2011-02-24

to see it through

En bra dag tror jag minsann är inne: efter att ha skickat Julflickan till skolan städade Maken och jag åtminstone halva huset åtminstone ganska grundligt och kände oss som superhjältar när vi ställde in städgrejerna och klockan bara var kvart i nio.

Självfallet är det ingen vana vi har: jag hade visserligen femma i hemkunskap, men numera skulle jag nog få gröna Ö, som Sparvel är så rädd att få i betyg. Nej nej, det här är ängsligt ögontjäneri: barnas mormor ska kampera här med barna medan Maken och jag åker iväg till Stan för att gå på hockey med barnas morfar. (Fast oavsett orsak är det alltid belåtenhetsskapande att få det fläckvis rent i pörtet.)

Vardagssemester stundar således (se där en av de ojämförliga fördelarna med att ha ett illa avlönat, kreativt arbete: man kan dra iväg och bränna alla de pengar man har tjä… visstnej. Men man kan dra iväg, det kan man) och det ger ett fint förväntanspirr i kroppen, en god och glad grund. Dagen hade blivit toppen redan på den.

Men så öppnar jag postprogrammet och hittar ett mejl som så att säga gnuggar lite extra på min gedigna rostfria diskbänk*. Det är ett helt oväntat brev från en helt obekant person som har korrläst min senaste översättning, tyckt att den var kanon och nu även gör sig omaket att berätta det för mig. Som jag svarade henne: detta har aldrig tillförne hänt mig, trots över tjugo års och över nitti böckers erfarenhet.

Berömmet i sig är naturligtvis guld värt**, men minst lika glad märker jag att jag bli över själva kontakten, att en människa sträcker sig efter en annan och (till skillnad från fingrarna på displayen på de där mobiltelefonerna) når fram, upprättar en kontakt. Ur den aspekten skulle det ha varit lika värdefullt om vederbörande framfört kritik eller ifrågasatt nånting i min översättning: det viktiga är att det finns nån där som bryr sig tillräckligt för att prata om saken.

Efter vid det här laget ganska många år i landsort har jag kommit ifrån den dagliga kontakten med stora mängder anonyma mänskor. Här hemma är det ju som det är, det är inget jag grunnar på ständigt, men varje gång jag dimper ner i en större stad märker jag att jag saknar detta att kunna le mot nån okänd helt utan orsak, att kunna komplimentera en expedit för hennes vackra naglar, säga till nån framför i kön att h*n har supersnygga skor. Men korrläsarens mejl idag påminner mig om att det ju finns andra sätt – exempelvis elektroniska – att göra andra glada. Den kvoten är nog inte riktigt uppfylld för min del. Ska jobba mer på detdär.


*Den k. läsare som inte hängde med i svängarna här ombedes vänligen läsa föregående bloggpost.
**Dels kom det oanmodat, dels kom det från en person som verkligen vet vad h*n talar om.

2011-02-22

waking up to washing up

Det finns ju mänskor som målar sitt liv i långt pråligare nyanser än andra – om ordet "nyans" ens är tillämpligt i deras fall. Jag tillhör inte dem, men måste medge att nästkommande måndag ter sig oerhört mycket mer lockelsefull om jag säger:

Det finns en man som säger En hud är hundra händer, och honom ska jag snart möta i lönn

än om jag säger:

Jag har fått tid hos en ny dermatolog men tidsbokningen har inte gått via receptionen

(vilket redan det hade så att säga gjort mitt glas halvfullt). Av vilken anledning ser jag då inte till att ständigt hålla mitt glas påfyllt till den optimala gränsen, med svällande ytspänning* och imskimrande buk? Jag vet inte hur det kommer sig att jag blivit en sån fullfjädrad diskbänksrealist. Fast å andra sidan kan jag konsten att hålla min diskbänk gnistrande som ett isbelagt innanhav en solig vintereftermiddag, och det får väl betraktas som en silverne medelväg.

*om vi nu låtsas att man kan få det utan att fylla glaset en aning över brädden

2011-02-21

mmmbop, ba duba dop

I afton har mor Gillette en fråga till sina k. läsare. Det gäller minstingen, den lilla godingen Lillis som efter den här terminen har ett år kvar hos dagmamman innan hon ska börja i förskoleklass. Kruxet är att hennes två allra käraste vänner börjar redan till hösten. När jag säger käraste menar jag av den kalibern att hon är med dem ständigt och jämt och längtar efter dem när hon inte är det. Ett annat aber är att det inte finns nån särskilt nära kompis kvar i dagbarnsgruppen. Som ömkande mamma inbillar jag mig därför att min yngsta dotter kommer att få ett ganska tråkigt sista dagisår och funderar på om det kanske är bättre att försöka få henne att börja F-klass ett år tidigare.

Mot detta talar att hon egentligen inte är nåt särskilt brådmoget barn. Hon sover nästan tolv timmar varje natt och tycks behöva få larva omkring på morgnarna i sin egen takt. Med den fantastiska flexibiliteten som är ett av de stora plussen med den barnomsorg vi har kan hon få det. Men i begreppet skolmognad ingår väl kanske också att kunna stiga upp och passa en tid varje morgon? (Fast sömnbehovet lär inte växa bort. Och Skolflickan var inte heller så vidare värst på att skynda sig om morgnarna när hon gick i F, vill jag minnas.)



Mot detta i sin tur talar det faktum att Lillis är en klipsk unge som verkligen skulle behöva nån form av utmaning. Hon börjar skriva och läsa nu och kommer inte att ligga efter nån av sina ett år äldre kamrater på det planet. Hon är förvisso sprallig som en fölunge, men kan koncentrera sig och gå in i en uppgift utan problem.

Mot det talar att det extra året kanske gör henne bättre rustad emotionellt. Trots alla hennes färdigheter upplever jag min yngsta dotter som ett ganska tunnhudat barn som definitivt inte kan konsten att ge igen. Ge kan hon, och dela med sig, men inte ge igen: knappt ta för sig det hon borde kunna ta (säga vad man vill om dagbarnvårdarna, men deras fostran ger otroligt snälla och empatiska barn. Och storasyster är också enastående fin mot den lilla. Trots att det innebär att hon får lägga band på sig emellanåt. Gud, ni skulle se dem åka tefat ihop, k. läsare, och höra dem skratta. Eller se hur storasyster rycker in ibland när lillasysters morgonhumör är som ettrigast – det finns inget som kan blidka henne då utom Skolflickans kramar och pussar). Kommer hon att kunna hantera motgångar och besvikelser bättre hösten -12 än hösten -11?

K. läsare: jag inser att svaren på det jag undrar är Det beror på och Ni föräldrar känner själva ert barn bäst, men jag vore ändå intresserad av att få höra hur ni resonerar om saken. Det är ett stort beslut, ju. Det behöver ältas, idisslas, stötas och blötas innan Maken och jag kan säga mu eller bä.

2011-02-17

var på språng och håll igång

En dag härförleden slog det mig att det är lika glest mellan hurtbullarna nu för tiden som mellan saffranskornen i en stormarknadslussekatt. Inte mellan denotationen av hurtbullarna, utan rent semantiskt: man pratar sällan om hurtbullar idag (och gör man det handlar det oftare om matbröd än om motionärer, indikerar en nyligen utförd sökning på Internet).

Men ni som var med när ordet föddes i slutet av sjuttiotalet minns ju det löjets skimmer som stod omkring dess änne likt svettglansen på en joggare. Enstaka personer (som inte var elitidrottare) hade lagt sig till med den utomordentligt fåniga vanan att springa. Inte springa till affären eller springa efter vatten och ved, utan bara kuta omkring planlöst i skog och stad. De hade träningsoverall och pannband och kunde väl aldrig vara riktigt riktiga. Hurtbullar! avfärdade alla vettiga mänskor dem och doppade sina kanelditon i kaffet (eller saften, om de var i min ålder). Kåsörerna, som vecka efter vecka fick lättillgängligt satirvirke, gnuggade händerna. Och vi runt fikabordet skrattade åt den verkligen jättelarviga Keep on jogging med Göran Rydh, fast i dunklet under duken vippade allas fötter i takt med den.



Hur tog vi oss därifrån till hit, där hurtbulleri inte bara är självklart, utan både påbjudet och upphöjt och artbestämt in absurdum, utan att tappa ansiktet? Hur förklarar vi idag från våra trappmaskiner, spinningcyklar och pilatesbollar att vi hånade de tidiga hälsoapostlarna, pionjärerna som stoiskt löpte sina gat- och skogslopp där tillmälena haglade och fnysningarna ven kring öronen på dem?

Hur som helst gillar jag ordet. Genom åren har den nedsättande ytan nötts bort. Eller har jag fel? En definition (sannolikt formulerad av nån som är högst hälften så gammal som jag) från folkmun.se lyder "Äldre människor som promenerar med stavar och reflexväst." Kanske anses det fortfarande en smula patetiskt att vara hurtbulle, medan det är tufft och trendigt att svettas på gym eller att löpträna enligt konstens alla regler?

Åtminstone jag smakar numera närmast ömsint på ordet hurtbulle de enstaka gånger det passerar tungan. Och så finns det som sagt denotationer till ordet som rent konkret kan tuggas och sväljas:

Hurtbullar

Rör ut 50 g jäst i 5 dl ljummen mjölk. Tillsätt 2 msk olja, 2 dl Kesella, 1,5 tsk salt och 2 finrivna morötter. Arbeta in 6 dl grahamsmjöl och det mesta av 8 dl lantvetemjöl. Låt degen jäsa 30 min. Knåda sen och dela i två delar. Varje del formas till en rulle som skärs i ungefär 15 bitar som får jäsa 30 min på plåt och därefter gräddas 10 min i
250°.


2011-02-14

let him make believe

Allvarligt talat: det pågår en revolution i Egypten, en diktator har avsatts/avgått och ingen vet hur det ska bli nu. Men det Svenne Banan oroar sig över är hur snart semesterresorna dit ska kunna komma igång igen.

Och jag som brukar tycka att jag är verklighetsfrånvänd.

2011-02-10

and knows where they went last night (uppdaterad på slutet)

I förrgår såg Maken och jag första delen av den hära nya Sherlock Holmes och föll i trams av förtjust fascination. Själv kunde jag knappt bärga mig tills barnen var nattade nästa kväll, då vi kunde se avsnitt två.

Som tyvärr bara var en ganska medioker deckarfilm. Avsaknaden av Holmes hisnande slutledningssvador var så gott som total. Dessutom hade Lestrade ersatts av en oförstående ungtupp som tvang Holmes att ständigt bevisa sitt värde. Detta var kanske avsett att öka spänningen, men en av grundförutsättningarna med just Sherlock Holmes är ju att hans genialitet är axiomatisk. Man är inte intresserad av att se honom övertyga tröga poliser om den, nej, han ska få ägna sig helt åt att peka på döda hundar som han råkar gå förbi på gatan och berätta hur i all världen han kan veta att deras hussar för tolv och ett halvt år sen hade en grön Passat som inte gick att få i trean på.

Annars många rätt i serien: estetiskt är jag helnöjd, lite action sitter inte alls fel och att Watson får så stort utrymme är berömligt. Ikväll väntar avsnitt tre: då får vi se om upphovsmännen lyckas ta igen tappet.

Uppdatering: Japp, tredje delen var till belåtenhet. Och en mer välsopad curlingbana inför fler avsnitt har jag då aldrig sett.

Meeen jag tror inte att jag kommer att vara intresserad. Mättnad infann sig snabbt. Enbart mordgåtor känns helt meningslöst att sitta och titta på. Jag vill ha fördjupade personskildringar och dynamik mellan figurerna i rollgalleriet. Breaking Bad var fräsch och fascinerande i två och en halv säsong, sen blev handlingen för krystad och figurerna platta och mekaniska. House är den enda serie som intresserat mig mer än två–tre säsonger. Woody Allen borde få vara med och skriva dialog till alla teveserier (utom House, då, som uppenbarligen har kompetenta manusförfattare) så det blir folk av de arma pappfigurerna!

2011-02-08

still gotta keep makin' the loot

När folk som får reda på att man är skönlitterär översättare har avverkat Då är du väldigt bra på [källspråket] då? och Hur lång tid tar det att översätta en bok? och Har du översatt några kända böcker då?* kommer ofta Hur mycket får man för att översätta en bok?

Det är en fråga som är svår att besvara inte bara för att det är så olika, utan också för att det är nåt man helst inte vill tänka på. Jag vill till exempel hemskt gärna undvika att tänka på att jag igår fakturerade knappt 92 000 kronor för en bok som jag skrev kontrakt på i maj i fjol. Okej, jag började inte med den förrän senare, men säg att jag har jobbat med den i fem månader totalt. Med avdrag för egenavgifter och inkomstskatt blir nettolönen 10 900 kronor – inklusive semesterersättning. Räcker icke för att komma med i taxeringskalendern.

Nu tillhör just den här boken de mest krävande och tidsödande jag nånsin gjort, så den har tagit osedvanligt mycket tid i anspråk och därmed gett lägre arvode per tidsenhet. Med mindre besvärliga böcker kan timförtjänsten bli högre. Man kan knattra in några tusenlappar mer per månad om man har flyt med uppdragen och har tid att jobba mycket. Men det här är den ungefärliga nivån.

Fast man slipper i alla fall betala statlig skatt!

*Svaret på det är alltid nej. Folk som läser mycket ställer inte den frågan.

2011-02-07

du ska va president

Begav mig till ett postkontor med ett korr som måste vara på förlaget dan efter. Jag hade stoppat pappersbunten i samma kuvert som det hade kommit i, ett som brevbäraren obs! hade stoppat i vår brevlåda*.

Postpersonen. *skärskådar med rynkad panna den tydligt textade adressen* Vad står det här?
Jag: "STHLM". Men ni går ju efter postnumret, eller hur.**
Pp: Ja … *väger brevet* Det blir 48 kronor. Om det inte är skrymmande förstås.
*testar försändelsen i den brevinkastmall som ska sila myggen från kamelerna. Det böjliga vadderade kuvertets tunna yttre flärpar sticker utanför kanske två centimeter*
Pp: Jo, det är skrymmande. Då blir det 68 kronor.
Jag: Men försändelsen ska till ett förlag, de har ju inga såna brevinkast.
Pp: Spelar ingen roll, det är samma för alla.
Jag: Kan jag få lite tejp? *viker in ena kanten på kuvertet, tejpar* Så!
Pp: *testar igen* 48 kronor då tack.

Och korret kom faktiskt fram följande dag. Kors – eller vi säger väl korr – i taket.

(Rent parentetiskt [därav parentesen] är en av mina yrkesmässiga skräckar att ett korrektur skulle komma bort i postgången. Översättningen lever ett nästan helt elektroniskt liv numera, men just korrekturändringar görs med penna på papper och korret existerar i endast ett exemplar. Vissa korr är förstås tämligen rättframma, men vissa, som det här, kan man ha lagt en veckas arbete på, och det kan innehålla ändringar som man inte kan rekonstruera efteråt. Tanken på att bli tvungen att göra om alltihop igen kan få mig att drömma de gruvligaste mardrömmar.)

*Vilket ju bevisar att kuvertet mycket väl går in genom ett brevinkast.
**Vad jag ville säga var "Ja du, vad tror du det kan röra sig om för postort när postnumret börjar på 103?" Men jag sa det inte! Visst var jag mogen!

2011-02-02

no tellling what she might do

Jag: Du har en massa grädde på kinden. Vänta ska du få en servett. *går och hämtar*
Jag: Här, varsågod.
Lillis: Det är redan borta, jag torkade mig på semlan. *håller fram semmellocket*
Jag: Men är du galen unge, har du torkat dig med semlan.
Lillis: Med den torra sidan, inte med gräddsidan såklart!

Nä, såklart.