Ett liv och ett lik

"Du får uppdatera din blogg", sa maken. "Nu är det två fjärilar i källarfönstret."
Kvack, sa jag. Han hade hittat ett påfågelöga till precis utanför källardörren. Kanske hade den sett sin artfrände genom fönstret och ville in för att övervintra, den med.
Hur det nu var hann jag inte ner genast, och när jag kom till tvättstugan nästa gång befann sig nykomlingen i mitt lock med sockervatten. Dessvärre hade det mesta av vattnet dunstat bort, så den stackars fjärilen, som förstås varit svältfödd på näring och intet ont anande kastat sig över anrättningen, hade fastnat. Hårt. När jag försiktigt vickade på locket såg jag att snabeln var alldeles tilltygad, och själva fjärilen låg på sidan i klibbet, oförmögen att ta sig loss. Jag hällde på nytt vatten och väntade tills lösningen blivit tunnare innan jag lyfte upp patienten och lade den på ett papper. Nästa gång jag gick ronden hade den flyttat sig, men tycktes därefter ha avlidit av sina skador. Eller också hade den bara sådan slagsida av allt sockerkladd att den inte fömådde sitta upprätt; det kan jag faktiskt inte bedöma riktigt.
Ursprungliga fjärilen sitter dock på gardinen för tillfället. Och jag ska vara noga med att fylla på med vatten i hans sockerlock, så att inte han också blir som barnet i Utvandrarna som hittar grötfatet i boden och äter ihjäl sig.

Än finns det liv

... nämligen i källarfjärilen som jag upptäckte häromveckan.
"Nåja -- grisfesten kompenserar ju de trista omgivningarna en smula", tycktes påfågelögat mena där han satt och snablade i sig mitt hemkörda sockervatten. När jag hämtade tvätten ur tumlaren hade han planterat sig på fönsterbågen, och där blev han sedan sittande. Och sittande. Och sittande. Jag petade varligt på honom för att se om han levde eller var död, men kunde inte avgöra vilket. Fast när han ett par dagar senare hade flyttat sig några decimeter bestämde jag mig för att tolka det som det förra.
Igår hampade det sig så lyckligt att jag träffade på en naturnörd som kunde tillräckligt mycket om fjärilar för att råda mig i denna sak. Ja, det var rätt av mig att bulla upp sockervatten åt fjärilen, det räcker för den under vintern. Nej, de trasiga vingarna läks inte igen, men den kvarvarande vingytan räcker för att fjärilen ska kunna flyga (jo, jag hade ju själv sett att vingarna bar när den flaxade i vårt fönster). Fjärilar övervintrar på det här sättet, men det gäller att de har det svalt för att inte näringen ska ta slut. En källare är egentligen inte tillräckligt sval, men om jag förser den med socker bör den kunna klara vintern.

Sen blev det värre: när är det dags att släppa ut den? undrade jag. I slutet av mars, om dagarna är milda och soliga då, blev svaret. På frågan om fjärilen verkligen skulle klara nattemperaturen så dags på året fick jag ett par bekymrat rynkade ögonbryn som ackompanjemang till huvudskakningen. Nehej, men hur bär man sig åt då? Man måste se till att fjärilen kan ta sig in och ut, helt enkelt, tills den väljer att flytta utomhus permanent.
Hur detta ska gå till har jag verkligen ingen aning om, men om ett påfågelöga lyckas överleva en vinter med min hjälp ska jag sannerligen göra allt jag kan för att den ska få komma ut i det fria och göra nya fjärilsbebisar. Blommor har vi ju redan utanför som jag vet att fjärilar gillar; och eftersom maken alldeles nyss kom uppför trappan för att meddela att projekt totalrenovera källarfönster har inletts, så anar jag en lösning vid horisonten: det går säkert att ta upp ett lagom stort hål i spånplattan som ersätter det fönster som för tillfället är urtaget, och sedan ta ur rätt fönster när det blir fjärilsvarmt på våren.

Bara nu inte min påfågelspolare gör en massa reklam för det här pensionatet så att det dräller in nya fladderfän vareviga höst. Vi kan ju inte renovera källarfönster varenda år heller.

Bara lax och tonfisk, tack

Man kan faktiskt intala sig att det är Paris. Visst regnar det väl en del i Paris? Och att Paris har en Göteborgslik stämning vet jag av egen erfarenhet. Det har Göteborg med, så det är faktiskt ganska lätt att intala sig att det här är Paris. Och vad är Eiffeltornet mot Lisebergsdito, och vad är Champs Élysées mot Avenyn, och Feskekôrka såg jag då rakt ingen motsvarighet till -- det skulle möjligen ha varit Nôtre Dame -- så jag är alldeles nöjd där jag är.
Den gången jag var i Paris var det november -- som nu -- och då satt vi också ute på trottoaren och åt. Här, där jag sitter, är det praktiskt nog en arkad som gör att man kan äta sin sushi torrskodd. Ni vet väl att man aldrig får doppa rissidan av sushibitarna i soja? Det är ungefär som att hälla ketchup utanpå hamburgerbrödet. Här i den barbariska västvärlden spelar det kanske ingen roll, men gör er för allt i världen inte skyldiga till den fadäsen när ni far till Japan. Jag vet inte riktigt vilka fasansfulla straff som utmäts för detta. Inte harakiri, men kanske norimaki, det skulle inte förvåna mig det minsta.
Jo, nu vet jag: Paris är ingen barnvagnsvänlig stad. Så även om man flyger billigare till Paris än vad tågbiljetten till Göteborg kostar, får det nog bli den här svenska varianten några år till.

Fyra nyanser av brunt

Det är så himla globalt nu för tiden. Att man är bortrest betyder ingenting ur cyberperspektiv -- blogga kan man göra ändå. Att det står en gratisdator i hotellets foajé betyder förstås att jag inte kan låta bli.

Brunt, således. En middag i fyra olika, delikata, bruna nyanser på bruna Bullen i Malmö. Bullen heter egentligen Två krögare, men använder man den benämningen avslöjar man sig som skrattretande främmande i stan (och dessutom fyller det inte mina syften eftersom Bullen bokstavsrimmar så ballt på brun -- bra!). Brunheten har sannolikt mörknat en grad av årtiondens ymnigt bolmande -- en sån krog är det: en som blir folks vardagsrum; en där man sitter och röker som man aldrig skulle ha gjort om det verkligen hade varit ens vardagsrum. Mia berättade att man fick stänga stället en vecka för röksanering när förbudet trädde i kraft. (Vi frågade oss hur man hade burit sig åt -- en skål med ättika förslog sannolikt inte.)

Mina bruna:
Bräserad anklever till förrätt. Halstrad kalvlever sedan. Chokladparfait till dessert. Caffè latte därtill. Men fatta vilken tokskön bortskämning jag utsatte mig för! Det var jag väl värd (inte väl som i nog man väl ju, utan väl som i gott, bra), och det var sannerligen på tiden. (Dessutom bar bebisen brunrandig body och bruna byxor, så hon passar också in i resonemanget.)

Nu sover dock sagda bebis vilket tillåter dess moder att shoppa. Mer om shopping en annan gång.

God dag

Kan man vara glad över lite har man mycket att vara glad över läste jag nån gång i min formbara ungdom, och med denna Pollyannamentalitet behövs bara så här lite för att göra en dag i mitt liv till en bra dag:
Jag stiger upp och ställer mig att stirra förstrött på den bokhylla som råkar befinna sig framför mig just för tillfället (den här gången är det den i blå rummet, där jag och bebisen har tillbragt natten). Känner en osedvanlig handlingskraft som förmår mig att utan vidare spisning kasta bort tvenne skrifter: en sorts konfirmationshäfte som tillhört min mor samt 1967 års förteckning över medlemmar i Medicinska föreningen, Odontologiska föreningen, Filosofiska fakulteternas studentförening och Socialhögskolans studentkår vid Göteborgs universitet, där bland andra namn min morbrors finns upptaget (inskr. 65).
Och senare, på stan: Dressman annonserar om en farsdag som är i annalkande. Den ska jag inte missa. Lite humor behöver vi väl till mans såhär i november?

Fjärilens tunga

Inte på hela sommaren har jag sett något påfågelöga, men idag befinner sig ett exemplar gåtfullt nog i källarfönstret, där den förtvivlat fladdrande försöker slå sig ut genom glaset. "Jag är inte nöjd med inkvarteringen", tycks den vilja säga. "Klimatet är visserligen angenämt, men den i katalogen utlovade blomsterprakten har visat sig utgöras av en urblekt plastros och en blaskgul tyllslamsa till gardin. Får jag inte genast byta hotell ska ARN minsann få veta det här!"

Jag visste inte riktigt vad jag skulle göra. Mina kunskaper om fjärilar begränsar sig till att jag känner igen en handfull arter och vet att de livnär sig på söta saker, som nektar. Men att den praktfulla vingade vännen inte skulle överleva särskilt många sekunder i uteklimatet idag kände jag mig tämligen säker på. Hur skulle jag tänka om jag vore fjäril? undrade jag. Frysa ihjäl fort där ute, eller överleva ett tag till här inne tillsammans med plastrosen? Tja. Med tanke på hur enorm de flesta levande varelsers livsvilja är bestämde jag åt fjärilen att den hellre ville gå en lite långsammare död till mötes i vårt källarfönster, så jag rörde ihop en nästan mättad sockerlösning i en kork som jag ställde på det smala fönsterbrädet.

När jag lyfte på tylltrasan såg jag i motljuset att pågågelögat hade rivit sönder vingarna i sina fåfänga försök att flaxa sig ut: det var stora hål mitt på, och franigt i kanterna. Gör inte det ont? Den verkade inte rädd för mina händer, eller också brydde den sig inte längre, trött och förtvivlad som den var. Eftersom jag ville vara säker på att den skulle hitta min fusknektar droppade jag även lite på glaset mitt framför stackaren. Och se: den hejdade sig, rullade ut sin snabel och åt. Smattret mot glaset byttes ut mot ett ganska högt frasande från vingarna, ungefär som en sidenkjol med mycket vidd i. Påfågelögat slog sig till ro i nederkanten av rutan, dit dropparna av sockerlösning hade runnit.

Kan man hålla en fjäril vid liv en hel vinter på det här viset? Reparerar dess vingar sig på nåt magiskt sätt? Vore det humanare att släppa ut den och låta den dö i frihet? Fortsättning kanske följer.

hfgrloj

Är jag den enda som inte tycker att word verifications bokstavskombinationer är ett dugg lustiga? Nånsin?