bh med bygel 139,-

Kanske är det nånting i den här stilen de har tänkt sig, de som anser det så förnedrande och kränkande med lättklädda kvinnor i reklamen att det under inga omständigheter, och då menar de verkligen inga som helst, får synas en behå eller en trosa i nån endaste annons (åtminstone inte på en kvinnokropp, som i och med det nämligen reduceras till just en kropp och inte längre är en kvinna). Samtal man kan råka in i när man besöker exempelvis en större klädbutikskedja:

"Titta här! Bara en massa bröst! I hela skyltfönstret!"
"Ja, jo. Dom är väl fina?"
"Skojar du eller? Det är ju så mansgrisigt så man vill spy åt det!"
"Nja … dom visar ju upp olika behåmodeller."
"Det måste dom väl inte göra på det där sättet! Stackars objektifierade kvinnor asså!"
"Jag är ingen vän av bikinibruttor på motorhuvar, det vet du ju. Och det är befängt att försöka nasa en pelletspanna med hjälp av en halvnaken tjej. Men när det handlar om reklam för underkläder tycker jag att det är svårt att tänka sig ett bättre sätt att demonstrera sina varor."
"Ha! Du är ju lika hjärntvättad som alla snuskhumrarna som den här reklamen är riktad till!"
"Man kan väl knappast påstå att annonserna riktar sig till män – se dig om: ser du en enda karl i lokalen? Här säljs ju bara dam- och barnkläder."
"Du har ju döttrar själv, ska du lära dom sånt! Det är såna som du som gör att vi får dras med dom gamla unkna könsrollerna i evigheters evighet!"
"Jaså, det säger du. Men hur ska man visa sina behåmodeller för kunderna då om man nu råkar sälja behåar?"
"Ja inte såhär i alla fall!"

Men kanske som på bilden? Det blir ju väldigt spännande när behån väl kommer i postorderförsändelsen: Gillar man färgen? Är det lagom mycket spets på den? Var det en balconette man var ute efter? Fanns den verkligen bara i isbjörnsstorlekar? Hurra för konsumentupplysning!

Navelskådningspaus igen

Navelskådning är viktigt, i alla fall om det innebär att man ser på sig själv med öppna ögon och rannsakar sig själv. Det kan jag inte förklara för mina döttrar än, men till och med bebisen kan peka på sin navel när man ber henne.

I Spanarnas sommaravslutning ondgjorde sig tydligen (jag har inte hört programmet själv, och det går inte att hämta från SR:s hemsida heller) Jessika Gedin över alla personliga bloggar: hon var så hemskt trött på dem och efterlyste bloggare som håller samhälls- och kulturdiskussioner igång. Eftersom programmets innehåll refererades av en person som knappt har läst en enda blogganteckning i sitt liv och på det hela taget tycker att bloggande är larvigt gissar jag att Gedin tryckte mindre på att privatbloggar är dåligt än på att samhällsengagemanget lyser med sin frånvaro i bloggosfären. Annars vore det ju en pseudoproblematik: är man trött på kåserande bloggar läser man dem helt sonika inte. Bloggosfären är förmodligen inte riktigt en skalenlig representation av det fysiska samhällslivet (eller hur man ska uttrycka det), men på det hela taget tror jag väl ändå att de som inte engagerar sig politiskt IRL inte bloggar politiskt heller – och de utgör majoriteten i båda världarna.

För en stooor grupp bloggare är bloggandet ännu ett sätt att umgås. Man lär känna varann på det här sättet och man håller sig á jour med bloggbekantingarnas göranden och låtanden i vardagen ungefär på samma sätt som man ringer och pratar med andra bekantingar. För mig som inte hinner sitta och prata i telefon särskilt mycket är det ett sätt att låta många samtidigt få reda på vad jag gör och vad jag tänker på.

Och dessutom får jag, som jag snuddat vid tidigare här, ett visst utlopp för min skrivklåda. Vi är miljoners miljoner mänskor som lider av den åkomman och jag har svårt att tycka att det generellt sett skulle vara nånting negativt att låta många uttrycka sig. En blogg är ju så långt från påträngande man kan tänka sig: den är diskret, ja nästan försagd; tränger sig aldrig på, nej den kan inte ens komma till en oombedd som ett mejl kan. Är man inte intresserad går man inte dit. Som sagt.

I år är det tjugo år sen jag skrev mitt första fanzine (och ni historielösa som nu tror att fanzines bara kan handla om musik eller serier får ta och läsa på lite: det allra första fanzinet pubbades på 1930-talet och handlade om science fiction). Under ett antal år blev det en rad zines, men så småningom kändes forumet och mediet fel – utan att driften att formulera mig för den skull tynade bort. För ett par anteckningar sen sa jag att jag inte känner nån lust att författa romaner, men det innebär inte att det saknas en kanske aningen förmäten vilja att formulera det som rör sig i skallen och framför ögonen på mig. Den här bloggen är alltså i många stycken som ett ständigt pågående fanzine. Halten av genomarbetat, längre artikelliknande material må vara lägre, men ändå. Och illustrationerna ristar jag inte på stencil, men det ska vi nog vara glada för allihop.

Han hade säkert en Nokia

På vardagspromenad nyligen tog vi en extrasväng runt ett järnverk nära oss, stannade till, tittade genom stängslet på aktiviteterna som pågick i områdets utkant. Där är mycket vackert: mellan kokiller, göt, industrispår och högar med skrot växer vildblommor och här och var gamla träd. Alltsammans ger intrycket av en liksom mänsklig fabrik, av en verksamhet som sker i naturens takt och som inte mejar ner allt i sin väg i effektivitetens namn. Säkert är det skenet mer eller mindre bedrägligt, men jag tycker likafullt om att strosa där och titta; har alltid gjort.

Mänsklig touch

Den här gången sysslade några arbetare med att lyfta över skrot med en magnetförsedd lyftkran till skopan på en stor traktor. Jag lyfte upp äldsta dottern på höften för att hon skulle se bättre och tillsammans beundrade vi lyftkranen, traktorns jätteskopa, de tunga skrotklumparna. När skopan var fylld körde traktorföraren iväg och lämpade över skrotet till en annan hög. På tillbakavägen log han mot oss utanför stängslet och vinkade.

Treåttalftåringen blev lika blyg som förtjust och gömde ansiktet mot min hals. Jag fick lyfta hennes arm och svarsvinka för oss båda. Och med ens blev jag så alldeles väldigt glad över den där gesten. Traktorföraren hade absolut inte behövt vinka. Det fanns i själv verket inget som helst skäl för honom att göra det – det var inte ens nån vi kände. Men det faktum att han ändå ägnade ett par sekunder åt den lilla men oändligt stora gesten var precis en sån sak som då och då ger mig en mer hoppfull syn på folk och på mänskligheten i stort. Alla mina medmänniskor är inte pod people (inte ens iPod people faktiskt). Det finns fortfarande de – ja det finns i själva verket gott om dem – som tycker det ger nånting att vinka åt ett obekant litet barn som tittar på en traktor och en lyftkran.

Killen i traktorn tänkte sannolikt inte i de här banorna när han vinkade åt min lilla dotter. Sannolikt skulle han baxna en aning om han visste sig vara föremål för såna funderingar. Nå, men då får han väl vara försiktig med vem han vinkar till framgent.

and for that, I'll bake you a cake

En gammal vän, låt oss kalla honom doktor Bing, framhöll idag att varje förevändning att fira nånting bör gripas i flykten.

"Då blir du nöjd över att höra att vi firade en av äldsta dotterns namnsdagar häromdan", sa jag.
"Ja, det var fint."
"Och din egen har ju namnsdag om några dar", konverserade jag vidare.
"Va? Har hon?" sa doktor Bing (inte mållös, men paff).
"Javisst."
"Hur kan du veta det?"

K. dr Bing: Personer som har namnsdag i fruntimmersveckan vet man liksom automagiskt när de har namnsdag. Alltnog: kakbaket sköttes av maken, som dessvärre råkade få ett strömavbrott mitt i smeten, så att säga. Första försöket resulterade i många minuters munterhet från min sida:

Begreppet "döbakt" har fått en ny definition

Andra försöket blev till denna stiliga tårta, som med sitt karamellfärgsrosa inre, sin kulörta strössel och sin fyllning av bland annat nötkräm föll även namnsdagsbarnet i smaken. Att hallonen ska bilda bokstäver kan ingen mänska se, men inget annat än min minst sagt bristfälliga hallonkalligrafi (hallografi? halligrafi? hallihallågrafi?) kan lastas för detta.

Kvalar in i klassen "tårtor"

Med två födelsedagar och fem namnsdagar för bara småttingarna i familjen blir det ju i snitt ett festtillfälle var femtioandra dag. Vi undrar oroligt om den yngsta kommer att hata oss och behöva gå många år i terapi för att hon bara har två förnamn och inte, som sin äldre syster, tre. Men vi tänker inte nämna nånting om det självmant, utan låtsas in i det längsta som om det regnar. Kanske upptäcker hon det aldrig.

In the crannies and the nooks there are books to read

Då och då händer det att folk som får reda på vad jag jobbar med frågar Vill inte du skriva en roman? På den frågan ger jag för det mesta ett av två svar, antingen

"Jag skriver redan flera romaner om året – det är bara det att nån annan har bestämt handlingen." För så är det: att översätta en roman är att skriva den igen, med mina egna ord.

Eller också svarar jag:

"Nej."

Hur många böcker har jag läst i mitt liv? Det kan jag inte ens göra en grov estimering av. Men ju fler jag läser, desto mer stärks min åsikt att jag absolut inte har nånting att tillföra världslitteraturen. Inte ens den svenska litteraturen faktiskt. Allt bra är redan skrivet, och skrivet väl, flerfaldiga gånger. Alla teman är redan behandlade i tallösa titlar, många av dem utmärkta eller rentav vördnadsbjudande. Och ju fler romaner jag översätter, desto mer inser jag hur oerhört svårt det är att skapa ett såpass omfattande verk.

När jag går in i en författares vedermödor och brottas med dem för att – i den mån det nu över huvud taget låter sig göra – klä om originalverket i plagg som passar och förstås i vår svenska språkmiljö upptäcker jag stilistiska finesser, förebådanden och anspelningar som de flesta läsare påverkas av men inte märker. Dessa aspekter och många fler har författaren jonglerat med och det oftast utan att tappa så värst många bollar. (Själv kan jag jonglera med tre bollar utan nån som helst finess.) Och då har jag inte ens nämnt handling och intrig.

En av de läsupplevelser som allra starkast får mig att inse att Nej, ingen kan skriva nåt som ens kommer i närheten av det här är Karin Alvtegens Svek som jag råkade läsa idag. Det var min tredje titel av samma författare, och om de båda tidigare jag läst lämnade imponerande starka intryck efter sig har denna formligen skrämt mig från vettet. Alvtegen skriver inte skräck, utan "psykologiska thrillers", men om jag jämför med en renodlad skräckförfattare som John Ajvide Lindqvist, vars Pappersväggar det hampade sig sålunda att jag läste ut imorse, tycker jag nog att Alvtegen med sina i och för sig skruvade men ändå fullt plausibla personteckningar och scenarier skrämmer betydligt mer. På rak arm kan jag inte komma på att jag läst nån vidrigare bok än Svek. Och då menar jag bra-vidrigt.

Pappersväggar var förresten också högst njutbar, fast jag, som mycket gillade Hanteringen av odöda, tyckte att kortromanen Sluthanteringen, som ska vara en epilog till Hanteringen … inte tillförde historien särskilt mycket (däremot är JAL:s prosa alltid underbar att läsa: så öppenögd, han formulerar sånt man gått omkring och alltid vetat fast utan att ha de orden för det).

Nä, några egenpåhittade romaner är jag inte ett dugg sugen på att skriva. Men jag trivs utomordentligt med att få formulera om andras. Och ett och annat knep snappar jag nog upp i förbifarten.

Min L-d är störst i Sverige

På förekommen anledning ägnas dagens blogganteckning åt ett tips till alla pedagoger, barnboksförfattare samt spel- och leksakstillverkare: sluta genast illustrera bokstaven E med eld, elefant, elementarpartikel och elektrokardiogram. Min treåttalftåring har ytterst svårt att lära sig – förstå det kan hon inte på grund av det elakartade fonologiska luret – att L-d och L-efant inte börjar på L.

Bättre vore att låta bilderna till bokstaven E föreställa ek, eka, espri, etcetera.

Nu kommer jag att tänka på den gången i ettan när vi kom till E. För varje ny bokstav fick man rita en bild på den översta tredjedelen av ett A4-ark och där under övade man sen på själva bokstaven (fast om man skrev Ee Ee Ee eller E på framsidan och e på baksidan har singlat ner i glömskans slaskpappershög). Alltnog: tillfrågad av runt-i-klassenvandrande fröken om vad det skulle bli för teckning till mina E svarade jag ekorre.

"Det är för svårt", sa fröken då. "Rita ett eklöv istället."

Och det gjorde jag förstås, eftersom jag alltid varit foglig och auktoritetstroende. Men mor min blev fly förbannad när jag kom hem och berättade det. Om hon skällde på fröken vet jag inte, men vi ritade en hel eskader ekorrar i alla fall.

Horses are fine; so are books

Det har rört på sig i boktraven. Från en eller annan ta-fyra-betala-för-tre-pocketrea fick jag med mig två titlar av Cecilia Hagen. Hon är ju kul, tänkte jag antagligen. Men efter att ha läst De osannolika systrarna Mitford vet jag att jag borde ha gjort som vanligt och inte ha samlat på mig mer än en titel av en författare jag inte läst förr. Ämnet som Hagen har valt är säkerligen fascinerande. Men som alltid kommer det an på. Hur skribenten skildrar det h*n vet. Och har forskat sig fram till. På olika sätt. En alltför stackatoartad stilistik kan till exempel. Som alla vet. Bli så påfrestande i längden. Att man knappt kan ta till sig innehållet. Eftersom man hela tiden måste pröva. Vilka avhuggna satser som hör ihop. Och bildar begripliga meningar.

Hagens Dianabok lär alltså bli liggande en tid i läshögen.

Susanna Alakoskis Svinalängorna kan jag däremot rekommendera ivrigt. Den börjar så trivsamt och trevligt att man liksom bortser från de varselliknande störningar i den glada nostalgin som pekar fram mot den tragiska utvecklingen: föräldrarnas stegrande alkoholisering. Barnets, jagets, berättelse om sin tillvaro är sådär förtvivlat tapper att jag bitvis hade svårt att andas.

Ändå, och det låter kanske motsägelsefullt, är Svinalängorna ingen tung läsning. Angelägen: ja. Men jobbig: nej (om man inte tillhör dem som retar ihjäl sig på korrfel, för såna vidlåder tyvärr min upplaga). Läs läs läs.

Det gick också upp för mig vid läsningen varifrån nordisten Tolkien fick inspiration till en detalj i sin ringtrilogi. Hör här vad Alakoski berättar om det finska kosthållet:

Brödet bakade hon själv … finskt svart rågbröd som inte kunde mögla. Som kunde torkas och sparas i evigheter. Som man fes av och som svenskarna inte hade tillräckligt starka tänder för att kunna tugga.

Det kan ju inte vara nånting annat än lembas som beskrivs. Tolkien hade garanterat träffat på detta sisuladdade bröd på sina resor i de norröna nejderna, imponerats storligen av det och beslutat att inbegripa det i sin skapelse.

Om det även är finnarna och finskorna som stått som förebilder till alverna låter jag vara höljt i dunkel (men håll med om att Legolas är väääldigt blond). Nåt ska väl litteraturforskningen få reda ut också.

och följer vägens vita band

Igår: utflykt till några orter som ligger på lagom dagsturshåll från orten där vi residerar. Det är ställen som tål att besökas om och om igen. Varsågoda – en liten provkarta ur fotokollektionen:

Första gången jag såg den här
framställningen av norrsken var i Sevilla 1992.

En ankarslut som tappat sugen.

Nästan sakralt, detta fönster,

fastän det sitter i en förfallen ekonomibyggnad.

I have a thing for porslinsisolatorer.

Tårtan var fluffig som … ull?

Så vit som en ensilagebal.

En Hertha Hillfon mot en blå vägg.

These are my salad days

En gång var jag på Tupperwareparty.

För den k. läsare som inte känner mig, eller går omkring med en vrångbild av mig, vill jag först som sist poängtera att Tupperware inte är nåt som man ögonblickligen förknippar med mig. Att jag hamnade på en av dessa skamlösa säljtillställningar berodde heller inte på ett brinnande intresse av att fylla mitt hushåll med praktiska plastpryttlar, utan på att jag ville vara lite normal för en gångs skull, smälta in, vara som fôlk och allt det där. När en av mammorna i babyrytmiken bjöd in samtliga till T-party tackade jag sålunda ja. Köptvång förelåg ju inte. Dessutom lockades det med en ny, jättepraktisk pipmugg för bebisar.

Med största skepsis – som jag dock höll väl dold, eller inbillade mig att jag höll väl dold – anlände jag till värdinnans hem. Man fick sig en genomgång av säljrepresentanten och trakterad med goda mackor och kaffe blev man också. Vilket gratisnöje, tänkte jag, det borde man kanske ta och göra till en vana. Men hur det nu var bar det sig inte bättre än att jag blev den som handlade mest på hela partyt. Alla andra köpte den där pipmuggen, men jag, jag fastnade för en fin blå bunke med lock i vilken man kunde ångkoka saker i mikron. Och allra mest fastnade jag för en salladsslunga i två underbara gröna nyanser.

Salladsslunga! Det måste väl ändå vara det käcka husmoderiets flaggskepp! Men det bisarra är att salladsslungan är en mycket användbar persedel vad skulle jag göra utan min lilla bytta?. Vi som odlar en massa gröna grejer i våra trädgårdssängar kan bli vansinniga på hur man måste stå och skölja varje individuellt litet blad rent från jord, och hur alla de små individerna sen klibbar ihop sig till en enda kollektiv klump som lämpar sig direkt illa för grönsalladstillagning. Salladsslungan eliminerar båda dessa irritationsmoment som genom nån huslig magi. Kan ej överskattas.

Vad är det för lustiga djur som betar i vår trädgård?
Är det träbockar? Nej, det är kragar till odlingsbäddarna
som nymålade och granna väntar på att få trycka ner sina
klövar i jorden och i sinom tid omsluta alla våra salladsblad.

Nåväl: min slunga och min bunke, och pipmuggen som jag också köpte bara för att få känna mig som alla andra, var så dyra att jag fick en liten lockförsedd bonusbytta på köpet. Det var jag förstås ensam om. Hur jag än anstränger mig lyckas jag aldrig vara som alla andra. Men jag vet inte om det är så mycket att hänga läpp för egentligen. Den där pipmuggen må ha tålt både mikrougn och diskmaskin, men dessvärre inte spädbarnständer, så alla andra fick varsin undermålig produkt medan jag fick en salladsslunga som jag vet att jag kommer att leva lycklig med i alla mina dagar.

Rubriksättarens anm: Nej, jag vet vad salad days betyder och att den här rubben inte alls är tillämplig på mitt liv just nu. Men låtar som innehåller nånting med sallad är så sällsynta att man inte kan vara kräsen i en sån här situation. Enda utmanaren jag kunde komma på var Advokatens vise med Shu-bi-dua, och den textsnutten passade om möjligt ännu sämre.

Mr. Blue you did it right

Göteborg kan förvåna. Gjorde det sistlidna helg genom att bjuda på perfekt väder fastän vi hade rustat oss för det sedvanliga ruskiga regnet. Överraskade oss genom att stoppa en mikro i skuffen på vår bil fastän det var ett badkar vi skulle ha. Och mig slog maken med häpnad genom sin manliga tankeläsningsförmåga, eller vad det nu är han har:

"Jag tänkte nästan gå till Löplabbet och prova ut ett par nya springskor", sa jag.
"Ja, det hade jag också tänkt att du ska ha."
Jaså, det hade han. Ja – nej, jag vet inte varför jag blev häpen över det.

Senare i samtalet lät det så här:
"Du har ju rätt höga fotvalv."
"Har jag väl inte. Jag är ju nästan plattfot."
Och på Löplabbets spegelpulpet fick jag höra av springsjasen (ha ha):
"Ja … du har ju inte mycket markkontakt i fotvalvet …"

Håhå jaja. Känner man mig så väl får man också vara beredd att slanta för dojorna. Plasten på kontokortet krullade sig av förfäran, men till skornas försvar kan andragas att de har kromade lister. Det är för att man ska förstå hur speciella de är. Och speciella skor krävs onekligen för en person som pronerar på ena foten och supernerar på den andra. Herregud, det hade jag ingen aning om att jag gjorde. Jag visste inte ens att det hette så, eftersom jag alltid har pronerat på alla fötterna. Så alltså icke mera. Kanske lutar min värld (som i den där reklamfilmen för grönsaksjuicen V8: Thanks for setting me straight, Laura!).

Sushi är också rätt nyttigt.

(De nya springskorna är magiska. Det är hål genom hälarna på dem så de är mycket lätta. Jag gjorde genast säsongsbästa i dem igår: i och för sig inte så svårt i detta tidiga träningsskede, men jag ber den k. läsaren hålla i åtanke att det när jag inledde den för nån månad sen var två år sen jag sist hade löptränat och att jag varit i erbarmligt fysiskt skick under den tiden. Första gången runt Kvarna tog 44 minuter. Andra gången tog 47. Sen tog det plötsligt 36 minuter eftersom jag till min obeskrivliga förbluffma upptäckte att jag orkade springa ungefär sex kilometer utan att stanna. Därefter har tiderna varit 36 eller 35 minuter men nu, i mina kromade sommarnattsskor, klockade jag in på 34,5. Kanske lyckas jag springa bort giftet ur kroppen. Och maken, han ämnar springa sig slank. I sina innebandyskor.)


Göteborg kan förvåna. Överraskade mig, som ändå bott där i mellan tjugo och tjugofem år, med att leda in mig i ett bostadsområde jag inte visste fanns trots att det ligger så centralt att om man vill bo mittare i city får man tjacka sig en pappkartong på Drottningtorget. Men häpp befann vi oss i en veritabel oas där stillheten härskar oberörd av brus larm byggbuller spårvagnsgnissel som är verklighet bara en spottloska bort. Framhävt platsens givna förutsättningar har man (ravinbranta bergssidor; skyddsrumsingång som säkert varit anskrämlig tidigare). O. Oj. Och gungor. Vi gungade, hela familjen. Kan man tröttna på det?

Litet PS om bomullsduddar: På vårt favvohotell såg badrummet numera ut såhär. Notera särskilt apoteket som innehåller öronpinnar och bomullsduddar, två hygienartiklar som man nästan jämt behöver men nästan jämt glömmer ladda necessären med. Notera även tvättstället i plexi, vilket ser glassigt ut men ganska väntat framhävde äcklet i tvätt- och borstprocedurerna. Det finns mer än ett mycket starkt skäl till att majoriteten av världens handfat är opaka och vita. Inte avokadogröna. Inte plyschbruna. Inte senapsgula. Och, som sagt, inte transparenta.