more each day now

Plågsamt medveten om hur långrandiga hennes bokrecensioner tenderar att bli tänker Miss Gillette idag hålla sig själv kort och peka med hela handen åt sina k. läsare: läs följande tre böcker. Eftersom de k. läsarna då gör det, behövs ju ingen recension. Eller hur?

Makt, mod och motstånd skrev Benny Haag när han blivit nykter alkis. Boken består av monologen Inte mer än fullt, tack uppdelad i korta avsnitt som vart och ett inleder en utförligare utläggning om hur författaren ser tillvaron när han har alkoholglasögonen på. Observera att Haag inte alls är förbudsivrare. Det han vill göra är att uppmärksamma hela världen (jo, faktiskt) på det faktum att vårt samhälles accepterade drog ges roller och överseende som den inte förtjänar, om man nu har lust att reflektera över saken. Vilket jag tycker är viktigt att man gör.

Haag skriver med ett formligen febrigt driv som jag avundas honom lika mycket som dagens båda andra rekommenderade författare: alla de tre böckerna var hart när omöjliga att lägga ifrån sig och mycket snabblästa. Det är ju bra när det gäller böcker som borde vara obligatorisk läsning, som Henrik Fexeus När du gör som jag vill. Den är så intressant att jag till och med ser mellan fingrarna med den rent häpnadsväckande halten språkfel och svengelska. Här handlar det om hur man blir påverkad, av vem och varför. Det är lika kul som skrämmande, och för den som törs vara ärlig mot sig själv finns det också lassvis med lärospån att bara skyffla upp i den egna skottkärran.

Av Ann Heberlein tänkte jag egentligen läsa ansvarsboken, men jag tog Jag vill inte dö, jag vill bara inte leva först eftersom Maken hade några dar kvar på lånetiden. (Nu behövdes inte mer än ett par timmar för läsningen, men sånt vet man ju aldrig i förväg.) Nån närmare presentation behöver väl inte författaren, men jag måste säga att boken inte var som titeln hade fått mig att tro. Heberlein är helt suverän på att suga in en i de omöjliga frågorna utan att tappa ett uns av tyngd och utan att deprimera. Hon förmår skildra sina egna känslor utan att dra ner läsaren i dem, men också utan att skrämma bort från reflektioner kring de existentiella spörsmålen. Jag begriper inte hur fanken hon bär sig åt, men det här är det bästa jag läst på länge.

Nu ska jag kasta mig över hennes Det var inte mitt fel. Jag hyser inget tvivel om att den är lika bra. Och mina k. läsare vet vilka tre titlar de ska spana efter härnäst, hmmm?