with nothing but the tv on

Ute vinterdisigt, kulet. Snön som ligger kvar lär slaska bort nästan helt i det nollgradiga. Men barna har dragit till dagis och även jag måste ju jobba, så jag reder min arbetsplats:


Dagar som dessa är det inte dumt att få arbeta i sängen, eller vad säger mina k. läsare? Såhär i advent har sovrummet en inte obetydlig likhet med en budoar, fast till skillnad, gissar jag och mina fördomar, från vad som plägar tilldra sig i en regelrätt sådan är det ett korrektur jag ska ägna arbetsdan åt. Nog för att korrläsning ofta känns påfrestande för den som översatt texten (man har då först arbetat med själva översättningen i några månader, olika många beroende på hur långt snöret är* och sedan haft hemma översättningen en vända till; texten har då varit hos språkgranskare, och när man får tillbaka bibban med granskarens förslag till ändringar passar man på att jobba igenom texten ännu en gång (mer eller mindre grundligt; men jag tror mig tala för de flesta av mina kolleger när jag beskriver den arbetsgången och dristar mig därför att uttrycka mig generellt). Arvodet har vid det laget erhållits och kanske delvis använts, så när sen korrekturet kommer börjar uppdraget i fråga kännas inte bara tjatigt, utan dessutom oavlönat (arvodet omfattar ju även gransknings- och korrvändorna, som alltså oftast blir en retroaktiv möda för en lön man redan fått).

Alltnog: en obestridlig härlighet ligger inbyggd i korrekturläsningen, nämligen att man då man får den ombrutna texten läser den som för första gången, som en riktig bok; och riktiga böcker vet man ju är skrivna av riktiga proffs till skillnad från de där Wordfilerna som man själv suttit hemma och knåpat med och som väl verkligen inte kan vara nåt att ha eller värda att ta på allvar. Här törs jag inte klämma i med ett man, men i alla fall jag är alltid en smula skeptisk till mina egna översättningar när jag levererar dem.

Sen kommer korret långt om länge, och plötsligt är det som om jag själv inte haft nåt att göra med det hela. Nu kan jag läsa texten med samma distans som vilken annan roman som helst – och jag finner nästan alltid att det är bra mycket bättre än jag dittills tyckt. Ibland tycker jag rentav att det är bra. Korrekturläsning är därför i viss mån terapeutiskt. Det är också den sista gången jag läser min översättning: ett petigt farväl. Good readance!

(Så märkligt. Den här blogganteckningen skulle ju handla om julstämning.)

*FAQ 1 för alla skönlitterära översättare: Hur lång tid tar det att översätta en bok? I somras fick jag det enda rätta svaret på det, nämligen en motfråga: Hur långt är ett snöre?