but only in my dreams

Inne i den pöschkans centralorten regnar det. Jeansexpediten och jag är rörande ense om att det är ett väder som inte är nån lek och att humöret inte har en sportslig chans under såna omständigheter. Om det ändå hade snöat istället, suckar vi. Inte för att nån av oss gillar vinter så särskilt men för att det ju är roligare för barna. Och för att barna slipper bli genomblöta innan de ens hunnit fram till dagis.

Så håglös är jag att jag inte ens orkar gå i några fler butiker. Jag är hungrig och vill mest bara gå i ide. På väg hem spelar jag Manfred Mann. California California, sjunger de. How you doin' out in California. Det är en fin låt, mer melankolisk än alla de andra på samma album, inte belamrad av ystert flummiga instrumentalpartier som bara pågår och pågår, bara den ensamma rösten som törs vara sådär ogarderad för att ingen annan är där och hör. Oh it could be the money, it could be the sun


Och jag kör där och håller ögonen på vägen genom vindrutetorkarnas indolenta svischande. Det skvätter och stänker och slaskar och pölar från mötande och framförvarande och det hela är egentligen obeskrivligt nerslående. One day I'll make it out to California, see if it's what it seems Men efter vänstersvängen fyra kilometer hemifrån börjar elevationen göra sig påmind. Snö lägger sig i regnandet. Vägen blir fyra grafitgrå hjuspår i ljusare grått ut i vitt. Byhålans 67 meter högre belägenhet än centralortens gör det vitare här och våtare där. Och jag ertappar mig själv med att inte alls längta till Kalifornien. Inte till Italien heller, eller Spanien Mexiko eller nåt annat varmare klimat. Förstå detta rätt nu, k. läsare. Det är inte så att jag väger tanken men finner den för lätt. Nej. Jag sitter där med fukt i kupén efter centralortsbesökets regnande och jag blickar ut över den typiskt erbarmliga bilden av vår tids vintrar och jag tänker att jag inte vill byta det mot nånting annat. Jag slokar och deppar och tappar ork lust gnista men ändå är detdär tillståndet en omistlig del av mig

och därför ler jag i andanom när jag rullar sakta genom Byhåla för att hämta pizzorna Maken beställt och jag småpratar med den arme pizzabagaren som väl snart ger tappt han med och när jag ryser och ruskar blötsnön av mig är det inte utan

nej, faktiskt inte utan ett visst välbehag.