baila para mi, hermana

Från inte bara noll, men från noll utan skuggan av en tanke på att skaffa en, till fyra på två dar, det förbluffar till och med Miss Gillette. Förmodligen var det den där avsaknaden av skugga som gjorde det: här är visserligen inte högsommar längre, men för en nordbo ändå rätt svettigt. Och aktare, k. läsare, vilken snärtig uppfällningsknyck hon övat in! Frrrtsch! och vips vippar den behändiga handfläkten strax för om snoken. I synnerhet den med trälameller lånar sig gärna åt detta koketteri.

Men hej – det är ett billigt nöje: våra fyra har gått loss på under femtiolappen ihop. Och förutom fem plagg till femåringen (snartåttaåringen har inte velat ha nånting) är de faktiskt det enda vi shoppat, vilket tveklöst är rekord i den här familjen. Och skönt.

Den här hör till Lillis flamencoklänning.

the little things they do

Som enmansföretagare får man inga nämnvärda insikter i fenomenet arbetsplatsmobbning, och väl är det, tycker jag efter att ha slukat Delpine de Vigans Underjordiska timmar (Les heures souterraines, i prima översättning av Helén Enqvist). I den här formligen gastkramande romanen får man följa karriärkvinnan Mathilde, som en dag ådrar sig chefens vrede och därefter blir systematiskt utmobbad, till slut persona non grata, ja praktiskt taget osynlig. Hon är stark och uthållig, men vilka strategier hon än tar till för att härda ut och finna sig till rätta tvingas hon pö om pö att inse att det aldrig kommer nåt ljus i tunneln.

På tal om tunnlar kretsar mycket kring Métron, den som allting hänger på om man ska hinna till rätt plats i rätt tid i Paris. (Men varför ramlar det ner chips i min behå! Så idiotiskt.) Menighetens tunnelbanebeteende är en beskrivning, skruvad ett varv eller två, av storstans hänsynslöshet som möjliggörs av anonymitetens likgiltighet. Ser man nån stå betänkligt nära spåren och svaja rör man inte en min, eller snäser på sin höjd åt vederbörande att flytta på sig. På jobbet är det likadant: man skuffas om fördelaktigaste platsen på perrongen för att komma ombord på de fullpackade tågen, och därför tittar man inte upp när man ser att en kollega blir utfrusen. Oerhört obehagligt, det hela.

En annan av Paris miljontals invånare är läkaren Thibault, som inte vill visa att han saknar två fingrar på ena handen. När han flyttade till storstan älskade han den; nu börjar han förstå att kärleken inte är besvarad, att givandet varit enkelriktat i alla år och att han nu bara har en avgrundsdjup tomhet kvar inom sig. Nu kör han av och an i ett ständigt trafikförstoppat Paris och ser inget annat än sjuka, härjade och döende människor. Lika illa är det med kärlekslivet: han älskar en kvinna som verkar patologiskt oförmögen att visa känslor. Henne gör han i och för sig slut med i bokens början. Mer tveksamt är det om han nånsin kommer att göra slut med Paris.

Både Mathilde och Thibault är sympatiska människor och man hoppas hoppas hoppas att de ska träffas, för man tror att just de skulle kunna ta hand om varann rätt fint. Det gör de faktiskt också. Fast nu är ju inte det här nån feelgoodbok, det måste sägas. Men bra är den, läs den gärna. Själv ska jag läsa fler romaner av de Vigan.

Arbetsplatsmobbning i svensk feelgoodtappning finns annars för den som mer känner för det. Hans Koppels Medicinen visar hur man kan få jävlaranamma och vända chefens förakt i beundran. (Den borde man kanske skicka till den stackars Mathilde.) Medicinen är inte lika stark som Kungens födelsedag, men känner man för lite välformulerad chicklit så kan man för all del ägna den den timme det tar att läsa den.

i tujaträdens skugga

Efter nattningen möttes jag av den här anblicken när jag kom ut i mitt arbetsrum. På bild blev det inte så märkvärdigt*; i verkligheten lyser alla prickarna mycket starkare. Denna kulörta stjärnbild minde om morgnarna när jag färdades genom vintermörker till fabriken jag jobbade på och passerade oljeraffinaderiet, så sällsamt vackert ljussatt. Månbas Alfa kallade vi det. Silor och skorstenar, stål och betong, glanslös gråhet: inget syntes utom de avlägset kyliga, utomjordiskt klara lampkonstellationerna.


Det jag såg nu ikväll var alla lysdioder som tydligen krävs för att min dator ska gå att använda. Flemming har sju stycken egna varav några kan växla färg och någon blinkar. Det extra tangentbordet har en eller två. Den extra skärmen har en som kan växla färg. Den optiska musen är kraftigt rödögd om magen (hur nu det går ihop; fråga mig inte om elektroniska grunkor). Alla syns inte här. Och nätanslutningspunkten som blinkar blå på väggen snett bakom fick inte vara med i bild.

Nu när jag ändå halkat ut i jymden kan jag ju passa på att nämna att New Scientist för några nummer sen rapporterade att det finns indikationer på att vi – galaxen och förtitvå och hela löksoppemiddevitten – är hologram, representationer av varelser och saker som egentligen inte lever och utspelar sig här, utan nånstans vid utkanten av universum. Det redogjordes ingående för hur det hela i så fall går till rent fysikaliskt, men eftersom jag inte riktigt hängde med i svängarna kan jag dessvärre inte förklara det för min k. läsekrets.

Efter att ha läst artikeln och återberättat innehållet för mig utbrast Maken rosenkindad:
"Det här ger ju ett helt annat perspektiv på tillvaron, tycker du inte det!"

Jag tänkte efter. Nej, det tyckte jag faktiskt inte. Jamenar jag är ju född som hologram och vet inget annat. Vetskapen om att jag eventuellt inte är på riktigt har tyvärr ingen som helst inverkan på mina förnimmelser och upplevelser av och i denna min hologramvärld. Inte heller ingjuter den i mig en känsla av att stå i kontakt med en annan värld nånstans långt bort i världsrymden. Och för den delen känner jag mig inte reducerad till en obetydlig, overklig spelpjäs i ett allt alltför stort att nånsin kunna greppas eller begripas av min hologramhjärna.

Usch. Vilken fantasilös diskbänksrealist jag är ändå.

*Man kan för all del klicka fotot större för en nååågot tydligare stjärnbildskänsla.

med hyvelspån i näven

Sensommaren har ju burit ett pärlband av strålande lördagar som skimrat över oss. Det har varit såna dagar då man grämt sig över att behöva vara inomhus ens en minut av dagsljuset. Ändå tillbragte jag med förtjusning en av dem stående inne från tidig morgon tills det närapå skymde. Den k. läsaren anar att det måste ha hänt nåt extraordinärt i det där inomhuset.

Välkommen in!

För vissa är sånt här vardagsmat, men för mig och alla mina medkorister var det en ny upplevelse att bli inspelade på skiva – ingen amatörupptagning på hembränd cd, utan ett fullängdsalbum inspelat och (i skrivande stund tror jag) mixat av en professionell ljudtekniker. Teknikern var inte bara den raraste värmlänning som tänkas kan, utan hade också stor erfarenhet av just körer som sjunger i kyrkor (vilket alltså det här inomhuset var).

Det första vi fick göra var ett ljudprov: vi skulle framställa ljudet tystnad. (Ovant för oss, som gärna babblar och bubblar så fort vi inte sjunger.) Tämligen omedelbart växte det fram ett litet teknikeröra i våra vanliga öron: snart uppfattade vi själva ljud i och utanför kyrkan som tvingade fram extra väntan på en godtagbar tystnad. Skördetröskor, höfläktar och backande lastbilar var ju inte så svåra att höra, men efter ett tag blev vi varse tjittrande fåglar, surrande flygfän och diskret notbladsfras. Vi lärde oss starter utan smackljud, vi lärde oss att låta ekot av sången svinga sig färdigt i kyrkorummet innan vi andades in efter slutackordet och började bläddra och skruva på oss. För varje ny insikt la vi större koncentration i våra sånginsatser, växte vi en aning som sångare. (Fast en insikt hade vi redan, nämligen att man sjunger bäst efter att ha tragglat sig less och tar om en gång till men äh, orkar inte tänka på allt finliret längre, nu drar vi låten bara så eländet tar slut nån gång. Då! Då händer det. Flera av de versioner som hamnar på skivan är just såna tagningar. Men hur hittar man dit redan första gången? På en konsert får man ju inte sjunga bitarna två eller tre eller sju gånger, då måste det sitta på första.)

Ljudraringen och fotografen, som
också är proffs.

Under kvällens ganska stillsamma middag var det mest anmärkningsvärda att inte en enda sång sjöngs – annars brukar det tas upp låtar så det knappt går att föra ett sammanhängande samtal. Det hade varit en rolig och lärorik dag, men mer krävande än jag kunnat föreställa mig. Och nu kan vi knappt bärga oss tills vi får skivan i handen.

sacrificed for agriculture

Startsträckan kan vara lång ibland. Och än är jag inte ens framme vid startlinjen. Men har börjat förbereda mig mentalt! Så mycket som löper samman och förstärker vartannat. Ledsnar alltmer på en tillvaro skild från allt jag ser som naturligt. Drömmer om en liten gård. Gör det förgäves: Då får du flytta hemifrån själv, mamma! Men bin kan man ha till och med i villaträdgård, och vi har ju mer än så. Höns kan man också ha. Men bin! I vår ska jag gå kursen, sen får man se, men det är första steget i alla fall. På trehundra samhällen kan man försörja sig! Var på honungsfestival idag, den fyllde mig med iver och tillförsikt. Bilden tog jag för tre år sen. Då tyckte jag mest att bina såg balla ut. Den här gången var jag så uppslukad av allt att jag inte tog en enda bild.

don't ever want to play the part

Den jättekorta promenaden dit var inte sååå jättekort och omgivningen var väl inte sååå naturskön, men eftermiddan var en gåva och det var ganska spännande att se om det skulle gå att ta sig över den feta trafikleden när man väl kom fram. Jodå, det gick. Det fanns till och med ett övergångsställe.

Inte naturskönt kanske, men estetiskt på
sitt sätt.

Med det uppenbarligen av ett labyrintiskt tunnelsystem genomborrade berget i ryggen stod jag till slut framför den här affischen:


Bolin är ju ett lustigt namn på en kines, men jag gissar att det ska uttalas bo-linn snarare än boliiin. Oavsett vilket var det Liu Bolins bilder som jag tyckte var intressantast på Fotografiska museet. Mer om honom strax.

Mapplethorpe är ju alltid Mapplethorpe men jag gillade urvalet som visades här. Det hade en väldig spännvidd: till och med några gamla polaroidfoton från början av sjuttitalet fanns med, och de där publikvänliga blommorna i färg hade man skippat. Gladast blev jag över att få se de vidunderliga bilderna av Lisa Lyon på riktigt, och där fanns också en rad fina porträtt som värmde. Plus estetiska former utgjorda av nakna manskroppar (som en del kärringar fnittrade fjortisaktigt åt. Tänk att människokroppen kan vara så pinsam för somliga).

Liu Bolin, då, är däremot raka motsatsen till avklädd på sina bilder. Hans grej är att smälta ihop med bakgrunden så mycket som möjligt. Det upplägget hade börjat med att den kinesiska regimen rev ett komplex med konstnärsateljéer eftersom man tyckte att en del av konstnärerna hade blivit uppkäftiga. Bolin hade då målat in sig själv på rivningstomten; det hela blev ett förkroppsligande av hur konstnären finns där och är nånting eget trots att hen ser osynlig ut. Så ungefär. Förutom att det är tänkvärt är det vansinnigt skickligt gjort (egentligen borde halva äran tillfalla den eller dem som målar karln till osynlighet) – ja, jag blev glatt överraskad över att den utställningen tydligen hade förlängts. Måste ju ha varit för min skull.

min lilla mössa

Ligger man i sängen i min svägerskas rum – båda svägerskornas, faktiskt, i tur och ordning – har man nästan likadan utsikt som när man låg för öppet fönster i badkaret i en lägenhet jag bodde i på översta våningen i ett hyreshus i den större staden på västkusten: man ser himmel och några björktoppar; en och annan fågel svävar förbi som på en skärmsläckare, och på håll hör man bruset av nåt som kan vara hav eller trafik eller bådadera. Men till skillnad från i badkaret, där jag så småningom förstod hur mycket hund jag har i mig fast jag alltid hade trott mig vara kattmänska, finns här en väggkontakt som man når med vänster hand, och i den kontakten stoppar jag nu sladden till datorn nästan innan jag vaknat och startar den.


Vilken lyx! Få känna sig urban och ledig. Ha sovmorgon! Med mig har jag Cormac McCarthys Blood Meridian som jag länge längtat efter att läsa, men som jag vet måste genomlevas i lugn och ostördhet. Den läste jag i första gången jag vaknade. Och sen somnade jag om! Lyx, nämnde jag lyx?

Ja, Musikanta, du har helt rätt i att jag ska förklara varför jag var tvungen att stå upp hela sistlidna lördag, men just nu vältrar jag mig vidare i njutningen av att få ha Stan (och dess myriad av invånare och turister) för mig själv. Och fina, älskade Maken! Han som sitter nere i vardagsrummet nu och spelar Scott Joplin på pianot. Vad vi ska hitta på denna ljusgrå dag som hovrar här utanför och himlar troskyldigt med ögonen med en sol bakom örat vet jag inte riktigt, men igår var det i alla fall julklappsutdelning. Eller öppning. Eller hur man ska säga: julklappsavnjutande, kanske. Vad man än kallar det, kan man även kalla det Bohème.


Nån flitig operabesökare är jag inte, men desto mer förtjust när jag väl är där. Eftersom jag har sett så få av till och med de vanligaste operorna har varje besök dessutom skänkt mig nyhetens behag. (Fast jag går ännu mer sällan på hockey, det ska erkännas.) Maken, som i sin ungdom till och med jobbat på Operan (han jagade en bulle), springer nog i andanom rätt ofta på opera, fast här nere i skuggvärlden är det ungefär lika glest mellan hans besök som mina. Därför fick han en jättefin fotkalender med dansband från sjuttiotalet av mig i julklapp. Eh … inrullad i vilken det låg ett presentkort på en operaupplevelse nån gång före nästa julafton.


Asch, det här blev en lång ouvertyr till ett rätt kortfattat verk, vilket är lite olyckligt om man får tro Stefan Johansson i programmet till Bohème: ”Puccini (…) hittar alltid den snabbaste vägen mellan två punkter utan att jäkta. Han uppehåller oss aldrig i onödan.” Efter att nu ha sett en av hans operor måste jag hålla med: det var krusidullfritt och pang på – ingen risk att sitta och bli småsömnig som jag gärna blir när sopranen tar om samma fras femtifyra gånger. En spännande scenografi gjorde inte saken sämre: särskilt gillade jag första och fjärde aktens vindskyffe, som såg ut som en upplyst laptop som svävade i svart rymd. Himla häftigt. Nu vill jag absolut se mer Puccini, gärna Madame Butterfly som jag genant nog aldrig har sett.

Bilderna i den här bloggposten är smygtagna (i likhet med många andra bilder, noterade jag under föreställningen) med mobilkamera i taskigt ljus och från långt håll. Se oskärpan som utrymme för den egna föreställningsförmågan, k. läsare!

många vackra färger har jag ännu kvar

Här kommer en bloggpost som jag lovade Lotten för längesen. Det minns hon nog inte själv, men för mig kan det vara bra med såna där små samvetsstyng eftersom jag då kanske gör klart nån gång. Alltnog: det handlade om golvmålning. Och ta mig faktiskt: det tog mig mindre än ett år från ord till handling, och föga mer än ett från ord till fullbordan, så det här måste räknas till de snabba och lättvindiga projekten.

Nä, nog av: såhär var det förut.

Sommarstugemörknad gran. Brun linoleum.
Rena fängelsekänslan.

Och såhär blev det.

Gran och linoleum i samma vita färg. Den ser
aningens aningens grå ut, och det är bara bra.
Städredskapen är nämligen inte med på fotot
av en slump, ånej: vitmålade är ett av de
präktigaste ris man kan binda åt egen rygg.
Minsta korn syns ju! Jag är tvungen att damm-
suga varannan dag nu. Fast har köpt ett piffigt
sopset som får dubbeljobba som prydnad i
en vrå: lite får man ju tänka på miljön och el-
räkningen.

Eftersom trappan redan tidigare var grå – av
praktiska skäl lika mycket som estetiska – var
jag ju tvungen att skapa en övergång mellan
det ljusa och det mörka, annars kändes det som
om man skulle ramla handlöst när man kom
fram till trappan. Det löste jag såhär.
Varning dock för såndär blå maskeringstejp
som syns på bilden, den är totalt värdo, köp
vanlig istället eller använd frystejp, det går
bra det med.

and they give you a band-aid

En gång fick vi besök av Greggered med blomma och barn. Det var när de bara hade två, som dessutom var ganska små. Nu hade de varit ända till Stan – en lång färd från den andra kusten – och för dessa sina barns skull hade de tagit sig till Junibacken och allt. Tillfrågad om vad de små hade uppskattat mest suckade Greggered så tungt som bara han kan och svarade på sin trygga mölndalitiska:

"Jaa du … det låg ju ett gammalt plåsster där på marrken …"

Går förstås att klicka större.

Vi har sen dess kunnat erfara att detta är en påprickenillustration av välviljande föräldrars överloppsansträngningar att bereda sina ätteläggar nöje och förtjusning. Kolla en kapybara! Fantastiskt! Såna har jag bara sett på bild! eldar man upp sig i den superdyra djurparken, medan telningarna vill stanna i hägnet där det går några helt vanliga gamla getter som man lika gärna hade kunnat klappa i grannbyn. Seee, baaarn! Det här väldiga palatset heter Taj Mahal och är egentligen ett gravmonument! andas man, fast det hör inte de små eftersom de är uppslukade av att lägga småstenar i ett särskilt mönster i gruset invid spegeldammen (som de för övrigt sitter med ryggen åt).

Det här fenomenet kom jag att tänka på när jag gick igenom bilderna från Järvzoo och ungefär två tredjedelar föreställde den ekorre som kom skuttande upp på vårt bord och började förse sig av godsakerna på brickorna. I hägnen runt omkring gick flera vargflockar, lo, järv, rovfåglar av alla de slag, älgar, fjällrävar, skogsrenar och andra arter som man knappt visste fanns och än mindre nånsin skulle få syn på i vilt tillstånd, men det var den lilla alldeles vanliga ekorren som hela sällskapet (nio pers) ägnade störst uppmärksamhet.

När den ätit de smulor den fick tillgrep den ett
bullpapper som den började slicka grundligt.

Djurparker gör mig överlag alltmer beklämd, men det finns anläggningar som faktiskt är byggda främst för djuren och inte för människan. Nordens ark i Uddevallatrakten är ett exempel; Jävzoo i Järvsö ett annat. Vissa djur finns förstås här för att man ska få se dem på nära håll (som älgen), men andra för att arten de tillhör annars har svårt att överleva. Åter andra är i parken för rehabilitering och så småningom utsläpp i friheten igen.

De fyrfota djuren brukar ha hyggliga hägn i den här typen av parker. Det finns områden där de kan hålla till utan att ens synas, så det ges inga garantier för att man ska få se ett visst djur. Helt i sin ordning, tycker jag: även en järv kan väl känna sig ful i pälsen och inte vilja visa sig bland folk. Men de stackars fåglarna i de på tok för små voljärerna har jag alltid tyckt synd om. Nu fick jag dock förklaringen till luftburarnas storlek: hade de varit större skulle fåglarna ha kunnat skada sig illa. De kommer upp i väldiga flyghastigheter, och att störta in i ett stängsel i den farten är inte bra. Lättad måste jag ju hålla med om att det är bättre att de får sitta lite still medan de tillfrisknar, för det är ändå en begränsad tid för de flesta av fåglarna. I såna här schyssta parker, alltså.

Den här bilden har Lillis tagit. Jag tycker mycket om den;
den påminner om den stora olja som hänger vid Makens
och min säng. Det är en abstrakt sak som inger mig samma
känsla som det här fotot: av att färdas fort genom en skog,
kanske i galopp, kanske ombord på ett tåg.

Nå: döttrarna Gillette är såpass stora nu att de kan se det spännande i mer än bortkastade plåster och till och med oförvägna ekorrar. Skolflickan förde ett långt samtal med en liten fjällräv som uppenbarligen tyckte det hon sa när hon härmade dess läten var begripligt. Vi förundrades alla över skogsrenens väldigt långa ben. Lodjur är alltid spännande om man får syn på nåt. Men jag väljer ändå att illustrera den här posten med bilder av inte fullt så pampiga ting, som ju faktiskt ändå är märkvärdiga på sina egna sätt.

but there may be a meteor shower

Räck upp handen den som inte varit på Rättviks långbrygga! … Mhmm … se här då:

En alldeles intagande anblick. Och ni vet väl att Siljan är den
vattenfyllda delen av kratern efter meteoren som slog ner här
för några hundra miljoner år sen? Siljansringen syns inte så
tydligt på Wiki-bilden, men när man tittar på en geologisk
karta som visar förekomsten av olika bergarter är det som
om nån hade ringat in kratern med understrykningspenna.
Det fick jag och Meteor– förlåt: Mentormamman se när vi
hardcoreturistade på Öland i somras.

Egentligen är det svårt att fatta varför man blir så begeistrad av nåt så enkelt som en evighetslång träbrygga rätt ut i en sjö, men så är det i alla fall. Längst ut ligger en konstgjord ö och en liten vågbrytare; det är väldigt fint men väldigt blåsigt, jag vet inte om det jämt blåser lika mycket en halv kilometer ut i Siljan, men det har gjort det alla gånger jag varit på långbryggan (det vill säga två). Badat har jag också gjort varje gång jag varit där, och det har varit omotiverat kallt i vattnet. Den här gången hade jag min egen lilla säl Skolflickan med mig, annars vete katten om jag hade vågat mig i vattnet. Men vi hetsar varann litegrann, hon och jag. Näej, jämrar vi oss, fy blajan! och Jag törs inteeee! men sen är det en av oss som vältrar sig i stånkande och dyker upp igen stänkande och frustande och då måste ju den andra i också. Vattnet långbryggan står i är så grunt att man kan vada hela vägen ut om man skulle få för sig det. Med jämna mellanrum kommer trätrappor ner till vattnet, och det gillade Lillis även om hon inte badade. Och Skolflickan och jag dök efter pantflaskor längst ut, så detta äventyr genererade några slantar i grisen det med.

Dyka är ofta enda sättet att komma i.

Miss Gillette avslutar som hon plägar: åk nu dit och begapa sevärdheten! Lämpligen passar man på att boka plåtar till nåt evenemang i magnifika Dalhalla samtidigt, tipsar hon. Däremot vet hon inte om det finns nåt att göra i själva Rättvik, men nåt får faktiskt den k. turisten ordna på egen hand.

where the dahlias bloom

Indiansommar! Helst skulle jag ha velat åka med barna till stranden i solgasset, men utflykten vi gjorde till vår klippborg blev också fin. (Varje gång jag säger nåt som börjar med Förr i världen – gick det ett löpspår här, åkte jag skidor nerför den här backen, var granarna här på fallet precis lagom till julgranar – tänker jag på morfar: på hur ofta han berättade sånt, på hur noga jag lade det på minnet, på hur spännande jag tyckte det var [Berätte nôge ôm förr i tia! bad jag ofta när han nattade mig]. Och varje gång jag tänker låta bli att säga nånting med Förr … för att inte vara tjatig tänker jag på honom, och så säger jag det ändå.) Sen rusade det omkring små födelsedagsfirande indianer i trädgården halva eftermiddan, och det var rätt mysigt det med. De sju smärre hade två större tjejer (snart åtta, det ni!) som lekledare och helhandspekare, så efter att ha serverat födelsedagsfikat och dirigerat gratulationskören behövde Maken och jag mest gå där och finnas till hands. Jag passade på att plåta lite. Ja och hänga tvätt givetvis: vi går in i den tid då det kan bli glest mellan torkvädersdagarna, och som trogna k. läsare vet hänger ju Miss Gillette envist ut tvätten så mycket det bara är möjligt.

Hur häftigt är det inte att ha kronärtskockor
svällande i landet! För övrigt en av de ytterst
få växter som klövråttorna skyr. Men att det
ska krävas inbyggd taggtråd i grödan för att
man ska få ha den i fred …!

Dahliorna klarar av att vara blossande röda utan att
för den skull skämmas för sig det allra minsta.
Det mesta som frodas och prunkar i köksträdgården ska
Maken ha all cred för: jag är verkligen lat på det områ-
det numera.

Igår röjdes det i alla uthusutrymmen (vars antal uppgår till
hela nio stycken). Som alltid var det enormt uppiggande att
kunna slänga mög, fast det finns ju också massor av mög som
jag absolut inte kan förmå mig att göra mig av med. Se här
en fiffig kompromiss: möget belamrar inte längre nån förråds-
yta, men är ej heller bortslängt. Häpp! En installation. Nej en
utstallation måste det väl heta när det är i naturen.

two eggs, over light, home-made apple pie

Vårt dagliga bröd kan förstås vara de limpor som Maken just gräddat klart, men det kan också vara tårta, och det vet ju varenda k. läsare vad Marie Antoinette aldrig sa egentligen: att om dom inte kan äta bröd så får dom väl äta tårta då. Och tårta, det får man äta även dan efter att man fyllt år, så det har vi gjort. Den dagliga tårtan kan även ta sig formen av barnaklappad och därefter filéad och smörstekt abborre med hjortronkräm, egen potatis och egna kantareller. Eller kräm på egna äpplen. Eller oxtunga, som i detta nu står på balkongen och svalnar i sällskap med en hel massa hemplockat och hemlagat. Tungan måste jag visa. Den vägde två kilo, så jag var tvungen att dela den innan den åkte i tryckkokaren, men såhär såg den ut när jag kom hem med den:

Till min stora glädje har det öppnat en ny gårdsbutik med gårds-
slakteri nära oss. Mannen som säljer köttbitarna har med egna
händer slaktat djuren, som hela sitt liv har gått och betat precis
runt knuten. Där säljs också ägg från höns som bor i ett gammal-
dags hönshus, ekologiskt odlade grönsaker och annat hemknåp.
Just tungan tillhör matbordets härligaste fröjder för mig: mörare
och smakligare köttbit är svår att hitta. Och billig är den!

Efter denna kanske chockartade syn behöver man kanske nåt att vila ögonen på som är mer glättat och lättare att ta till sig:

För första gången jag kan minnas har vi ett nästan perfekt
äppelår. Vi har fått få frukter, men friska och stora –
se bara, ett JP Bergius stort som en halv kvarting! (Fniss.
Det är en såndär minisnapsflaska, men det fattade ni ju.)
De första åren som fru och hemmansägare ville jag prompt
ta vara på vartenda äpple som växte här. Det var ett sjå,
och alldeles rutinerad på fruktförvaring var jag ju inte. Men
kräm åt vi så det stod härliga till, Maken och jag.

Avslutningsvis vill jag för första gången dela med mig av en tvångstanke jag har, nämligen att lådvinskranar ser ut som fåret Shaun. Snälla, säg att det finns fler än jag som lagt märke till det!

Man vet inte om man vill krana mer eller mindre. Men jag vet
att jag vill hitta på ordet lådvinskram för en redan välkänd
företeelse.