ur skogens snår, ur stilla bo

Idag fyller kungen år och imorron får man säga maj maj måne, jag kan lura dig till Skåne. Om man får luras i april och maj måste man ju få göra det i alla andra månader också, och här kommer den första av de nya månadsramsorna: Juni juni jupp, jag kan lura din gamla tupp.

***

Den som tröttnat på valborgsmässohutter och förljugna Se hur hääärligt majsol ler kan istället ägna de förfördelade prepositionerna ur och åt en smula omtanke och uppmärksamhet. Det tycks mig som om stackars ur nästan helt har golvats av från (hon käkade flingor direkt från paketet tvi han klev fram från skuggan usch ideologin är sprungen från tron att sot är svartare än kol fy fransson, snart heter det väl frånberg och frånsinnig och frånarva också) och att åt blivit överkörd av ångvälten till (tanten gav paketet till fel barn mäh säg till kaninen att inte gnaga på elsladdar suck de kunde dra till Häcklefjäll, men ville inte håhåjaja).

En vänlig grönskas rika dräkt
(den vänliga grönskan tycks dock gå barfota)

Det är nu inte fel att använda från och till istället – det blir bara så mycket mer enformigt att göra det jämt istället för att variera. Dessutom ger ju det starka, dova ur en mycket tydligare bild av djup, av att nån/nåt verkligen har varit inne i, innesluten av, ja det smakar snudd på snärjd och fången. Och desto större då skillnaden när man tagit sig ur, desto större då friheten, lättnaden. Desto lättare då andningen, efteråt.

Så även om denna vår inte slår några värmerekord kan det ändå vara på sin plats att låta Vintern ra… stiga ur strupen, även om det är för tidigt än för Wirséns Sommarpsalm.

slow it down, read the sign

Nu har hon börjat skriva, Lillis. Hon kan inte alla bokstäver men några (fler än hon använt här). På den här lappen står det STOPP, sa hon till mig. "Jaha, så att man ska fatta att man inte får veckla upp och titta?" Hon nickade. "Men jag har klistrat ihop den, så det går inte."

Det blir enkel biljett in i albumet för detta hemliga dokument!
Hon är så rolig, ungen: igår ritade hon en figur och Maken sa:
"Gör du en huvudfoting?" Mycket förtrytsamt svarade hon då:
"Det är ingen huvudfoting, det är en tjej!"
(Osökt tänker jag på Julflickans 2,5-årskontroll när sköterskan
bad henne rita en gubbe med bara huvud och ben och armar.
"En huvudfoting menar du?" sa Julflickan då.)

hope from every small disaster

Apropå snacket om rättningar i kommentatorsbåset till förra postningen kommer här ett exempel på när det kan vara gynnsamt att rätta sin nästa (bilden lånad härifrån):

***

Annars har jag läst ut den sista av de böcker som min k. läsekrets tipsade om i vintras. The World to Come av Dara Horn är en om inte myllrande, så åtminstone fyllig släktkrönika. En målning av Chagall blir mittpunkt för huvudpersonernas levnadsöden, och som släkten det handlar om är judisk är den förstås bitvis nedslående. Vilket i sig inte är nåt skäl att avstå från att läsa den: lidandet skildras inte för att man ska frossa i det, utan för att det finns med i livet. Konsten och berättelserna utgör för romanpersonerna strategier för att kunna hantera det man råkar ut för, inte bara de traumatiska händelserna, utan också de goda: ofta hamnar man i ett tillstånd där gränserna mellan en tavla eller bok och den fysiska verkligheten är högst oklara.

I efterordet säger författaren sig ha velat redovisa hur det gick för en viss grupp judiska konstnärer och författare som verkade i Sovjet samtidigt som Chagall (den ende som slapp ut ur landet och tack vare sin enorma uppburenhet inte gick att ta kål på), och det blir möjligen en aningen för mastig uppgift. Boken blir lite seg på sina ställen, det blir lite för omständligt och lite för likartat. Men! Sista kapitlet, som handlar om de snart föddas nio månader i paradiset, blir som en jättebelöning för läsaren. Det är så fantasifullt och fyndigt och klokt uttänkt alltihop, man blir alldeles förtjust och kan gott tänka sig att det måste ha varit just precis så. Så här kan det gå till när en snart född blir drickmyndig:

The drinking age in the world to come is twenty-one. Twenty-one days, that is – three weeks until one's time has come to be born. At that point, the not-yets are allowed into the famous bars of the world to come, where they must choose for themselves whether to remain sober, to let themselves get a bit tipsy, or to drink themselves to birth. But the drinks in the bars aren't like the poor, dark, dingy ones in the world below. Instead, the vast wine cellars of the world to come are filled with bottled books.
[…]
Most of the visitors to the paradise bar drink cheap pints of newspapers and magazines, microbrewed advertising copy, and, lately, Internet screeds on tap. Some like fancy anthology cocktails, readers' digests of different works that make them seem more sophisticated than they are. Others prefer the hard stuff that needs no particular vintage, tossing back murder mystery shots and swilling down romances and thrillers that leave them plastered on the floor for days. Of course, many of the not-yets take one look into the bars of paradise, at the frightening effects of stories on the soul, and vow to stay sober until the day they are born. They hold themselves back for twenty-one days, and then they are born contented, living their entire lives on earth without ever thirsting to read. […]

ur The World to Come
av Dara Horn

Väl värd att läsa är på det hela taget The World to Come och själv tackar jag för boktipset.

salt and stormy night

En av fjolårets främsta pseudonyheter var den om att folk som äter mycket flingsalt riskerar att drabbas av jodbrist, ity de flesta flingsalter icke är jodberikade. Det kändes riktigt, riktigt ruggigt att läsa det och att sätta in åtgärder mot den farsoten måste ju vara högprioriterat.

I det gilletteska hemmet äts det flingsalt minsann. Den godaste sorten (flingsalt är ungefär som cigg: när man börjar tror man inte att det kan vara nån större skillnad i smak, men efter en tids bruk märker man att de som påstår sig föredra ett visst märke inte alls koketterar. Inte bara, i alla fall) heter Halen Môn Gwyn. Det är en rätt exklusiv sort som vi hade fått smak för i Huvudstan och sen till vår förbluffma hittade i livsmedelsbutiken i en liten sketen grannkommun. När vi idag passerade på hemväg efter att ha sett Ö-helena i Orestien var det dags att tanka lyxsalt igen. De vanliga blå burkarna var slut så det blev en större vit med påskriften "Pecyn Proffesiynol", vilket väl betyder ungefär "director's cut". För inte första gången föll jag i trams över texten på förpackningen.

"Jag tror jag har kommit på vad salt heter på walesiska. Kolla här, texten på den här etiketten är liksom spegelvänd kring namnet HALEN MÔN. Harvested in Wales står det på raden över och på raden under står det Cynaeafwyd yng Nghymru, det måste vara motsvarigheten för man känner ju igen 'Gymru' som gömmer sig där i sista ordet. Så då måste Pure White Sea Salt motsvara Halen Môr Pur Gwyn – Môr är väl nån form av Môn – och eftersom det står Halen Môn Gwyn på de vanliga blå burkarna tror jag att gwyn betyder salt, Halen Môn-salt. Och pur måste ju betyda rent. Rent 'Halen Môn'-salt."
"Jag tror det betyder ren vinst", sa Maken lakoniskt, inte olikt Indy när han drar sin picka och skjuter den ekvilibristiskt sabeljonglerande snubben där på souken. Fast han har förstås rätt – inte Indy, han är inte typen som uppskattar flingsalt, utan Maken: det är en löjlig massa pengar vi pungar ut med för det där saltet. Men som alla som läst sin Fexeus vet är det mycket tack vare just prislappens storlek som saltfanskapet smakar så bra.

the hair on my chinny-chin-chin

Jag har en vagel i ögat. Få inte det! Jag har aldrig haft en vagel i ögat förut och det har jag gjort rätt i: att ha en vagel i ögat måste vara meningslösare än till och med fästingar vars funktion ingen mänska känner till. Vageln gör att det ser ut som om jag bölat, trots att det är mycket längesen jag grät senast. Den gör att det svider i ögat på samma sätt som när jag är trött, vilket gör att jag av ren betingning upplever att jag är trött fastän jag är utvilad. Vidare gör den att jag ser aningen suddigt på ena ögat trots att jag har full synskärpa, och den får mig att se ut som ett offer för en vänsterhänt slagskämpe, också det ett felaktigt intryck. Men det bisarraste är att den gör mig socialt handikappad: med jämna mellanrum undslipper det mig Jag har en finne i ögat! och däremellan nästan ingenting alls. Enda fördelen med min belägenhet är den nyvunna insikten att frasen en nagel i ögat är en permanentad felhörning: en vagel i ögat ska det självfallet vara.

(Det har Fredric Bedoire uppenbarligen haft, för så här skriver han i Byggnadskultur 4/1993 om dagens illo: Stockholms första renodlade kontorshus - Birger Jarls Bazar i hörnet av Birger Jarlsgatan och Smålandsgatan, 1885, arkitekt Ernst Hægglund. En vagel i ögat för funktionalismens estetiker.)

more each day now

Plågsamt medveten om hur långrandiga hennes bokrecensioner tenderar att bli tänker Miss Gillette idag hålla sig själv kort och peka med hela handen åt sina k. läsare: läs följande tre böcker. Eftersom de k. läsarna då gör det, behövs ju ingen recension. Eller hur?

Makt, mod och motstånd skrev Benny Haag när han blivit nykter alkis. Boken består av monologen Inte mer än fullt, tack uppdelad i korta avsnitt som vart och ett inleder en utförligare utläggning om hur författaren ser tillvaron när han har alkoholglasögonen på. Observera att Haag inte alls är förbudsivrare. Det han vill göra är att uppmärksamma hela världen (jo, faktiskt) på det faktum att vårt samhälles accepterade drog ges roller och överseende som den inte förtjänar, om man nu har lust att reflektera över saken. Vilket jag tycker är viktigt att man gör.

Haag skriver med ett formligen febrigt driv som jag avundas honom lika mycket som dagens båda andra rekommenderade författare: alla de tre böckerna var hart när omöjliga att lägga ifrån sig och mycket snabblästa. Det är ju bra när det gäller böcker som borde vara obligatorisk läsning, som Henrik Fexeus När du gör som jag vill. Den är så intressant att jag till och med ser mellan fingrarna med den rent häpnadsväckande halten språkfel och svengelska. Här handlar det om hur man blir påverkad, av vem och varför. Det är lika kul som skrämmande, och för den som törs vara ärlig mot sig själv finns det också lassvis med lärospån att bara skyffla upp i den egna skottkärran.

Av Ann Heberlein tänkte jag egentligen läsa ansvarsboken, men jag tog Jag vill inte dö, jag vill bara inte leva först eftersom Maken hade några dar kvar på lånetiden. (Nu behövdes inte mer än ett par timmar för läsningen, men sånt vet man ju aldrig i förväg.) Nån närmare presentation behöver väl inte författaren, men jag måste säga att boken inte var som titeln hade fått mig att tro. Heberlein är helt suverän på att suga in en i de omöjliga frågorna utan att tappa ett uns av tyngd och utan att deprimera. Hon förmår skildra sina egna känslor utan att dra ner läsaren i dem, men också utan att skrämma bort från reflektioner kring de existentiella spörsmålen. Jag begriper inte hur fanken hon bär sig åt, men det här är det bästa jag läst på länge.

Nu ska jag kasta mig över hennes Det var inte mitt fel. Jag hyser inget tvivel om att den är lika bra. Och mina k. läsare vet vilka tre titlar de ska spana efter härnäst, hmmm?

är vi verkligen säkra på det

Häromdan läste jag den här artikeln, som handlar om att en iransk präst hävdar att jordbävningarna i Teheran, som står på en hel drös med förkastningar, förvärras av att en del kvinnor bär lite mer figursydda kroppspåsar och nästan visar lite av håret. Själva uttalandet förbigår jag; dels är det helt meningslöst att kommentera det och dels är det inte sakfrågan som intresserar mig idag, utan nedanstående, som annannan skrev i kommentarerna till en annan av mina postningar:

"Som den där diskussionen om disktrasor, till exempel. Så där är det ju i livet. Du och jag kan inte förstå varandra för att vi tycker helt olika. Men när vi förstår varför vi tycker olika så förstår vi mycket mera. Alltså, jag vill ha en chifonet-trasa för att den torkar snabbt och inte blir en mikrobiologisk experimentfarm på en dag. Eftersom det är viktigt för mig tar jag det där med att den suger upp sämre. Dina prioriteringar är precis de motsatta och därför vill du ha en wettextrasa, ej vit.

Det där låter helt kapitalt trivialt, men det är faktiskt en viktig lärdom för många människomötesfrågor i världen man befinner sig i. Och många konflikter skulle kunna undvikas om man tog ett steg till och satte sig in i varför den andre tycker som han tycker. Rätt ofta tycker man mindre olika än det förefaller när man står och slår varandra i skallen."

Det här kan nog de flesta av mina k. läsare skriva under på, och de flesta av er försöker sannolikt också att leva empatiskt, att försöka se saker ur den andres perspektiv, efter bästa förmåga. Ungefär som jag själv gör. Och så länge det handlar om disktrasor och temuggar kan man ju som regel nöjd dunka sig i ryggen över att ha greppat nån annans bevekelsegrunder.

Men när det kommer till snubbar som Hojatoleslam Kazem Sedighi, hur angelägen är man då om att verkligen sätta sig in i hur ens nästa resonerar? Diskutera med karln själv på hans blogg kan man inte, men inget hindrar att man läser in sig på islam och Mellanösternkonflikten och annat relaterat och gör det som bure man Hojatoleslam Kazem Sedighis brillor. Men det gör man ju aldrig. En person som slår i folk att kvinnokläder kan påverka naturkrafterna är ju uppenbarligen antingen bottenlöst okunnig och häxprocessoitt vidskeplig, eller också så manipulativ och maktgalen att han för längesen klivit ombord på ondskans ångvält. I ingetdera fallet är man ju särskilt intresserad av att föra nån diskussion – åtminstone inte jag

trots att det säkert skulle ha gjort mer för den globala trivseln om jag hade bemödat mig om att förstå bakgrunden till ett sånt uttalande än om jag slutar fryna på näsan åt annannan för att hon kör med chifonet och inte wettex.

Men det kräver ju en så oändligt stor ansträngning att ta det steget. Världssämja vill jag ju ha till varje pris, bara den inte blir för jobbig för mig personligen.*

*Jag är medveten om att den här iakttagelsen inte på nåt enda sätt är originell. Men jag tycker inte heller att det skadar att många gör den, och gör den om och om igen. Nån liten förändring kan det förhoppningsvis leda till på sikt.

can't argue with the image

Jag står just och kokar en termos kaffe när jag hör, och sen ser, när jag lutar mig framåt och kikar ut, helikoptern. Den är på väg mot vårt hus och landar snart längst bort på gårdsplanen. Jag blir inte så värst förvånad, med tanke på husets läge är det en självklarhet att polisen kommer och frågar om vi sett nåt, och nu när de tre civilklädda männen knackar på är jag beredd med fika.

Pratstunden blir inte lång eftersom jag faktiskt inte har nåt att berätta – jag och Julflickan har varit inne i stan och shoppat; jag köpte en småsak i en butik där hon petade och pillade på i princip vartenda blingblingigt smycke de hade men butiksinnehavaren blev aldrig ens irriterad, och det var just under de timmarna som det hände – men det är ändå lite kul att få helikopterbesök, det är ju inte varje dag. När poliserna tackar för sig går jag ner i källaren. Telefonen ringer just, men jag struntar i det, det kan vänta.

Det är en torr och rymlig källare vi har, med praktiska och väl tilltagna förvaringslösningar. På en vägg har vi ett system med metallhängare av den typ som det brukar hänga strumpor och hårspännen på i butiker: där hänger alla barnskor som vi köpt för att ha till hands när barnen växer. Under hängarna finns rejäla backar för lego och liknande. Jag börjar ordna med det jag skulle göra där nere när en av helikoptermännen kommer nerför källartrappan med den bärbara telefonen. "Till dig", säger han och räcker mig luren. Jag tackar, tar telefonen och nickar mot garagedörren där han kan gå ut istället för att gå upp i huset igen.

"Hallå, det är jag?" säger jag i luren.
"Hej, det är Björn."
"Björn?"
"Ja … bowlingprinsen …"
Ah! Genast ser jag honom framför mig: lång, mörk, med djup röst och en dialekt som jag inte kan placera men som är lika mjuk som skrattet i anletsdragen. Vi träffades av en ren slump i bowlinghallen, bägge stod oväntat utan motspelare så vi gick ett par matcher mot varann istället. Han var oerhört sympatisk och jag blir glad att han ringer. Varm. Vi inleder samtalet lite fnissigt – eftersom jag inte genast placerat hans förnamn – men kommer snart in på våra katter. Under tiden försvinner helikoptermannen ut genom garagedörren. Ute på gårdsplanen ser jag en polisbil svänga in och stanna.

***

Det har sina fördelar att vara dokumentationsdåre. När Maken berättar om konferensen han nyss varit på råkar namnet på den äkta hälften till en av hans kolleger nämnas. Jag studsar: det är ett ovanligt namn. "Mänguu! Du måste ta reda på om han har varit med i Rörelsen, det kan ju inte finnas så himla många som heter så!" Jadå, det visar sig att mannen mycket riktigt var med i Rörelsen en gång i tiden. Jag visste väl det!

Snart kan Maken skanna in och mejla iväg inte mindre än sex stycken foton av kollegans man från tre på varann följande år i början av åttitalet. Man kan nu tro att en person som jag genast kan lokalisera genom decenniers avlagringar i hjärnans kökkenmödding och som jag dessutom har en rad foton på skulle vara nån jag känt rätt väl. Men faktum är tvärtom att jag inte har det blekaste minne av killen. Bisarrt nog kan jag inte ens för mitt liv minnas var han bodde, trots att det var nåt jag visste om flera hundra personer som jag kanske inte ens hade pratat med personligen (man umgicks i flock i de här sammanhangen och folk höll sig ofta till dem som bodde på samma ort, ja ni hajar).

Men. Som den dokumentationstok jag mycket länge varit har jag på baksidan av vartenda foto antecknat plats, datum och de avbildades namn. Därför vet jag att jag har varit perifert bekant med Makens kollegas man trots att jag inte har nåt som helst minne av det. En annan fullkomligt snövit fläck på kartan är vad det var för kamera jag hade. Den var uppenbarligen med överallt, men jag kan absolut inte komma ihåg hur den såg ut eller vad det var för märke. Hur kan jag inte minnas det? När jag än idag minns morsans Instamatic som jag glömde på Legoland när jag var åtta: hur den såg ut, hur avtryckaren kändes, remmen runt handleden. Den minns jag, men inte min egen.

Miss Gillette i kotteform. Vem älskar inte instamaticbilder?

Till de k. läsare som undrar vad den här postningens båda halvor har med varann att göra kan jag säga att drömmen jag relaterade först är ett hjärnans pussel av de senaste dagarnas fådda intryck (och så att Makens kollegas man inte är Bowlingprinsen, men att de båda gestalterna ändå har ett för mig solklart samband. Bland annat finns Bowlingprinsen också med i mitt fotoalbum, men det finns ytterligare två orsaker till att just han poppade upp i drömmen just nu. Ja det är så gränslöst intressant med drömmar. Särskilt andras, eller hur.)

so well so well

Antagligen är man inte förälder på riktigt om man inte minst en gång fått höra nån av telningarna kungöra att hon har klippt håret. Själv.

Nu har det skett: för en kvart sedan ruttnade Lillis på att ha luggen hängande till ögonbrynen och åtgärdade resolut felet. Hon är mycket nöjd med den nya frisyren och klär den bra (jag tycker mig inte kunna påstå att det är en klädsam frisyr, men kombinationen blev ju rätt lyckad). Hennes vision var att det skulle vara hårmascara på ena sidan av det ännu långa håret, och det fick hon såklart.

En sax kan man ha till mycket: klippa pappersfrukter …
klippa luggen …

Hon har också tagit herraväldet över sitt hår! Jag vet hur det känns!

Skaka och baka

Idag, på hundratolftedag Olivia, har vi hållit julgransskakning. Ja ni veeet hur trött man blir på tjugondedag Knut-konformismen; det känns fräscht att göra nåt nytt, skapa sina egna traditioner. Vi har varit så stolta över familjegranen att ingen har velat slänga ut den, men nu finns det andra konstverk som vill ha plats och dessutom måste man ju lära sig kapa navelsträngen till både det ena och det andra.

Som synes består granen av familjemedlem-
marnas händer. Granpyntet är bokmärkes-
änglar och kulor utklippta ur lämpligt
mönstrade bilder.

Efter att ha fångat en soppslev grodägg i bärhinken (snacka om klumpar i mjölken, som den blinde sa) var Miss Gillette tvungen att väga upp sina äggelkänslor med nåt aptitligt. Följande är hämtat från Bloggblad, men för att mina k. läsare ska slippa följa en länk för att få receptet kommer det här också. Verkligen vansinnigt enkla att baka och rent skamlöst goda, dessa kakor.

Kolla så kolapåsen är tillräckligt stor. I vår var det bara
16 kolor, så vi tog lemon curd till de resterande kakorna.
Det blev gott det med, lite friskare smak.

Dumlekakor

Gör en deg av 3 dl vetemjöl, 200 g smör, 1 dl socker och 1 tsk bakpulver och låt vila kallt ett tag. Rulla till en korv och skär i 24 delar. Lägg i stadiga formar vardera en degbit och en dumlekola. Grädda 10 minuter i 200 grader och lägg en Noblesse på varje kaka genast de tas ut ur ugnen.

"Blir det några kvar?" sa Julflickan om Noblesseflarnen. Efter en brådstörtad överläggning med samvetet (som inte är en mjölsort) svarade jag:
"Ja, men eftersom det inte är lördag idag får vi lägga dem på kakorna och låtsas att kakorna inte är godis, trots att det är båda kola och choklad i dem."
Julflickan nickade dröjande så som man gör när man inte riktigt begripit, men inte ser nån anledning att invända. Men jag tror att det hela klarnar för henne vad det lider.

a cup a cup a cup a cup - aah (lindrigt uppdaterad)

Den här postningen sammanföll magiskt med och inspirerades av den här hos annannan. Redan är det flera som skrivit om sina egna koppar/muggar i kommentarerna, och mot min vana föreslår jag nu mina k. bloggbekanta att visa dem i egna bloggpostningar.

För bra längesen cirkulerade det en folksanning om att man skulle akta sig för att köpa en vit bil, för statistiken visade att det gjordes flest inbrott i vita bilar. Inbrottsstatistiken stämde, men slutsatsen var förstås felaktig.* Av en liknande orsak är det inte "typiskt" att man har sönder, sliter ut och slarvar bort just de saker man gillar mest: det är ju dem man använder oftast och har med sig överallt (i alla fall om man vet att njuta livet och inte låser in sin konst, sina bästa hårhajar** och sina skönaste tröjor i bankfacket). När min favvotemugg rök för halvtannat år sen var det alltså bara väntat. Förtretligt var det däremot att keramikern som tillverkat den inte stod att få fatt i, ty envar som dricker heta drycker vet hur fullkomligt avgörande det är att kärlet uppfyller vissa kriterier – och hur svårt det är att hitta två handgjorda ting som är likadana, ja ens tillnärmelsevis lika.

Till och med ormbunksbladen är tokrätt för mitt arbetsrum.
Här köpte jag muggarna (se sortimentet på filken Bildgalleri).

Mellan då och nu har jag haft en interimsmugg, men det är inte mycket som stämmer riktigt med den. Godset är på tok för grovt, dess rymd är otillräcklig och färgen som var riktigt vacker från början bleknade snart i disken trots att muggen uppgavs tåla maskindisk. Nå, vikarierat habilt har den gjort, men hädanefter får den stämpla eller dra sig fram på tillfälliga påhugg, för nu är den fasta tjänsten tillsatt. Nu har jag fått fatt i den rätta.

Jag tillhör alltså dem som vill dricka sitt te ur en balja. Min nya rymmer sex deciliter vilket är utmärkt: kulna vinterdagar måste man kunna få i buljong på en hel tärning plus skvimpmån. Och när jag slagit mig ner på jobbet med mitt te vill jag inte vara tvungen att ideligen fylla på. Sån ser min vardag och verklighet ut: hur mycket jag än önskat att jag vore den eleganta sorten som avnjuter sitt te i en grund*** smäcker kopp på fat i fint porslin, så är det mugg, stengods och stort djup som gäller. Men från morfars metodistkyrka har jag ärvt just en sån där tjusig kopp som jag vårdar ömt trots att jag ytterst sällan dricker ur den. (Av svårbegripligt skäl finns en matchande tillbringare också. Te i tillbringare? Saft i kopp på fat?)

Örat är ju fantastiskt.

Med en stor och två aningen mindre stora muggar i en pappkasse och magarna buktande av vettlöst delikat färsk pasta drog Maken och jag vidare mot nästa mål, som var blad till brygd att fylla baljorna med. Av flera fina tebutikstips jag fått avgjorde tiden och logistiken att det var den här vi skulle hamna på. This must be where teas go when they die, det säger jag bara. Butiken på Swedenborgsgatan 7 ser jobbigt trendig ut och som förstagångsbesökare behövde vi lite tid att ta in lokalen, ruljangsen och klientelet. Men uppmärksamheten och bemötandet var lika vässat som kunskaperna hos personalen; inom nån minut hade man punktmarkerat oss och inlett kontakten med en liten mugg välkomstte. Trots högt tryck märktes ingen irritation vare sig hitom eller bortom disken och vi blev stående där säkert en halvtimme och luktade och valde. Så innehöll kassen också åtta eller nio sorters te när vi svävade ut därifrån. De k. läsare som har möjlighet därtill rekommenderar jag varmt – så varmt som när vattnet susar i kastrullen och har bubblor stora som små fiskögon – ett besök här. Handlar man te kan man få göra det av en hästmassör. Bara en sån sak.

*Att flest inbrott gjordes i vita bilar berodde förstås på att bilparken just då innehöll störst andel vita bilar, vilket varje vaken och kritisk person bör komma på själv. För närvarande skulle jag tippa att de grå bilarna ligger risigt till i det här avseendet.
**Hårhajar kallar jag de där hårklämmorna som är så bra att göra svinryggsaktiga frisyrer med.
***Östasiater hävdar att te ska drickas ur väldigt grunda koppar för att drycken ska svalna genast och också kunna drickas ur så snabbt att den hela tiden har ungefär samma temperatur, alltså till skillnad från i baljor där den första decilitern är tungbrännarhet och den sista så sval att den praktiskt taget är ointresserad.

go ahead, jump

För ett par veckor sen: årets första uteritt.
Det var samma lilla snöboll hon red idag.

Idag var en hoppets dag för min äldsta dotter. Först var fritids på utflykt till ett lek- och busplejs där hon hoppade studsmatta och det äger, studsmattehoppning. Sen hoppade hon för första gången över ett litet hinder på ridningen, två gånger. Jag är så mallig att jag har måst ta på mig blyskorna för att inte sväva iväg som en annan väderballong.

Ja, det var bara det.

he's baking ecstasy

"Jag förstår mig inte på dig", sa Maken. "Tjocka romaner med tusentals sidor avverkar du som om de vore gammelskog och du ett skogsbolag, men ett recept på trettitvå ord kan du inte läsa."
"Nej", fick jag ju medge, "förmodligen har jag dysrecepsi."

Jag lagar och bakar nämligen bara sånt jag fixar utantill, medan han är lagd åt rakt motsatt håll och helst experimenterar med nya recept, ju besvärligare desto bättre. Det senaste i raden lär bli svårslaget: under nio dar ägnade han sig åt att baka två (2) surdegslimpor. Jodå. Nio dar under vilka en svag men enveten främmande lukt har genomsyrat köksräjongerna; nio dar då en bunke med en smått skrämmande blobb har stått på köksbänken och kastat sin oformliga skugga över våra dagliga göromål. (Varför tror ni att vi knappt tordes gå inomhus på hela påskaftonen, till exempel?)


När väl brödaparet togs ut ur ugnen på den nionde dan stod vi fruntimmer på förskrämt avstånd och höll varann i hand. Alla sänkte omedvetet rösten, liksom ängsliga att väcka nånting slumrande. Bröden var brunare än byråkrati, hårdare än hummerklor och taggigare än min spikmatta. Ingen tordes sätta kniven i dessa varelser förrän dan därpå, då Maken intalade sig att han inte tror på skrock och vidskepelse och gick efter den japanska trädsågen. "Perfekt", sa han när han brett smör på en av skivorna han karvat till. "Stenhårt utanpå och degigt inuti."


Uttryckslöst hotfulla tronade sedan brödlevarna där på ugnsgallret. På min försynta fråga svarade Maken: "Nej lägga dom i frysen törs jag inte, då vet man aldrig hur det kan sluta." Och som man knappast behöver befara att hållbarheten är kortare än vår egen livslängd fick de ligga där de låg. Vi lärde oss snabbt att ta ut svängen lite extra runt diskbänken med sitt dolska kökshanddukspaket, och vi har accepterat att familjen numera har sex medlemmar: två vuxna, två barn och två träsktroll. Det är bara att – som man säger – tugga i sig.

but I'm not sure

Nästgårds bor en kråka som plägar sätta sig överst i en av björkarna, antingen den glesa på tomtgränsen eller också den på kullen där det förr stod en ingenjörsvilla, inne på Verkets område. I förrgår satt jag i en brassestol på den nysopade uteplatsen och kallsolade på eftermiddagskvisten när han dalade ner i ingenjörsbjörken och började gasta ut sina tidender. Runt mig var det tyst i övrigt så jag lyssnade för första gången närmare på vad han sa. Meddelandet var ganska entonigt och efter ett tiotal utrop tyckte jag han började låta uppgiven, så jag gav mig till känna.

Kråkan avbröt sig kort innan han svarade. Han bibehöll då tonen från sin kommuniké, men ändrade antalet krax per serie för varje gång jag svarade. Till en början härmade jag, men började sedan själv variera kraxmängden. Lätet blev hyggligt efter en stunds övning, men jag förstår ju att jag måste ha haft en intressant brytning: kanske frågade fågeln på en rad olika kråkidiom vilken trakt jag kom från. Yxskaft, svarade kanhända jag då. Filterkaffe, möjligen. Höstryff gnugert fnaff, eller så. Men sen ledsnade jag på det ohjälpliga utanförskapet och bytte till ett läte som jag behärskar bättre: när jag öppnade näbben därnäst var det som kråkans avsevärt tuffare släkting korpen. Då blev det intressant:

kråkan bytte bort det entoniga kraxet mot ett djupare med flera toner i, och istället för att sitta ganska orörlig hämtade den med en dykrörelse tonerna en bit nerifrån innan den liksom gurglade ur sig den rudimentära melodin. Se där ja. Känns rätt skönt att veta att man kan få vilken kråka som helst att kråma sig för en. Och eftersom jag är en sån capo di Corvus corax ska jag strax bygga upp temaparken Munindalen för … ska jag säga hugade likar. Jag behöver ju nåt att falla tillbaka på sen när pyramidspelet med våra pensionspengar har kollapsat. (Och i ett annex ska jag driva affärsverksamhet där man får köpa idéer till lukrativa affärsverksamheter. Dit räknar jag med ringlande köer av ivriga entreprenörer. Ja, som den k. läsaren förstår kommer jag att kunna resa både på lyxkryssning till Lurö och ta långsemester i Sölvesborg på min ålders höst.)

just going to look for eggs

Än har jag inte förlorat vadet om att det ska ligga hyfsat
stora ytor med snö kvar in i maj, och då inte bara djupt
inne i skogen.

B som i blåsippa, b som i banal bild.
B som i bryr jag mig?

Så varm (egentligen: så vindstilla) var påskafton att Julflickan
sprang omkring barbent. Hon dokumenterar alltmer med sin
egen kamera. Riktigt vad det är hon plåtar här vet jag inte,
men det är väl knappast tvättkorgen. Kanske sin lillasyster i
gungställningen?

För ett par veckor sen var snön ännu så djup att gunglinorna
försvann ner i drivorna. Att kunna kunna gunga i himmelens
höjd igen är efterlängtat.

Om hon hade varit en Honda skulle hon ha haft en sån där
No Fear-dekal på tanken. Nu har hon no fear i tankarna.

Här ligger en del av bersån, som råkade få sig en radikal
frisering. Så fort barna ser tillstymmelsen till krypin vill
de göra en koja: följaktligen sitter Julflickan och trycker
i cykelstället under rishögen.

Det blev en ljuvlig påskafton. Barna gick ut vid tiorycket och
kom in åtta timmar senare, med ett enda depåstopp för påklädning
inför påskningen. De gick iväg med Julflickans två år äldre kompis,
var borta flera timmar, kom hem en sväng, gick iväg igen. Det är
en av de stora fördelarna med att bo såhär: att man törs släppa
dem på egna äventyr redan som små. För varje gång de tittade
in hade de vuxit flera decimeter, var glada och stolta och stora.
Påskmåltiden gick om intet (vi stora ville junte heller vara inne)
så vi tog den idag istället. Mina brödgubbar håller varsitt ägg
i famnen. Osötad vetedeg (som man kan variera efter behag) med
ungefär halv jästmängd. Ägget bör vara rått från början, annars
blir det så hårdkokt att gulan mest liknar järnfilspån.