det tog ungefär en timma

Det är faktiskt en sjö, men som synes
var söndagsisen inte direkt glatt.

Det blev skridsko hela helgen men på två helt olika isar: på lördan en som var blank som ett salsgolv och så blå att Lillis trodde det var öppet vatten. Hon hade nyslipade grillor och jag hade sprillans nyköpta från loppis. Vi fröjdade oss på Vänerisen i lag med många andra, långfärdsåkare de flesta, och jag beundrar verkligen den där lilla ungen min för hennes tålamod. Hon trillade tretusen gånger men grinade ingen gång och blev bara lite trött ett tag på mitten. Då fick hon sitta på fårskinnet på en stock på stranden medan vi andra tre åkte omkring. Rätt som det är hade hon satt igång att träna för sig själv igen och si! då var det nåt som hade fallit på plats. Nu klarade hon fem meter, sen tio, sen tjugo. Vilken arbetsseger!

En mycket liten och mycket infrusen fisk i isen.

Kvällsvädret gjorde att isen i Bysjön tyvärr antog karaktären av såndär halksäker asfalt på söndan, men det gjorde inget. Vi lajade med två äldre tjejer och deras pappa och vår femåring kutade omkring på sina rör som om hon aldrig gjort annat. Å vad roligt det är med skridsko! Nu tänker jag uppgradera min utrustning och hänga med på nån av Friluftsfrämjandets långfärdsskridskoturer för blåbär. Det är på tiden: Maken gav oss varsitt par långfärsgrillor i julklapp året innan Stora föddes, och jag har använt de där skridskorna två säger två gånger under de nio år som gått sen dess. Det är väl ändå inte vettigt. (Jag vet ingen annan som äger så mycket grejer som aldrig används. Får man pris för det?)