även lagom söt konserverad gröt

I förbifarten noterar Miss Gillette att bloggens vägmätare slår om till 700 när hon pubbar den här anteckningen. Men egentligen hade hon bara tänkt redogöra för sin reaktion när hon häromdan i en tidskrift fick se en halvsidesreklam för ett rödvin. Flaskan såg lockande ut med en ganska stram etikett, och beskrivningen av vinets smak kom det att vattnas i munnen på henne. Det var blåbär och choklad och varmridna ekfat om vartannat och hon tänkte att det där vinet, det måste jag få smaka på, jag ska köpa en flaska och hon riktigt kände hur det ångade aromatiskt och lockelsefullt upp mot henne ur glaset när det hade fått stå uppslaget en stund och

och sen smällde hon sig själv på fingrarna med stållinjalen och sa att bland alla viner hon nån gång skulle komma att köpa skulle just precis det vinet aldrig finnas med eftersom hon hade, eftersom hon trots sin tämligen goda medvetenhet och höga påsinvaktnivå hade fallit för den där annonsen, fallit för den inte bara på impulsplanet, utan så till den grad att hon formulerat en medveten tanke som gick ut på att hon skulle spela annonsörerna i händerna, dansa efter deras flaskflöjt som en lobotomerad cirkusmus och stoppa sina pengar i deras ficka. Ånä. Blir inget med det. Om inte annat för att dryckens bouquet skulle ha en obehaglig bismak av lättledd stackare.

Nog vet Miss Gillette att hon påverkas av reklam på fler sätt än hon är medveten om. Men kan hon värja sig så gör hon det.

grodan tappade sansen

Min vana helt otrogen postar jag två anteckningar idag. Hade tänkt môla in allt i en och samma postning men inser att det skulle ha gjort båda ämnena grov orättvisa.

Fortfarande handlar det alltså om ljud: i den här anteckningen är det Hakke som står för innehållet. Han skriver sånger till sina barn och har nu börjat göra dem tillgängliga för världen. Jag och flera andra i hans kommentatorsbås skulle gärna se sångerna i skiv- och/eller bokform: de är finurliga och hävdar sig väl i utbudet av barnmusik. Hör och se själva!

http://hakkesnack.blogsome.com/2011/05/13/barnsang-aka-med-ambulansen/

http://hakkesnack.blogsome.com/2011/05/12/dagens-barnsang-spokena-pa-vinden/

http://hakkesnack.blogsome.com/2011/05/15/barnsang-tick-tack/

http://hakkesnack.blogsome.com/2011/05/16/vaggvisa-god-natt-min-skatt/

http://hakkesnack.blogsome.com/2011/05/17/barnsang-vad-ska-vi-ata/

a-cruisin' down the ville

Idag ska det handla om ljud. Jag börjar med att rekommendera Att leva och dö som Joe Strummer av Marcus Birro – helst uppläst av författaren själv. Boken handlar om ett gäng grabbar som tidigare i livet var tonåriga men som nu är kring fyrtio. En i gänget har dött av ett medfött hjärtfel* och nu återupplivar man tillfälligt sitt gamla punkband för att dra ett par låtar på begravningen.

Det här är en berättelse om hur man bär sig åt för att förlika sig med det faktum att man förr eller senare måste sluta fnatta runt och istället börja ta ansvar, våga fördjupa sina relationer till andra, riskera att känna smärta och över huvud taget forma sig själv till en medmänniska. Den plötsligen avlidne Frank Öster blir förstås en symbol för hela ungdomstiden, som Birro beskriver i kärleksfulla men långtifrån överseende svep från de där eviga nätterna från längesen. (Nu råkar det vara just Göteborgs nattliv som beskrivs men man behöver inte alls känna till Göteborg för att fatta hur det kändes; jag är bara några få år äldre än Birro och bodde i Göteborg vid den här tiden men det han beskriver är okänt för mig ändå.)

Jag funderade på det på många ställen under boken: om jag nog inte skulle ha blivit rätt irriterad där eller där eller där om jag hade läst texten själv. Men i Birros rendering blir dumheterna begripliga (om än inte alltid förlåtliga), och det hörs att det finns mycket värme och omsorg som åtminstone inte jag skulle ha haft lust att leta efter om texten hade träffat nånstans där jag retade mig på den. Att leva och dö som Joe Strummer är således en rätt våghalsig balansakt – utan skyddsnät också – men ur Birros mun blev jag starkt berörd av den, av dess oräddhet, av dess rubbade mod och dess ohöljda längtan efter kärlek. (Finns säkert de i min k. läsekrets som kan ta den till sig på samma sätt även i tryckt format.)

*precis som Joe Strummer, alltså.

men hoppet uppgår

Från bibliotekets bokbytardag i förra veckan kom jag hem med en tunn liten volym: Hjärtans Fröjd av Per Nilsson. Nilsson skriver böcker som sorteras in på hyllorna för ungdom eller unga vuxna, men strunt i det nu.

Hjärtans Fröjd handlar om hur det är att drabbas, ja verkligen drabbas, av den första kärleken: den där gången då man inte har det allra minsta att värja och värna sig med eftersom man aldrig förr haft med kärleken att göra. Det är en enastående träffande (rentav drabbande, just!) liten stor berättelse och trots att omständigheterna för min del var hela annorlunda var känslorna precis desamma, ritualerna och plågorna snarlika. Det är förbluffande att nån kan beskriva dessa naturkatastrofartade känslotillstånd med så få ord – precis så många som behövs – utan att det blir vare sig kväljande eller distanserat.

Så fort boken var slut måste jag läsa uppföljaren, som faktiskt skrevs femton år senare och som redan stod på min läslista: The return of Hjärtans Fröjd. Man behöver inte läsa första delen för att tillgodogöra sig hela handlingen i The return … men den första lilla boken handlar om nåt helt annat och jag rekommenderar bestämt att man börjar med den.

Tyvärr går det inte att berätta om handlingen i The return of Hjärtans Fröjd utan att fördärva för andra läsare; jag kan bara tala om att den är om möjligt ännu mer omöjlig att lägga ifrån sig. Jag började läsa den efter gårdagens konsert och nattning och blev utan att mista nån nattsömn eller försumma morgonrutinerna klar nu på förmiddan. Sammantaget tog det kanske fyra timmar att läsa bägge böckerna: synnerligen välanvända timmar. Jag hade tårar i ögonen när jag slog ihop The return of Hjärtans Fröjd. Inte på grund av sentimentalitet, melodrama eller nån annan form av stilistisk eller dramaturgisk manipulation: det är bara en så oerhört fin och stark berättelse om nånting stort och svårt och vackert och lite läskigt. Allting oväsentligt, alla världsliga omständigheter som skymmer det väsentliga och snedvrider besluten, är borttagna. Traditionell vuxenlitteratur är ofta plottrig av alla detaljer som tar fokus från det man måste ta itu med. (Vilket förstås är en poäng i sig: det är ju ofta så tillvaron känns.)

Och jag tänker att Per Nilsson rör sig just i gränssnittet mellan barndomen och mognaden. Man brukar säga att mänskan bär alla sina åldrar inom sig; det håller jag delvis med om. Men även om jag har enstaka barndomsminnen bär jag inte längre med mig några kompletta personligheter som är yngre än fjorton–femton. Nånstans där måste det ha tillstött vissa erfarenheter och insikter som fortfarande ligger till grund för mitt vuxenliv. Nånstans i den åldern måste jag ha tagit klivet över till den plattform dit mina barnsben inte nådde. Och alldeles där på kanten står Per Nilsson och berättar om övergången och om tillvaron på den nya sidan, och eftersom det är där alla hamnat kan alla relatera till det han säger. En ung vuxen är också vuxen. De här böckerna angår inte bara de unga vuxna. Jag önskar visserligen att jag kunnat läsa dem som ung, fast det var absolut inte försent att läsa dem nu heller.

makin' dirty dishes with you

Fördelen med en pajad diskmaskin är att diskhon håller sig fräsch av allt handdiskande. Dessutom tycker Maken det är skönt att få bort jorden under naglarna såhär i planteringstider. Inte jag: jag använder alltid trädgårdshandskar, fast inte för att jag har nåt emot att handdiska. F.b.* hände det inte sällan att Maken och jag bråkade om vem som skulle diska: inte slippa, utan få. Handdiska är finfint: gör man det i ensamhet kan det vara mycket meditativt, såvida man inte lyssnar på en ljudbok eller nåt radioprogram, och är det fler i närheten kan man ju divvla med dem.

Men spar varken tid, vatten eller hushållsel gör man dessvärre inte.

*Före barna.

put the blame on Mame

Efter alzheimerpatientens mot-alla-oddsiga rymning från institutionen igår (nu är min arbetsbok så spännande att jag inte vill sluta jobba om dagarna) och en tupplur till Mattisrövarnas skönbröl (Julflickan ska spela Ronja i en skolmusikal och tar instuderingen på stort allvar) fick jag igår se kosmos träda fram ur ett skolgårdskaos som var rent anskrämligt när vi anlände. Folk stod och hängde, det låg jordhögar överallt, nyköpta växter låg kullblåsta och barn i alla åldrar sprang omkring och var i vägen. Hur skulle det kunna bli nåt av det här?

Men en efter en fick eller tog sig en uppgift, och när man tittade upp efter två timmar återstod inte mycket mer än att lasta och köra bort de rishögar som röjts bort ur skolskogen. Då klättrade jag upp på traktorflaket och packade bångstyrigt, ej vidare staplingsbart ris tills lasset vajade högt och hyfsat kompakt, och sen tog jag motionsvägen hem för att slutligen dimpa ner hos Julflickan och Maken vid kvällsmatsbordet. Upprymd, för under min powerpromenad hade jag tänkt på arbetet vi uträttat tillsammans på skolan. Vi: personalen, föräldrarna och barnen.

Under de där timmarna hade vi hunnit bygga längdhoppsgrop, fräscha upp basketmålen med ny färg och nya nät, gräva bort gamla fula häckväxter, plantera ett antal träd och bärbuskar, så gräsfrön, gräva ett trädgårdsland, måla bandyplan, hopphage, kingplan och alfabetsorm, bygga upp pulkbacken ännu mer, snygga till i skogen*, olja in utemöbler, gräva grund för en liten paviljong och utföra diverse markanläggningspyssel. Dessutom mumsa på hamburgare och masariner och sörpla kaffe och saft. Det hade varit en rolig, trivsam och tillfredsställande eftermiddag, och på nåt sätt kändes den betecknande för Byn och dess lilla skola. Det är inte så himla pretentiöst här kanske, men blir föräldrarna ombedda att hjälpa till att pimpa skolgården så sluter de upp med en smärre eskader av entreprenadmaskiner. Som de alltså äger själva. (Själv medförde jag inget tyngre än en trestegssekatör, men jag hade på mig snickarbyxorna som jag hade när jag byggde bilar för landets största bilfabrikant på landets fjärde största ö i min gröna ungdom.) Man hugger i där det behövs och i ett huj blir allting klart. Och snyggt! Samtliga barn som var med – och det var en betydande andel av skolans omkring åttio elever – var engagerade och hade synpunkter och ville hjälpa till.

All den positiva kraften ur det här drev mig skönt hela rundan. Jag tänkte på att det är ett fint litet samhälle vi bor i, att så gott som alla här faktiskt känner igen varandras ungar och håller ett öga på dem, att folk inte är rädda för att hugga i, att det är en god stämning på den lilla skolan, att min stora dotter galopperar dit på löddrande cykelhäst varje morgon och trivs där som fölet på ängen. Utvecklingssamtalet tidigare i veckan var också bara glädjande: vi har en unge som är framåt och kamratlig och vars kunskapsiver ger hela klassen ett driv framåt, fick vi veta.

Djupt inifrån dessa varma funderingar begrundade jag min egen kluvenhet inför barnens utbildning, ja livssituation. Det mesta känns ju faktiskt rätt bra: vi har en ostressig vardag med rutiner som funkar. Vi bor och jobbar så att vi slipper långa transporter till jobb och skola, och eftersom vi vuxna båda arbetar hemma finns vi till hands både för varann och för tjejerna. Våra barn växer upp med en självskriven plats i sitt sammanhang och lever verkligen där de bor.

Men sen kommer Mormorn dimpande emellanåt och anlägger sitt perspektiv på saken. Och hur gammal jag än blir lär jag aldrig kunna värja mig mot hennes synsätt: jag är ju präglad på det och återfaller lika lätt i det som vilken avgiftad missbrukare som helst. Felet med inte bara vår tillvaro, utan med hela jävla världen (vet Mormorn) är att ingenting nånsin kan bli tillräckligt bra. De enskilda skavankerna blir så monumentala i hennes synfält att de skymmer helhetsbilden. I hennes beskrivningar ryms bara bristerna – och idealen, som ingen dödlig, eller i alla fall varken hon eller vi eller Byn, kan uppnå. Så efter att ha diskuterat exempelvis Byns skola (fast det kan vara precis vad fasen som helst) sitter jag där med en värkande klump i magen och inser med stor klarsyn att jag minst borde tjäras och fjädras som utsätter mina barn för en så vidrig uppväxt och bristfällig pedagogik, och jag begriper lika tydligt att det är mitt fel att de kommer att bli understimulerade problembarn som i bästa fall får jobb på nåt callcenter.

Det är extremt utmattande. Vem orkar se sitt liv på det sättet?

Ja, mina k. läsare har börjat förstå var det grundläggande felet ligger: förmodligen inte i barnas skola, som förvisso inte är nån elitskola men som är tillräckligt bra. Förmodligen inte i bristen på kultur i Byn, som absolut inte är fri från en viss kollektiv indolens men som ändå är tillräckligt bra. Förmodligen inte heller i vår familj, som visserligen inte är Familjen Bra (om ni minns den), men som istället är familjen Tillräckligt bra. Och det räcker! Så länge det finns en strävan framåt, mot en positiv utveckling, så räcker tillräckligt bra långt.

Detta har empiriska undersökningar och försök lärt mig under livet. Ändå har jag så ohyggligt svårt att inte utvisa mig själv till egenförebråelsens svartaste garderob när jag ställs öga mot öga med denna riksmästare i finn femtitusen fel. Kanske kommer jag aldrig att bli fri från sjukan själv, kanske kommer jag att förbli en filantropisk misantrop livet ut. Men jag gör verkligen mitt bästa för att inte föra det vidare till döttrarna, ty det är en sannskyldig förbannelse.

*Skolan ligger i skogsbrynet, och skogen används aktivt såväl i undervisningen som på rasterna. Det är fenomenalt.

I wanna meet her so I can say hey ...

Jag måste bara säga det: mina döttrar, de tycks mig så oerhört mycket mer medvetna och aktiva än vad jag själv var i deras respektive ålder. De är empatiska, omtänksamma, ömsinta och kärleksfulla. De är tuffa, starka, snabba och orädda. De är kloka och klipska och roliga och hämningslösa. Hur gick det till att just vi fick såna fantastiska personer i vårt liv? Jag begriper det inte. Men fröjdas.


(Ska snart sluta med barnanekdoterna, jag lovar, men idag känns det helt nödvändigt att berätta vad lillan sa mitt i natten när hon hade vaknat gråtande och jag hade lugnat men hon ändå inte riktigt fick ro [hon är fyra och ett halvt, alltså]: Mamma, någonting förskräckligt hände idag! [Hon uttalade det precis som det står; hon är anmärkningsvärt verserad när hon sätter den sidan till.] Det var hänget på ett halsband som hade lossnat och hon hade blivit så ledsen över det. När vi hade utrett att hänget inte var borttappat lovade jag att halsbandet skulle lagas, och då somnade hon prompt. Modershjärtat kan ju explodera för mindre.)

i Skaane, Bleking og Halv and

I bilen berättar Mormorn Nils Holgersson för barna.

"… och då hörde han hur dom sa: 'Nu ska han få igen för alla gånger som har varit dum mot djuren, dragit katten i svansen och slagit oss med käppen', nu var dom gäss igen –"
"Igen?" säger jag (som har minst sagt vaga minnen av boken i fråga), "vad var dom förut då?"
Från baksätet Julflickan, deadpan: "Dom var no."

Bättre kan det inte ens sägas i Yestrikland.

up to the higher ground

Idag hittade fyraåtalftåringen på lyftkram. Det måste spridas. Och utövas!

with the way they talk

Snackis är ett ord jag inte plägar slänga mig med (fast till skillnad från ständige sekreteraren skulle jag inte rata en eventuell partner på grund av att h*n använder ord eller uttryck jag själv dissar: hade jag inte förmått la-la-laaa:a mentalt åt bisarroprepositionen på i samband med lagtillhörighet – han var med på mitt lag – skulle världen vara två förunderliga små flickebarn fattigare, och själv skulle jag vara själsligt hemlös och vilsen), annars skulle jag ha begagnat det nu när jag ger universum min omistliga kommentar till undersökningen om Sveriges sexigaste dialekt som kreti och pleti har divvlat om de senaste dagarna.

Det här är inte den första undersökning som görs med avseende på hur dialekter uppfattas. Jag kan erinra mig enkäter om vilken dialekt som anses trevligast och vilken som låter pålitligast. Fler finns garanterat. Och nu har svensken alltså fastslagit var det talas sexigast svenska.

Att Göteborg toppar listan förvånar mig faktiskt. Det finns ju gott om mänskor som illa tål den kålliga göteborgshumorn – det närmast patologiska ordvitsandet – och jag vet minst en person som åtminstone förr om åren inte tålde att höra min dialekt över huvud taget. Själv gillar jag göteborgskan oreserverat, men det finns å andra sidan rätt många dialekter som gör mig pirrig av förtjusning och omtyckeri. Örebroiskan, som ingen röstade på över huvud taget, går jag igång på. Kalmaritiskan är kalas. Många östgötska dialekter är så tuffa att jag dånar. Halländska varianter är jag särskilt förtjust i efter mina på sätt och vis bästa år i det landskapet. Riktig värmländska kan vara skön som skogsstjärnan, som tjärnen. Dalmål är så coolt att det inte finns!

Men inget golvar mig så som en sofistikerad Stockholms- eller stockholmoid dialekt. Jag har länge varit medveten om att jag är hårdpräglad på en särskild sorts mansröst. Är frekvensen den rätta och ä:na lagom e-iga kan jag falla handlöst utan att ens ha sett vederbörande. (Johohoodå, det har hänt – med besked.) Den där inte alltför djupa stockholmsrösten, den är en sannskyldig her master's voice för mig. Jag sitter där förhäxad framför tratten och låter mig hypnotiseras av den samtidigt trygga och spännande stämman; lyriken i musiken är ofta mindre viktig än prosodin, melodin; uppenbarligen väcker den associationer till en för mig lycklig tillvaro.

En gång för ett par decennier skrev jag en svensk text (ganska begåvad, som jag minns det, fast nu naturligtvis ej möjlig att uppbringa) till Beach Boysklassikern California Girls som handlade om killar från olika landsändar och vars refräng gick "… jag önskar att dom var göteborgare", men när det kom till kritan visade det sig alltså bara vara ord. På fel dialekt.

it's wicked and it's graded

Framåt och uppåt är enda vägen nu.

Idag har han fått stiga ombord på förtibussen, min vän Anders Bananders from Way Down South. Vi är ju några som suttit på den ett bra tag redan och tycker det är en schysst linjesträckning.

Jag var tjufyra när vi lärde känna varann, förmodligen min sämsta ålder tycker jag nu när jag försiktigt kikar i backspegeln, men han har haft ett sånt obegripligt tålamod med mig och mina exter att det nu är slut på fingrar och tår att räkna de kända åren på.

Om en metaforfåne som jag ska likna Anders Bananders vid ett instrument måste det bli en theremin (och det inte bara för att det är han som har lärt mig att såna finns). Om jag begripit saken rätt frambringar man ljud ur thereminen genom att vifta med händerna i närheten av instrumentet som en annan magiker, men vad det ska bli för toner är inte så lätt att förutse – de kan ligga var som helst i ett steglöst system av tonhöjd och ljudstyrka, och mycket riktigt häpnadsväcker de en ofta. Ett omdöme som fälldes av en amerikansk studiekamrat till honom nån gång förra årtusendet är förbluffande pricksäkert: "Oh Anders, you know so much!"* Kommentaren föranleddes av att A.B. kände till hur en sluss fungerade. Inte så imponerande just det, kanske, men han vet ju så himla mycket annat också.

Om man sticker in händerna på ett visst ställe mellan thereminens båda antenner upptäcker man att A.B. nu för tiden också är busshusse. Han sköter en avdankad SL-buss tillhörig "en organisation vars enda verksamhet är att äga den där bussen" numera. En eftermiddag i sensomras fick jag köra Guldbussen litegrann i ett industriområde: det var hittills första och möjligen enda gången i mitt liv som jag kört buss, och det är ett typexempel på vilka roligheter Anders Bananders from Way Down South förgyller min* tillvaro med. I lördags hade vi utflykt ihop i Guldbussen, den bananderska och den gilletteska familjen, och det är lika roligt att åka i den som att köra den.

Grattis, gullunge. Gullbussunge.

Fläckvis fin.

Alla karaten är faktiskt inte med. Men det går att skylta om
så att man vet att det är förtibussen som susar omkring.

Mycket originalinredning finns inte kvar sen SL-tiden,
men en del förhållningsorder kan behövas

även om det istället borde stå
SAMTAL MED FÖRAREN PÅBJUDET UNDER KÖRNING.

*och förmodligen alla sina andra vänners också