poor is our praise

Miss Gillette kan vara dålig på uppföljning, och nånstans i bakhuvudet ligger en liten halvnot och inar att jag borde rapportera hur det gick med den där konserten som kändes så illa förberedd.

Första framträdandet i en fin liten landsortskyrka får väl kallas passabelt. Men vi har vant oss vid att se förstakonserter som ett genrep – kanske låter hemskt respektlöst mot besökarna där, men jag menar inte att vi inte ger vårt bästa, snarare att vi får en chans vid nästa tillfälle att bättra på det som eventuellt inte gick alldeles perfekt.

I den här kyrkan är skivan inspelad.

Framträdande två i storkyrkan här i DPC kändes mer gjutet, om än inte helt fenomenalt. (Jag avskyr verkligen Ola Gjeilos Prelude.) Eller vänta … Maestro formligen strålade efteråt och sa att det var en av de konserter vi skulle komma att minnas länge. Sånt säger han inte utan att mena det. Hm. Oroar mig lite att jag är så ur fas med honom; jag brukar annars veta vad han ska tycka. Om jag är för okänslig för det helt plötsligt är jag kanske sämre som korist också just nu? Hm hm hmmm. Jo, lite har jag nog tappat kontakten. Vad gör man åt sånt?

Men ett är säkert: äntligen har skivan kommit! Ikväll får vi den! Jädrar i min lilla låda, sen ska det kommas i julstämning här hemma!*

*Himla hugade k. läsare som vill ha ett eget ex kan tala om det för mig. De flesta som det kan bli aktuellt för har nog mina kontaktuppgifter, men om inte: lämna en lagom maskerad mejladress i kommentatorsbåset.

lindar av olvon en midsommarkrans

Ofta händer det att jag dokumenterar nånting fint, fånigt, fiffigt, förkastligt eller på annat sätt minnesvärt jag råkar få syn på. Inte lika ofta, men inte alltför sällan, händer det att jag delar med mig av såna iakttagelser här på bloggen. Igår hade jag tillfälle att ägna mig osedvanligt grundligt åt fotopyssel av olika slag, och då hittade jag några bilder som världen ännu inte fått se.

Den här vet jag varför jag tog: godispåsen var den enda vara som hade fallit mig i smaken vid ett besök på det där jättestora småländska möbelvaruhuset.


Men den här? Jag minns tillfället och butiken mycket väl. Jag minns till och med min fascination över … ja, vad? Jag minns att jag tog om bilden flera gånger innan jag tyckte att det syntes tillräckligt tydligt. Men vilket då? Finns det nån k. läsare som kan gissa? För jag kan det då inte.


Som kompensation för detta pseudoämne klämmer jag in en länk till en slöjdblogg jag just upptäckte. Den har en klart lekfull ton och ger tips på de mest disparata och häpnadsväckande saker man kan knåpa ihop. Eller vad sägs om att tälja en barnvagnsmobil med små Star Wars-figurer på en tråd? Eller att virka en kroppsstrumpa åt sin systemkamera? Eller sno ihop en bukett bokbladsblommor? Bloggbedrivarna är mänskor som skrattar när de skapar, det märks. Varsågoda:

http://www.365slojd.se

on the uber side ob de island

Jag klättrar inte i berg.
Nej, visst.
Jag har inte läst rumänska romaner.
Så är det.
Jag kan inte härma ugglor. Äger inget akvarium, än mindre två.
Helt riktigt.
Jag känner inte gatorna i Birmingham. Är inte busschaufför. Bowlar inte. Har aldrig gjort.
Inte heller dricker jag sherry.
Jag vet inte vad drottning Silvia väger.
Samlar inte på vimplar. Heter inte Bengt. Minns inte när mördarsniglarna först invaderade landet.
Javisst. Detta är jag.
Hälsar inte med vänster hand. Hoppar inte stav. Lagar inte mina skor i Armenien.
Har inte nätundertröja. Somnar aldrig på bussen.
Så sant, så sant.
Jag gillar inte Brahms och de andra.
Nej, bevare mig.
Så är det. Detta är jag. Jag är vad jag inte är. Fortsätter jag bara tillräckligt länge på denna negationens väg, så kommer bilden av mig att klarna. Steg för steg.

Ur Nedräkning
Krister Gidlund

Jo, uteslutningsmetoden går ju faktiskt utmärkt att tillämpa för oss som inte orkar vara så himla affirmativa jämt och bejaka allting. Väljer bort saker gör man väl hela tiden, småsaker som att man inte lagar skorna i Armenien, men jag minns första gången jag skapade en ganska stor definierad yta hos mig själv genom uteslutning: efter att ha prövat på nåt som tydligen var livets högsta mål för varenda kotte i min ålder, i alla fall för dem som var intressanta spännande sexiga, stod valet mellan att fejka och färglägga upplevelsen med kulörer ur den klatschiga målarlådan, och att säga som det var och därmed göra mig skyldig till en social horrör.

Jag bestämde mig, och erkände – kanske mest för mig själv – att backpackerlivet inte var nåt för mig. Idag kanske det låter skrattretande, ungefär som att erkänna att man inte samlar frimärken, men man måste tänka på att jag var arton–nitton och att ryggsäcksluffning var det man gjorde, skulle göra eller allra allra minst drömma om att göra. Att i den miljön bekänna att jo, visst hade det haft sina poänger och vackra platser hade det ju varit, men mersmak hade det faktiskt inte gett, det var som att kliva utför ett mindre stup.

Men vilken lättnad det var. Nu slapp jag sitta och fantisera om resor jag egentligen inte alls ville ut på, och i värsta fall plötsligt upptäckte att jag inte kunde snacka mig ur. Och märkligt nog överlevde jag socialt. Med en lite tydligare bild av vem jag inte var, och därmed vem jag var.

Jerusalem Methusalem och Hoola Bandoola Bandusalem

Förutsägbart så man kan gäspa käken ur led, men den här gången struntar jag i att alla andra kommer att göra det, åka dit, lägga pusslet, sudda med luktsuddet och köpa tishan: jag hoppar på tåget som har nummer


Dagens datum är helt unikt i mitt liv såtillvida att det är det enda som är både bakochfram- och uppochnerdatum – och som dessutom bara innehåller en och samma siffra*. Det enda datum som nånsin varit häftigare under hela vår tideräkning inföll för niohundra år sen – 1111-11-11 – och det kommer såvitt jag kan räkna ut inte att överträffas förrän om drygt niotusen år. Nästa gång samma balla datumförkortning** som idag återkommer blir om hundra år, och med få undantag ser det från denna horisont inte troligt ut att så värst många i de nu levandes skara får uppleva den dan.

Numerologi är inte min grej egentligen; det är mer symmetrin som tilltalar mig. Men Mentormamman berättade en sak som är lite kul: om man lägger ihop antalet år man fyller innevarande år med de två sista siffrorna i sitt födelseår, så blir det alltid 111. Under hela -11, alltså; nästa år, -12, blir det 112. Och så vidare. För personer födda 2000 eller senare är det ännu tuffare, eftersom summan för dem blir identisk med varje innevarande års sista siffror.

Vid närmare eftertanke är det ju inte ett dugg konstigt att det blir så här skenbarligen siffermagiskt – det är bara helt vanliga mattemagik. Men att 11-11-11 är ett datum i en klass för sig vidhåller jag å det bestämdaste.

*Bakochframochuppochnerdatum är inte alldeles ovanliga: några vi har skrivit i mannaminne är 01-11-10 och 10-11-01. Och nöjer man sig med bakochfram blir det ett ganska stort gäng.
**Alltså med bara tiotals- och entalssiffran i året utskrivna

of love without a sound

Hade en nära hästen-upplevelse igår efter Julflickans ridlektion. Hon och ridkompisen är förvånansvärt ointresserade av att pyssla med hästarna, utan sticker hellre och sopar i foderladan eller rider på trähästen i sadelkammaren. Medan jag själv gärna klär av Julflickans springare efter utfört arbetspass och klappar om den.

Hästarna på de här bilderna …

För att få ordning på lättridningen har Julflickan på sistone fått rida stor häst. Eftersom hon är så kort att hon knappt når nedanför sadelkåporna med fötterna krävs det att hästen är lättriden, eller så kallat snäll (överkurs: läs denna utmärkta reflektion över vad vi lägger i begreppet ”snäll häst” och vad det kan tänkas innebära mer än ”snällhet”. En viss parallell tycker jag kan dras till ”snälla barn”, vilket i alltför många fall betyder fogliga barn som syns men inte hörs). Och snäll är den här femtonårige herrn. Han låter sig ledas av en unge som knappt är en tvärhand hög, han går in i sin spilta och stannar där. En egenhet har han emellertid, nämligen att om man inte sadlar och tränsar av under tiden som han väntar på att ledas till manegen nästa gång, så klär han av sig själv. Inte ens grimma har han, utan bara en halsrem.

Som ungen min har haft den här hästen ett antal gånger, och som hon faktiskt inte når att sadla och tränsa av själv, har vi hunnit bli lite bekanta. Jag vet att han alltid är vråltörstig när han jobbat och han å sin sida vet att jag inte propsar på att tjudra honom innan han fått dricka sig otörstig. Åtminstone den mikroskopiska friheten måste han få. Det fick han igår också. Sen knäppte jag ändå på honom halsremmen. Medan jag gjorde det började han bita i min jacka. Inte så hårt, men enträget. Jag tillrättavisade honom milt med rösten och drog ifrån honom jacksnibbarna han tagit i munnen, men han hittade ju nya. Sådär höll vi på ett tag: han bet försiktigt, och jag flyttade lite på mig. Lilla tiggis, du ska inte hålla på att tigga, du känner ju på lukten att jag inte har nåt godis i fickorna, nej den får du faktiskt inte bita i, den boken tillhör biblioteket förstår du fina gubben. Men efter ett tag började jag fatta att han inte letade godis. Han noppade på mig med tänderna ungefär så som hästar gör när de kliar varann: han ville bli klappad och kliad och joxad med. Ju!

Så då hämtade jag en borste fastän han redan var blank som en släthårig tax, och när jag borstat på alla sköna ställen och särskilt i pannan, där det visst var extra mysigt, så drog jag honom ömsint i öronen en stund medan han sänkte halsen alltmer, och hela tiden var jag sådär andäktigt salig över att ha blivit tilltrodd förmågan att förstå nånting viktigt, nåt som möjliggjorde samförstånd, ett möte på samma plan. Som när jag fick det oerhörda förtroendet att ansa FN-soldaten i nacken med trimmern: den enda gången som vi egentligen var avspända tillsammans, kanske för att jag inte försökte forcera ingenmanslandet med ord.

… har massor med texten att göra, även om de inte omnämns i den.

När Julflickan började på den här ridskolan tyckte jag det var bra att det inte finns ett skötarsystem som det gjorde på alla ridskolor jag red på då när det begav sig: ett strängt hierarkiskt och väldigt exkluderande system där tjejerna vaktade sina sköthästar med näbbar och klor och andra ungar knappt fick peta på de älskade djuren. Detta är naturligtvis inte optimalt ur mänskosynpunkt. Men nu har jag börjat undra om inte hästarna mådde bättre av det: att ha en eller två (möjligen tre, för det kunde finnas tredjeskötare, vilka dock i princip mest funkade som slavar åt förste- och andreskötaren och nästan aldrig själva fick göra nånting viktigt med hästarna) välkända människor som var ständigt närvarande, pysslade om dem och kände just deras egenheter utan och innan. På den här ridskolan verkar det så anonymt och hästarna lite … ensamma. Jag törs nog säga så utan att göra mig skyldig till alltför svår antropomorfism: hästen är ju ett utpräglat flockdjur som inte mår bra utan sällskap, och som givetvis gillar fysisk kontakt lika mycket som alla andra.

När jaaag till slut skaffar hästar ska de gå i lösdrift, även inne. Fast dit är det nog ganska långt, inte minst för att det finns oändligt mycket i hästarnas kommunikation som jag inte begriper än på långa vägar.

Oh - good morning, Mr Tyler

Att många så kallade städföretag gör förtäckt reklam för sexuella tjänster är ju ingen hemlighet (ledtrådar till det är formuleringar som vi rengör ALLT i ditt hem … samt foton på [den undtantagslöst kvinnliga] personalen). Ett lite ovanligare exempel hittade Maken idag i Den pöschkans lokalblaskan:

PENSIONERAD MÅLARE
MED DRAG I PENSELN!
Vi utför alla arbeten inomhus.
ROT-avdrag.
Goda referenser.

Eller är det bara jag som …? Nå, man har inte roligare än man gör sig.

mopsen där är också vår

Femåringen tittar upp ur sin väska och säger:
"Mamma, varför har vi så mycket kläder med oss?"

Ja du, Lillan. Det kan man verkligen fråga sig.

En av få kassar den gilletteska familjen aldrig
haft med i packningen. Det är Mormorn som
fortfarande äger ett sånt här nostalgiexemplar.
Det finns de som sparar på plastkassar, alltså
inte hopknölade i lådan för soppåsreserven,
utan utslätade (helst aldrig vikta), som värde-
föremål. Och tänk, den samlarvurmen förstår
jag precis.
I just det här fallet är det ju helt omöjligt att
inte börja nynna Det var vid Spisa sent en
lördagskväll, vi satt och gjorde ingenting.
Nåra frös och nåra pös och nåra öppna en
ölring. Eftersom vi aldrig själva inte bodde
så till att vi handlade där har Spisa alltid
varit snudd på mytiskt för mig, så det är en
märkligt känsla att se bevis på dess existens.

king of the pumpkin patch

Halloween kom och gick och måtte ha valt en lång omväg om mig, för jag märkte inte av den alls. Det kan ju också göra detsamma. Men den kan tydligen ge upphov till en skaparlusta vars uttryck jag inte kan låta bli att visa. Tänkaren och flera fränder till honom finns här.

Herre, Jarl Kulle beundrar jag

Bloggträff är det inte ofta Miss Gillette deltar i, men idag kan intresseklubben notera att Bloggblad har haft älskvärdheten att bjuda Musikanta och henne på en slik. (Alla klara med det?) Det blev en himla – vilket uttryck är högst avsiktligt valt; vänta får ni se – trevlig tillställning med viss tonvikt vid musiken, som liksom bloggandet är en gemensam nämnare för oss.

Sedan Musikanta ilat vidare mot körövning kom vi in på Bloggblads textförfattande. Jag, som inte har minsta aning om hur det går till i den branschen, sög intresserad åt mig allt jag fick reda på*. En av svårigheterna man har att brottas med är tilltalet i en sång. Inget jag brukar reflektera över, men nu berättade Bloggblad att tonsättare kan vara hemskt kinkiga på den punkten. Nån kan absolut inte tonsätta lyrik som handlar om ett "jag", andra tycker att "vi" skapar en känsla av en avskärmad grupp, och en del menar att tilltalet "du" blir anklagande (om det inte, tänker jag, är den himmelske fadern i en eller annan inkarnation man riktar sig till). Vilka alternativ finns egentligen kvar då?

Sista versen, på dörrmattan, handlade om kraftuttryck: hur de översätts, hur de används i allmänhet. Jag är väl inte ensam om att ha blivit helt avtrubbad för snart sagt alla fula – i ordets bokstavliga bemärkelse – ord, och säkert är det fler än jag som har upptäckt att de snällare orden plötsligt återfått en hel del av sin forna skärpa, att man riktigt kan hoppa till för din apa! eller idiot! som man länge hållit för barnsliga. Men när jag var liten var den sortens tillmälen inte skrattretande. Då sa man sånt som Gudars skymning! när man baxnade, eller bara Gudars!, eller min favorit: Gud i brallan!

Ett par timmar efter detta samtal gick Maken och jag på Konstmuseet här i Norrköping och toknjöt av den stora GAN-retrospektiven – där jag blev påmind om ett annat förtjusande uttryck för häpnad, nämligen Moses pergament! (Lite ballare än å faan, håll med om det.) Men vad jag aldrig vetat är att andra ordet i uttrycket ska ha versal: Moses Pergament var ju en alldeles riktig person, en tonsättare till ett av vars verk Gösta Adrian-Nilsson skapade scenografin. Tänk att detta har förbigått mig så alldeles komplett!

GAN får jag försöka skriva mer om en annan gång – om jag kan**. Nu bara måste jag avrunda med det här gamla Agnetha Fältskog-örhänget. Texten*** till den är verkligen så bisarr: antingen är den skriven med fullaste, barnablåaste troskyldiga uppriktighet, eller också med en rent dödsföraktande ironi. Jag har aldrig kunnat bli klok på vilket. Men nu får den bli mitt tips till Bloggblad om ett tilltal man nog bör undvika när man skriver exempelvis psalmer. (Jo, man. I allmänhet. Blink blink.) Hela texten står under filmrutan på DuTub. Lyssna/läs och förfasineras.



*Jag tänker inte redogöra för allting här, utan rekommenderar den som vill veta mer att gå till Bloggblad och läsa vad hon själv berättar.
**Hm. Skulle kanske kunna be Musikanta, som brukar skriva mycket kompetent om konst, att gästblogga.
***Av Bosse Carlgren