ungefär en porslinsaffär

Årets värsta storm hade dragit förbi. Nog för att vi tyckte det blåste men så illa begrep vi inte att det varit förrän dan efter, när vi kunde se att staket slitits sönder, bryggor ryckts loss och träd dråsat ner på bilar i villaområdet där vi just då befann oss, i en liten gäststuga som hade den goda smaken att inte ens bli rufsig i håret trots att bara femtio meter och några hus skilde den från havet. Havet ja, det var tydligtvis i luven på vinden och de bägge använde diverse tillhyggen för att se vem som värst kunde tufsa till den andre. Ingen vann. Nej båda vann. Fast inte över varann.


Nu var det dan efter och de rasande tu var fortfarande rätt sura på varann. De hade slutat kasta fat och vaser men ännu inte tagit skydd i samma grop* och nåt strandliv var inte att tänka på trots att vi faktiskt bara var en spottloska från Mölle. Det gjorde nu inget eftersom jag propsade på att få se Nimis** som ligger en bit in från kusten.

Att Nimis egentligen inte har bygglov gör att det inte får skyltas. Vägen dit är markerad med sadistiskt svårupptäckta gula N på träd och stenar. Jag är tung och ovillig till promenad redan när vi kliver ur bilen. Då är det 1,4 kilometer kvar. Nästan genast går vi fel, ut över ett fält med dyngsurt högt gräs istället för att ta till höger före hembygdsgården, inte efter som de vi frågade uppgav. Den extra avstickaren på kanske åttahundra meter – vilket ju faktiskt är närmare en kilometer – gör mig tigande sammanbiten. Sen hittar vi rätt och följer de gula kråkorna

tills de gula kråkorna försvinner, troligtvis bortnötta av många par fötter: de är ju sprejade på de kullriga stenarna mitt på allfarvägen. Och som vi inte anländer mitt i en strid ström av besökare åt någotdera hållet går vi fel igen, den här gången inte lika långt men förbannat mycket oländigare brantare svettigare enbarrstickigare och på det hela taget vedervärdigare. Förbannat är det och förbannad är jag. Min förbannelse är i ny och den hotar att spränga hela mig i flisor av en och sten när vi når krönet på vår villoväg och jag tvingas inse att vi måste vända tillbaka. Igen! Jag är så arg att det stänker om mig och jag går fort fort och blir ännu svettigare äckligare och argare när vi till slut hittar tillbaka till N-märkningen.

Sista biten är det brett och mycket folk. Vi går om allihop med mig ilskångande i täten. Och sen, ja sen ser vi den. Men

det var det futtigaste! knappt mer än en barnungesnickrad koja ute i skogen, en brädhög bara, storslagen utsikt mellan träden visserligen men verkligen inget att orda om. Och det här skulle folk vara så upprörda över att debatten rasar och skummar hätskare än det ännu fradgande havet där nere; så upprörda att de ideligen försöker bränna ner det? Är det det här fjuttet som jag har marterat mig över stock och sten för, undermåligt N-målad stock och sten till på köpet? Mitt ursinne vet inga gränser. Lika turligt som bisarrt är det att Larsson ringer just precis då. Jag får häva ur mig alltihop för honom, stackarn. Efter det törs jag nalkas det så kallade konstverket utan en mordisk lust att tutta på det.

Och det är nåt av det mest enastående jag nånsin sett. Snorungarnas hemliga koja är mynningen till nedfarten i Nimis. Man går inuti det hela den långa tvärbranten ner till havet, och nere på stenstranden grenar det sig åt många håll och tycks aldrig ta slut. Mitt usla humör är inte glömt, men borta. Fascinerad klättrar jag omkring på stenbumlingarna och plåtar, insuper. Stormen har som sagt lugnat sig, men det blåser fortfarande så kraftigt att det knappt går att prata. Vågorna vispar kubikmetervis med solkig grädde som de skvätter över stenarna som äckliga tårtor. En helikopter hovrar och vispar den också, med rotorbladen. Det besväret hade den inte behövt göra sig: det blåser fullt tillräckligt ändå.

Mest förbluffande (på sitt sätt: det finns mycket som är "mest förbluffande" med det här högeligen interaktiva konstverket) är att Nimis inte har blivit rov för nattens oväder. Hur det kan stå kvar alldeles oberört precis i gränsen mellan ebb och flod är obegripligt. Bryggor och bilar och jollar har blåst bort några mil därifrån men Nimis står där. Man får inte ens intrycket att det klamrar sig fast: snarare känns det organiskt, liksom uppvuxet ur havet. Framvuxet ur det är det i alla fulla fall, byggt huvudsakligen av drivved som det är. Vilket verk! Vilket ofattbart slit! Och så ofantligt kul Lars Vilks måste ha!

Jag mmessar Larson en bild som på inget sätt förmår göra anrättningen rättvisa och säger att jag hade fel, att han absolut måste fara hit med kvinnan och sonen och uppleva. Vinden har mattat ut mig så som stark blåst plägar göra men jag är uppfriskad och ivrig och vill aldrig gå därifrån. Fast det gör vi till slut ändå och nån timme senare sitter vi på en restaurang i en stad jag inte ens minns vilken det var och äter en på-nåder-lunch en kvart efter slutminuten. Och ytterligare halvannan timme senare landade vi i Varberg, vilket jag har goda skäl att återkomma till – ska vi säga efter helgen?

Ur den här vinkeln ser det ut som ett segelfartyg farligt nära
land. På väg bort, tycker jag det ser ut som. Ut mot öppet vatten.

Dagens anteckning inspirerad av den här.

*Jodå, här har jag lånat lite från Per Gessle.
**Den som inte vet nåt om Nimis kan jätteenkelt ta reda på så mycket eller så lite om den som h*n själv vill, så jag ger inga länkar.