he's baking ecstasy

"Jag förstår mig inte på dig", sa Maken. "Tjocka romaner med tusentals sidor avverkar du som om de vore gammelskog och du ett skogsbolag, men ett recept på trettitvå ord kan du inte läsa."
"Nej", fick jag ju medge, "förmodligen har jag dysrecepsi."

Jag lagar och bakar nämligen bara sånt jag fixar utantill, medan han är lagd åt rakt motsatt håll och helst experimenterar med nya recept, ju besvärligare desto bättre. Det senaste i raden lär bli svårslaget: under nio dar ägnade han sig åt att baka två (2) surdegslimpor. Jodå. Nio dar under vilka en svag men enveten främmande lukt har genomsyrat köksräjongerna; nio dar då en bunke med en smått skrämmande blobb har stått på köksbänken och kastat sin oformliga skugga över våra dagliga göromål. (Varför tror ni att vi knappt tordes gå inomhus på hela påskaftonen, till exempel?)


När väl brödaparet togs ut ur ugnen på den nionde dan stod vi fruntimmer på förskrämt avstånd och höll varann i hand. Alla sänkte omedvetet rösten, liksom ängsliga att väcka nånting slumrande. Bröden var brunare än byråkrati, hårdare än hummerklor och taggigare än min spikmatta. Ingen tordes sätta kniven i dessa varelser förrän dan därpå, då Maken intalade sig att han inte tror på skrock och vidskepelse och gick efter den japanska trädsågen. "Perfekt", sa han när han brett smör på en av skivorna han karvat till. "Stenhårt utanpå och degigt inuti."


Uttryckslöst hotfulla tronade sedan brödlevarna där på ugnsgallret. På min försynta fråga svarade Maken: "Nej lägga dom i frysen törs jag inte, då vet man aldrig hur det kan sluta." Och som man knappast behöver befara att hållbarheten är kortare än vår egen livslängd fick de ligga där de låg. Vi lärde oss snabbt att ta ut svängen lite extra runt diskbänken med sitt dolska kökshanddukspaket, och vi har accepterat att familjen numera har sex medlemmar: två vuxna, två barn och två träsktroll. Det är bara att – som man säger – tugga i sig.