagade detta medan jag var ute var det ju skönt att slippa må räv. Nu slapp jag undan med tröghet och sömnskuld. (Antecknar noga för att inte glömma detta. Igen.)