brutalize me with beauty

Din dag idag, älskade Maken. Men det känns som om det är jag som har fått den bästa presenten, jag som har fått vara med dig hela dan. Ska vi ta en tårtbit till innan den löper ut?

reverie of the tapir

Glad världstapirdag önskar Miss Gillette sina k. läsare idag!

Idag skänker vi en extra tanke åt en av djurvärldens doldisar, tapiren. Denna stora gnorkande växtätare är ett av världens äldsta däggdjur, men alla de fyra varianter som fortfarande finns kvar är utrotningshotade. De trivs nämligen i stora skogar som gärna får vara blöta och klafsiga också. Som regnskogar. Som människan gör sitt yttersta för att förvandla till betesmarker för blivande hamburgare, till utarmande monokulturer eller till lyxmöbler.

Hur jätteviktig tapiren är för världen vet jag inte. Den knallar omkring i sitt stora revir och hjälper växter att sprida och föröka sig, och dessutom utgör den mat för vissa rovdjur. Tja. Den kan knappast vara mindre viktig än andra arter (och ur många arters perspektiv är den betydligt viktigare än parasiten människan), så även om det låter skojigt med världstapirdagen kan man gott passa på att ägna sitt förhållande till tapiren och alla andra arter en stunds fundering idag.

Själv har jag ingen annan relation till tapirer än att jag som barn hade en liten i plast bland mina bondgårdsjur. Men nu har jag lärt mig att tapirens närmaste släkting i djurvärlden är hästen, så bara där klappar hjärtat lite snabbare för detta uddatåiga hovdjur av släktet Tapirus. Vill man se en livs levande tapir finns det såna i ett par svenska djurparker, bland annat den på Öland, där det föddes en liten tapirhona ifjol. Vi såg faktiskt den bebisen när den var ungefär en vecka gammal, randig, dunig och ultragullegullig.

Bilden ovan finns för merladdning och utskrift på World Tapir Days webbplats (som finns i slutet av första länken i den här postningen). Där kan man också ge ett frivilligt bidrag till arbetet med att bevara tapirerna.

anybody else who agrees with me

Läser hos Annannan följande citat av Tomas Tranströmer:

Den störste fanatikern är den störste tvivlaren. Han vet
det inte.
Han är en pakt mellan två
där den ene skall vara synlig till hundra procent och den
andre osynlig.
Vad jag avskyr uttrycket ”till hundra procent”!
De som inte kan vistas någon annanstans än på sin framsida
de som aldrig är tankspridda
de som aldrig öppnar fel dörr och få se en skymt av Den
Oidentifierade -
gå förbi dem!

Wow, tänker jag: för att det är en riktig iakttagelse. Men också för att jag själv gjorde den, och formulerade den, om än i andra ord, för några år sen. Nej, vänta – jag säger inte det här som bevis för att jag är lika djup som Tranströmer, det är inte dit jag vill komma.

Vad jag tänkte när jag läste citatet i bloggen var man borde kanske läsa lite lyrik ibland ändå, det verkar ju insiktsskapande alltså med baktanken om jag hade läst den här dikten av Tranströmer för längesen (vilket jag alltså inte hade, jag läser nästan ingen lyrik alls – en temperamentsfråga, tror jag; men lyriken har nu sina eviga ränder av djup och insiktsfullhet, ränder som annan litteratur inte har trots att det bara är formen som skiljer dikt från novell roman faktatext) skulle jag ha vunnit insikten tidigare än jag nu gjorde. Jag skulle ha läst Tranströmers ord och förstått hur han menade. För det är väl så det går till?

Men sen erinrar jag mig en annan insikt som jag också fått på alldeles egen hand (inte unik den heller givetvis, men oberoende undfådd), nämligen att litteraturen oftast fungerar som bekräftare av nåt man redan vet eller känner på sig, men bara sällan som förmedlare av nåt man verkligen inte anade. (Vill man ha nya banbrytande insikter är det facklitteraturen man får vända sig till i första hand.) För vad är det man fäster sig vid i en text, vad är det som gör att man upplever vissa författare som så visa, sympatiska, empatiska, smarta eller vad det nu kan vara för egenskaper man uppskattar? Jo, det är att man hittar stoff i texten som man kan relatera starkt till.* Vilka citat är det som får en att skratta beundrande? Jo, såna som uttrycker en åsikt man själv redan har. Men man kan bara sällan relatera till nåt som inte ryms inom ens egna erfarenhetsramar. Universums visaste insikter rinner av en som regnpärlor på en galonkappa utan att så mycket som fukta en om man ännu inte äger rätt kärl att ta emot dem i, förvara dem i, dricka dem ur. Det vittraste Wildecitat ter sig larvigt för den som inte kan foga in dess innebörd i sin tillvaro. Man vill bli bekräftad, få medhåll och ryggdunk. Man vill faktiskt inte tvingas göra helt om och tänka nytt, tänka stick i stäv.

Förändring vill nog många. Man strävar efter förbättring: av sig själv, av olika sakernas tillstånd, av andra kanske. Men såna förändringar (är jag övertygad om) sker genom de egna erfarenheterna. När de inre processerna är klara söker man bekräftelse, letar man formuleringar och argument för dem i litteraturen. Nu är det andra citat, andra dikter, andra romaner och pjäser som passar i de nya kärl man skapat åt sig. Nu, men inte förr.

*Se till exempel det jag skriver ovan: "det är en riktig iakttagelse". Riktig i objektiv bemärkelse? Knappast. Utan riktig för att jag själv instämmer i den.

I've been for a walk

Här en förpackningstext som mer utgör en varning än en lockelse:

Hon har vassa brön den där Vilma! Dom sticks ju!

Allvarligt: hur farligt kan det vara att kreta dit ett ynkans plynkans litet bindestreck? Man kunde ju låtsas att det är ett trendriktigt rosmarin- eller dillstrå om det nu är så hemskt med korrekt svenska.

***

Som tröst lägger jag med en bild av Julflickan och Lillis när de vältrar sig i fraset av fjolårslöv som ännu ligger kvar längs stängslet kring vår granne folkparken.

Det finns ett lokalt skämt som bygger på att man vet att
person 1 i dialogen inte kan säga r:
"Jag såg Lena nyss, ho gick å spalka kling i löva."
"Jaså, å va hade Kling gjort för ont då?"

Alldeles där vår skogplätt slutar ligger ett berg
av upplogad snö som fortfarande når halvvägs till
asptopparna. Man greppar grejen med isstackar!

got mine together too

Så här till synes enkel kan också den rena, oförfalskade glädjen vara:

Serien lånad härifrån, där det finns många fler godbitar att läsa.

Och nu tycker jag vi slutar tjata om livspusslet för att istället börja tala om livstetriset.

PS: Efterlyser ett bra Tetris, freeware eller online. Några tips från den k. läsekretsen?

take your protein pills and put your helmet on

Det här med cykelhjälmen vill jag ju förklara.

Sen min uppväxt har världen blivit så satans farlig. När jag var liten var det inte så himla komplicerat: man gick omkring och gjorde det man skulle, och i hög grad också det man ville, och det var inte så mycket att orda om. Att min upplevelse är sån beror inte bara på att jag i egenskap av barn automatiskt var befriad från bekymmer. Samhället var inte så värst pjoskigt. (Men ändå betydligt pjoskigare än när den föregående generationen växte upp!)

Från min barndom och framåt, och exponentiellt tilltagande: alltfler lagar, förordningar, förbud. En alltmer kväljande vaddering som skapar dels en diffus och onödig rädsla för allt möjligt, dels en tro på att det går att skydda sig mot allt. Men det gör det inte.

Jag är ingen vildavästerntyp (och det är kanske det som är mitt problem: vore jag det kunde jag bara ääääh!a åt rubbet och köra på i ullstrumporna). Jag är noga med bilbälten barnstolar krockkuddar fungerande blinkers och strålkastare skulle aldrig köra hoj utan hjälm och gör det bara sällan utan skinnställ har vad jag minns aldrig ridit utan hjälm slänger alla kosmetiska preparat som innehåller parabener titandioxid triklosan försöker laga så mycket mat som möjligt själv för att slippa tvivelaktiga tillsatser. Allt detta känns rimligt, ter sig som förebyggande åtgärder mot reella risker.

Men det är ju så mycket, och på alla fronter. I så gott som alla barnskor finns ett gift som kan orsaka infertilitet när barna blir vuxna, det finns knappt nån mat man kan äta som inte antingen är giftig eller har plågats eller både och, havet är farligt att bada i på grund av algblomning stup i kvarten, solen ska vi bara inte tala om, fästingar som förr på sin höjd var äckliga är nu livsfarliga bärare av obotliga sjukdomar, och nu kom det nån rävparasit som gör att man inte ens törs plocka bär och äta dem i skogen. Hela den underbara värld jag växte upp i tas ifrån mig bit för bit, allt är hemskt och farligt, mediernas sensationslystnad gör att larmförsäljningen ökar exponentiellt trots att inbrotten minskar (i synnerhet på semestern då ju alla "vet" att det begås flest inbrott), ståljalusier dras ner överallt, såväl konkreta som metaforiska. Vi håller på att skapa ett samhälle där allt och alla är faror, där ens nästa inte är en människa som vill väl, utan en potentiell våldsverkare.

Jag vill inte detta. Jag vill inte lära mina barn att misstro sina medmänniskor, jag vill att de som jag ska tro folk i gemen om gott. Jag vill kunna fortsätta låta bli att låsa cykeln och ytterdörren. Jag vill fortfarande känna vinden i håret när jag cyklar. För mig blir cykelhjälmen emblematisk, en symbol för all den falska tryggheten, för detta att man numera gör allt för att vältra över ansvaret på andra, på vem eller vad som helst, istället för att se sin egen del i det man gör och ta sitt ansvar för det. (Jag är en sån som aldrig skulle mucka med en lapplisa: jag vet vilken insatsen är när jag skiter i att betala eller när jag låter tiden gå ut, och åker jag dit står jag för det.) Våra liv är så förbannat inlindade att vi inte längre tål smärta över huvud taget. Vi trycker på oss cykelhjälmen och tror att den ska skydda mot allting. Men ett av mina ex slog ut två framtänder och höll på att mista synen på ena ögat när han körde på en fryst hästskit – vad hjälpte honom hjälmen han hade på sig? Inte ett skit.

Några skallar och liv räddar säkert cykelhjälmarna varje år. Det är vackert så och den som vill vara på den säkra sidan får vara det, det är vars och ens val. Men jag vägrar den falska garantin. Jag behöver en påminnelse om att det personliga ansvaret fortfarande finns. Den frihet det innebär för mig att känna vinden och solen i håret, att kunna cykla, för helvete cykla utan skyddsutrustning!, den uppväger riskerna jag tar. Riskerna jag tar kräver av mig att jag är kompetent, att jag behärskar det jag ägnar mig åt, att jag vässar mig. Och nån emotionell cykelhjälm vill jag absolut inte ha. Livet gör ont, det måste man veta och rusta sig för. Larm och hjälmar duger inget till, man måste själv lära sig att kämpa med och mot smärtan, man måste rida ut den och sen rida in den, man får smällar längs vägen och det är inte mer med det. Det har alltid varit så. Det kommer aldrig att inte vara så. Går man där med cykelhjälm och inbillar sig det blir det däremot desto jobbigare när man väl råkar ut för nånting.

Det är därför jag fnyser vid tanken på mig själv i cykelhjälm.

De här funderingarna har vuxit fram under lång tid. Jag blev mycket lättad den gången jag upptäckte att David Eberhard har formulerat liknande tankar klarsynt och vederhäftigt.

four days to hitchhike from Saginaw (tidsuppdaterat bara)

På radion sjunger bulgariska damkören. De skriker rakt ut. Det verkar rimligt.

Nyast på min läserlista är den tunna vackra volymen Lövsågare, innerkurva. Oansenlig kanske, som lövsångaren visst är, men den drillar med samma förtjusning över ljuden den frambringar. I mig kvillrar och fnittrar det för att det finns de som kan föra samman ord som höjer på ögonbrynen när de blir presenterade för varann men som utan att käfta ger sig ut på planen som ett inte sammansvetsat men vinnande lag. (De av mina k. läsare som har ögonen med sig undrar nu med vilken självklar rätt pippin hamnade i det här stycket. Den som däremot tycker att det ger sig självt får läsa om boktiteln tills den blir nåt annat än den först var.)

Peter Törnqvist var en ny bekantskap för mig när jag läste Kioskvridning 140 grader för några månader sen. Jag har tänkt nämna den här som en av de böcker man nästan måste höra, om inte inläst så åtminstone i huvudet, eftersom själva idiomet rycker in en i boken utan pardon; man kan inte värja sig, utan sitter snart och fäktar efter myggor eller fäller upp huvan på jackan mot snålblåsten eller vad det nu kan vara. Lyckligtvis har jag formats i tillräckligt många år i en dialekt som är tillräckligt nära släkt med den i Kioskvridning, så redan av tystläsningen sveptes jag ju med som om jag hade drattat i en smältbäck. Ändå kände jag mig som förklarad av att höra författarens röst, ja för Törnqvist är de där egensinniga och omaka ordens lagledare, det är självpåtaget visserligen men han sköter uppgiften med den äran.


Här står han och sjunger Paul Simons America, fast i svensk version där refrängen går men var är Kungslena hembygdsgård? Den texten är skriven av Erik Andersson, som sitter där på bilden och spelar gitarr. Inte i Kungslena hembygdsgård, där har jag aldrig varit (fast Kungslena har jag kört igenom många gånger), utan i biblioteket på DPC där de båda författarna framträdde i jåns. Har ni känt varann länge? frågade jag Erik efteråt. Nej, inte särskilt faktiskt, svarte han, det var Peter som ringde till mig en dag och föreslog att vi skulle göra nåt ihop eftersom han hade svårt att sälja in sig ensam i Västergötland. Ja – vi hade väl träffats vid några tillfällen förstås. Men han visste att du kunde spela? Nej, det tillkom senare. Han ville så gärna sjunga …

Även Erik läste egna texter, bland annat en bit ur den planerade boken som handlar om hur det är att översätta Joyce (en ny Översättarens anmärkningar; den förra handlade om översättningen av Tolkiens ringtrilogi). Just det: den Erik Andersson är det. Han har skrivit en inte oansenlig rad böcker vars omfång är måttfullt men vars innehåll liksom vill välla ut över bräddarna när man lyssnar ordentligt på det. Mest bekant är nog Den larmande hopens dal, som visserligen är smygmagnifik och häpnadsväckande, fast själv är jag ännu mer förtjust i de tre första titlarna. Nu ska man beskriva författarens stil, ni vet Dos Passos möter Olle Länsberg eller Jackie Collins som hjälparbetare i ett tsunamidrabbat Eritrea, så att precis alla kan känna att dethär, det är nåt för mig. Fast det kan jag inte. Möjligen kan jag säga att visst förnimmer man patafysiska dunster ur Eriks texter, inte alldeles olikt känslan hos Claes Hylinger fast finurligare (men titta, där kom det ju i alla fall). Och jag kan säga att det definitivt finns ett släktskap mellan Eriks texter och Törnqvists, även om de absolut inte skriver samma sorts böcker.

Ett intresse för det regionala finns i alla fall hos båda, en vilja och en förmåga att stanna kvar i det som inte ter sig så märkvärdigt – ja att göra det till en utflykt eller en satellitbild. Vägstycken heter den här föreställningen, säger Törnqvist, och den har inga som helst röda trådar utom möjligen vägar då. Vi tog nio timmar på oss från Alingsås och hit*, det var nåt intressant i Molkom** så vi var förbi där en sväng och det är omöjligt att avgöra om det är sant; i andanom är det förstås det och det är ju så man borde färdas i sitt liv och inte på motortrafiklederna.

Är det här gamla vägen till Det och det-hult? Njo, det är det väl. Ja men alltså den riktigt gamla, den äldsta vägen, ur-vägen? Ja nej det vet jag inte.

Det finns inget ursprung. Det finns ett pågående provisorium, hårt tjudrat, för varje tid tidstypisk, för varje rum rumstypiskt; i blandad utsträckning lyckosamt för de inblandade. Familjealbum, lagfarter, förluster.

Missa inte författaraftonen "Vägstycken", den som får en möjlighet att uppleva den.

***

Citaten i militärgrönt är ur Lövsågare, innerkurva av Peter Törnqvist.

*En sträcka på tjugo mil.
**En omväg på jag vet inte hur många mil, men uppenbarligen nästan sju timmar.

and I'm glowin' in the dark

Miss Gillette tramsar väl vidare då och ger sina k. läsare svaret på en fråga de inte visste att man kunde ställa:

Vad heter huvudpersonen i den uppföljare till
Saturday Night Fever som utspelar sig i Lettland?

a half will do

Sitter och försöker få ihop en liten pöschkans postning men får bara inte till det. Då kan det bli såhär:

"Vad blev han som sög den berusade blondinens blod?"
"Vamp-yr!"

Kan ju vara viktigt att veta, menar jag.