baby let your hair hang down

Vad du gör, så klipp dig inte kort när du blir gravid. Du kommer att drabbas av en överväldigande lust att göra det men stå emot den lusten, för allt i världen!

Nåt i den stilen stod det i en bok om graviditet som jag översatte för många herrans år sen, på den tiden jag visste att jag aldrig skulle skaffa barn själv (varför jag i så fall fick – och tog! – uppdraget kan man kanske fråga sig, men texten handlade mer om hur vardan i allmänhet påverkas, och boken faktagranskades av en barnmorska innan den gick i tryck). Det var en bitvis irriterande grabbig (fast tjejgrabbig) bok men när jag till min oförställda förbluffma blev gravid långt senare upptäckte jag att den hade haft rätt i mycket – bland annat i att man kände att nu, nu måste man prompt iväg och klippa sig. Radikalt.

Emellertid har "radikalt" för min del alltid varit tämligen moderat när det gäller håret, så frisyren blev nästan axellång. Däremot var håret cerise när jag kom ut från salongen, så bestört var det över den radikala förkortningen. Visstnej, folkpartistiska. (När den värsta chocken var urtvättad antog barret en kopparröd lyster.)

Det kan bli så ... tossigt.

Graviditet är en stooor omställning i tillvaron. Men det finns rätt många överrumplande vägar som livet kan hitta på att ta, och jag har en spaning som går ut på att man vid alla stora vägskäl – som ibland, men inte alltid, kan kallas kriser – känner att man måste göra nånting med just håret.

Första gången för min del var när jag precis fyllde femton. Jag tog tåget ensam till den ganska stora stan, åt en massa saker jag tyckte om, bland annat Keso som jag plötsligt blivit galen i efter att aldrig nånsin ens ha velat smaka på, och klippte mig kort. Mycket kort. Väääldigt kort. Bara en normallång lugg var det kvar av hårmanen som hade räckt ner på halva ryggen.

Den k. läsaren måste förstå att jag hade drömt om långt hår ända sen jag var liten och hade rätt tunt barnahår. Det där tog sig nånstans i sjuårsåldern men länge levde jag i känslan av att ha alldeles för fjösigt hår. Ja, fan vet om jag inte upplever precis samma sak än idag.

KPML-R efter några månader. Nu snarare
VPK (som det hette på den här tiden).

Detta är mitt livs enda radikala radikalklippning – vi snackar praktiskt taget KPML-R här – och jag ångrade den i samma stund som jag underkastade mig saxen. Men hellre skulle jag ha dött än att avslöja det för nån: det var bara att sträcka på sig och se kaxig ut. Vilket var precis vad jag var tvungen att göra just då, för det här var tiden för mina första högst medvetna steg bort från barndomens styrda tillvaro. Jag hade upptagits i ett sammanhang som jag sökt mig till på egen hand och i hemmet hade man inte längre total kontroll över allt jag gjorde. Man fick den information jag valde att ge. Och jag fick tankar och impulser som var helt orelaterade till vad som skedde och var brukligt i hemmet: jag började tänka andra tankar än de föräldrasanktionerade. Detta skedde inte utan gnissel men aldrig att jag tänkte foga mig mer: jag satte hårt mot hårt, stålsatte mig. Sträckte på ryggen och såg stursk ut. Och klippte av mig allt hår. För mig var det ett stålbad. Och när håret vuxit ut igen hade jag rena pansarhuden.

Femton fyllde jag, som sagt, och håret har fått växa i stort sett ända sen dess. Men modda det kan man ändå.

När nästa stora strid timade var det ett envig med mig själv. Den var bokstavligt talat på liv och död: jag hade gått i många år och haft skav överallt. Påflugna egenanalyser hade inte riktigt förmått klargöra för mig hur felet egentligen var beskaffat, men till slut fick jag äntligen syn på det och förstod att jag var tvungen att ändra min inställning – nej byta den! – eller gå under.

Jag valde, och bytte. Jag bytte synsätt och livsstil – och klippte lugg.

Blondes have more fun säger dom
– men inte än brunetter.

Återigen: för många låter det väl skrattretande, men för mig var det radikalt, miljöpartistiskt minst. I över femton år hade jag låtit hela håret växa, vartenda strå ville jag ha så långt det bara gick, men nu propsade livet på en förändring som också syntes. Ske alltså: lugg blev det. (I den här vevan började jag köra båge också, fast det var mer ett resultat av den nya livsglädjen och inte tvärtom. Jag gjorde en invers Simson: genom en hårklippning blev jag starkare.)

Inte alltför många år efter den vändningen tog mig livet (som jag ibland kallar Maken; då kallar han mig för meningen) på sängen med min första graviditet, och precis som graviditetshandboken förutspått skrek hormonerna på hårklippning. Före den axelkorta frisyren var håret faktiskt riktigt långt, ser jag förvånad på foton från tiden innan. Nu föll det för saxen, och för första gången blev det proffsfärgat också.

Fast vänta lite, varför ska man inte klippa sig kort när man väntar barn egentligen? Jo: man gör det oftast när man är nygravid och inget syns utanpå, men när kroppen så småningom antar samma form och storlek som en spermacetival ter sig ett korthårigt huvud oproportionerligt litet där längst uppe på toppen. Enligt den här boken, alltså.

Alltid full koll med lugg.

Senaste livstumultet inleddes för snart ett år sen. På flera sätt har det varit det allvarligaste nånsin och jag har i perioder varit praktiskt taget handlingsförlamad bortom det absolut nödvändigaste, det vardagspraktiska och knappt det en gång. Men när det började vända, när jag började kunna andas igen, då köpte jag en plattång. En lång, rak lugg som når nedanför ögonbrynen är också nåt jag alltid, alltid drömt om. Nu kan jag ha det om jag vill. Jag har börjat färga håret i en annan färg än det eviga räddhågset rödaktiga som jag har envisats med alldeles för länge. Jag har en frisör som gör med mitt hår vad jag säger åt henne att göra. Jag kan få det som jag vill ha det.

Jag har tagit herraväldet över mitt hår.