with you, I will walk the line

"Piren! Vi måste ju gå ut på piren!"

Min iste är slut, våra tapas har varit utomordentligt goda och restaurangen precis så trevlig som man förstod att den måste vara när man såg hur smakfullt dess namn var målat på den anrika fasaden. Vi har läst ända sen vi slog oss ner, läst så koncentrerat att en mer än lindrigt berusad jäntunge kommit fram och frågat vilka böcker det är. (Min Män som hatar kvinnor fick godkänt Den läser min mamma men makens Jonathan Strange & Mr. Norrell hade hon aldrig hört talas om.) Men jag har fortfarande hundratrettio sidor kvar och vi kan ju inte sitta där hur länge som helst, så jag föreslår att vi ska gå till hotellet.
"Men vi måste ju gå ut på piren!" säger maken

Han har rätt: det måste vi.

Vi har varit i Malmö tillsammans flera gånger men inte förrän nu slår det mig att den här stan ju faktiskt är en historisk plats för oss. Det är fyra år sen vi var här sist. Men första gången vi var i Malmö tillsammans var för tjugo år sen. Tjugo och ett halvt.

---

"Han säger att han aldrig varit så rädd i hela sitt liv", sa Sutenören flera år senare. Där är när vi pratar om gemensamma bekanta och de där dagarna i maj kommer på tal.
Jag gör en plågad grimas som bara telefonen ser. "Äh, det kan han ju inte mena …"
"Du körde mot enkelriktat, du körde åt fel håll i en rondell, du körde i tvåhundra på motorvägen –"
"Absolut inte mer än hundratrettio, det var det mesta det gick att piska upp det där gamla öket i!" Men tänk om Sutenören har rätt och han verkligen hade varit livrädd? Även om jag själv aldrig är rädd i bilar har jag ju hört att det finns andra som blir det … Han …?

Jag suckar, slår mig för min inre panna. Visserligen har jag inte träffat grabben sen dess, men om jag skulle göra det igen vore det ju förbannat dumt om han skulle undvika mig för att jag halvt skrämde ihjäl honom den där gången.

---

"Ska vi gå ut på piren?"

Vi ser på varann. Jag vet knappt vem av oss som sa det: båda har fått samma tanke på samma gång. Att gå ut på piren och titta på havet (nåja: sundet; men vattnet i alla fall) är en så schablonromantisk grej att det gränsar till fjanteri: man kan knappt föreslå det utan att bli misstänkt för att hysa baktankar.

Jaha. Nej. Men det har jag ju faktiskt. Och om det var han som kom med förslaget, vilket det alltså mycket väl kan ha varit, måste det följaktligen betyda att han har baktankar också och det hade jag aldrig vågat hoppas på.
Så vi går ut på piren.

Det blåser småspik och är vedervärdigt kallt och inte ett dugg romantiskt. Jag blir röd om näsan och risig i håret och förmodligen rent frånstötande faan också, idiotiskt påhitt och ingen av oss står ut mer än ett par minuter. Det går inte att blunda för en viss känsla av misslyckande när vi sätter oss i bilen och kör tillbaka mot Lund.

---

"Ja måschte ha schnuuusch!"

Klockan är fem på morgonen och majsolen har redan gått upp över tredje dagens fylla och förödelse. Jag sitter sen nästan ett halvt dygn bredvid Sutenören och snett emot sitter en grabb med slängig snedlugg, Sutenörens vapendragare. Hela tiden har jag sneglat på honom: han är spirituell, han är snygg, han är skygg. Har fästmö, vet jag av Sutenören. Är obrottsligt trogen. Själv är jag ju dessutom där i sällskap med en annan grabb så vadå. Ja vadå. Men titta kan man ju. Eller snegla. Man vill ju inte glo. Jo det vill man. Men det gör man inte.

Men solen går upp och klockan blir fem och ingen har sovit men druckit, druckit, och snusat har de gjort för nu är snuset slut och han:
"jag schka schöra till Malmö och schöpa schnuus".

Oavsett vem som hade sagt detta i det tillståndet skulle jag ha handlat som jag gjorde. Nykterist som jag är, är jag den enda på premisserna som är lämpad att framföra ett fordon just nu. Alltså reser jag mig också och säger:
"Nej, det ska du inte. Men jag kan köra dig."

Hans bil är en gammal Saab V4 som i och för sig går hyggligt, men som har den egenheten att vara utrustad med rattväxel. Han visar mig hur den funkar men jag glömmer ideligen bort det, med följden att min hand varje gång jag ska växla hamnar på hans ben och stryker från knäet en bra bit upp på låret. Jäklar! Det är så ultrapinsamt – inte minst för att det är precis jag skulle vilja göra fast jag inte törs …

Generad och förvirrad försöker jag skyla över mitt ofrivilliga tafsande genom att trampa gasen i botten. Den samla Saaben svarar piggt och vi är snart i Malmö. Ingen av oss hittar här och stan ligger öde, där finns inte en själ att fråga. Efter några felkörningar justerade med några innovativa genvägstagningar kan vi så äntligen svänga in framför Centralstationen, där en kiosk faktiskt har öppnat och säljer honom en dosa snus. Fika finns det också och vi dricker kaffe, jag med fast jag aldrig dricker kaffe, det ska dröja fler år till innan jag börjar med det. Och när kaffet är urdrucket ser vi på varann och nån av oss säger försiktigt: "Ska vi gå ut på piren?"

Tolv år senare ska vi träffas igen. Tre månader efter det ska han bli maken. Men just då tror ingen av oss att vi nånsin kommer att träffas igen.

---

Och nu, tjugo och ett halvt år senare, står vi på samma pir – som inte alls är någon pir längre. Att flygbåtarna slutat gå för flera år sen visste jag ju, men att stora delar av hamnen har fyllts igen och bebyggts har undgått mig. Vi får gå en bra bit ut förbi alla pålmaskiner, bulldozrar och byssjor för att över huvud taget se vatten. Tack vare all bebyggelsen blåser det knappt alls fast vi ser flaggor och vimplar fullt utsträckta på hustaken. Förundrade halvspringer vi mellan broar som plötsligt finns, en nybyggd antik fyr, en jätteblaffa till högskolebyggnad. Försöker hitta platsen där vi stod då. Det går inte: den finns inte kvar.

"Men det ser ju helt annorlunda ut nu!" Han som numera är maken tittar sig omkring, ser sen på mig. "Nej … dom har förändrat en väldig massa. Gjort land av vatten. Slagit broar. Byggt hus och parkeringsplatser. Det är ungefär som i våra liv. Där ser det inte alls ut nu som det gjorde för tjugo år sen."

Och med ens känns det inte så fel att stå där i det nya landskapet. En gammal båt ligger det i alla fall vid kajen, så kopplingar bakåt saknas inte. Vi vänder oss om och går tillbaka till hotellet.