paraplylik ...

… är denna tillfälliga papperskorg. Eller kanske tvärtom. När bilden togs var paraplyet i alla fall ännu inget lik. Det hade fått nytt liv som skräppelle och i det låg en grå yllemössa samt en stor tuss hopknölat hushållspapper vars innehåll jag inte retade min nyfikenhet ett dugg.


Vissa goda saker för det myckna regnandet med sig: en är att man slipper konstbevattna sin trädgård. En annan är att de extremt törstiga björkarna* har hållit de gulnande bladen ur frisyren betydligt längre än annars. Som den k. läsaren vet är det inte ovanligt att se de första gula björklöven i juli, och med tanke på att träden i fråga inte brukar lövas förrän i maj är ju detta alldeles förfärande. (Ibland när jag läser nåt reportage från till exempel Murmansk tänker jag men hur kan människor bo i ett sånt vedervärdigt klimat och ibland kan jag bara med den mest förblindade och skelögda viljestyrka övertyga mig själv om att det klimat jag själv bebor är nämnvärt mycket humanare. Räkna inte på hur många månader per år som träden står gröna. Gör inte det. Och räkna i synnerhet inte på hur många månader om året som de står kala.)

Den här postningen är en påminnelse om extremnischade bloggen Paraplylik i Göteborg.**

*Som jag säkert sagt tidigare kan en fullvuxen björk dricka så mycket som 800 liter vatten per dygn.
**Eller skulle du hellre vilja att man skickar sina paraplylika bilder till dig, flinn?

dränk min grämjelses garott

Redan tidigare har jag varit inne på att göra saker för sista gången, att man ibland vet det på förhand men att man andra gånger inte kan ana det och därför, när man inser det, kanske grämer sig över försummade chanser. Idag eliminerade jag en tänkbar grämelserisk genom att sluta jobba tidigare, hämta barna och skröpliga* Mormorn och fara till vår lilla riviera: eftermiddan bjöd snudd på sensommarvärme och så här års duger det inte att slarva med tillfällena. Det blev en eftermiddag precis så njutbar som jag hade hoppats. Vi var ensamma på stranden, tjejerna klättrade i den ganska vilda naturen som står där och doppar fötterna i vattnet, alla badade så det frustade och stänkte, och jag fick mig rentav en liten lur i sanden. Och hela tiden vetskapen om att det kunde vara årets sista stranddag: en tanke som välvde en blank bubbla över timmarna där.

Exempelvis ser de här träden ut att sjunga på sista versen.

Med soldagar är det inte så fasligt allvarsamt om det råkar vara badsäsongens sista. Nästa år kommer nya. Andra sistasaker är mer definitiva, som att Byns bokkafé hade final i lördags för att sälja ut bokbeståndet**. (Fullt hus nästan hela tiden och himla trivsamt – varför kunde folk inte ha masat sig dit i samma mängd under de år vi hade reguljär verksamhet där?)

Fast vänder man på kuttingen kan man istället räkna in en väldig massa saker som man gör för första gången. Så till exempel trampade Miss Gillette dressin för första gången i söndags. I flera år har Anders bananders, som verkligen är den tålmodigaste vän jag har, försökt få med mig ut på dressintur***. Det har hittills inte gått att samordna, men nu for jag med Maken och barna och Mormorn på en provtur. Och det var hur kul som helst! Med tanke på att tjejerna helst skulle vilja åka fler gånger var vi inte ute så länge: vi vände dressinen när det började mjuggregna, fikade på en stengärsgård och trampade sen tillbaka i pölande sölande blöta. Det var ju varmt och vi skulle inte behöva ligga i tält eller så, så vi vuxna knorrade inte över vätan. Men Lillis sa efteråt när Maken frågade om det varit kul: Nä! Det egnade! (De hade hur kul som helst före regnet, men som så ofta överskuggas allt annat av minnet av det sista som hände.) I alla fulla fall vill jag åka en längre tur med dem nästa år, övernattning och trangiakök och hela baletten.

Vi hade den största dressinen med metall-
plattform som skymtar liiite till höger i bild.
Den skulle man ha kunnat ha minidisko på.
Vet den k. läsekretsen förresten vad
järnvägsanställda har på sin sallad?
(aJOOO, tänk efter nu i två sekunder!****)

Således en trevlig förstasak att kunna stoppa in i aktivitetshanteraren. Det uppväger nästan helt att vi varken kom iväg på kanottur eller på slussning på Göta kanal i sommar heller (hur svårt kan det vara!).

*Förhoppningsvis bara tillfälligt.
**Fast folk kom och begärde fler tillfällen att vrakprisköpa böcker på, så det blir nog extranummer inom kort. Men ändå.
***Eftersom jag en gång uttryckt nyfikenhet på detta färdsätt.
****Dressin, såklart.

you birds is food

Researchläsning för min nuvarande översättning*: Monsterbiff till middag? Fusket och snusket med vårt älskade kött av Torbjörn och Ylva Esping.

Alla som dricker mjölk och/eller äter andra mjölkprodukter och/eller ägg och/eller kött: läs den här boken. Gör det. Gör verkligen det. Så snart som möjligt.

Monsterbiff … handlar om vad de svenska konsumenterna av animaliskt protein vill äta, vad de tror att de äter och hur det går till hos uppfödarna av kött-, mjölk- och äggdjur och i slakterierna. Det är bitvis rafflande så att hjärtat nästan stannar. Det är ofta så upprörande att man knappt orkar tro på det man läser. Men det finns också positiva glimtar. Det finns alternativ.

Man måste inte bli vegetarian; man måste inte bli djurrättsaktivist. Men man måste, man måste för fan i våld orka bli medveten om hur det förhåller sig. Först då kan man fatta välgrundade beslut om vad för mat man vill äta och hur pass rimligt man anser att det är att ens eget välstånd bygger på att andra varelser lider från födelse till död.

Ingen kan ensam göra allting bättre. Men alla kan göra nånting för att göra det lite mindre vedervärdigt för i alla fall några andra medvarelser. Så – nu ska jag vara tyst och låta er läsa. Och det blir förhör på det här, bara så ni vet.

*Jag kan förstås inte tala om vad det är jag översätter, men det är en amerikansk kusin till den här boken. Den amerikanska författaren går dessutom ingående in på hur den moderna tidens alla influensaepidemier och -pandemier hänger ihop med djurfabrikerna och det är på sitt sätt nästan ännu mer skrämmande.

my of the you

Den som inte orkat läsa Miss Gillettes senaste drapor får här en grafovisuell sammanfattning:

Gör en egen

det är därför

Quel day. Quel helg faktiskt, heldag igår med supertrevliga Billingebejbfamiljen och superhjältekonsert och väderkvickande blötläggning i supervärmländska vatten (så glada badare var de att vi hoppas att nästa sommar kunna släpa med dem till Byns egen lilla riviera. Då kanske den där rundturen i trädgården också kan bli av – den som var så svår att genomföra i kolmörker; och hur var det, Maken, fick de nån squash med sig egentligen? Nå, den kan vi ju leverera personligen längre fram).

Och idag då: äntligen kom jag iväg på två hjul. Nästan genast slog det mig att det ju faktiskt inte alls är den åttonde idag utan den femtonde. Jag har sett den där åttan på reklambladet för den nya konsthallen i en hyfsat närbelägen liten stad och blint förbundit den med idag, att det skulle vara idag som var sista dan för sommarutställningen där. Vilket pannben som helst kan ju räkna ut att det beror på en skygglappad önskan från min sida att dra ut på augusti. Fast nu var det ju så att säga resan, närmare bestämt färdsättet, som var målet med utflykten, så jag fortsatte utan att darra på gashanden. Idealisk åkdag: inte mycket trafik, inte för varmt, ingen bländande sol, inget turistmyller men heller inte folktomt på de ställen jag stannade. Jag lunchade i ensamlyx på mitt favvogästgiveri, det i Grythyttan, och läste länge i lugnet på deras innergård*. Sen pralin hos holländarna (men borde valt glass; det var nog dagens enda misstag).

Det är svårt att beskriva den sinnesfrid som motorcykelåkningen ger. När jag kör försätts jag i ett tillstånd som är mitt i men samtidigt emellan. Fordonsvalet kräver en helt annan uppmärksamhet, det går inte an att sitta och slököra som man kan i en bil. All koncentration måste kanaliseras in i åkningen. Även om körningen med åren blir en delvis autonom process precis som allt annat man utövar tillräckligt mycket, måste man ändå på en annan nivå ha sjätte sinnet aktiverat för alla och vilken som helst av det otal incidenter som väntar där i trafikmiljön. En sån fokusering omöjliggör yster (eller dyster, i förekommande fall) tankeröra. Den blir meditativ, en tarmsköljning för hjärnan. Jag är nog aldrig nånsin så helt närvarande i nånting som i hojåkningen. Och samtidigt alltså utanför mitt ordinarie liv, utanför den plats jag är på väg till och det jag ska göra där, utanför allt som kräver medvetna beslutsprocesser. Mitt i och emellan.

När jag stiger in genom dörren efter en tur känns det som att börja på nånting nytt. Allt är bortsuddat och rent och jag är lycklig och lite bräcklig. Den här gången tog Maken emot med nåt han snokat fram på nätet, och det kanske är överflödigt att säga att det kommer att dröja bra länge (med tonvikt på bra) innan jag kommer ner från den här bonustrippen. Så fort jag gör det ska jag göra en goodoodocka av författaren i fråga**, bada den i åsnemjölk och belugakaviar och sy en liten rökrock i helsiden åt den och sådär. Mina k. läsare fattar säkert varför:

2. Who are the contemporary European writers from other countries that are writing compelling fiction?

I’d only be bullshitting you if I tried to answer that question. My pitiful French, street-German, bar-Spanish and school-Irish are not remotely good enough to make literary judgements. I can barely mangle my way through comics in any of them. So, for me, all of European mainland literature is at the mercy of the quality of its translators, which makes me reluctant to judge. For all I know, I should be praising the translator, not the original writer. If you read my first book in Swedish, you would think I was a genius. If you read my first book in German, you would think I was a fool. So it goes. In fact, I strongly suspect that the Swedish translator of my first novel is a better writer than me, and wrote a better book. [Miss Gillette's] emails asking me questions were far funnier than mine, and the Swedish version outsold every other version. Someone sign her up for a novel …

*En sån vill jag ha, och idag kom jag på att det faktiskt är ganska enkelt att ordna hemma på tomten: det är bara att smälla upp ett par tre tvåvåningshus i rät vinkel med det befintliga och hey presto. Plats har vi ju. Jamenar de nya husen kan ju vara ganska smala, kanske inte mer än två meter eller så. Definitivt smalare än en senmedeltida försvarsmur. Inget märkvärdigt.
**Författaren ifråga finns med som representant för Irland i antologin Best European Fiction 2010. Romanen jag översatte tillhör dem som jag verkligen känt starkt för (men bättrat på den har jag sannerligen inte, bara gjort den rättvisa). Dessutom hjälper det att ha god kontakt med författaren: det utbyte som sker privat tydliggör texten man jobbar med, stilen, det som finns mellan de ord som är fästa på papperet.

Citatet är hämtat ur en intervju med författaren om hur det står till med dagens irländska skönlitteratur. Frågeställarna är Dalkey Archive Press, där Best European Fiction 2010 är förlagd.

I am certain of humanity's demise

Måste ögonblicksblogga:

Julflickan reagerade just – helt utan påverkan – på en översättningsfuling som jag har ett ont öga till (men som jag inte har diskuterat med henne eftersom jag tycker det är lite överkurs för en sjuåring, hur verbal hon än är), nämligen engelskans förkärlek för possessiva pronomen. Systrarna satt och pysslade och Julflickan läste i häftet:

"Fyll i de små bokstäverna med din penna. Vadå din penna! Man har väl inte bara en."

Just det. I originalet står det förstås your pen. En slö översättare skriver då din penna. En översättare som faktiskt pratar svenska ibland skriver pennan eller, som i det här fallet, en penna.

På det sättet kan man säga att engelskan inte har nåt vidare förtroende för läsaren/lyssnaren. Man känner sig hela tiden tvungen att understryka I put my hand in my pocket, medan svenskan anser det underförstått att det är den egna fickan som avses såvida inget annat anges. Jag stoppade handen i fickan – givetvis i min egen ficka, inte Stinas eller stinsens.

Min upplevelse av svenskan är att den i allt högre grad anammat det överdrivna bruket av possessiva pronomen under de senaste decennierna. Visst kan det vara på sin plats att förtydliga och intimisera, så som possessiverna har en benägenhet att göra, men man behöver ju inte infantilisera. (En undran som infinner sig är om denna övertydlighet på nåt sätt kan sägas reflektera idiotsäkerheten som breder ut sig i ett samhälle där man kan bli stämd när som helst av vem som helst som råkat missförstå nånting man sagt eller inte sagt. Ni vet: folk stämmer husbilstillverkaren eftersom det inte står nånstans att man inte kan släppa ratten utan att köra i diket, eller snabbmatsrestaurangen eftersom man bränner sig på kaffet och dessa stämningsansökningar skrattas inte sönder och samman. I ett sånt klimat tar man kanske det säkra före det osäkra så att nåt pucko inte ska stoppa handen i farbror Barbros ficka istället för i sin egen?)

is it just my medication

Ibland vet man inte vilket ben man ska stå på.

as he enters inside the cathedral

Ett litet samtal med Bloggblad i kommentatorsbåset till en annan postning ledde fram till dagens funderingar om vad som egentligen är enastående här i livet. Förr i tiden (sa jag till Bloggblad) sökte jag mig envetet till det bombastiska och udda i jakten på upplevelsen av det unika, det som helst bara man själv och kanske nån handfull andra (fast inga svenskar) hade varit med om. Det gällde att uppfyllas av de stora känslorna; det gällde också att finna hemmahörighet i det exotiska.

Jag gjorde aldrig det. Jag blev aldrig tillräckligt impad och jag kände mig aldrig hemma nån annanstans än där jag kände igen mig väl. Fast det var ju för skämmigt att erkänna: det gällde att hålla skenet uppe. Sen läste jag Mirja Unges Motsols där romanens huvudperson också går omkring på det exotiska resmålet och tycker att alltihop är ett stort bedrägeri, åtminstone vad gäller att bli världsmedborgare: hon får inte bättre inblickar i lokalbefolkningens liv genom att ryggsäcksluffa än vad hon skulle ha kunnat läsa sig till av initierade reseskildringar och reportage. Och unikt är det då rakt inte heller: alla reser ju som ena andra lämlar i trendängslig flock till precis samma ställen. (Reflektionen är inte alls bokens huvudtema, men det är en bra roman, läs den gärna.) Och äntligen tordes jag släppa efter och göra sånt jag verkligen ville och trivdes med istället.

För några veckor sen var Julflickan väpnare på Kalmar slott.
Hon fick fullgöra tio uppdrag för att sen bli dubbad av prinsessan
Anna Vasa. Ceremonin var mycket högtidlig och på största allvar.
Så hade uppdragen heller inte varit nånting för barnungar, utan
riktiga utmaningar.

För unikt, det betyder ju ordagrant det enastående, nåt som det bara finns ett enda av. Att dela en upplevelse med många andra kan visserligen vara häftigt/massintimt/intensivt eller på annat sätt berikande – en megakonsert, en fotvandring bland tusen sinom tusen på en pilgrimsled – men det riktigt unika är när Julflickan tappar sin åttonde tand nästan utan att blinka och när hon en kvart efter det plötsligt börjar ljuda RRRRRRRRRR! RRRRRRRRRRRR! (Hon har ju inte kunnat/velat uttala rullande r hittills.) huRRRRRRRRRRRa! pappeRRRRRRRRR! RRRRRRRRöd! smultRRRRRRRRon! Hon var uppe först av alla idag (som så ofta) men gick hänsynsfull en trappa ner och RRRRRRRRRade. Inte en min rör hon fastän världen har vippat en smula. Och det är såna här saker som skapar en liten katedral inom mig kring de små jättehändelsernas relikskrin: min dotters R är för mig som en bit av Birgittas ringfinger för en katolik. Men jag, jag tror på dem jag känner och älskar.

ba duba dop, ba du bop

Det har varit, och pågår än, en såndär* dag som jag inte riktigt törs försöka ta tag i med ord av rädsla för att göra den orätt, skada den när jag griper om den. Inte för att nånting uppseendeväckande har hänt: tvärtom har det varit en alldeles vanlig onsdag med alldeles vanligt svenskt sommarväder, växlande och halvvarmt, vare sig glasshetta eller pissväta. Nej alldeles oberörd har den bockat av sig, onsdagen, tämligen ansvarskännande faktiskt med ordentlig frukost och därpå leverans av ett litet jobb, vidare inköp av flytande inte alltför rökigt honorar för hantverkarkonsultation, hemodlade rädisor (starka) med salt, en kaffe ett möte en möjlig ny vänskap, en konservöppnare påpassligt i handväskan, gula byxor och en lika gul unge, en delikat sillunch med smarriga Maken, korrekturläsning (ostörd) i en fåtölj med ny blårandig dyna som faktiskt passar på uteplatsen**, en stund i hängmattan***, ett samtal (ovanligt) från Herr W, en nergrävd vit syren, en lyckad formklippning av ett surkörsbär som skuggade (men inte skuggar längre), en stunds högläsning ur Trollkarlens hatt***, ett oväntat karbad med Lillis, under vilket jag genom hennes lek med Barbiedockan fick höra mig själv tala (jag verkar rätt schysst om än bitvis bestämd) och förstod vilka apor Ken och hans moatjé helst tittar på när de är i djurparken: barbianerna, såklart. Och en visning av bara två låtar på DuTub för Lillis, som jag under tiden betraktade i profil och tydligare än nånsin såg att hon håller på att växa ur sitt småbarnsutseende, och det är som det ska även om jag hoppas att hon länge än vill ge mig sina vidunderliga plåsterkramar, hoppas att hennes mammighet nu inte är det djupa andetaget innan hon släpper taget och kastar sig ut, iväg. Men också: insikten att det i så fall är som det ska, det med. Och så nu: en bloggpostning, ett glas vin, en väntan på att Maken ska bli klar med sitt. Än är det lite kvar av en alldeles vanlig onsdag. Och om en alldeles vanlig onsdag kan vara såhär önskar jag mig ett alldeles vanligt liv.

*Jodå, hopskrivningen är avsiktlig; den är nåt jag har fastnat för och norpat ur finlandssvenskan och den är extra superduperhögaktuell nu när vi varit i Finland och läser Tove Jansson högt och sådär.
**Jag har äntligen fått sånt stuk på vår uteplats att jag måste visa upp den här nån gång.
***Det är ju nåt så emblematiskt över hängmattan, nej Hängmattan får jag nästan skriva den, att det är en personlig seger varje gång jag hinner hänga upp den mellan flaggstången och lärken och gunga i den ett tag.
****Bara då får jag tala finlandssvenska: det är Julflickan som upprättat den restriktionen, och även om jag har viss förståelse för att hon kan få krupp när jag kommer igång och härmar dialekter så det står härliga till är det lite synd för finlandssvenskan är ett av de mål jag excellerar i, ja åtminstone tycker jag själv det och jag vet inte just om jag har lust att be nån sakkunnig om ett utlåtande: vi behöver alla en liten vildand uppe på vindskontoret, se.

gröna små äpplen

Ett minne blott. Eller kanske snarare brokigt.

Renovering sommarlovsbarn jobb: fullt ut förslår de inte, dygnen. Men förlängningen av jobbiga veckan går mot mognad och nån sorts fullbordan. Imorron golvlister och gardinstänger, möjligen rullgardiner. Ivrigt påhejade av Kapellmästaren målade vi oplanerat golvet i barnas rum och vilket lyft! Det blev det moment som var lekande lättast och gav störst enskild utdelning. Nu några illustrationer till makarna Gillettes här-och-nu:

Under elementfästet (bortmonterat) satt den första tapeten från
1935. Mörka murriga färger var förstås det gängse för tiden: det höll
med skiten, och kanske skulle det ha setts som frivolt med nånting
gladare, åtminstone här på orten (i de större städerna, där funkisen
anammats fullt ut, var det säkert annorlunda). Med den brunstrimmade
jämmerligheten smälte man alltså in. Men hur påverkas humöret när
man lever i ett antal nyanser av brunt?

Nästa tapetval (troligen fyrtiotal) visar väl att man ledsnat på dyster-
heten. Efterkrigsoptimism? Ljusnande tider? Hur som helst viss nostalgi.
Det är en mycket söt tapet som lyckligtvis fått sitta kvar i smatten utanför
de båda klädkamrarna. Även vi låter den vara i det lilla utrymmet: den får
ett vitare tak och vitare snickerier som sällskap, bara.

Fjärilstapeten valde Lillis utan minsta tvekan.
Dess moder valde den matchande bastapeten
till hennes halva av rummet. Nog blir det här
en miljö som lyfter sinnet? (Golvlist saknas ännu.)