hand i hand, hållplats till hållplats

Jag säger ju det: vilken flärdfull bransch du jobbar i! sa Mentormamman när jag berättade lite om vad som stod på dag- och kvällsordningen under bokmässan. "Flärdfull" är inte den beskrivning jag själv skulle ha valt, men allt beror ju på vad man jämför med och bokmässan är onekligen en allt större händelse för min del. De skönlitterära översättarnas uppvärmningsmöte på onsdagskvällen är nog det tillfälle på året då jag träffar flest kolleger. Torsdagens räkmacka är definitivt den största bloggträffen (rulla ner till punkt 6) för min del. Årets fem dagar kom att omfatta en väldig massa saker och möten och alldeles för lite av allting, och än en gång befann jag mig ombord på ett fortskaffningsmedel som Claes Hylinger strax äntrade för att ta sig till samma ställe som jag. Man kan bli solipsist för mindre.

Från näthinnan:

Är verkligen tokig i min nya handväska (20 spänn på loppis), en
minitrunk som sväljer hur mycket som helst: klänning kofta Faktum
modellera vattenflaska inneskor handskar halsduk och då är det ändå
plats kvar mellan dessa extraprylar och de bofasta inventarierna, som
i sig skulle göra den hispigaste survivalist lugn. Här: äntligen börjar
min bokmässa.

Min gamla linje. Inte många vagnar i trafik är så här gamla längre.
Den svarta blobben som är en kamera är ny, men annars känner man
igen sig. Under ett antal år bodde jag vid näst sista hållplatsen på
Hisingen och morsan vid näst sista i andra änden av linjesträckningen;
det fascinerade mig ständigt vilka kontraster man färdades genom på
den resan. Föga förvånande gjordes senare ett teveprogram om precis detta.

Sektionsmöte: värme, vimmel och vinande. Vinande vind till och med!
Vilken del i Storstockholm motsvarar Nya varvet?

Folk har då intressanta souvenirer.

Här kommer Herman som är haj och Fröken Sågkrates som är sågfisk,
alltså en sorts rocka. Visste ni inte va! Hajen ser konstant lessen ut och
sågfisken skrattar jämt. Bilden ska inte tolkas som en metafor för nåt
inom förlagsbranschen, utan som en upplysning om att jag var på
Universeum med barna en av dagarna och råkade hamna på hajmatning.
Det var en riktig höjdare sådär nere i dju-pede-pede-pede-pett
och barna och jag vet nu massor som vi inte visste tidigare.

Yonghy Bonghy Bo

K. läsare. Det händer så mycket i mitt liv just nu att jag har så mycket jag vill berätta om att jag blir alldeles bloggningsförlamad. Men idag fick jag ett kollage, för såna gillar jag, och ett kollage kan tydligen också vara gjort på burkskinka. Kolla!

Konstapel Koppar

Tidigare har jag beklagat mig över att döttrarnas inredningssmak inte är så vidare värst kongruent med min egen. Men Julflickan fyller snart sex år och är stor tjej nu. Hon håller på att tillägna sig en åtminstone rudimentär förkärlek för ordning, sannolikt mest beroende på att hon är less på att lillasyster ständigt lånar, fördärvar eller har bort hennes saker men kanske kanske också lite på influenser från hennes dagars upphov, den hälft som symboliseras av ett koppartecken. Såhär ser det nämligen ut bredvid hennes säng för närvarande, och såhär låter det: Ingen får röra mitt sängbord! IN-GEN!

Loppiskatten har hon valt själv. Buketten har hon
plockat och komponerat själv. Stillebenet har hon
riggat själv. Glädjen ingjuter hon i modershjärtat
alldeles själv. (Byrån hade jag själv som barn, och
möjligen barnas mormor och hennes syskon också på sin tid.)

an answer from the Ching

Panduro och Pandora, det perfekta paret: han knåpar ihop askar, med découpage på och allt, och hon öppnar dem.

En del av innehållet i nån av Panduros askar. Hu vilken fuling,

rös Pandora, ser ju rent rysk ut. Vidundret förpassades till

Bastedalens kinapark.

så hupper ja i älva

Anfall utbrott frispel De har såna perioder emellanåt ursinne vansinne terrorvrål Det går över så småningom klösa bita sparka nypa slå Det är inte föräldern det är fel på

Barna bad att få köpa lördagsgodiset redan idag.

"Men ni är med på att ni inte får äta det förrän imorron? Efter frukosten?"
"Jaa!"
"Ja mamma!"

Fast Lillis som visserligen redan fyllt tre men som trots allt inte är mer än tre blev ändå så besviken när hon inte genast fick börja snaska att hon hov upp sin förbluffande starka stämma (det är som med de små gulliga fjuniga pippifåglarna som, inser man med jämna mellanrum, faktiskt kvittrar så det hörs in genom alla väggar och stängda fönster: i en liten näpen snuttegullkropp bor en mistlurarnas en megafonernas en tordönets arvtagare) i ett mycket, mycket expressivt vrål. Slog mig gjorde hon också när jag lyfte upp henne från golvet, och stack fingret i örat på mig och drog så hårt hon kunde. Men jag har ju bestämt mig nu för att inte tappa fattningen i såna situationer (jag har egentligen aldrig varit särskilt dålig på att behålla den, eftersom det ofta är så lätt att förstå de häftiga reaktionerna), och i den röda* köpladan har man förstånd på att servera varmkorv nästan lika billigt som på den svenska möbeljätten: denna välsignade momentanmat måtte ha räddat miljoner familjer från fullständigt haveri så som den gjorde för oss idag, halleleelujaa, här kommer vi ögonblickligen att tänka på frikyrkopastorn i Nile City, han med falukorven diskret nerstoppad utmed ena låret, och vi förstår med ens att det finns ett gabardinbyxetajt samband mellan korvar och frälsning

fast nog av: med väl bibehållen fattning såg jag Varmkorv! Hörni, vill ni ha varsin varmkorv! Jo det ville de, och ljudet och tåreflödet hejdades som om en säkring löst ut. Lugnet medelst korvning återställt. Mirakulöst, sa jag mirakulöst? Eller välsignat?

Utanför hittade den förnöjda Lilis en liten stolpe som hon svängde runt runt ikring med den halvglufsade korven i ena handen, och hon sa mitt i varvet Fölåt mamma föatt jag blev så ajj föut! Tre år, sa jag tre år? Eller välsignad?

*Är det inte lustigt att den kommunistiska köpladan har blått som sin färg, medan den fascistiska har rött?

Livsplockepinnet

Ibland känns det som om jag är med i en teaterpjäs. Nåt ögonblick belyses extra starkt ja omotiverat starkt och jag hör så tydligt det som kommer ur min mun, men allra tydligast ser jag det jag gör i det lilla ögonblicket, nånting som får det jag säger att låta som en replik snarare än som en tanke eller åsikt. Och vad är det som får orden att låta så färdigskrivna? Jo: jag plockar.

Förut har jag nog sett det där plockandet som nåt lite konstruerat, nåt som inte hör hemma i ett samtal förutom just på tiljan. Jamenar när man pratar med folk sitter man som regel vid ett matbord eller i en soffa eller på ett fik; man pratar och det är liksom det man gör, inget annat, fast i en teaterpjäs skulle det bli för trist om folk bara satt där rakt upp och ner, snurrade lite på ett vinglas och malde på. Nånting måste hända, så rollfigurerna får plocka. Vika tvätt. Duka. Flytta papper fram och tillbaka.

Men numera kommer jag ideligen på mig själv med att fälla en kommentar om kålmaskarna på palmkålen samtidigt som jag tar upp en barnjacka från marken, skakar ut den och hänger den över armen för att ta med in. Jag svarar på nåt Maken berättar om sitt jobb medan jag tar ett papper ur högen på köksbänken och håller det i handen för att inte glömma att genast åtgärda det. Jag berättar vad en god vän sagt om en film medan jag ställer fram smöret på lunchbordet och mycket länge blir stående och tar av locket på byttan. Dessa och liknande saker görs effektivast när man gör dem snabbt, men då går det inte att föra ett koncentrerat samtal samtidigt. Det är väl därför folk bara håller på sådär på teatern

har jag tidigare tänkt. Men nu alltså upptäckt att det inte behöver vara så krystat trots allt. I barnfamiljen finns evigt ting att plocka med och man får se till att göra det även under samtal: annars blir inte tillräckligt gjort. Plockeprat: spelas ständigt på en scen väldigt nära dig (i alla fall på en nära mig). Suddar ut gränserna mellan det diktade och det levda. Fast jag undrar vem pjäsförfattaren är, jag har en del ändringsförslag för det här stycket nämligen.

birds swoop down upon

fåglarna hukar
i höstdunklets råa gap:
sensommarsmultron

and a hard place

"… och vadå? Syren? Vägg? "
"Vad som helst utom den namnlösa fasans
tentakelblobb som kommer krälande nerifrån!"

Här ser vi ett lysande exempel på en rad företeelser som faller pladask på Miss Gillettes läpp, inte olikt sista droppen mjölk ur en nyurdrucken brikpak som just lyfts från hennes uppåtvända mun. Högst billad på affischen är prepositionen mellan, en ridågläntare som många gånger överraskar tack vare sin låga profil. Mellan är vår kanske tydligaste preposition, en av dem som aldrig nånsin kandiderar när man är i valet och kvalet: från eller ur? till eller för? av eller från, eller kanske genom? åt eller till? (Den orättvisan gjorde mitt tonårsgäng sitt bästa att balansera genom att i alla lägen välja mellan när inget solklart alternativ anmälde sig. Ironiskt nog är det en attityd som är diametralt motsatt den bakom mellanmjölken, fast på den tiden tror jag inte det fanns mellanmjölk* ens.)

Typgraden talar om att det ändock är mjölken som är numrets huvudattraktion. Lustigt nog är även mjölk nåt jag förknippar med mellantiden tonårstiden, nämligen den stora kampanjen Mjölk är livet som pågick under mitten av åttitalet. Man kunde få obegränsade mängder av de stora vita rockslagsknapparna med röd text och vi förstod genast att detta var vår skickelse: att på var och en av de hundratals knapparna med hjälp av vita klisterlappar och finspetsig overheadpenna modifiera texten på ett nytt sätt. Mjölk är livat. Mjölk är givet. Mjöl är livet. Öl är livat (ironisk humor, det, för dem av oss som var organiserade helnykterister). Czàna** är livat. Mjölk – va? och så vidare tills knapparna tog slut (uppslagen sinade däremot aldrig).

Sist men varken bokstavligt eller bokstavsmässigt minst anges härlighetens härkomst, ett sista argument för dem som står där med förpackningen i handen men ännu tvekar. För mig är saken redan klar. Jag kan inte tänka mig en mer livad sysselsättning än att sitta där dag efter dag och fundera ut vad som kan tänkas befinna sig på ens ena sida om man har mjölk från Värmland på sin andra. Mjöl, kanske? Öl? Czàna?***

*Mellanmjölken var en nykomling i de svenska kyldiskarna 1983, men det dröjde tills den blev ett sånt fenomen att det gjordes humorföreställningar om den.
**Czàna utbrast man när nånting retade en eller gick en emot. Håll med om att det är trevligare än att vråla nån av de slentrianslitna svordomarna.
***För det kan väl inte vara så illa ställt att det saknas ett bindestreck, att det inte är fantasigymnastik som säljs här, utan mejeriproducenternas svar på Linje 2?

just let it ring a little longer longer longer

... oh, I'll just sit tight ...

I en tidigare upplaga av livet sprang Miss Gillette på bio ofta, ja nästan jämt. Några år var hon pressackad på Göteborgs filmfestival och såg då trettio filmer på en vecka. Som penningstinn och ansvarsfri vuxen klämde hon väl åtminstone fem biobesök per vecka.

Första filmen Maken och hon såg efter Julflickans ankomst var Sagan om konungens återkomst. Den natten blåste flaggstången ner och kanske sågs detta som en fingervisning om att ett föräldrapar ska hålla sig inom hörhåll för vaggan, för efter den händelsen dröjde det tre år, eller om det var fyra, i alla fulla fall en tidrymd man vill borttränga ur minnet, till nästa biobesök.

... through shadows of the night ...

Det senaste året har Miss Gillette sett säkert flera stycken filmer på bio. Den senaste var Woody Allens ur gömmorna framgrävda Whatever Works, denna ohämmade lovsång till den i alla goda bemärkelser gränslösa kärleken. Nån liten del av henne blev kvar där i den goda, sängvarma myskdoften. Och själva lokalen ingick i den kosmiska filmupplevelsen även den: att komma till en biograf där man omvärvs av tidlöshet, av det parallella nuet (det som bilderna visar) gör övergången mellan det filmade livet och filmen om en själv välgörande suddig. Mjukt panorerar man ut till det skeende som pågår runtomkring, och temat förklingar bara dröjande, drömskt.

... and let it ring forevermore ...

(Jo, Miss Gillette gillar gamla telefoner också, och nya med för den delen om än inte på samma sätt, och gamla skrivmaskiner, fast det blir det andra ord om en annan gång.)

krusbärsros och hallonsprall

"Jag gillar att läsa dig", sa Larsson. "Även om det inte står nånting särskilt så är tonen alltid så … förnumstig. Det tycker jag om."


Milde himmel. Hur står det till med självbilden egentligen? Den trogna k. läsaren vet att Miss Gillette här har beklagat sig över att inte kunna ta ut svängarna så som hon egentligen skulle önska, men så till den milda grad lägger hon inte hämsko på sig själv – och ändå blir resultatet en allt genomsyrande förnumstighet?

Nej det var sannerligen inte så hon såg sig själv. Men kanske är det så hon måste börja se sig själv. Kanske är förnumstigheten ett adlande ålderstecken. Eller kanske ser Larsson i syne: sistlidna lördag fick värdinnan en mer än antydd signal på att det är viss dampvarning på henne. Det var ju också en fet tankeställare, kan hon meddela ifall nån skulle vilja ta det till protokollet. Hur uppfattas hon egentligen i olika kretsar? Hur vill hon bli uppfattad?

---

Har i dagarna lyssnat på några sommarpratare jag inte hann med på ordinarie sändningstid: Morgan Alling, Sara Paborn och Cecilia Frode, som var lyssningsvärda på varsitt sätt och som var och en gav mig ett mer eller mindre förnumstigt tänk att applicera på mitt eget liv (i ett fall faktiskt med omedelbar verkan, på ett bekymmer som gnagt de senaste dagarna; skyhög hallelujafaktor på det kan man säga).


Har dessutom målat mig vimsig, tvättat mig sansad och skördat saker i trädgården. Sånt som kan plockas och ätas där nu är blåbär, rabarber, röda och svarta vinbär, aroniabär, ett och annat hallon och smultron, fåtal äpplen, miljarder plommon, enstaka päron, kantareller, gul lök, lila haricots … eh … verts, vaxbönor, potatis, tomater, morötter, sallad, jordärtskockor, bladpersilja, gräslök, vitlök, kapkrusbär och surkörsbär. På översta bilden lite av detta plus en liten blomsterbukett som Lillis fick på treårsdan och är så glad över. Vem är det som har plockat dom här vackra blommorna? Jo, det är säkert, hon säger så, min ämabla odygdspåse till minsting.

and buses might skid on black ice

"Hallå, är du på gång?"
"Jag är klar om en kvart, då går jag ner till Nybroplan."
"Jag vet inte vilket tåg jag ska med, jag ringer när jag vet så kan du gå på samma buss som jag."

"Hej, var är du?"
"Nu har jag lämnat hotellet och är på väg neråt."
"Jag är vid Sergels torg och bussen är visst försenad, så vilken du än kliver på är jag nog på den."

"Hej, det kommer inga bussar alls här, den trettinie kom inte och inte den femtinie heller, det verkar vara stopp i trafiken på nåt sätt."
"Jaså, jaha, tar du taxi då eller?"
"Vet inte, det är fler här som ska dit, jag hör av mig igen."

"Hallå, hur går det? Vi har fått tag på en bil och det är en plats ledig, ska vi plocka upp dig eller? Var är du?"
"På Nybroplan, njaej, gulligt att tänka på mig, fast nu är vi fem stycken här som ska dit så det skulle kännas taskigt att lämna de andra …"
"Okej, ja nu kommer det en till springande, då kan han ta platsen då?"
"Absolut, vi ses där."

"Finns junte en enda tänd taxiskylt."
*till ingen särskild*"'Du ser där uppe där det lyser? Där har jag en faster'."
"Ska vi ta en annan buss så nära som möjligt och sen gå?"
"Jag kan inte gå långt alls i de här skorna."
"Hur långt är det från Waldemarsudde dit?"

"Jaha, var är taxistationen sa du?"
"… det brukar stå fullt med bilar här …"
"Alla andra har väl inte heller fått åka buss, inte en ledig bulle på miltal."
"I Göteborg är det så att så fort man tänder en cigg så kommer spårvagnen."
"Det är i Göteborg det … tack … har du eld? … tack."
"Kolla! En ledig taxi!!!"

"Vår skå vi?"
"Nedre Manilla."
"Vår e de?"
"… nära Manillaskolan."
"Vår e de?"
"… en bra bit ut på Djurgårn, precis nere vid vattnet."
"Jå hår en GPS …" *fippel fippel*
"Äsch, kör som vi säger istället!"
*i kör* "Hittar du dit?"
"Ja o ja, jag vet precis hur man går."
"Vår skå vi?"
"Rakt fram, men vi ska plocka upp en person till. Titta, han kommer springande där. Stanna!"
"Väm då? Vår skå vi?"
*i kör* "Rakt fram!"

"Xer er jo otervändgata, vå ger ja no?"
"Fortsätt bara! Dom andra bilarna körde ju igenom!"
"Taxi får väl köra var som helst."
"Det är inte långt kvar nu!"

"Men vad gör man om man träffar på Kjell Westö? Vad säger man till honom? Va?"
*överrumplad tystnad*
*till slut, från framsätet*
"'Vart tog du vägen?'"
*i kör* Ja! Lysande!"

"Men hej! Kom ni med buss?"
"Ja, chauffören sa: 'Jag har fått order att vända här och bli en sextinia, så nu blir jag det.'"
"Jaha! Vi fick tag i en taxi till slut, från Grönan. Och så hann ni före ändå."
"Är det inte Claes Hylinger som står där? Men randiga skjortan?"
"Va! Är det! Har jag åkt taxi med och fått ett gott råd av Claes Hylinger? Nu fick jag allt struten i patte."

"En enda gång i livet får man uppleva att Claes Hylinger kommer springande för att få åka i ens taxi. När detta händer mig känner jag inte igen honom. Fast tur är väl det, hade jag vetat skulle jag ha drabbats av underdånighet och inte vågat flamsa på som vanligt och då skulle jag aldrig ha fått veta vad jag ska säga när jag oförhappandes stöter på Kjell Westö. Fast det gjorde jag inte idag."
"Kjell Westö kommer ju inte ut på det här förlaget."
"… Jaså. Ja det förklarar ju en del."